Utvecklingsstörning
5.3 Skolans bemötande Från förskolan till årskurs nio
Skolan valde vi som ett tema, eftersom vi som pedagoger kan möta barn och/eller föräldrar som har utvecklingsstörning. Vi ville belysa hur man på ett bra sätt kan möta föräldrarna och de barn som har utvecklingsstörda föräldrar. Kan föräldrar med
utvecklingsstörning hjälpa och vägleda sina barn genom deras skolgång? En lärare berättade att föräldrarna till en av hennes elever, är väldigt ordentliga och har alltid lapp om det är något och kommer alltid på föräldramöten och andra elevsamtal. Hon säger också att elementära, mekaniska inlärda saker fungerar bra, men att det har varit väldigt ohygieniskt. Lärare 1 berättade även att lärarna runt eleven, lagt sig i elevens hygien, eftersom de inte har samma hygieniska krav som andra ”normalbegåvade” människor.
”För oss lärare gäller det att vinna föräldrarnas förtroende, för då kan man vara rak på ett bra och respektfullt sätt.”
Lärare 1
”Ni lärare måste möta föräldrarna med respekt, men inse att de behöver ett annat stöd.”
Kurator 2
Samtliga intervjupersoner, förutom mamman, sade att ju äldre barnen blir desto svårare har föräldrarna att möta barnet på dess intellektuella nivå. Ofta växer barnen om sina föräldrar, när de börjar på högstadiet, i vissa fall sker det tidigare. Detta gör att det är
svårt för föräldrarna att vägleda sitt barn, när det gäller läxor och socialt samspel. Som lärare måste man vara väl medveten om detta och ta hänsyn till eleven och föräldrarna. Det är viktigt att budskapet som man ska förmedla är så tydligt och konkret som möjligt så att föräldrarna förstår budskapets mening.
”För att förebygga skulle man kunna ha en sorts modell eller någonting. På varje skola skulle det finnas någon lärare som kanske är lite mer insatt i det här, och att man kan gå till den och prata och får råd. Så ett litet frö om detta.”
Kurator 2
Föräldrarna har ofta blivit mobbade under sin skolgång och på sitt arbete, vilket medför att de är misstänksamma och känner kanske sig redan kränkta innan deras barn börjar skolan. Det kan därför vara svårt att skapa ett bra förtroende och en god relation mellan pedagoger och föräldrar utan någon annan professionell hjälp.
”De här personerna kan se helt vanliga ut, och man kan inte tro att de har en
utvecklingsstörning förrän man har varit i kontakt med dem ett tag. Därför har det blivit så struligt för dem i samhället. De har ju ofta en ryggsäck med sig, där det här med skolgång, som inte har fungerat, bland annat finns med.”
Kurator 1
För att vi som blivande- och verksamma pedagoger skall kunna arbeta så bra som möjligt, och nå framgång i vårt arbete måste de utvecklingsstörda föräldrarna känna tillit och förtroende för oss. Föräldrarna måste känna tillit för oss pedagoger och veta att vi arbetar för att göra barnens tillvaro i skolan så bra som möjlig. Föräldrarna måste också känna ett förtroende för att vi arbetar med en positiv inställning och engagemang. Något som också är viktigt är att personer i föräldrarnas och barnens omgivning inte växlar allt för ofta. När väl en växling sker är det viktigt att föräldrarna får vara med och bestämma så att de inte känner sig överkörda.
”För oss lärare gäller det att vinna föräldrarnas förtroende, för då kan man vara rakt på, på ett bra och respektfullt sätt. Jag har inga problem med att möta föräldrarna, de har jättemycket förtroende för mig, vi har ju pratat i fem år. Hade jag anmält mig som stödfamilj, hade det gått alldeles utmärkt, men inga andra.”
Lärare 1
En socialsekreterare berättade bland annat om hur hennes arbete sett ut i en viss familj. Hon talade om att det är viktigt att skapa ett förtroende mellan henne och föräldrarna så att de känner sig trygga och vågar lita på henne. Hon berättade även att
utvecklingsstörda ofta blir lurade, vilket gör att det blir extra svårt att bygga upp en god relation. Hon tycker även att det är viktigt att nämna att om man väl har tagit sig in i en familj är det svårt att ta sig ur den. När socialsekreteraren var tvungen att sluta hos denna familj, tackade familjen nej till den nya socialsekreteraren, eftersom de inte kände något förtroende för henne.
”Det fanns en socialsekreterare som gick hem i den här familjen, och det blev väldigt bra, stort förtroende och ömsesidighet. Hon var även med på utvecklingssamtalen, som en bro mellan mig och dem. Eftersom de hade så stort förtroende för henne, vilket de även hade för mig, kunde vi klarlägga och exemplifiera saker för dem på ett bra sätt. Hon kunde tillexempel säga till dem att de skulle göra saker tillsammans med sin son varje helg, istället för att bara sitta hemma framför TV:n och äta godis, eftersom hon ansåg att deras barn behövde komma ut och göra andra saker.”
Lärare 1
”Det handlar om att man ska försöka sakta men säkert ta sig in hos dessa föräldrar och skapa ett förtroende, och det tar ofta väldigt lång tid. Föräldrarna tror ofta att vi vill se deras fel och brister, och en del tror att vi enbart ska kolla deras fel.”
Socialsekreterare
Att ta emot hjälp är generellt något som utvecklingsstörda föräldrar har svårt för. De vill klara sina familjeangelägenheter själva och de vill inte ha någon som lägger sig i. Föräldrarna anser att de gör sitt allra bästa och anser att det räcker, men i det flesta fall gör det inte det. De har ofta svårt att inse det och tar därför inte emot den hjälp som erbjuds.
”De är inte särskilt villiga att ta hjälp av oss, när det gäller det här med barn.” Kurator 1
5.4 Sammanfattning
Att vara barn och växa upp med utvecklingsstörda föräldrar kan se väldigt olika ut. Vissa barn kan ha en relativt ”normal” uppväxt medan andra kan leva i ren misär. Vardagen för barn till utvecklingsstörda föräldrar består ofta av mycket ansvar, understimulans av det intellektuella och missvisande ageranden i olika situationer. Hemsituationen för dessa barn kan se olika ut, men studien som vi har gjort visar att föräldrarna har svårt att delvis hålla ordning på barnens hygien, tvätta och hålla rent och fint hemma.
När det gäller barnets skolarbete har föräldrarna svårigheter med att hjälpa sina barn med läxor. I vissa fall har det även svårt med att vägleda sina barn i det sociala samspelet, men även andra svårigheter kan förekomma. Dock finns det föräldrar som har stort engagemang och intresse när det gäller föräldramöten och utvecklingssamtal. Det är viktigt att man som lärare bemöter föräldrarna med respekt och att man inte på något sätt kränker eller sårar dem. För att få ett bra samarbete mellan hem och skola krävs det tillit och förtroende mellan lärare och föräldrar. Som alla ”normalbegåvade” föräldrar, kan man begära olika mycket av de föräldrar som är utvecklingsstörda, eftersom de är olika individer med olika bakgrund och kunskaper.
Vuxenhabiliteringen ansåg att Socialtjänsten inte alltid handlade utifrån barnets bästa, medan kuratorerna inom Socialtjänsten betonade att de alltid sätter barnet i främsta rummet. Detta förra uttalandet kan bero på ekonomiska aspekter, eftersom det är dyrt och att det tar lång tid att göra utredningar. Vuxenhabiliteringen antydde att det saknas kunskap kring utvecklingsstörning och föräldraskap på alla nivåer i olika verksamheter. Därför rekommenderade de ett nätverk där bland annat pedagoger i skolan, personer från Vuxenhabiliteringen, personer från Barnhabiliteringen och personer från
6. Diskussion
Det har varit mycket intressant att skriva detta arbete och vi har fått många tankar och funderingar kring utvecklingsstörda människor, deras barn och föräldraskap.
Framförallt har vi funderat mycket kring pedagogens roll och hur man på bästa sätt kan bemöta de här föräldrarna och deras barn. Det vi har kommit fram till är att det är svårt för oss att veta om en förälder är utvecklingsstörd, eftersom det kan ta lång tid innan man uppmärksammar detta. Det kan naturligtvis märkas på vissa sätt, men det är svårt att se om de har en utvecklingsstörning, eftersom många bland de föräldrar som har en utvecklingsstörning vill klara sig själva och säger att de förstår, men att det senare visar sig att det i själva verket inte alls förstår samtalet. Vi som pedagoger måste ta hänsyn till föräldrarna och inte kränka eller såra dem.
För att vi ska kunna mötas och hjälpa dem, anser vi att vi först måste skapa ett
förtroende, vilket gör att det oftast tar lång tid innan man kan förklara vissa saker som kan vara känsliga för dessa föräldrar.
Det är viktigt att veta att de föräldrar som har en utvecklingsstörning älskar sina barn och att de verkligen försöker göra allt för dem, efter sin förmåga. Vi frågar oss dock om detta räcker. Den litteratur som vi tog upp i kunskapsbakgrunden tyder på att det inte räcker, eftersom det finns mycket som brister i barnens barndom om de till exempel får ta alltför mycket ansvar eller om deras hygien eller kostvanor är dåliga. Det är dock viktigt att tillägga att det inte alltid behöver vara så här. Det finns fall som visar på att föräldrarna kan ta hand om sitt barn, men att det då är viktigt att familjen får mycket stöd från sin omgivning, just för att barnet ska få uppleva och se annat och se en annan miljö, än den barnet själv lever i. Här tror vi även att det är viktigt att föräldrarna möter engagerade personer från alla yrkesgrupper som de kommer i kontakt med, för att det ska känna sig trygga och känna ett förtroende för att kunna ta emot den hjälp som erbjuds från samhället. Detta för att barnen ska få växa upp under goda förhållanden och utvecklas både intellektuellt och emotionellt.
som är utvecklingsstörda. De sa dock att de tycker att det är viktigt att ämnet kommer upp på lärarutbildningen, så att alla som ska bli pedagoger vet att dessa personer finns. De sade även att samhället i övrigt har för liten kunskap om dessa personer. För att vi ska kunna möta dessa på rätt sätt och att föräldrarna ska få den hjälp och de rättigheter som de behöver och har rätt till, behöver vi helt enkelt veta mer. Detta också för att barnen till de här föräldrarna ska få den omsorg och omvårdnad som de har rätt till.
Vi anser att det krävs mer forskning, än det lilla som finns idag. Detta för att vi ska kunna utföra ett så professionellt arbete som möjligt. Däremot har det framkommit att vi som pedagoger kan vända oss till Vuxen- och Barnhabiliteringen för information och utbildning inom området. Hit kan även barn och föräldrar vända sig för att få stöd och hjälp.
Dock kvarstår problem, eftersom kunskap inom ämnet även saknas här. Kuratorerna på Vuxenhabiliteringen nämner även att det finns en forskare i Canada som använder sig av en metod, där man filmar de utvecklingsstörda föräldrarna i olika situationer. Detta för att konkret kunna arbeta och utveckla anknytningen mellan förälder och barn. Studien visade att det gjorde en stor skillnad och att fler föräldrar kunde behålla sitt barn.
Vi har även funderat kring att det finns många utvecklingsstörda föräldrar som inte vill ha den hjälpen som erbjuds och att de då inte blir registrerade någonstans, vilket innebär att det finns ett antal barn som har utvecklingsstörda föräldrar utan att någon har
uppmärksammat det. Det kan alltså mycket väl finnas barn med utvecklingsstörda föräldrar innanför många husväggar som kanske eller kanske inte lever så som de har rätt till. De kan få bra mat, de kan få tvättade kläder, de kan få bada varje dag, de kan få presenter när de fyller år, men många barn kan kanske endast drömma om att ha det så här. De barn som kan ha det så här, har oftast en bra omgivning, där det finns personer som stöttar och hjälper. Vår slutsats är, att utan omgivningens stöd, har inte barnen de förutsättningarna för att kunna leva ett gott liv, om de enbart får växa upp i en miljö med sina utvecklingsstörda föräldrar.
Den litteratur som vi använde oss av i kunskapsbakgrunden visar tydliga indikationer på vilka åsikter de har när det gäller barn till utvecklingsstörda föräldrar. Några visar på att
barnen endast far illa av att växa upp i ett hem med utvecklingsstörda föräldrar medan andra visar att det går om föräldrarna får tillräckligt med stöd och hjälp från
omgivningen och myndigheter som Vuxenhabiliteringen och Socialtjänsten.
Killén (2000) tog upp vilka föräldrafunktioner som är viktiga för att vara en god förälder. Två av dem var att en förälder ska prioritera barnets grundläggande behov framför sina egna och engagera sig positivt i samspelet med barnet. Samtidigt menar Piaget att barnets olika utvecklingsfaser är viktiga för att få en gynnsam utveckling, där bland annat samspelet mellan förälder och barn finns med (Elkind, 1978). I vår studie visade det sig att samtliga intervjupersoner påpekade att de föräldrar som har en utvecklingsstörning har svårigheter med detta.
Hindberg (2003) menar att det är viktigt att kunna sätta gränser som förälder, vilket vår studie visar att föräldrarna, i detta fall, inte kan. Vi frågar oss om detta kan vara en orsak till att en utvecklingsstörd förälder inte borde vara förälder, eftersom de även
förekommer att föräldrar som är normalbegåvade inte kan sätta gränser. Vem är det som avgör vad som är rätt och fel när det gäller att vara förälder? Kollberg (1989) påpekade i sin studie att föräldrarna ofta blir bedömda utifrån sitt handikapp och inte utifrån deras förmågor som föräldrar, vilket borde vara det väsentliga.
Som vi har betonat tidigare i vår studie är vårt problemområde ett mycket känsligt ämne att skriva om, vilket har påverkat valet av intervjupersoner. I början ville vi intervjua barn till utvecklingsstörda föräldrar och höra deras version om hur det är att växa upp med dessa föräldrar.
Eftersom det har varit svårt att få tag i barn som varit villiga att ställa upp har vi istället valt att utgå från barnens omgivning och frågat hur dessa personer ser på barnens situation. Vi har intervjuat två kuratorer, två lärare, en socialsekreterare och en förälder. Vilket har givit oss en inblick i hur det kan vara för barn med utvecklingsstörda
föräldrar och hur man som pedagog kan bemöta dessa familjer. Vi anser att det överhuvudtaget är svårt att få en exakt bild av hur det är att vara barn till en utvecklingsstörd förälder, eftersom det kan se mycket olika ut.
7. Referenslista
Andersson, Gunvor (1991). Socialt arbete med små barn. Lund: Studentlitteratur
Elkind, David (1978). Barns utveckling och uppfostran ur Piagets perspektiv. Stockholm: Natur och kultur.
Elonsdotter, Ylwa (2003). Utvecklingsstörda mödrar. Intra: nr 1, 2003.
Hindberg, Barbro. Barn till föräldrar med utvecklingsstörning. Stockholm: Gothia
Johansson, Bo & Svedner, Per Olov (2001). Examensarbetet i lärarutbildningen,
undersökningsmetoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsföretaget.
Killén, Kari (2000). Barndomen varar i generationer – Om förebyggande arbete med
utsatta familjer. Oslo: Kommuneförlaget AS
Kollberg, Evy(1989) Omstridda mödrar en studie av mödrar som förtecknats som
förståndshandikappade. Rapport 1989:6 Göteborgs universitet: Nordiska
hälsovårdshögskolan.
Kylén, Gunnar (1989). Begåvning och begåvningshandikapp. Stockholm: Modin- Tryck AB
Lind, Lene, Mosholt, Birger & Schultz, Elsebet (1999). Två världar – Samarbetet
mellan barnomsorg och socialtjänst. Stockholm: Runa förlag
Lärarförbundet (2004). Lärarens handbok - Läroplan för det obligatoriska skolväsendet och för de frivilliga skolformerna. Solna: Tryckindustri information
Nordeman, Margareta (1999). Utvecklingsstörning och sexualitet - sexuella behov och
Pipping, Lisbeth (2004). Kärlek och stålull- att växa upp med en utvecklingsstörd
mamma. Stockholm: Förlagshuset Gothia AB
Pipping, Lisbeth (2003). Hur ser hjälpen ut när det gäller föräldrar med en lindrig
utvecklingsstörning? C- uppsats vid institutionen för psykologi: Göteborgs universitet.
Repstad, Pål (1999). Närhet och distans- Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
Socialstyrelsen (2005). Föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn- vad finns
det för kunskap? Socialstyrelsen.
Tideman, Magnus (2000). Funktionshinder och Handikapp. Lund: Studentlitteratur.
Tideman, Magnus (2000). Normalisering och kategorisering - Om handikappideologi
och världspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning.