Studiens resultat skiljer sig inte märkbart från tidigare genomförd forskning, granskningar och undersökningar på ämnet. I enlighet med den granskning Skolinspektionen genomförde 2012 måste skoldemokratin tydliggöras för eleverna. Svaren vi fått av de intervjuade eleverna kan stärka detta påstående. Dessutom kan vi ur svaren från samtliga informanter se tecken som tyder på att kommunikationen mellan de tre instanserna rektor - lärare - elev bör även den tydliggöra och konkretisera demokratifrågor, i allmänhet på skolan, men kanske framförallt gällande svenskämnets undervisning i synnerhet. Eleverna upplever inte att svenskämnet används som ett demokratiämne i den grad läraren menar att det görs. Det kan antas ligga ett övergripande ansvar på rektorn att förmedla dessa demokratifrågor samt att göra uppföljningar på hur arbetet fortskrider. Studiens intervjuade rektor verkar i nuläget lita på att läraren följer det centrala innehållet, hen uttrycker i intervjun inte någon större detaljkunskap om de enskilda klassrummens demokratiarbete. Precis som både Skolinspektionens rapport och Carina
34
Hjelmérs avhandling pekar på landar detta demokratiarbete på den enskilda lärarens karaktär och förmåga i frågan, något som vidare kan leda till en icke likvärdig skolgång (Skolinspektionen, 2012). För att frångå denna risk för en ojämlik undervisning kan en ökad transparens och kommunikation mellan de nämnda tre instanser vara önskvärd. Man kan tänka sig att en väg dit är att lärarkollegiet har ett större utbyte med varandra i frågan kring hur man implementerar demokratiuppdraget i den vardagliga undervisningen och använder det egna undervisningsämnet som ett demokratiämne, så att skolans dubbla uppdrag smälter samman på ett effektivt vis och så att eleverna faktiskt känner av detta arbete.
Som tidigare nämnts talar läraren om, och gör en distinktion mellan, litteraturämnet svenska och kommunkationsämnet svenska. Svenskämnets specifika roll kan utvecklas efter två modeller: dels en kommunikativ modell, dels en fokuserad på litteraturläsning. Dessa två modeller lägger också fokus på två olika synsätt på demokrati. Om ämnets kommunikativa aspekter betonas innebär detta att fokus läggs på utövandet av demokratiska rättigheter: eleverna lär sig att författa texter och formulera sig, tala för sin sak, diskutera med andra, analysera politiska uttalanden, med mera. I en kommunikationssituation inom ramen för svenskämnet kan givetvis elevers skilda åsikter komma fram. Sådana åsiktsmotsättningar menar Torlaug Løkensgard Hoel kan fungera konstruktivt, särskilt i fråga om synsätt eller kunskapsfrågor. Olika perspektiv och olika uppfattningar som möts är särskilt gynnsamt, menar hon vidare (2001:124). Detta blir särskilt intressant för studiens skola, där framförallt elever och rektorn upplever att det finns en politisk norm som är problematisk att avvika från. Här kan det tänkas särskilt fruktbart att diskutera och bemöta dessa motsättningar och avvikande åsikter för träna elevernas förmåga till förståelse för de uppfattningar som skiljer sig från de egna, till exempel via en skoldebatt eller liknande demokratiövningar.
Om litteraturen används till demokratisk fostran kommer i stället fokus att mer hamna på utvecklandet av empati, solidaritet, förståelse för omvärlden, och andra mer värderingsorienterade demokratiska frågor. Detta kan också kopplas till två olika bilder av elevernas roll i demokratin. Om man behandlar demokrati i skolan som en fråga om att eleverna framför allt ska få möjlighet att uttrycka sina befintliga åsikter och påverka skolan i en riktning som passar dessa kan kommunikationsämnet antas bli viktigare. Om man däremot anser att skolans roll också är att elevernas åsikter och värderingar ska påverkas till att bli mer demokratiska kan litteraturundervisningen bli viktigare. Oavsett vilken del av svenskämnet man fokuserar på är samklangen mellan lärare och elev av stor vikt, något som Jonas Aspelin
35
tar upp i boken Sociala relationer och pedagogiskt ansvar (2010). Lärarens intentioner kring kunskapsförmedling kan falla platt om kommunikationen lärare-elev ej byggs på en ömsesidig respekt. Det går även åt andra hållet. Om undervisningen är substanslös och icke meningsskapande för eleverna riskerar lärarens sociala intentioner att bli fruktlösa.
I våra intervjuer vittnar rektor, lärare och elever om att skolan har ett mycket utvecklat politiskt tänkande. Däremot har de vittnat om att långt ifrån alla elever känner att det är lätt att göra sin åsikt hörd. Detta kan kopplas till flera utvecklingsområden som berörs av svenskämnet. Dels kan det handla om att eleverna behöver utveckla en kommunikativ kompetens som gör att de känner sig mer självsäkra i fråga om sina möjligheter att påverka. I intervjuerna sägs det dock också att skolans starka politiska inriktning kan leda till en form av intolerans, där de som avviker för mycket från denna blir socialt utfrusna. Detta kan snarare tolkas som en fråga som handlar om värderingar, där kanske litteraturläsning ger elever medel att hantera när andra har en annan världsbild. På detta vis kan ett kombinatoriskt perspektiv på svenskämnet innebära att de brister som identifierats kan lindras.
En fungerande demokrati bygger på ett aktivt deltagande. Inom ramen för skoldemokrati berör detta samtliga individer som rör sig på skolan, då är det av yttersta vikt att de demokratiska rättigheterna och skyldigheterna är klara för alla. Vi pedagoger måste alltså förtydliga det demokratiarbete som bedrivs, men också vad som förväntas av eleverna. Först då kan elevernas demokratiska engagemang nå sin fulla potential!
36