Skydd och riskfaktorer

5.2.1 Föräldrarnas roll

Mödrar har en stor inflytande i barns utveckling eftersom moderns depression samt barnens temperament är betydelsefulla förutsägare för inre och yttre beteenden bland barn som upplever våld i nära relationer (Kimball 2016). Kvinnor som själv har bevittnat, varit eller blir utsatt för våld i nära relationer uppvisar en mängd allvarliga känslomässiga konsekvenser av våldet. En förälder som upplever psykisk ohälsa sätter föräldrarollen i risk. Mödrar som blivit utsatta för våld har beskrivit att det har påverkat deras moderskap. De uppfattar att konsekvenser av våld i nära relationer skapar svårigheter för de att utveckla lämpliga moderliga färdigheter. Det innebär även en utmaning till förmåga och förtroende att kunna tillgodose barnens behov. Det finns en sannolikhet att utsatta mödrar själv blir förövare mot barnen till exempel genom att utsätta sitt barn för någon form av våld eller försummelse (Ainhoa & Cater 2018; Gregory m.fl. 2020; Kita m.fl. 2020). I Ainhoa och Caters studie framkommer att mammarollen och kvalifikationerna för att vara mor påverkas negativt. Ibland får barn ta över rollen att skydda deras föräldrar istället för att vara de som blir beskyddade. Detta genom att exempelvis vara den som får trösta sin förälder efter att våldet har skett (Ainhoa & Cater 2018). De intervjuade barnen i Gregory med fleras studie bekräftar att de inte vänder sig till sin våldsutsattmamma vid behov av stöd. Detta på grund av rädsla för att öka ångest hos sin förälder. Men det finns också en rädsla för att det ska leda till ombytta roller att barnen behöver ge tröst istället för att själva bli besvarad med stöttningen de själva har behov av (Gregory m.fl. 2020).

Mödrarna känner att de brister i sin föräldraroll som konsekvens av våldet. Deras upplevelse är att det kan vara svårt att tillgodose deras barns behov. Barn behöver en omsorgsgivare som är lyhörd och tålmodig att våga vända sig till när det uppstår skrämmande eller traumatiska situationer. Att barnen har svårt att vända sig till sin förälder kan förklaras med att de har en otrygg anknytning där det finns ombytta roller. Föräldern har svårigheter att hjälpa barnet med dennes känslor som exempelvis att trösta. Därför vågar inte barnen vända sig till sin anknytningsperson när den känner sig rädd, ledsen eller orolig (Bowlby 2010; Broberg m.fl. 2012; Wallroth 2010; Lundén 2010; Ainsworth 1978). Barnens beteende kännetecknar att de kan ha en undvikande anknytning till föräldern. Det kan förklara orsaken till att de inte söker närhet trots att det finns fara som hotar. Detta förklarar Bowlbys teori med att föräldern inte varit redo att tillgodose barnets behov och kan ha varit upptagen med egna bekymmer. Därför döljer barnen sina känslor (Broberg m.fl. 2012; Bowlby 2010; Kaiser 2018; Ainsworth 1978). De våldsutsatta kvinnorna hamnar oftast i en depression och har svårt att knyta an till sitt barn. Det blir svårt att skapa en ny relation med exempelvis det nyfödda barnet eftersom trauman av våldet är kvar hos dem även senare i livet. Bland annat är det svårare för dem att ge det ofödda barnet den känslomässiga anknytningen barnet behöver (Gregory m.fl. 2020; Kimball 2016; Kita m.fl. 2020). Därmed påvisar Kita med fleras artikel hur viktigt det är för ett ofött barn att mödrar får stöd och hjälp under sin graviditet för att förebygga att fostret blir utsatt när det föds (Gregory m.fl. 2020; Kita m.fl. 2020). I Gregory med fleras studie

bekräftar även anhöriga till kvinnor som varit utsatt för våld i nära relationer dessa svårigheter kvinnor kan ha (Gregory m.fl. 2020). Det framkommer i Bowlbys

anknytningsteori att barn som har utvecklat någon form av otrygg anknytnings har svårare att upprätthålla och bibehålla relationer senare i livet samt får olika former av ohälsa. I resultaten framkommer det att kvinnor som har upplevt våld i barndomen har svårigheter i att ge sitt ofödda barn den känslomässiga anknytningen. Barndomstrauman hos dessa kvinnor är kvar

31 vilket kan vara en förklaring till deras psykisk ohälsa såsom depression (Bowlby 2010;

Broberg m.fl. 2012)

Kita med flera menar att stöd och hjälp i föräldrarollen även är viktigt för nästa generation ofödda barn. Studien visar även att kvinnor som har blivit utsatt för flera former av våld har det svårare i sin föräldraroll än kvinnor som har varit med om en form av våld. När man talar om Poly-victimisation of intimate partner violence så menar man att individen utsätts för flera olika typer av våld i nära relationer. Det så kallade multipla traumatisering t.ex. genom en kombination av omsorgssvikt, fysisk och psykisk misshandel, brist på trygghet,

försummelse och sexuella övergrepp (Kita m.fl. 2020). Enligt Broberg med flera och Bowlby behöver barn en trygghetscirkel som innebär att barnet har en trygg omsorgsgivare för dennes trygghetssökande och utforskande. När barn utforskar på egen hand och upplever fara så har denne möjligheten att återvända sig till sin trygga bas för att söka tröst och stöd. Genom omsorgsgivaren organiserar barnet sina upplevelser och känslor. I artikeln ovan menas det att det är viktigt att föräldrar får rätt stöd och hjälp i sin föräldraroll för att det påverkar nästa generation. När föräldrar skapar en trygghetscirkel för sina barn så leder detta till trygga barn som sedan blir stabila vuxna. Barnen kommer få rätt stöd och skydd från sin omsorgsgivare både när det gäller tryggheten och utforskandet (Broberg m.fl. 2012; Bowlby 2010).

Även män som utövar våld uppfattar det vara svårt att prata med barn om deras handlingar och känner hinder i att realisera den ideala bilden av papparollen (Ainhoa & Carter 2018). Andra exempel på hur barn påverkas är att förövare av våld i nära relationer kan använda sig av olämpliga metoder i sin föräldraroll som att vara kränkande, avvisande eller kylig.

Förövare kan även försöka tära på den utsatta föräldrarnas relation med sitt barn. Förövarnas relation till barnen kan vara kontrollerande samt motsvarar inte de psykologiska och

relationsmässiga behov som finns hos barnen (Ainhoa & Carter 2018; Fredrick & Goddard 2008; Gregory m.fl. 2020). Exempelvis kan barn som upplever våld i hemmet riskeras för att ha begränsad med mat samt få en störd sömn av våldet. Detta genom att höra våldet, att ha ångest eller rädsla kopplad till våldet (Gregory m.fl. 2020).

Sammanfattningsvis finns därmed risk att barn inte får sina känslor och behov tillgodosett av sina föräldrar (Gregory m.fl. 2020; Kita m.fl. 2020; Ainhoa & Carter 2018). De ovanstående beskrivningar av en förövarens olämpliga beteende i kombination med utövande av våld får barn att känna sig otrygg. Att barn känner rädsla och ångest kan förklaras enligt att det har utvecklat en desorienterad anknytning till sin pappa. Teorin förklarar att barn inte vet vad som kan förväntas sig av anknytningspersonen som kan vara motsägelsefull i sitt beteende vilket i sin tur kan leda till stress (Broberg m.fl. 2012; Bowlby 2010; Kaiser 2018; Lundén 2010). Men andra vuxna ibland tar över en viktig roll för barnen och kvinnan efter en separation för att kompensera för fadern. (Gregory m.fl. 2020).

5.2.2 En trygg omgivningen

Anhöriga menar på att personer som upplevt våld har behov av bearbetning av sitt trauma både som barn och även i vuxen ålder. Barns grundbehov behöver klargöras för att

tillgodogöra terapi. Det behövs ett fungerande samarbete mellan professionella för att hjälpa barnen. Vuxna människor som barnen och offret litar på innebär möjligheter för att de ska bli hjälpta samt fungera som ett komplement till professionella. Det behövs fler studier på hur anhöriga eller vänner till offren på bästa sätt ska utrustas för rollen som informella stödjare (Gregory m.fl. 2020). Enligt Bowlbys anknytningsteori är det även av stor vikt att ett barn har andra trygga vuxna i sin omsorgsmiljö. Vuxna som barnet kan vända sig vid behov av skydd

32 och närhet. Dessa personer kan också ses som anknytningspersoner. Särskilt anhöriga till barnet eftersom de skapar en trygg social omgivning för barnet. När barnet har en vuxen anhörig som en trygg anknytningsperson är det som en skyddsfaktor för barnet exempelvis när barnets primära anknytningspersoner inte kan vara psykisk- eller fysisk tillgängligt så kan barnet vända sig till anhöriga istället för att söka tröst eller skydd (Bowlby 2010; Broberg m.fl. 2012; Wallroth 2010; Lundén 2010).

Hög nivå av stöd från omgivningen leder till mindre sannolikhet för barnen att få negativa konsekvenser av våld i hemmet. Människor kring barnets nätverk som lärare, grannar, anhöriga och vänner kan vara potentiella resurser för att hjälpa barnen. Våldsoffer och deras barn söker ofta släktingar och vänner som finns runt de för hjälp. Studier visar att anhörigas perspektiv på våldet och deras röster kan verka förebyggande och informerande. Deras perspektiv kan ge en insikt av våld i nära relationer då de kan ha sett våldet under en lång tid. Det kan ge en förståelse för vilka behov, stöd och resurser barnen behöver. Dessutom kan man få en varierad perspektiv av våldet då de upplever det vid sidan om. De är i hjärtat av händelsen och engagerar sig starkt emotionellt. Även om de inte är professionella eller har träning i samtal är de till stort stöd för barnen (Gregory m.fl. 2020; Ainhoa & Cater 2018). Det finns studier som påvisar lägre nivåer av depression hos barn som blir aktiva lyssnade på. Det vill säga att det finns människor som visar bekymmer för barnet och försöker lösa dennes problem (Ainhoa & Cater 2018). Barn behöver ha trygga anknytningspersoner i sin

uppväxtmiljö för att överleva i en farlig värld. Anhöriga som aktiv lyssnar på barnet och finns tillgänglig för barnet har en stor betydelse i barnets utveckling samt hälsa. Barnet får en uppfattning av att det går att lita på människor och söka tröst samt skydd. Anhöriga kan påverka barnens omsorgsmiljö på olika sätt genom att stödja barnets familj så att de får rätt stöd och hjälp från professionella. Anhörigas perspektiv är viktigt när man vill öka sin

förståelse och kunskap i hur man ska hjälpa barnet på bästa sätt (Bowlby 2010; Broberg m.fl. 2012; Wallroth 2010; Lundén 2010).

5.2.3 Barns behov

I Kimballs artikel tas det upp några skyddsfaktorer som ökar barnets motståndskraft och därmed minskar barnets riskfaktorer. Där framkommer det att det är viktigt att barnet mår bra psykisk, ha bra självkänsla, är fysisk frisk samt bra förmåga att hantera sina känslor. Men även att familjen har det bra ställt ekonomiskt samt att barnet växer upp i en trygg

omgivning. Dessa skyddsfaktorer leder till att barnet utvecklas optimalt. Dessutom minskar de två sistnämnda faktorerna risken av våld i hemmet (Kimball 2016).

Barn som blir intervjuade i Christianson med fleras samt i Ainhoa och Caters studie berättar att de känner en lättnad efteråt att ha öppnat upp om våldet som de har upplevt eller bevittnat. Det framkommer att hur barnen förstår sig och tolkar på våldet kan påverka de på olika sätt. Att prata om det är ett medel för att barn ska förstå konflikter och våld. Därmed kan negativa konsekvenser undvikas. Genom att berätta för stöttande människor i deras omgivning kan risken för problem med beteendet, attityder och posttraumatisk stress undvikas. Dessutom kan känslan av deras ansvar i våldet minskas (Ainhoa & Cater 2018; Christianson m.fl. 2013). Att prata om det öppet samt berätta om sina känslor och tankar av sin upplevelse kan hjälpa personen att känna sig lyssnad på, känna sig mindre ensam och öka känslan av egenmakt (Ainhoa & Cater 2018).

33 Föräldrarnas agerar gentemot barnen påverkar deras funktion och hälsa. Författaren menar på att barn får högre sannolikhet att utveckla social kompetens och kognitiv förmåga när de har en stabil vuxen som kan hjälpa dem att hantera och uttrycka sina känslor (Ainhoa & Cater 2018). Barn som har utvecklat någon form av otrygg anknytning kan få svårigheter i att prata om sina känslor eller öppna upp sig. Deras anknytning signaler har blivit förlöjligad, avvisad eller bortstött. Av denna anledningen så är det viktigt för barnet att ha trygga vuxna omkring sig som stödjer barnet i att öppna upp sig och berätta om sina upplevelser. Utifrån resultaten vet man att det är viktigt för barn som upplever våld att prata om våldet för att minska olika känslomässiga svårigheter och beteendeproblem. Barn som öppnar upp sig och pratar om våldet känner sig inte ensam och känslan av egenmakt ökas. De kan få rätt stöd utifrån vilken anknytningsmönster barnet uppvisar, det innebär att man får en inblick i barnets berättelse för att sedan kunna erbjuda den stöd och hjälp barnet önskar sig eller behöver (Bowlby 2010; Broberg m.fl. 2012; Wallroth 2010; Lundén 2010; Ainsworth 1978).

Barn öppnar sig upp och pratar mer om de får möjligheten till det och har någon att berätta för. Att prata är viktigt och hjälper barn om mottagaren tar emot informationen och reagerar på ett bra sätt. Om barnets berättelse misstolkas kan det istället vara skadlig för barnen. Det kan vara en utmaning för barn att börja prata om ett ämne som frivilligt helst inte vill minnas. Gregory menar här att man inte ska tvinga barnen att berätta. Detta eftersom det kan vara en överlevnadsstrategi att inte prata om våldet och i så fall vara mer skadlig än hjälpsam att prata om det. Emellertid ska dessa barn som väljer att inte prata skiljas från barn som är så

traumatiserade att de inte klarar av att berätta om våldet. Detta då den förstnämnda gruppen klarar sig bättre än barn med trauma (Ainhoa & Cater 2018; Gregory m.fl. 2020). Barn kan plågas av minnen av våldet som skett, exempelvis genom minnesbilder eller ljudminnen (Överlien 2007). Sinisalo och Hällen menar att det är tydligt att våldet påverkar barnets överlevnadsstrategier. Exempelvis utifrån resultatet kan man se att tystnad kan vara en form av överlevnadsstrategi och därför väljer barn att inte prata om våldet. Det är bra att förstå skillnad mellan barn som väljer att inte prata om våld samt barn som är svårt traumatiserade och klarar inte av att berätta om våldet på grund av återfall och flashbacks. Dessa barn saknar trygghet och till följd av våldet utvecklar känslomässiga svårigheter. Detta kan förklaras genom att barnen har utvecklat en otrygg anknytning (Sinisalo & Hällen 2018).

5.3 Konsekvenser

5.3.1 Skuld och skamkänslor ökar risk för inte prata om våldet

Relationen som barn har till deras primära vårdgivare är viktig för barnets mående. Att uppleva våld innebär en ökad risk för att utveckla emotionella och psykologiska problem bland många barn (Ainhoa & Cater 2018; Kimball 2016). I det långa tidsperspektivet behöver dock inte personerna som upplevt våld i barndomen bli skadad i deras mentala utveckling och kan klara sig bra som vuxna dock. Följande faktorer kan öka risken för att barn ska utveckla problem att de känner sig ansvariga för att våldet uppstår, de skuldbelägger sig själv eller de upplever hot mot sig (Ainhoa & Cater 2018). Bowlbys anknytningsteori antyder på att anknytning är det starkaste sociala bandet som finns. Därav förklaringen att det framkommer att relationen mellan barn och sin vårdgivare väger tungt för barnets hälsa. Barn med en trygg anknytning uppvisar bra självkänsla eftersom de har en uppfattning att det finns vuxna som finns där för dem om de behöver skydd och tröst (Ainhoa & Carter 2018; Bowlby 2010).

34 I Kita med fleras studie bekräftade vissa deltagare att de under studiens gång var utsatta för våld och känner att det var deras eget fel. Skuld- och skamkänslor har uppstått när gravida kvinnor i Kita med fleras studie har upplevt och bevittnat våld i nära relationer. Dessa känslor är anledningen till att deras självförtroende har skadats (Kita m.fl. 2020). Med andra ord får inte enbart barn skuld- och skamkänslor utan våldsoffret kan också känna det. Skam, skuld och anknytning grundläggs tidigt i barndomen samt påverkar individers självkänsla,

självuppfattning och hur de fungerar samt relaterar till andra personer. Barn med någon form av otrygg upplever oftast skam- och skuldkänslor till följd av våldets konsekvenser samt påverkan på barnet (Sinisalo & Hällen 2018).

När man redan som barn upplever eller blir utsatt för våld i nära relationer, så skuldbelägger barnet sig själv och accepterar våldet även senare i sitt vuxenliv (Kita m.fl. 2020;

Christianson m.fl. 2013; Kimball 2016). Barn är lojala mot sin familj och detta är också en stor anledning till varför många barn väljer att förbli tyst och accepterar våldet. Barn som bevittnar våld utsätts för indirekt misshandel som påverkar deras hälsa negativt. Sedan ska man ha i åtanken att dessa barn har bevittnat våld i hemmet under en längre tid och därför har de vant sig vid att leva under dessa omständigheter. Dessa barn döljer oftast detaljer i

händelsen eller i deras upplevelser om man jämför det med t.ex. sexuell utsatta barn (Christianson m.fl. 2013). Barn som bevittnar våld i hemmet kommer ihåg händelser men väljer oftast att exkludera de mest brutala detaljer av våldet i hemmet. Barn glömmer inte traumatiska händelser på grund av sitt trauma. Christianson med flera menar att dessa barn har det lättare att skilja mellan verkligheten och fantasier (Christianson m.fl. 2013). Faktan att barnet väljer att inte berätta om en viss detalj i händelsen kan vara att barnet skäms,

skuldbelägger sig själv eller är rädd för konsekvenserna (Ainhoa & Cater 2018; Gregory m.fl. 2020; Kita m.fl. 2020). När ett barn blir bortstött och avvisad gång på gång av sin

omsorgsgivare lär barnet sig att det inte går att söka stöd eller närhet från vuxna. Barnet får svårigheter i att lita på vuxna. Av denna anledningen tar barn ansvar av att klara sig själv i traumatiska och skrämmande händelser vilket kan förklara att barn är tysta och döljer våldet i hemmet (Bowlby 2010; Broberg m.fl. 2012; Christianson m.fl. 2013; Wallroth 2010; Lundén 2010)

Isolering och svag social kompetens är andra av våldets konsekvenser. Utsatta barn kan ha svårigheter att utveckla vänskapsrelationer till andra barn på grund av frånvaro i skolan. Men också på grund av våldet i hemmet finnas en rädsla att ta hem vänner. Det finns en ökad risk för barn att bli utsatta för mobbning eller att utsätta andra för mobbning när de ser våld som en lösning på konflikter (Gregory m.fl. 2020; Överlien 2007). Tidsaspekten spelar även roll då barn uppvisar fler sociala problem när våldet har förekommit nära i tiden (Kimball 2016). Barn som utvecklar någon form av otrygg anknytning kan ha svårigheter att uppvisa känslor. Utifrån en otrygg undvikande anknytning kan man få en uppfattning varför vissa barn håller hård i deras känslor. Detta kan vara en förklaring till varför de utvecklar relationssvårigheter. Sedan menar Bowlby att barn med en desorienterad otrygg anknytning upplevt en

rollförvirring mellan sin omsorgsgivaren och sig själv. I resultat går det att identifiera att barnet inte vågar ta med kompisar hem för att det finns en rädsla av att våldet ska avslöjas för vänner. Barn som har varit med om våld under en lång tid får en uppfattning att våldet är normalt och accepterar våld även i sina vuxenrelationer (Broberg m.fl. 2012; Bowlby 2010; Kaiser 2018; Lundén 2010; Ainsworth 1978).

35 5.3.2 Bortträngning

Barn som upplever våld i nära relationer är så traumatiserad av händelsen att hen inte litar på människor omkring sig. De intervjuade barn i Christianson med fleras studie var säkra på att våldet hade tagit plats. Dessa barn som har bevittnat våld i nära relationer eller har varit med om en traumatisk händelse brukar på olika sätt kunna berätta om händelsen till exempel vissa barn visar det via ritningar, andra gillar att leka medans de pratar och vissa väljer att inte prata alls om händelsen vilket kan tolkas som bortträngning (Christianson m.fl. 2013). Vissa barn vill inte bli påmind eftersom de får ett återfall eller flashback vilket gör att de hamnar i trauma och skräck. Att börja prata om en traumatisk händelse medför oftast blandade känslor och minnen hos ett barn. Dessa känslor påverkar barn negativt på olika sätt. Tidigare nämnda är bara några exempel på hur barn väljer att berätta om sina upplevelser och känslor. Det finns flera andra sätt, det är helt individuellt och beroende på barnet (Ainhoa & Cater 2018;