Kan skillnaderna mellan diskonteringsräntorna förklaras av opportunistiskt beteende?

Som beskrivits i metoden används i uppsatsen goodwillintensitet och goodwillandel som förklarande variabler för opportunistiskt beteende. I de övergripande resultaten för nyckeltalen går det inte att finna några entydiga samband mellan hur företagen satt sin diskonteringsränta och de nedanstående undersökta variablerna. Däremot går det urskilja vissa tendenser och det är dessa som vidare kommenteras. Tabellerna som ligger till grund för kommentarerna finns att tillgå i bilaga 4.

36 4.4.1 Goodwillintensitet

Vid analys av om goodwillintensiteten har något samband med hur företagen har värderat sin goodwill kan följande tendenser urskiljas. Enligt trefaktormodellen har 59 procent av de företag som har klassificerats med hög goodwillintensitet värderat sin goodwill med en för låg diskonteringsränta. Enligt samma kategorisering är räntan rätt satt för 26 procent av företagen. Företagen med låg goodwillintensitet har i 41 procent av fallen värderat räntan till ett lägre värde än trefaktormodellen och i 44 procent av fallen är de rätt satta. Detta kan tyda på att företag med hög goodwillintensitet i större utsträckning än företag med låg goodwillintensitet undervärderar sin diskonteringsränta. Vid jämförelse av den högsta och lägsta tredjedelen av urvalet utifrån goodwillintensitet stärks ovan diskuterade tendens. Företag på den övre tredjedelen undervärderade diskonteringsräntan i 65 procent av fallen medan den undre tredjedelen av företagen gjorde detsamma i 35 procent av fallen. Anledningen till det kan vara att resultaten för företagen med hög goodwillintensitet i större utsträckning påverkas av en eventuell nedskrivning. Dessa företag kan därför anses vara mer benägna att använda en lägre satt diskonteringsränta för att undvika ett lägre resultat. I jämförelse mellan företagens diskonteringsräntor med CAPM och analytikers bedömningar går inte samma tendenser att tyda vid kategorisering av en undre och övre halva av urvalet. Vid en jämförelse av den övre och undre tredjedelen av företagen i urvalet med CAPM visar det sig dock att 30 procent av den övre tredjedelen undervärderar diskonteringsräntan och den undre gör detsamma i 18 procent av fallen. Tendensen går således även att finna för CAPM, eftersom resultatet tyder på att företag med hög goodwillintensitet undervärderar diskonteringsräntan i större utsträckning. För analytikernas bedömning går inte samma samband att finna mellan den övre och undre tredjedelen. Detta kan möjligen förklaras av att företagen i analytikerurvalet till stor del består av stora företag som noggrant följs av analytiker. Det innebär att de i större utsträckning granskas, vilket leder till att det finns mindre utrymme för dem att både ha en stor goodwillpost och en tvivelaktigt redovisad diskonteringsränta.

4.4.2 Goodwillandel

Det går att finna liknande tendenser för goodwillandel som för goodwillintensitet. Dock är tendenserna inte lika tydliga. Vid en uppdelning av en övre och undre halva av företagen i urvalet visar företagen kategoriserade som företag med hög goodwillandel enligt trefaktormodellen att 56 procent värderat sin diskonteringsränta lägre än 1,5 procent från företagets presenterade ränta. Bland samma företag har 29 procent värderat den korrekt. För företagen med låg goodwillandel har 44 procent undervärderat diskonteringsräntan och 41 procent har värderat den rätt. Vid en uppdelning av den undre och övre tredjedelen av

37 företagen har 60 procent av företagen med hög goodwillintensitet och 43 procent av den undre halvan undervärderat diskonteringsräntan. Sammantaget kan detta tyda på att företagen med hög andel goodwill av det egna kapitalet i större utsträckning tenderar att undervärdera sin diskonteringsränta än företagen med lägre andel. Detta kan diskuteras med ett liknade resonemang som kring företag med hög goodwillintensitet. Företag med hög andel goodwill av det egna kapitalet har större incitament att hålla nere diskonteringsräntan för att på det sättet undvika nedskrivning av goodwill, vilket skulle kunna få en stor inverkan på värdet av det egna kapitalet. Vid användande av CAPM och analytikers bedömningar är tendenserna inte lika tydliga.

4.4.3 Opportunistiskt beteende

Som förklarats genom hela uppsatsen finns det möjlighet för företag att själva påverka redovisning av sin goodwill och detta har genom goodwillintensitet och goodwillandel i ovanstående rubriker förklarats förekomma. För att applicera denna teori på uppsatsens undersökta område ges en tolkning av principal-/agentförhållandet som beskrivits i enlighet med Jarva (2009), Eisenhardt (1989) och Ramanna (2008). Agenten är i detta fall företaget och dess ledning medan principalen är företagets intressenter främst i form av dess nuvarande ägare och investerare. Det incitament som finns för agenten att agera opportunistiskt i detta fall är att justera diskonteringsräntan så att goodwillposten inte behöver skrivas ner och således inte påverka resultatet eller det egna kapitalet. Denna handling är enligt regelverket inte tillåten då det inte ska vara företagets intresse som ska styra värderingen av goodwill utan posten ska värderas till det verkliga värdet (IASB 2008:2, s. 6). Det som motiverar agenten att agera opportunistiskt är de krav som finns på agenten att skapa god lönsamhet och vinst för att tillfredsställa ägarna i form av utdelning och hög aktiekurs. Det är heller inte ovanligt att ledningspersoner i företag belönas efter företagets resultat eller aktiekurs och således finns det även personliga incitament för personer i ledande positioner att agera opportunistiskt.

Tidigare studier inom samma område har vid identifiering av skillnader av företagens presenterade räntor i jämförelse med studiernas bedömning av densamma benämnt skillnader mellan dessa som en följd av opportunistiskt beteende (se Carlin och Finch 2009 & 2010). Det tillvägagångssättet skulle innebära att samtliga företags diskonteringsräntor som ligger utanför felmarginalen i vår uppsats skulle anses agera opportunistiskt. Det innebär att de ansvariga i företagen gått emot regler och riktlinjer för att visa upp ett bättre resultat/lönsamhet än vad som egentligen är fallet. Enligt resultaten i vår uppsats skulle det exempelvis utifrån trefaktormodellen innebära att 65 procent av företagen i urvalet agerar

38 opportunistiskt. Vi har identifierat att många företags diskonteringsräntor skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Det är dock svårt att hävda att alla dessa agerar opportunistiskt. Vi har istället valt att undersöka om de företag som är mer beroende av goodwillposten utifrån andel av resultatet och det egna kapitalet i större utsträckning felvärderar företagets diskonteringsränta än företag som är mindre beroende. Genom det kan vi påvisa att goodwillpostens betydelse för företaget påverkar hur diskonteringsräntan sätts och att det finns en tendens till att de företag som har mer att förlora på en nedskrivning därför skulle agera opportunistiskt. Resultaten i uppsatsen pekar på att diskonteringsräntans värdering påverkas av betydelsen av goodwill för företagen, vilket tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen agerar opportunistiskt vid nedskrivningsprövning av goodwill.

39

5. Avslutning

___________________________________________________________________________ I detta avsnitt presenteras slutsatser samt förslag till vidare forskning.

___________________________________________________________________________

5.1 Slutsatser

Vårt syfte med denna uppsats har varit att undersöka skillnader mellan företagens värdering av diskonteringsräntan vid nedskrivningsprövning och utomståendes uppskattning av densamma. Vidare har vi undersökt om eventuella skillnader går att applicera på teorin kring opportunistiskt beteende. Nedan presenteras svaren på de frågeställningar som vi ställde i problemdiskussionen.

Skiljer sig svenska företags redovisade diskonteringsräntor vid nedskrivningsprövning av goodwill i jämförelse med utomståendes uppskattningar av de samma?

Genom uppsatsen har vi funnit att svenska företags redovisade diskonteringsräntor i många fall skiljer sig mot utomståendes uppskattningar. Vid jämförelsen av resultaten för CAPM och trefaktormodellen fann vi att majoriteten av företagen värderar sin diskonteringsränta annorlunda. Analytikernas uppskattningar var mer samstämmiga, men visade också att en betydande del diskonteringsräntor skiljde sig. Utifrån de val och antaganden som gjorts i metoden visar resultaten på att svenska företag i många fall använder sig av en annorlunda diskonteringsränta jämfört med utomståendes uppskattningar. Dessa resultat stämmer väl överens med Carlin och Finch (2009 & 2010) som också uppmärksammat denna problematik.

Kan eventuella skillnader förklaras av opportunistiskt beteende vid nedskrivningsprövningen?

Enligt tidigare studier har företags diskonteringsräntor som skiljt sig mot utomståendes bedömningar förklarats av opportunistiskt beteende. Vi har i denna uppsats påvisat att företag där goodwill är av stor betydelse för resultatet och det egna kapitalet tenderar att undervärdera diskonteringsräntan i större utsträckning än företag där goodwillposten har mindre betydelse. Detta tyder på att vissa företag på Stockholmsbörsen i enlighet med agentteorin agerar opportunistiskt vid värdering av goodwill (Eisenhardt 1989, Jarva 2009 & Rammana 2008). Sammantaget har uppsatsen uppmärksammat problematiken kring subjektiviteten vid bedömning av variablerna vid nedskrivningsprövning av goodwill. Det finns utrymme för egna antaganden som påverkar huruvida en nedskrivning är lämplig eller inte. Bedömningen av goodwillposten påverkar både företagens resultat och aktiepris, vilket är problematiskt då

40 goodwillen kan vara uppbyggd på tvivelaktiga antaganden som är svåra för utomstående intressenter att bedöma rimligheten av. Att denna uppsats visade på så pass stora skillnader av valet av diskonteringsräntor är ett exempel på svårigheten att kunna verifiera företagens antaganden. Det är därför viktigt att ha i åtanke att de resultat som presenterats i uppsatsen grundar sig på val av undersökningsmodell och de antaganden som gjorts vid värdering av de variabler som ingår i modellen.

Det utrymme som finns vad gäller undersökningsmodell och dess antaganden vid bedömning av diskonteringsräntan ger företagen möjlighet att sätta en räntesats som passar deras eget intresse, men som i realiteten inte stämmer överrens med hur räntan borde vara satt. Följden kan då bli att nedskrivningsprövningen inte speglar det verkliga värdet av goodwillposten för företagen, vilket är ett av målen som IASB har för att utveckla redovisning mot att bli mer relevant. Denna diskussion kan lyftas till ett mer generellt plan om redovisningen i stort i och med att goodwillredovisningen är ett exempel på redovisning som har ändrats i enlighet med denna strategi. Denna uppsats, tillsammans med tidigare forskning, har dock påvisat att det finns problem med värderingen av goodwill. IASB har givetvis goda anledningar till att genomföra de förändringar som de gör. Det som dock är viktigt i sammanhanget är att dessa ändringar noggrant måste kontrolleras så att företagen inte ges för stor frihet att agera i sitt eget intresse. För att detta inte ska ske krävs troligtvis tydligare riktlinjer och standarder som gör det lättare för utomstående att granska och verifiera de finansiella rapporter som företagen släpper. Frågan blir då om en än mer detaljstyrd redovisning i slutänden gynnar de parter som redovisningen är till för?