Tankar kring barn med utvecklingsstörda föräldrar – utifrån lärares, socialsekreterares och kuratorers perspektiv

Lärarutbildningen

Lek fritid hälsa

Examensarbete

Tankar kring barn med utvecklingsstörda

föräldrar

– utifrån lärares, socialsekreterares och kuratorers perspektiv

Thoughts about children with mentally retarded parents

–

based on the accounts of teachers, a social welfare secretary and

welfare officers

Maria Hansson

Malin Larsson

Lärarexamen 140 poäng Handledare: Ann-Sofie Råstam Barndoms- och ungdomsvetenskap Examinator: Gitte Malm Höstterminen 2005

Abstract

Arbetets art: C – uppsats i Barndoms – och ungdomsvetenskap Sidantal: 50

Titel: Tankar kring barn med utvecklingsstörda föräldrar – utifrån lärares, socialsekreterares och kuratorers perspektiv

Författare: Maria Hansson & Malin Larsson Handledare: Ann- Sofi Råstam

Datum: 2005-12-15

Bakgrund: Det förekommer idag att några få elever i förskola/skola har

utvecklingsstörda eller svagt begåvade föräldrar. Vi ville uppmärksamma detta, eftersom det är viktigt att få kunskap om hur man som pedagog bemöter de föräldrar som har en utvecklingsstörning och de barn, som har utvecklingsstörda föräldrar. Hur är det egentligen att vara barn och växa upp med en utvecklingsstörd förälder? Syfte: Syftet med detta arbete är att få en inblick i hur det kan vara att ha

utvecklingsstörd förälder/föräldrar. Hur hanterar dessa föräldrar sitt föräldraskap och hur påverkas deras barn? Hur bemöts föräldrarna och deras barn ute i verksamheten? Metod: Vi har valt att använda oss av kvalitativa intervjuer. De personer som vi intervjuat är följande: två lärare, en förälder, två kuratorer och en socialsekreterare. Resultat: Samtliga personer i vår studie, förutom den utvecklingsstörda föräldern, betonade att föräldrar med utvecklingsstörning har svårigheter i vissa situationer, som att stimulera sitt barn intellektuellt, men att man emotionellt har förmågan att vara en god förälder. Detta dock under förutsättning att föräldrarna får mycket stöd från

omgivningen och att de får hjälp från anhöriga eller myndigheter. En lärare i vår studie påpekade även att barnet/barnen oftast är i behov av stödfamiljer för att få uppleva och se annat än enbart sin egen omvärld och för att få en egen uppfattning om sin situation. Diskussion: Det är viktigt att veta att de föräldrar som har en utvecklingsstörning älskar sina barn och att de verkligen försöker göra allt för dem, efter sin förmåga. Vi frågar oss dock om detta räcker. Kommunikationen med lärare, socialsekreterare och kuratorer kan ibland vara problemfylld.

Förord

Vi vill ge ett stort tack till de personer som har ställt upp på våra intervjuer. Dessa som har varit mycket givande för vår studie. Eftersom vi har skrivit om ett väldigt känsligt ämne, har det varit svårt att få tag i personer som varit villiga att ställa upp, därför hade det antagligen inte blivit något arbete utan er medverkan. Ett stort tack även till

Vuxenhabiliteringen i Skåne, samtliga lärare, den nyblivna föräldern och socialsekreteraren!

Vi vill även tacka vår handledare Ann-Sofi Råstam för visat engagemang och intresse för vår studie. Vi vill även passa på att tacka varandra för ett bra samarbete, där vi båda har bidragit med mycket och arbetat både i med och motgångar.

Innehåll

2.3 Förmågor som man behöver som förälder ……….. 14

2.4 Teorier om utvecklingsstörda och föräldraskap ……….. 15

2.5 Diskussion kring de olika teorierna ……….…... 18

2.6 Skolans uppgift ………... 18

2.7 Samhällets uppgift genom socialtjänsten ………... 19

2.8 Barn till utvecklingsstörda föräldrar ………... 21

2.9 Centrala begrepp ………. 25 3. Problemprecisering ………. 26 4. Metodbeskrivning ………... 27 4.1Metodval ………. 27 4.2Urval ………... 27 4.3Genomförande ……… 28 4.4Analysbeskrivning ……….. 30 4.5 Forskningsetiska överväganden ……….. 30 5. Resultat ……… 32 5.1 Föräldraskap ……… 32 5.2 Barnets vardag ………. 33 5.3 Skolans bemötande ……….……… 36 5.4 Sammanfattning ………... 39 6. Diskussion ………... 40 7. Referenslista ………... 43

8. Bilaga 1 ……… 45

1. Introduktion

Mitt barn

Jag vill gärna ha ett litet barn

och du ska vara en liten kramgo baby och du ska ha jättefina blåa ögon och jättefina rosa kläder

och ditt rum ska vara ljusblått du ska vara en flicka

och heta Viktoria Josefina

du ska ligga bredvid mig hela tiden och jag ska krama dig

och ge mycket kärlek

trygghet och ömhet ska du få av mig

och hon är

mitt barn (Intra, nr 1, 2003, s. 34)

”Jag har inga minnen av hur det kan vara att få vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och stöttar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om” (Pipping, 2004 s. 7).

Vi har valt att skriva vårt examensarbete utifrån ett ämne som vi anser är av intresse för oss som blivande pedagoger. Vi ville skriva om hur det är att vara barn till

utvecklingsstörda föräldrar, eftersom detta är något som man förmodligen någon gång kommer att möta när man arbetar som pedagog. Vårt syfte med detta arbete är att få en inblick i hur det är att vara barn till utvecklingsstörd förälder, vilket stöd samhället ger samt även hur man som pedagog bemöter dessa barn och deras föräldrar på ett bra sätt.

Som pedagoger anser vi att det är viktigt att veta hur man ska bemöta dessa elever, men också hur man bemöter föräldrar som är utvecklingsstörda och som kan ha svårigheter med att hjälpa sina barn med skolarbetet. Det är viktigt att vi som pedagoger blir mer medvetna om att de här barnen finns i skolan och att vi utvecklar en kunskap och förståelse för hur vi ska hantera dessa föräldrar och barn i olika situationer.

I Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (1994) kan man läsa följande:

”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen.”

”Läraren skall stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter.”

”Skolan skall klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har.”

”Läraren skall samarbeta med hemmen i elevernas fostran och därvid klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.”

”Läraren skall samverka med och fortlöpande informera föräldrarna om elevens skolsituation, trivsel och kunskapsutveckling, och hålla sig informerad om den enskilda elevens personliga situation och därvid iaktta respekt för elevens integritet.”

Läroplanen, Lpo 94, betonar att skolan har till uppgift att samarbeta med hemmen och klargöra vilka krav skolan ställer på föräldrarna. Vi undrar då om man kan ställa samma krav på alla föräldrar? Tänker man i skolan på de föräldrar som vi anknyter till i detta arbete? Kanske kan det förekomma vissa svårigheter i kontakten mellan skola och hem? Vad gör man då som pedagog i en sådan situation?

Om det förekommer svårigheter måste man fundera över hur mycket man kan lägga sig i utan att det påverkar kontakten negativt.Är det möjligt att förklara skolans mål för en förälder som är utvecklingsstörd så att den/de verkligen förstår innebörden av dessa och vilka krav är rimliga att ställa på en förälder som har en utvecklingsstörning?

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet” (FN: s Barnkonvention, Artikel 3.1).

”Konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa ska komma i främsta rummet”

(Barnkonventionen, Artikel 18,1).

I Barnkonventionen står det bland annat att det är barnet som ska komma i främsta rummet, men hur ser det egentligen ut för barn som har en förälder med

utvecklingsstörning? Är det alltid barnet som kommer i det främsta rummet? Hur sker kontakten ut mellan skola – hem? Vilket stöd erbjuder samhället och vem prioriterar socialtjänsten: Barnet eller föräldrarna? När man tänker på barnets bästa, då tänker vi även på den intellektuella och sociala utvecklingen och hur man kan stimulera barnet till denna utveckling.

2. Kunskapsbakgrund

Vi valde att dela upp kunskapsbakgrunden i olika delar för att få mer struktur på vårt arbete, vilket även gör det lättare som läsare att få en inblick i hur det ser ut att vara en förälder med utvecklingsstörning. De delar som vi belyser i denna kunskapsbakgrund är följande:

• Historik angående utvecklingsstörning • De utvecklingsstördas levnadsstandard • Förmågor som man behöver som förälder • Teorier om utvecklingsstörda och föräldraskap • Skolans uppgift

• Samhällets uppgift

• Barn till utvecklingsstörda föräldrar

2.1 Historik angående utvecklingsstörning

Under flera århundraden har människor med utvecklingsstörning setts som en fara för samhället, eftersom de inte ansågs kunna försörja sig själva och att de ansågs vara mer benägna att begå kriminella handlingar. På 1920- och 30 talet byggdes anstalter för de ”sinnesslöa” och man hoppades kunna bota den som var utvecklingsstörd och undervisa bort handikappet (Kollberg, 1989).

Dessa anstalter utsattes för mycket kritik, men man ansåg att man inrättade dessa anstalter för att göra det lättare för personer med utvecklingsstörning. Institutionerna erbjöd vård, omsorg och skydd, eftersom personer med utvecklingsstörning oftast hade det svårt i samhället då de utnyttjades ekonomiskt, sexuellt och som arbetskraft,

föraktades och bodde ofta under omänskliga förhållanden (Hindberg, 2003).

Under flera år har samhället haft en nedvärderande syn på utvecklingsstörda. De beskrevs ofta med begrepp som sinnesslö eller efterbliven. Det var inte förrän år 1967 som ordet utvecklingsstörd användes för första gången i lagstiftningssammanhang.

2.1.1 Lagar och förordningar

Under 1800-talet fanns det inte någon lagstiftning som inriktade sig på de

utvecklingsstörda och vilken hjälp de skulle kunna få från samhället. Ända fram till år 1944 kunde personer med utvecklingsstörning endast få hjälp från frivilliga åtaganden (Kollberg, 1989).

Det har förekommit lagar som sagt att personer med utvecklingsstörning inte ska få ha några barn, eftersom de inte ansågs ha den förmågan som behövs för att vara förälder, men framförallt kom dessa lagar till för att förebygga ”socialt elände”, eftersom det ansågs vara en belastning för samhället att ha personer med en utvecklingsstörning (Kollberg, 1989). Anledningen till att steriliseringslagen kom till var även att personer med utvecklingsstörning ansågs ha en stor befruktningsförmåga, vilket utgjorde

grunden till steriliseringslagen, som kom till år 1934. Enligt denna lag krävdes endast en bedömning från två läkare för att utföra en sterilisering och detta utan patientens

medgivande (Nordeman, 1999).

Denna lag tillämpades ända fram till år 1976 då det tillämpades en ny lag som säger att steriliseringar endast får göras på den enskildes egen begäran (Hindberg, 2003).

Under 1970- och 80-talet blev det bättre för personer med utvecklingsstörning. Många flyttade ut från institutionerna till öppna boendeformer och det byggdes dagcentren, som erbjöd sysselsättning och även särskolorna, som tidigare låg under landstingen och förlades på institutioner, integrerades med grundskolorna.

Det fanns inte längre någon tro på att man kunde undervisa bort handikappet och man lärde sig att acceptera personens förutsättningar och speciella handikapp (Kollberg, 1989).

En viktig del som gjorde det lättare för personer med utvecklingsstörning var tillkomsten av det nationella handlingsprogrammet i handikappfrågor som utarbetades inför FN: s handikappsår 1981. Här fastslås det att handikappade har samma rättigheter som alla andra och får leva ett fritt och oberoende liv i trygghet och gemenskap (Hindberg, 2003). Självbestämmande och delaktighet är några begrepp som beskriver de utvecklingsstördas liv under denna tid.

2.2 De utvecklingsstördas levnadsstandard

I avhandlingen Normalisering och kategorisering (Tideman, 2000), genomfördes en studie över hur levnadsstandarden för de utvecklingsstörda såg ut. Studien gjordes i början på 1990- talet i Hallands län. År 1991 medverkade 516 personer med

utvecklingsstörning och år 1995 medverkade 429.

I undersökningsgruppen var det 22 procent, som var lindrigt utvecklingsstörda.

Undersökningen visade att var tredje vuxen med utvecklingsstörning antingen saknade eget verbalt språk eller hade svårt att göra sig förstådd. Ungefär hälften kunde inte läsa eller skriva och knappt hälften kunde klockan. Utbildning är viktig för alla människor, där man får umgänge med andra människor, men framförallt kommer man in på arbetsmarkanden om man har en utbildning.

Yrkestillhörigheten påverkar även inkomst, inflytande och status. Det var först år 1968 som personer med utvecklingsstörda fick rätt till undervisning (Tideman, 2000).

Ekonomin är av stor betydelse för en människas levnadsstandard. Tideman skrev att tillgång eller brist på pengar styrde till stor del möjligheterna att kunna ha goda

förhållanden inom andra områden som fritid, kultur och boende. Eftersom personer med utvecklingsstörning för det mesta är förtidspensionerade, har de en svag ekonomi, vilket påverkar möjligheterna att kunna konsumera efter sina behov och önskemål.

Undersökningen visade även att flera av personerna med utvecklingsstörning under det senaste året på grund av dålig ekonomi fått avstå från att köpa kläder som de behövt.

Arbetet är viktigt för oss människor, eftersom det ger möjlighet till sociala relationer och utveckling av den egna personligheten. I vårt samhälle är det oftast genom vår yrkesroll som vi får en social roll och personer med utvecklingsstörning har samma sociala behov av arbete som icke funktionshindrade.

Tideman (2000) menade att de personer som är utvecklingsstörda skiljer sig mycket från den övriga befolkningen när det gäller människors nära familjerelationer. Antalet ensamstående med utvecklingsstörning är 95 procent, vilket kan jämföras med 38 procent ensamstående bland befolkningen i övrigt. Undersökningen visade att det inte

fanns några som hade barn år 1991, medan det var 2,4 procent (10 st) som hade barn år 1995. Undersökningen visade även att 37,8 procent av undersökningsgruppen hade kontakt med sin anhöriga högst en gång per månad, och år 1995 hade andelen sjunkit till 30,7 procent. Man kan tillägga att de personer som hade minst kontakt med sina anhöriga var personer i medelåldern med utvecklingsstörning, eftersom deras föräldrar ofta fick rådet att lämna bort sitt barn till institutioner, vilket naturligtvis kan ha

påverkat relationen mellan barn och föräldrar.

2.3 Förmågor som man behöver som förälder

I den litteratur som vi har studerat, finns det olika förmågor som en förälder ska ha, för att det ska bli en så bra uppväxt för barnet som möjligt och för att barnet ska få den stimuleringen som det behöver för att få en gynnsam utveckling. Det är bland annat viktigt att barnet får intellektuell stimulans för att kunna utveckla sin fysiska och psykiska förmåga, sina anlag och sin personlighet. Den kognitiva utvecklingen kan inte vänta några år, utan börjar redan vid födseln. För att barnet skall utvecklas intellektuellt behövs även uppmuntran från föräldrar att läsa böcker, leka med andra barn, samt ge barnet möjlighet att få utveckla olika färdigheter och intressen. Hindberg (2003) påpekade bland annat att det är viktigt med ett samspel mellan barn och förälder, eftersom barnet är i stort behov av att omvärlden tillfredsställer dess behov och svarar på dess signaler under de första levnadsåren.

”Det är genom anknytningen som kommunikation, tillit till andra människor och känslan av att vara en unik individ grundläggs. Goda relationer mellan föräldrar och barn är därför inte bara en allmän human fråga utan en fråga som rör barns framtid möjligheter till ett gott socialt liv”(Hindberg, 2000, s. 31)

Hindberg menade vidare att det är under de första två åren som anknytningen mellan förälder och barn är som viktigast. Om det inte finns någon anknytning eller om den är otrygg, kan det bli svårigheter för barnets kommande relationer och sociala liv.

Under senare år har det även visat sig att om det saknas samspel mellan barn och förälder under de två första åren kan det påverka hjärnans utveckling. Beroende på hur barnet har det under de första två åren kan upplevelserna från dessa två år sätta spår för livet vilket, i för sen ålder, inte går att reparera.

”Jag behöver föräldrar som tittar på mig med goda ögon så att jag känner att jag är en god person. Som nickar bekräftande så att jag vet att jag är på rätt väg. Som säger stopp och belägg när jag gör tokiga saker. Som sätter ord på det som händer i världen och hjälper mig att vidga min världsdel” (Hindberg, 2003, s. 34).

Fostran innebär att föräldrarna sätter gränser och åskådliggör för barnet, hur man lever i samhället och vilka krav som ställs på människan som enskild individ. En central uppgift för föräldrar är att lära barnet att vara en självständig person som kan samspela med andra, ta gemensamt ansvar och samarbeta i grupp.

Det är även viktigt att barnet får upplevelser och erfarenheter av att familjen har ett socialt umgänge med släkt och vänner, åker på semester och har fritidsintressen, samt firar födelsedagar och högtider (Hindberg, 2003).

2.4

Teorier om utvecklingsstörda och föräldraskap

Följande teorier om utvecklingsstörda och föräldraskap ansåg vi var väsentliga att använda oss av i vår studie. Teorierna visar bland annat att vilka föräldrafunktioner som är viktiga samt vad ett barn behöver för sin utveckling.

Killén (2000) har undersökt föräldrafunktioner och omsorgsförmåga och har genom litteraturgenomgångar, kliniska erfarenheter och egen forskning definierat sju

Dessa föräldrafuntioner är att: • Uppfatta barnet realistiskt

• Ha realistiska förväntningar på vilka känslomässiga behov som barnet kan tillfredställa

• Ha realistiska förväntningar på barnets förmågor • Engagera sig positivt i samspelet med barnet • Känna empati med barnet

• Prioritera barnets grundläggande behov framför sina egna • Bära egen smärta och frustration utan att avreagera sig på barnet

Enligt Killén är det de kognitiva och känslomässiga föräldrafunktionerna som är mest väsentliga.

Kyléns (1989) teorier utgår från vuxna människor med utvecklingsstörning och beskriver hur man tänker och handlar utifrån graden av den intellektuella funktionsstörningen.

Kylén delar in utvecklingsstörningen i tre nivåer: • A-nivå – grav utvecklingsstörning

De personer som befinner sig på A-nivå saknar språk och har ett begränsat tids - och rumsperspektiv. Dock har dessa personer ett tydligt ljud- och kroppsspråk • B-nivå – måttlig utvecklingsstörning

De personer som befinner sig på B-nivå förstår sin omgivning

som en helhet och har ett större tidsperspektiv som sträcker sig till ungefär en

vecka. Dock är den begränsad till de egna upplevelserna.

• C-nivå – lindrig utvecklingsstörning

De personer som befinner sig på C-nivå har en allmän uppfattning av tillvaron och tids - och rumsuppfattning. De förstår även att det finns platser utöver det upplevda och att det finns en framtid och en dåtid. Dessa personer kan i de flesta fall lära att sig att läsa och skriva

Enligt Kylén (1989) kan utvecklingen vara ojämn och man kan ha med sig några delar av någon utvecklingsfas och ändå gå vidare till nästa utvecklingsfas.

Kylén utgår från Piagets teori om tänkandets utveckling, som man vanligen använder i forskningen om utvecklingsstörda. I Piagets teori ingår fyra huvudstadier men Kylén har gjort en anpassning och ny stadieindelning som är anpassad efter utvecklingsstörda.

Piaget har forskat mycket om hur begåvning och tänkande utvecklas hos människan. Han har även beskrivit barns olika intellektuella utvecklingsfaser. Enligt Piaget måste barnet befinna sig i en fas i en viss tid och etablera nödvändiga strukturer innan man går vidare till nästa. Piaget utgår från fyra huvudstadier i tänkandets utveckling i sin teori. Dessa stadier kan sedan delas upp i flera steg.

De fyra huvudstadierna är:

• Den sensomotoriska perioden (0-2 år)

Denna period kallas även för spädbarnsperioden och här sker barnets inlärning genom sinnesupplevelser och motorik. Barnet bygger upp fyra kunskapsteorier under detta stadium (objekt, tid, rum och kausalitet). Barnet kan under denna period inte enbart med tankens hjälp lösa uppgifter, utan behöver även se och göra.

• Preoperationella perioden (2-7 år)

Under den här perioden utvecklas symbolfunktionen. Det innebär att barnet kan utveckla en inre representation av yttre ting och händelser.

• Konkret operationell period (7-11 år)

Barnet börjar tänka logiskt under denna period. Det innebär att barnet kan utföra tankeoperationer och tänka en tanke i omvänd ordning. I denna period kan barnet även lösa problem konkret i konkreta situationer.

• Formellt operationell period (11 år och uppåt)

I denna period börjar barnet att frigöra sig från den konkreta situationen och börjar istället tänka logiskt på ett mer abstrakt sätt. Barnet kan tänka i hypoteser som går utöver den konkreta situationen. Ett kännetecken för formellt

operationellt tänkande är förmågan att systematiskt analysera alla möjligheter i en situation. Här utvecklas också barnets förmåga att dra slutsatser utifrån givna utgångspunkter.

Det som även kännetecknar denna period är att barnet har en hög jagcentrering, vilket innebär att de tror att alla iakttar dem och uppfattar sig själva som mycket speciella (Elkind, 1978).

2.5 Diskussion kring de olika teorierna

Vi valde Piagets teori om de fyra olika huvudstadierna, eftersom de visar på hur ett barns utveckling bör se ut. För en utvecklingsstörd förälder kan det vara svårt att

stimulera barnet i de olika utvecklingsstadierna, eftersom de enligt Kylén inte själva har genomgått vissa stadier i de olika utvecklingsstadierna. Killén visar i sin teori vilka föräldrafunktioner som är viktiga att uppfylla, vilket vår studie berör. I vår studie tittade vi bland annat på om de utvecklingsstörda har förmågan att uppfylla de olika

föräldrafunktionerna som Killén nämner. Piagets och Kyléns teorier är relevanta för vår studie, eftersom vår studie bland annat berör barnets olika utvecklingsfaser. Vår studie berör även föräldrarnas utveckling samt hur viktigt det är att föräldrarna har vissa grundläggande föräldrafunktioner. Därför har vi valt att använda oss av ovanstående teorier.

2.6 Skolans uppgift

Som pedagog är man skyldig att anmäla till socialtjänsten om man märker att ett barn far illa eller lever i ett hemförhållande som hotar barnens utveckling. Det är viktigt att socialtjänsten och skolan samarbetar så att socialtjänsten kan reagera snabbt, seriöst och kvalificerat om en anmälan kommer in. Ett välfungerande samarbete mellan skolan, socialtjänsten och föräldrarna är en förutsättning för att man ska kunna arbeta för barnen bästa. Pedagogerna och socialsekreterarna måste vara överens om vilka redskap som ska användas. Dessa redskap kan vara observationer av barnet, observationer av familjen, möten mellan pedagog, socialsekreterare och föräldrar, handledning med mera (Lind, Mosholt, Schultz, 1999).

Som pedagog är det även viktigt att man går igenom anmälan med föräldrarna och att de förstår innebörden av den. Ibland försöker pedagogerna, för att undvika obehagliga situationer, kontakta en socialsekreterare, där de berättar olika upplysningar och om sina bekymmer angående en familj, utan att ha tagit upp det med föräldrarna (Lind, Mosholt, Schultz, 1999).

Lind, Mosholt och Schultz (1999) betonar även att det är viktigt att skriftligt göra en anmälan och att skriva de olika upplysningarna man har, eftersom man oftast kan uttrycka sig införstått eller underförstått om man endast gör det muntligt via telefon.

För att föräldrarna inte ska mista sin tillit eller förtroende för pedagogen bör rektor eller annan ansvarig person gå in och ta de svåra samtalen med föräldrarna om en anmälan ska ske. Detta är även för barnets bästa, eftersom mister föräldrarna tillit och förtroende för pedagogen kan detta överföras till barnet, vilket leder till att barnet hamnar i en obehaglig och svårhanterlig situation (Lind, Mosholt och Schultz, 1999).

Om man som pedagog misstänker att ett barn far illa kan man vända sig till skolhälsovården som har till uppgift att bevara och förbättra barnen själsliga och kroppsliga hälsa. Skolhälsovården ska även verka för sunda levnadsvanor hos barnen (Skollagen, kap 14, 2 §).

2.7 Samhällets uppgift genom socialtjänsten

Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att familjen ska få det stöd och den hjälp som de behöver. Socialtjänsten avgör också när omsorgsförmågan brister och är så allvarlig att barnet måste omplaceras (Hindberg, 2003).

En socialsekreterare beskrev sin kluvenhet på följande sätt:

”Ska vi ha samma förhandlingsrutiner och se genom fingrarna? För det är ju så hemskt. De gör ju det bästa de kan efter sin förmåga. Men är det tillräckligt för barnen? Det är så fruktansvärt för mig. Jag, menar, man kan ju aldrig begära mer av en människa än att de gör det bästa de kan. Och det gör de här föräldrarna. Men jag är rädd att det inte är tillräckligt ändå. Det gör mig ont om dem. Jag skulle helst inte vilja handlägga detta ärende. Vet inte hur jag ska göra, för hur jag än gör, kommer det inte att bli bra för någon”(Hindberg, 2003 s. 200).

Socialtjänstens mål är att främja människors: • Ekonomiska och sociala trygghet • Jämlikhet i levnadsvillkor

• Aktiva deltagande i samhällslivet

Socialtjänsten har ett ansvar för alla barn, men särskild uppmärksamhet ska gå till de barn vars utveckling är i fara. Oftast får familjer, där föräldrarna har svårt att stimulera barnens utveckling, stöd där den vanligaste insatsen är från kontaktpersoner eller kontaktfamiljer. Detta gäller dock om föräldrarna är villiga att låta deras barn träffa en kontaktperson eller en kontaktfamilj (Hindberg, 2003).

Gunvor Andersson (1991) gjorde en undersökning, där hon tittade på olika

socialsekreterares arbete och om hur omhändertagandet av barn ser ut. Undersökningen visade bland annat att de största riskerna med att omhänderta barn fanns hos familjer där det fanns missbrukare eller föräldrar med utvecklingsstörning.

Undersökningen visade även att många av de intervjuade socialsekreterarna sa att om det fanns en familj med en utvecklingsstörd mamma och en alkoholmissbrukande pappa, var det förståndshandikappet som gjorde att deras förmåga att ta hand om sina barn brast. Frågan var om de hade förmågan att ge barnen tillräckligt stimulans, tillgodose deras behov av mat och sömn och annan praktisk omsorg när föräldrarna

ekonomin, betala räkningar och städa med mera. Socialsekreterarna var dock överens om att de inte var oroliga över föräldrarnas förmåga att tillgodose barnens

känslomässiga behov, åtminstone inte så länge barnen var små.

Enligt Andersson (1991) ansåg de flesta socialsekreterarna att det svåraste var att få ett fall där en förälder var utvecklingsstörd, eftersom de ofta känner stor osäkerhet hur de ska handla i situationen. En socialsekreterare i studien sa att hon kände väldiga kval och inte visste vad hon tyckte var rätt och fel. Hon sa även att hon tyckte det var svårt att bara se på barnen och bortse från föräldrarna och att det var ett sådant känsligt ämne att hon helst inte skulle vilja handlägga det.

2.8 Barn till utvecklingsstörda föräldrar

”Linda kom till mig på sommarlovet för att vara hos mig ett par veckor. Hon var nybliven tonåring och vi skulle gå och bada första dagen. Då visade det sig att hennes baddräkt var alldeles för stor.

”Vad är det här för baddräkt, den kan du ju inte ha” sa jag till Linda

”Jo, det går bra, jag har haft den flera gånger” svarade Linda och berättade att hennes egen baddräkt är för liten så hon har fått ta mammas.

”Men så här kan du väl inte ha det” sa jag. ”Den sitter ju inte kvar på dig.” ”Jo, jag kan ha den. Mamma har bundit ihop den med band”. sa Linda.

Jag blev förtvivlad när jag såg hur det såg ut, och tänkte på vad kompisar och lärare skulle tänka om henne och hennes mamma. Hur de gång på gång blir till åtlöje inför andra utan att förstå. I stället för att bada den dagen fick vi åka för att köpa en ny baddräkt. Sådant händer alltför ofta. Det blir att rätta till och ordna upp istället för att göra trevliga saker tillsammans. Jag blir så ledsen för Lindas skull.” (Hindberg 2003 sid. 172).

Berättat av en mormor till Linda, som har en utvecklingsstörd mamma.

Det som diskuterades i den litteratur som vi läste var de utvecklingsstördas

levnadsstandard och att de har rätt till att leva ett så normalt liv som möjligt och att de drömmer, precis som alla andra, om att få ett liv som maka/make, ha en familj och få barn (Nordeman, 1999). Samtidigt har det gjorts studier som sammanfattar att barn i vissa fall inte mår bra av att ha föräldrar med begåvningshandikapp. I vissa fall finns det föräldrar som klarar sin föräldraroll någorlunda normalt, eftersom de har en emotionell

mognad och utveckling och vet när de behöver hjälp och klarar av att ta emot hjälpen utan att känna sig kränkta. Däremot kan den kognitiva utvecklingen vara svag, vilket vi i samhället värderar högt. Ofta ser man till den kognitiva utvecklingen och drar

slutsatsen att den som inte kan hantera sin ekonomi, eller läsa och skriva så bra, inte passar som förälder. I ett fall, där två unga föräldrar skulle bli föräldrar, försökte myndigheterna göra en bedömning om de skulle kunna ta hand om sitt barn eller om barnet skulle bli placerat i familjehem. De faktorer som myndigheterna ansåg var avgörande för att få behålla barnet var till exempel deras förmåga att komma i tid till arbetet, laga mat, hantera sin ekonomi och passa busstider. I det fallet tittade man inte alls på mammans förmåga att samspela med barnet, eller pappans sätt att stötta sin hustru. Myndigheterna tittade helt enkelt endast på de kognitiva förmågorna och uteslöt de emotionella. (Tideman, 2000).

”Att ha någon form av intellektuellt funktionshinder är en faktor som gör det ännu svårare att vara förälder. Många praktiska svårigheter som till exempel att planera sin dag, att avgöra hur lång tid det kan ta att gå till dagis eller vad 2 dl välling egentligen innebär, uppstår på grund av att man har kognitiva begränsningar. Man har svårt att generalisera, det vill säga lägga ihop erfarenheter av liknande karaktär till en helhet som går att använda när en ny situation uppstår” (Tideman, 2000, s. 158).

Det fanns inte många studier som visade hur det har gått för barn som har växt upp med en utvecklingsstörd förälder, men det gjordes en studie 1981 av Evy Kollberg.

Kollbergs (1981) studie omfattade 32 kvinnor bosatta i Göteborg och Bohuslän som hade en ålder mellan 18 och 50 år som var förståndshandikappade och hade en IQ mellan 73 och 93. Samtliga hade fått barn. Syftet med studien var att se hur dessa mödrar fungerade som föräldrar och hur de såg sig själva som föräldrar.

Studien visade att samtliga mödrar var positiva till sin graviditet, och angav att skälen till varför de skaffade barn, var traditionella. Mödrarna sa bland annat att det skulle vara roligt att ta hand om någon eller att de inte var någon hel familj om de inte skaffade barn. Studien visade även att mödrarna tyckte att det fått det bästa stödet från familj och

mödrarna under graviditeten. Tillsammans hade de 32 intervjuade kvinnorna fått 65 barn, varav 64 var i livet vid undersökningstillfället. Av dessa bodde 18 i familjehem. Några av kvinnorna hade fått barn när de var under 20 år och ansåg då själva, att de inte var mogna att fungera som föräldrar.

För att kunna titta på sin föräldraroll krävs det en stark självkänsla för att kunna se sina svaga respektive starka sidor som förälder. Mödrarna i denna studie har blivit ifrågasatta i sin föräldraroll många gånger, vilket gör att det kan vara svårt för dem att se nyanserna i sin egen roll. Studien visar att 2 tyckte att det var lätt att vara förälder, 21 av mödrarna tyckte att föräldrarollen var både lätt och svår, 6 tyckte att det bara var svårt och 3 visste inte. Samtliga mödrar ansåg att kärlek var det viktigaste som man kunde ge sitt barn, men Kollberg frågade sig samtidigt om mödrarna verkligen förstod innebörden av att ge sitt barn kärlek, och om det inte bara var något som mödrarna hade hört från

omgivningen. Några av kvinnorna kunde utveckla sitt resonemang och beskriva vad de menade med att ge barnet kärlek, då de använda sig av begrepp som förståelse,

omtanke, intresse och gemenskap.

Kollberg (1981) frågade mödrarna om vad de önskade sina barn i framtiden, och de flesta svarade att de ville att deras barn skulle få vara friska, att få ett bra arbete, att inte få missbruksproblem, att inte bli mobbade och att de skulle kunna känna trygghet. Kollberg skrev att man inte enbart ska se på mödrarnas handikapp för att avgöra om de är bra föräldrar eller inte. Kollberg menar att man ska se på de olika mödrarnas enskilda situation och förmågor som förälder, eftersom de flesta mödrarna visade en emotionell mognad, som gjorde att de kunde klara av att ta hand om sitt barn, trots sitt handikapp.

Hindberg (2003) skrev dock att det fanns många svårigheter för barn att ha en förälder med en utvecklingsstörning. Ett problem var till exempel mathållningen, där en förälder med utvecklingsstörning har svårt att laga mat, hålla fasta mattider och laga rätt kost anpassad till barnets ålder. I vissa fall hade barnen endast fått kaffe till frukost och endast ett knäckebröd till kvällsmat. Det har även varit så att barnen ofta har ätit middag ensamma, och en lärare berättade att en elev kan äta massor i skolan på fredagar,

eftersom den förmodligen inte kommer att få mycket mat hemma under helgen. Hindberg skrev även att föräldrar med utvecklingsstörning har svårt att hålla efter

barnets hygien och kläder. Ofta är kläderna smutsiga, trasiga, för stora eller för små. Barnen får ha tjocka kläder, även om det är mitt i sommaren etcetera.

Ett barn som är normalbegåvat och som har en förälder med utvecklingsstörning, växer förr eller senare om sin förälder, vilket innebär att barnet får agera vuxen i tidig ålder och helt enkelt förlorar viktiga delar i sin barndom. Socialstyrelsen (2005) skrev att barn som växer upp med mycket ansvar under sin barndom även påverkas senare i vuxen ålder. De byter roll med föräldrarna, en process som kallas för ”parentification”. Konsekvenserna av detta kan bli att barnen i vuxen ålder sällan utbildar sig, har mer fysiska skador, fler psykiska problem, sämre självförtroende och har få sociala kontakter.

Det finns fall där barn till föräldrar med utvecklingsstörning placerats i gruppboende tillsammans med sina föräldrar. De personer som placeras i gruppboende har inte förmågan att klara sig själva och kan därmed inte heller förväntas att klara av att sköta ett barn. I dessa fall hade man enbart utgått från föräldern och inte utifrån barnens behov. Många var överens om att ett barn inte skulle behöva bo på ett

institutionsliknande sätt, där barnen får växa upp i en onormal miljö (Hindberg, 2003).

Socialstyrelsen (2005) skrev i sin studie om att mödrar med utvecklingsstörning generellt har sämre psykiskt välbefinnande än andra kvinnor, sämre rollfunktion, mer känslomässiga begränsningar samt att det är vanligare att de är deprimerade. Studien visade även att de mödrar som har barn i skolåldern är mer stressade än mödrar med yngre barn, men trots svårigheter finns det fall där föräldrar lyckats skapa en egen god föräldrastil. Studien från socialstyrelsen visade även att barn till utvecklingsstörda föräldrar riskerar i större utsträckning än andra barn att få för lite stimulans, att råka ut för olycksfall i hemmet, att försummas och utsättas för våld. Det finns också en risk att barnen kan utsättas för misshandel på grund av att de har en högre intelligenskvot än sina föräldrar. Detta är på grund av att föräldrarna kan ha svårigheter med att uttrycka sitt budskap verbalt och använder sig istället av fysisk handling.

Studien visade även att sannolikheten att utsättas för sexuella övergrepp är dubbelt så stor för dessa barn än barn som inte har utvecklingsstörda föräldrar. Studien visade dock

uppväxt de själva hade. Studien visade att föräldraförmågan påverkades om mödrarna vuxit upp på institution eller i familjer med stora svårigheter.

2.9 Centrala begrepp

De centrala begrepp som vi ansåg var viktiga att definiera var utvecklingsstörning och föräldraskap.

Utvecklingsstörning

De personer som har en lindrig utvecklingsstörning har en allmän uppfattning av tillvaron och tids - och rumsuppfattning. De förstår även att det finns platser utöver det upplevda och att det finns en framtid och en dåtid. Dessa personer kan i de flesta fall lära att sig att läsa och skriva (Kylén, 1989).

I forskning och praktik definieras utvecklingsstörning som nedsatt intelligens, som konstateras under uppväxten (före 18 års ålder) och som ger en begränsning i sociala, utbildningsrelaterade och praktiska färdigheter (Socialstyrelsen, 2005).

I vår studie inriktade vi oss på dem som har en lindrig utvecklingsstörning, eftersom de med måttlig och svår utvecklingsstörning sällan får barn. De som räknas till gruppen med lindrig utvecklingsstörning, brukar har en IQ på runt 70- 85 medan en

normalbegåvad person brukar ha en IQ på runt 100 (Hindberg, 2003).

Föräldraskap

Föräldraskap innebär att vårdnadshavaren ska sörja för barnets fysiska och psykiska omsorg. Med fysisk omsorg menas att barnet får näring, har tillgång till bostad, möjlighet att utbilda sig efter sitt önskemål, behov och förutsättningar samt att inte utsättas för större krav än vad de fysiskt klarar av.

Med psykisk omsorg menas att barnet får omtanke, trygghet och förståelse, att gränser sätts för dess beteende och att barnet får fostran. Barnets behov ska gå före föräldrarnas eget intresse (Hindberg, 2003).

3. Problemprecisering

Vårt syfte med denna studie är att få en djupare förståelse av hur det är att växa upp med en förälder som är utvecklingsstörd. I den litteratur som vi använde i kunskaps-

bakgrunden, står det ofta att alla människor som kan har rätt att få barn, och att även de som är utvecklingsstörda ska ha den rätten. Detta menar bland annat Nordeman (1999). Däremot finns det inte många studier som visar hur barnen har det i hemmet och om de kan komma till skada på grund av att de har en mindre begåvad förälder. Vårt syfte är även att undersöka vilket stöd samhället ger genom socialtjänsten samt hur läraren bemöter barnet som har en utvecklingsstörd förälder. Vi ville se hur skolvardagen kunde se ut för ett barn med en utvecklingsstörd förälder samt hur läraren bemöter barnets föräldrar. Därför blev vår problemformulering och huvudfråga: Tankar kring barn med

utvecklingsstörda föräldrar – utifrån lärares, socialsekreterares och kuratorers perspektiv

De frågeställningar som vi kommer att arbeta utifrån är följande: • Utvecklingsstörda och föräldraskap- hur ser det ut?

• Hur ser vardagen ut för ett barn som har utvecklingsstörd förälder?

• Hur bemöter läraren den/de utvecklingsstörda föräldrarna till barnet och vad kan läraren begära av dessa föräldrar?

4. Metodbeskrivning

4.1 Metodval

Vi valde att använda oss av en kvalitativ metod i vår studie. Vi ansåg att intervjuer var den bästa metoden för det ämne som vi har studerat, eftersom det gav en djupare inblick och därmed större förståelse för vårt problemområde. Vår tänkta metod valde vi för att vårt mål var att sätta oss in i hur det är att vara barn i en familj med utvecklingsstörda föräldrar.

Andra metoder som observationer och enkätundersökningar var inte aktuella, eftersom vi ansåg att dessa metoder inte var lika relevanta för vår studie. Repstad (1999) menar att genom intervjuer kan man komma närmare och får en fördjupning om ämnet, och det var precis det vi ville. Vi ville komma nära individen och föra en dialog tillsammans med honom/henne och därigenom få fördjupad kunskap om undersökningsområdet.

När vi använder oss av en kvalitativ metod, som intervjuer, måste vi vara medvetna om att det kan förekomma fallgropar, där närhet kan innebära en risk för osäkerhet i själva informationssamlingen (Repstad, 1999).

4.2 Urval

Vi har tagit kontakt med personer som vi ansåg var aktuella för vår studie och som hade olika anknytningar till vårt undersökningsområde. Sex personer har ställt upp på

intervju. De är följande:

• Lärare 1: var en medelålders kvinna som arbetade som specialpedagog, i grundskolans senare år, i en förort till en storstad i Skåne. Hon hade påbyggnadsutbildning som specialpedagog och specialpedagogik mot

utvecklingsstörning. Hon hade en elev med lindrig utvecklingsstörning i vars föräldrar även var lindrigt utvecklingsstörda, i sin klass.

• Lärare 2: var en medelålders kvinna som arbetade som gymnasielärare på en gymnasieskola på landsbygden. Gymnasieskolan tog emot utvecklingsstörda elever från hela Skåne. Denna lärare var lärare till en utvecklingsstörd elev som precis fått barn.

• Vuxenhabiliterings kurator 1: var en medelålders kvinna som arbetade på Vuxenhabiliteringen i en storstad i Skåne. Vuxenhabiliteringen tog emot utvecklingsstörda föräldrar från storstaden. Denna kurator var kurator till flera utvecklingsstörda föräldrar.

• Vuxenhabiliterings kurator 2: var precis som ovan en medelålders kvinna som arbetade på Vuxenhabiliteringen i en storstad i Skåne, samma habilitering som ovanstående kurator. Vuxenhabiliteringen tog emot utvecklingsstörda föräldrar från storstaden. Denna kurator var också kurator till flera utvecklingsstörda föräldrar.

• Socialsekreterare: var en medelålders kvinna som arbetade på socialförvaltningen i en storstad i Skåne. Hon hade tidigare arbetat som ”hemmahosare”, vilket innebar att hon funnits som ett stöd i familjerna, där det fanns utvecklingsstörda föräldrar. Hon arbetade i en förort till en storstad i Skåne.

• Utvecklingsstörd förälder: En ung mamma till en nyfödd son som bodde i en förort till en storstad i Skåne och gick på gymnasiesärskola på landsbygd i Skåne.

4.3 Genomförande

Eftersom vår urvalsgrupps uppgifter är sekretessbelagda hos olika myndigheter, såsom Barn- och Vuxenhabilitering, Socialtjänsten och FUB (Föreningen för

Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna), har det varit svårt att finna vissa

intervjupersoner som föräldrar som är utvecklingsstörda, person från Socialtjänsten och barn med utvecklingsstörda föräldrar.

Däremot har det inte varit några svårigheter att finna lärare med elever till

utvecklingsstörda föräldrar som varit villiga att ställa upp på intervju. Vi har även fått erbjudanden från FUB:s ledning som varit villiga att ställa upp på intervjuer samt kuratorer från Vuxenhabiliteringen.

I början av vår studie tänkte vi intervjua barn, men eftersom det har varit svårt att finna dessa barn, valde vi att fokusera på den professionella omgivningen och föräldrarna kring barnet. Detta för att få en så samlad och tydlig bild som möjligt av hur det är att vara barn till en utvecklingsstörd förälder.

Vid intervjuerna av vår urvalsgrupp använde vi oss av bandspelare, för att vi skulle få med allt som sades samt röstläge och betoningar. Detta gav oss möjlighet att

koncentrera oss till fullo på personen vi intervjuade. Repstad (1999) menar också att han tycker att bandspelare (diktafon) är ett bra instrument att använda sig av, även om situationen blir lite konstlad. Som vi sagt tidigare var detta ett känsligt ämne och på grund av personliga skäl ville inte föräldern bli inspelad på band, vilket vi respekterade. Under arbetets gång har vi gjort det mesta tillsammans med glädje och nyfikenhet. Under intervjuerna har vi dock valt att dela upp intervjuarbetet på följande sätt. Den första intervjun vi gjorde var med lärare 1. Här valde vi att Malin skulle ställa intervjufrågorna, medan Maria antecknade och hade hand om diktafonen.

Detta för att Maria tidigare hade en relation till personen i fråga. Nästa intervjutillfälle var med den utvecklingsstörda mamman, där vi gjord på samma sätt, men eftersom hon inte ville bli inspelad på band, antecknade Maria hela intervjun. Genomförandet med lärare 2 skedde via telefon på grund av avstånd och lärarens brist på tid. Maria ställde intervjufrågorna och Malin hade hand om den tekniska utrustningen (högtalare på telefon och diktafon).

Vid intervjutillfälle fyra, intervjuade vi två kuratorer. Här ställde Malin intervjufrågorna och Maria ställde följdfrågor och hade hand om diktafonen. Intervjutillfälle fem gjordes även via telefon, men på grund av att vi inte hade tillgång till någon högtalartelefon denna gång, skrev även Maria ner svaren allteftersom personen i fråga svarade.

Bearbetet av intervjuerna gjorde vi tillsammans, det vill säga att vi lyssnade, antecknade och diskuterade de citat som vi tyckte var relevanta för vår undersökning.

4.4 Analysbeskrivning

För att analysera det intervjumaterial som vi erhållit under vår studie, ansåg vi att det var viktigt att tänka på vad syftet med studien var och analysera det som vi ansåg var det mest väsentliga att ha med i vårt arbete.

När vi gick igenom och sammanställde intervjusvaren, tittade vi bland annat på likheter respektive olikheter i de olika svaren som vi fått. Vi tittade även på om vi fått något oväntat svar eller kommentar från någon i vår urvalsgrupp. Vi kommer att redovisa olika citat som vi ansåg kunde vara viktiga att ha med för att belysa det vi undersökt i vår studie.

Det finns goda argument för att använda citat i sin studie. Att använda citat i sin

framställning gör att den blir mer intressant att läsa för läsaren. Det ger även läsaren en möjlighet att jämföra forskarens tolkning med delar av materialet forskaren samlat in. Repstad (1999) skrev att hans åsikt var att man hellre ska använda sig av för många citat än för få, men om rapporten i stort sett enbart består av citat redigerade efter olika teman, blir det inte vetenskapligt.

4.5 Forskningsetiska överväganden

Samtliga intervjupersoner som valde att delta i vår undersökning gjorde detta frivilligt. Vi hade informerat dem om att allt material vi samlat in behandlades konfidentiellt. I resultatsammanställningen använde vi oss därför av fingerade namn på våra

intervjupersoner och nämner inte heller var de bor någonstans. Vi informerade

intervjupersonerna om att de inte behövde besvara frågor som de eventuellt tyckte var alldeles för privata eller opassande (Johansson & Svedner, 2001).

Emellertid är det ingen som har ansett att en fråga har varit alltför personlig eller

opassande. Några av våra intervjupersoner skickade vi mail till med en kort beskrivning av vad vår undersöknings syfte var, samt även intervjufrågorna i vissa fall.

Alla i vår urvalsgrupp har haft möjlighet att kontakta oss, när som helst, till exempel via mail eller telefon om de eventuellt har haft några frågor. På detta sätt tycker vi att vi har visat respekt för de personer som deltagit (Johansson & Svedner, 2001).

5. Resultat

När vi hade sammanställt och analyserat svaren vi hade fått utifrån våra intervjufrågor, kom vi fram till följande teman som vi vill belysa utifrån barn med utvecklingsstörda föräldrar : Föräldraskapet, barnets vardag samt skolans bemötande. Detta sett ur lärares, socialsekreterares och kuratorers perspektiv. Vi gör en deskriptiv redovisning av våra teman.

5.1 Föräldraskapet

I vår studie visade det sig att omvårdanden var en stor del av föräldraskapet. Samtliga intervjupersoner nämnde att det fanns stora brister i omvårdnaden av barnen. Vissa fysiska grundläggande behov såsom blöjbyte, påklädning och matning var

förhållandevis goda, men att det fanns stora brister när det gällde de psykosociala behoven, som intellektuell stimulans, anknytning mellan förälder och barn och det sociala umgänget.

Socialsekreteraren som vi intervjuade sa att det fanns fall där föräldrar med

utvecklingsstörning har svårt att se till så att barnen får rätt kost anpassad till sin ålder, vilket medför att barnen kan få en dålig fysisk hälsa och bli infektionskänsligt. Det kan även leda till att föräldern måsta uppsöka vårdcentral oftare än andra, vilket föräldrar med utvecklingstörning ofta har svårt för, eftersom det ofta är långa köer och långa väntetider.

Det har framkommit att kärlek och omtanke inte är det som brister hos de

utvecklingsstörda föräldrarna, utan det är bland annat omdömet. De här föräldrarna förstår inte alltid sitt barns bästa, utan handlar utifrån sina egna intressen och behov. När det gäller att utmana sitt barn på den intellektuella nivån har ofta de

utvecklingsstörda föräldrarna nått sin topp och har inte mer att ge när barnet växt om dem. De har också svårt att sätta gränser och tillgodose barnets behov när det gäller socialt samspel.

”Det finns ingenting i världen det inte skulle göra för honom, men när det gäller andra saker har de nått sitt maximum, de har nått sin topp, det förstår inte bättre.”

Lärare 1

”Jag tycker det är en jättesvår fråga barnets rätt kontra förälderns rätt att skaffa barn så att säga. Jag vill inte ta bort den rätten, eller jag är inte emot den, men jag tänker mycket på dessa bebisar, det gör jag. Man är förälder själv och man vet att man ska orka ända upp i tonåren, också hela vägen fram och det är inte lätt.”

Lärare 2

Vid intervjun med socialsekreteraren framkom det att om en förälder som är

utvecklingsstörd själv får ett barn med en utvecklingsstörning, blir det ännu svårare att klara av föräldraskapet och tillgodose barnets behov. I vår studie säger samtliga lärare och kuratorer att föräldrarna har svårt att sätta barnets behov framför sina egna och tror att det som är bra för dem själva är även bra för barnet.

När vi frågade mamman vad hon brukade göra med sitt barn, sa hon följande:

”Det finns inte så mycket att göra. Han ska mest äta, sova. Jag ska byta blöja. Jag kan inte göra så mycket annat, eftersom barnet är så litet (nyfött).”

Utvecklingsstörd mamma

”Omvårdnaden och kärleken är inte det som brister, utan det är omdömet. Exempel: En jul hade han fått en leksakshund som trummade. Han berättade för mig att den hunden de tog i hyllan, var det inget batteri i, men det hade den som var i skyltfönstret, så då tog pappa den hunden. Det finns många sådana saker då han får fel signaler till då han själv ska gå ut i livet och bli vuxen”.

Lärare 1

5.2 Barnets vardag

Vi valde att belysa barnets vardag, eftersom det är då barnet till större del vistas tillsammans med sina föräldrar. Under denna tid, äter, sover, interagerar barnet med släkt och vänner och utövar sina intressen. Barnet får även nya erfarenheter och

kunskaper hur man lever ett gott familjeliv. Vardagen innebär även hur man agerar som individ utifrån samhällets normer och regler på bästa sätt.

När vi talade med Lärare 1 om hur hennes elevs miljö ser ut nämnde hon bland annat följande:

”Han har ju så torftig miljö, och det känns. Han ska ändå gå ut i livet, han har ju inte alltid dem (föräldrarna). Kärlek är bra, men det måste finnas lite mer. Nu har han fått en ledsagare så att han åtminstone kan få göra saker och ting.”

Lärare 1 fortsätter sedan:

”Jag skulle vilja att han fick en stödfamilj. Han behöver se hur man kan göra eller att alla inte gör som hemma, så att han kan gå ut i livet och ha lite alternativ hur man kan göra.”

Lärare 1 avslutar med att säga:

”Så som man gör hemma, gör man överallt. Barn ifrågasätter inte sina föräldrar”. Lärare 1

Många barn till utvecklingsstörda föräldrar lever i en väldigt missvisande miljö där det inte erbjuds några intellektuella utmaningar. Föräldrarna har inget större socialt

umgänge och det är ofta TV eller mamma eller pappas fritidsintresse som är i fokus. Föräldrarna gör inte detta mot sina barn för att vara dumma eller egoistiska, det är en del av deras handikapp. För att barnen inte ska fara illa eller bli åsidosatta krävs det att föräldrarna får handledning och professionell hjälp med att bland annat anpassa

fritidsaktiviteter till barnets ålder, anpassa och variera kosten, för att barnet skall få uppleva hur ett ”normalt familjeliv” ska vara. Utvecklingsstörda föräldrar har även generellt sett svårt att sätta sig själv i andra rummet, vilket är en oerhört stor del av föräldraskapet.

”Som förälder måste man kunna sätta sig själv i andra hand och det är inte alltid så lätt om man själv behöver stöttning i sin egen vardag.”

Lärare 2

hushålla en bil och kanske ha råd att ha något husdjur. Oftast har utvecklingsstörda dålig ekonomi, de har ofta pension, och svårt att hushålla med pengar.

Dålig ekonomi medför stress och psykiska påfrestningar som är negativa och svåra att hantera, vilket medför att det blir ännu svårare att vara en god förälder. Pengar är inte allt brukar man säga, men det öppnar många dörrar för att vara en god förälder.

”De flesta som är utvecklingsstörda är ganska fattiga. De kan inte leva upp till medelklassen, det vill säga villa, bil och vovve.”

Kurator 1

Under intervjun med socialsekreteraren, frågade vi bland annat hur hon uppfattade hemsituationen för barn till föräldrar med utvecklingsstörning.

Hon berättade följande:

”Det är kaos för de här barnen. Det finns inga rutiner och funkar en sak, trillar en annan. Barnen kan tvingas trösta sina föräldrar. Är mamma ledsen, måste de trösta mamma. De här föräldrarna har även svårt att sätta gränser, för de här föräldrarna har inga gränser själva. Man sätter ofta sina egna behov först och man köper färdig mat och har svårt att hålla i pengar.”

”I familjerna där jag arbetade, kunde det hända att barnen inte fick några julklappar, eftersom deras mamma behövde antingen bantningspiller eller cigaretter.”

Socialsekreterare

Att vara mamma till ett nyfött barn medför mycket glädje, nyfikenhet men även krav och ansvar. Ett nyfött barn är inte bara sött och gulligt, det kräver en hel del. Att samspela med sitt barn redan från första stund som det ser dagens ljus är av stor vikt även för barnets kognitiva utveckling. Att kunna svara, förstå och tillfredställa alla de olika signaler barnet sänder ut är svårt för en förälder som är utvecklingsstörd. Det är även svårt att kunna avläsa hur mycket kläder barnet ska ha på sig. Elementära mekaniska saker är inte så svårt att lära sig, men när det gäller att läsa av en annan människas behov, utan raka budskap, är svårt.

”Först går jag upp på morgonen när barnet väcker mig. Sen ammar jag honom, sen äter jag själv. När jag har ätit byter jag kläder på honom och sen ammar jag honom igen. På dagarna brukar jag gå ut med hunden och gå på köpcentret, eftersom vi bor så nära. Det roligaste på dagen är att gå ut med hundarna tillsammans med Linus (barnets namn) i vagnen, mamma och mormor.”

Utvecklingsstörd mamma

5.3 Skolans bemötande

-

Från förskolan till årskurs nio

Skolan valde vi som ett tema, eftersom vi som pedagoger kan möta barn och/eller föräldrar som har utvecklingsstörning. Vi ville belysa hur man på ett bra sätt kan möta föräldrarna och de barn som har utvecklingsstörda föräldrar. Kan föräldrar med

utvecklingsstörning hjälpa och vägleda sina barn genom deras skolgång? En lärare berättade att föräldrarna till en av hennes elever, är väldigt ordentliga och har alltid lapp om det är något och kommer alltid på föräldramöten och andra elevsamtal. Hon säger också att elementära, mekaniska inlärda saker fungerar bra, men att det har varit väldigt ohygieniskt. Lärare 1 berättade även att lärarna runt eleven, lagt sig i elevens hygien, eftersom de inte har samma hygieniska krav som andra ”normalbegåvade” människor.

”För oss lärare gäller det att vinna föräldrarnas förtroende, för då kan man vara rak på ett bra och respektfullt sätt.”

Lärare 1

”Ni lärare måste möta föräldrarna med respekt, men inse att de behöver ett annat stöd.”

Kurator 2

Samtliga intervjupersoner, förutom mamman, sade att ju äldre barnen blir desto svårare har föräldrarna att möta barnet på dess intellektuella nivå. Ofta växer barnen om sina föräldrar, när de börjar på högstadiet, i vissa fall sker det tidigare. Detta gör att det är

svårt för föräldrarna att vägleda sitt barn, när det gäller läxor och socialt samspel. Som lärare måste man vara väl medveten om detta och ta hänsyn till eleven och föräldrarna. Det är viktigt att budskapet som man ska förmedla är så tydligt och konkret som möjligt så att föräldrarna förstår budskapets mening.

”För att förebygga skulle man kunna ha en sorts modell eller någonting. På varje skola skulle det finnas någon lärare som kanske är lite mer insatt i det här, och att man kan gå till den och prata och får råd. Så ett litet frö om detta.”

Kurator 2

Föräldrarna har ofta blivit mobbade under sin skolgång och på sitt arbete, vilket medför att de är misstänksamma och känner kanske sig redan kränkta innan deras barn börjar skolan. Det kan därför vara svårt att skapa ett bra förtroende och en god relation mellan pedagoger och föräldrar utan någon annan professionell hjälp.

”De här personerna kan se helt vanliga ut, och man kan inte tro att de har en

utvecklingsstörning förrän man har varit i kontakt med dem ett tag. Därför har det blivit så struligt för dem i samhället. De har ju ofta en ryggsäck med sig, där det här med skolgång, som inte har fungerat, bland annat finns med.”

Kurator 1

För att vi som blivande- och verksamma pedagoger skall kunna arbeta så bra som möjligt, och nå framgång i vårt arbete måste de utvecklingsstörda föräldrarna känna tillit och förtroende för oss. Föräldrarna måste känna tillit för oss pedagoger och veta att vi arbetar för att göra barnens tillvaro i skolan så bra som möjlig. Föräldrarna måste också känna ett förtroende för att vi arbetar med en positiv inställning och engagemang. Något som också är viktigt är att personer i föräldrarnas och barnens omgivning inte växlar allt för ofta. När väl en växling sker är det viktigt att föräldrarna får vara med och bestämma så att de inte känner sig överkörda.

”För oss lärare gäller det att vinna föräldrarnas förtroende, för då kan man vara rakt på, på ett bra och respektfullt sätt. Jag har inga problem med att möta föräldrarna, de har jättemycket förtroende för mig, vi har ju pratat i fem år. Hade jag anmält mig som stödfamilj, hade det gått alldeles utmärkt, men inga andra.”

Lärare 1

En socialsekreterare berättade bland annat om hur hennes arbete sett ut i en viss familj. Hon talade om att det är viktigt att skapa ett förtroende mellan henne och föräldrarna så att de känner sig trygga och vågar lita på henne. Hon berättade även att

utvecklingsstörda ofta blir lurade, vilket gör att det blir extra svårt att bygga upp en god relation. Hon tycker även att det är viktigt att nämna att om man väl har tagit sig in i en familj är det svårt att ta sig ur den. När socialsekreteraren var tvungen att sluta hos denna familj, tackade familjen nej till den nya socialsekreteraren, eftersom de inte kände något förtroende för henne.

”Det fanns en socialsekreterare som gick hem i den här familjen, och det blev väldigt bra, stort förtroende och ömsesidighet. Hon var även med på utvecklingssamtalen, som en bro mellan mig och dem. Eftersom de hade så stort förtroende för henne, vilket de även hade för mig, kunde vi klarlägga och exemplifiera saker för dem på ett bra sätt. Hon kunde tillexempel säga till dem att de skulle göra saker tillsammans med sin son varje helg, istället för att bara sitta hemma framför TV:n och äta godis, eftersom hon ansåg att deras barn behövde komma ut och göra andra saker.”

Lärare 1

”Det handlar om att man ska försöka sakta men säkert ta sig in hos dessa föräldrar och skapa ett förtroende, och det tar ofta väldigt lång tid. Föräldrarna tror ofta att vi vill se deras fel och brister, och en del tror att vi enbart ska kolla deras fel.”

Socialsekreterare

Att ta emot hjälp är generellt något som utvecklingsstörda föräldrar har svårt för. De vill klara sina familjeangelägenheter själva och de vill inte ha någon som lägger sig i. Föräldrarna anser att de gör sitt allra bästa och anser att det räcker, men i det flesta fall gör det inte det. De har ofta svårt att inse det och tar därför inte emot den hjälp som erbjuds.

”De är inte särskilt villiga att ta hjälp av oss, när det gäller det här med barn.” Kurator 1

5.4 Sammanfattning

Att vara barn och växa upp med utvecklingsstörda föräldrar kan se väldigt olika ut. Vissa barn kan ha en relativt ”normal” uppväxt medan andra kan leva i ren misär. Vardagen för barn till utvecklingsstörda föräldrar består ofta av mycket ansvar, understimulans av det intellektuella och missvisande ageranden i olika situationer. Hemsituationen för dessa barn kan se olika ut, men studien som vi har gjort visar att föräldrarna har svårt att delvis hålla ordning på barnens hygien, tvätta och hålla rent och fint hemma.

När det gäller barnets skolarbete har föräldrarna svårigheter med att hjälpa sina barn med läxor. I vissa fall har det även svårt med att vägleda sina barn i det sociala samspelet, men även andra svårigheter kan förekomma. Dock finns det föräldrar som har stort engagemang och intresse när det gäller föräldramöten och utvecklingssamtal. Det är viktigt att man som lärare bemöter föräldrarna med respekt och att man inte på något sätt kränker eller sårar dem. För att få ett bra samarbete mellan hem och skola krävs det tillit och förtroende mellan lärare och föräldrar. Som alla ”normalbegåvade” föräldrar, kan man begära olika mycket av de föräldrar som är utvecklingsstörda, eftersom de är olika individer med olika bakgrund och kunskaper.

Vuxenhabiliteringen ansåg att Socialtjänsten inte alltid handlade utifrån barnets bästa, medan kuratorerna inom Socialtjänsten betonade att de alltid sätter barnet i främsta rummet. Detta förra uttalandet kan bero på ekonomiska aspekter, eftersom det är dyrt och att det tar lång tid att göra utredningar. Vuxenhabiliteringen antydde att det saknas kunskap kring utvecklingsstörning och föräldraskap på alla nivåer i olika verksamheter. Därför rekommenderade de ett nätverk där bland annat pedagoger i skolan, personer från Vuxenhabiliteringen, personer från Barnhabiliteringen och personer från

6. Diskussion

Det har varit mycket intressant att skriva detta arbete och vi har fått många tankar och funderingar kring utvecklingsstörda människor, deras barn och föräldraskap.

Framförallt har vi funderat mycket kring pedagogens roll och hur man på bästa sätt kan bemöta de här föräldrarna och deras barn. Det vi har kommit fram till är att det är svårt för oss att veta om en förälder är utvecklingsstörd, eftersom det kan ta lång tid innan man uppmärksammar detta. Det kan naturligtvis märkas på vissa sätt, men det är svårt att se om de har en utvecklingsstörning, eftersom många bland de föräldrar som har en utvecklingsstörning vill klara sig själva och säger att de förstår, men att det senare visar sig att det i själva verket inte alls förstår samtalet. Vi som pedagoger måste ta hänsyn till föräldrarna och inte kränka eller såra dem.

För att vi ska kunna mötas och hjälpa dem, anser vi att vi först måste skapa ett

förtroende, vilket gör att det oftast tar lång tid innan man kan förklara vissa saker som kan vara känsliga för dessa föräldrar.

Det är viktigt att veta att de föräldrar som har en utvecklingsstörning älskar sina barn och att de verkligen försöker göra allt för dem, efter sin förmåga. Vi frågar oss dock om detta räcker. Den litteratur som vi tog upp i kunskapsbakgrunden tyder på att det inte räcker, eftersom det finns mycket som brister i barnens barndom om de till exempel får ta alltför mycket ansvar eller om deras hygien eller kostvanor är dåliga. Det är dock viktigt att tillägga att det inte alltid behöver vara så här. Det finns fall som visar på att föräldrarna kan ta hand om sitt barn, men att det då är viktigt att familjen får mycket stöd från sin omgivning, just för att barnet ska få uppleva och se annat och se en annan miljö, än den barnet själv lever i. Här tror vi även att det är viktigt att föräldrarna möter engagerade personer från alla yrkesgrupper som de kommer i kontakt med, för att det ska känna sig trygga och känna ett förtroende för att kunna ta emot den hjälp som erbjuds från samhället. Detta för att barnen ska få växa upp under goda förhållanden och utvecklas både intellektuellt och emotionellt.