Slutdiskussion

Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur unga vuxna män med

invandrarbakgrund från marginaliserade områden resonerar kring psykisk ohälsa och sociala insatser i relation till sina egna levnadsvillkor. Studien avsåg att skapa förståelse för de

26 sociala mekanismer och samhälleliga aspekter som påverkar den psykiska hälsan hos unga män med invandrarbakgrund som kommer från marginaliserade områden. Likt tidigare forskning som visar på hur samhällsstrukturer påverkar den psykiska hälsan hos individer, var målet med denna studien att med hjälp av teorier om intersektionalitet, hegemonisk maskulinitet, marginalisering och strukturell diskriminering att försöka identifiera hur mekanismer på samhällsnivå påverkar unga vuxna mäns psykiska välbefinnande i

marginaliserade områden. I resultatet sammanställs intervjupersonernas svar, vilket skildrar intervjupersonernas erfarenheter av strukturell diskriminering, deras levnadsvillkor samt upplevelser av psykisk ohälsa. Det som framkommer av samtliga intervjupersoners utsagor är att psykisk ohälsa är ett tabubelagt ämne i deras områden samt att det råder en machokultur som gör det svårt för dem att visa känslor. Det framkommer även att de flesta

intervjupersoner beskriver att deras levnadsvillkor har varit orättvisa i jämförelse med resterande befolkning och att de upplever sig haft sämre levnadsvillkor än andra i form av trångboddhet, sämre skolor och sämre ekonomi. Flera intervjupersoner benämner deras levnadsvillkor, kriminalitet, trakassering av polis och strukturell diskriminering som möjliga orsaker till psykisk ohälsa i marginaliserade områden. Ur resultaten framträder det även att intervjupersonerna anser att självmord, kriminalitet och självmedicinering är möjliga konsekvenser av psykisk ohälsa bland personer från marginaliserade områden. Slutligen, framkommer det att samtliga intervjupersoner upplever att det råder en brist på information om sociala insatser mot psykisk ohälsa i marginaliserade områden.

Resultaten i föreliggande studie kan relateras till tidigare forskning som visar att unga vuxna män med invandrarbakgrund från marginaliserade områden löper större risk att utveckla psykisk ohälsa samt att de använder sig av vård- och sociala insatser i mindre utsträckning än majoritetsbefolkningen (Karlsen & Nazroo, 2002; Dunlavy, Juárez, Toivanen & Rostila, 2018; Tabassum et al, 2000; Kirmayer et al., 2007; Manhica et al., 2017). Den förhöjda risken av psykiska ohälsa bland unga vuxna män med invandrarbakgrund kan förstås utifrån de sociala mekanismer som identifierats i föreliggande studie, det vill säga utifrån

upplevelser av rådande normer och strukturer kring hegemonisk maskulinitet,

marginalisering, strukturell diskriminering samt ojämlika levnadsvillkor. De begränsade förutsättningarna till arbete, utbildning, sjukvård och övriga arenor i samhället som många boende i marginaliserade områden upplever menar vi påverkar möjligheten till att uppnå ett psykiskt välmående. I vår mening är, unga vuxna män med invandrarbakgrund från

marginaliserade områden, även särskilt sårbara för att utveckla psykisk ohälsa eftersom de av sin omgivning förväntas att vara hårda och att inte visa känslor samtidigt som de av

majoritetsbefolkningen betraktas som aggressiva och kriminella. De implikationer som vi vill framföra i förhållande till studiens resultat är alltså att psykisk ohälsa inte är något som kan reduceras till medicinska definitioner utan de sociala och strukturella dimensionerna måste inkluderas i förklaringar till utveckling av psykisk ohälsa bland unga män med

invandrarbakgrund i marginaliserade områden.

Vi anser att den psykiska ohälsan bland unga vuxna män med invandrarbakgrund från marginaliserade områden kan motverkas med hjälp av sociala insatser som fokuserar på att minska bostadssegregeringen och att skapa likvärdiga förutsättningar och möjligheter i samhället exempelvis inom bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet. Ytterligare insatser som vi menar kan motverka den psykiska ohälsan hos målgruppen är att sätta stopp för medias och politikers rapportering om marginaliserade områden som bidrar till att stereotyper om “invandrarmän” reproduceras och befästs i samhället. Tidigare forskning talar om att socialarbetare tenderar att reducera klienter till deras kulturella bakgrund vilket gör att personer med invandrarbakgrund betraktas som en homogen grupp samtidigt som de

27 förstärker idéer om kulturhierarki och svensk överlägsenhet. Då tankesättet kring

multikulturalism och kulturkompetens bland socialarbetare riskerar att bli diskriminerande (Jönsson, 2013, Eliassi, 2006), vill vi poängtera vikten av att anpassa insatser utifrån individens unika behov och inte dennes kulturella skillnader. Vi har i vår analys dragit slutsatsen att personer med invandrarbakgrund tenderar att vända sig till kulturella eller religiösa förklaringar till psykisk ohälsa som en följd av att de exkluderats från samhällets centrala arenor. Med vår slutsats vill vi därmed understryka att anledningen till att

målgruppen avstår från att söka hjälp från samhället främst beror på effekter av

marginalisering och diskriminering och inte kulturella aspekter som många antar. Ett fokus på kulturella aspekter kan delvis uppfattas som diskriminerande samtidigt som det riskerar att reducera de samhälleliga dimensionerna av psykisk ohälsa.

Det kan dock uppstå svårigheter med att utforma sociala insatser mot psykisk ohälsa för målgruppen eftersom vår studie indikerar att psykisk ohälsa är ett tabubelagt ämne som även är oförenligt med manliga ideal. Ytterligare en svårighet med att utforma en social insats för målgruppen skulle kunna vara att de till följd av upplevd diskriminering nödvändigtvis inte förlitar sig på de samhälleliga insatser som finns tillgängliga. Mot bakgrund till dessa svårigheter anser vi att det är viktigt att anpassa insatserna efter målgruppen, exempelvis genom att anställa rasifierad personal som har erfarenhet av arbeta i marginaliserade områden och som målgruppen kan känna en viss tilltro och samhörighet till. Fler rasifierad och erfaren personal skulle även minska risken för att målgruppen upplever diskriminering i möte med institutioner som erbjuder sociala insatser mot psykisk ohälsa. Genom att tillämpa dessa anpassade insatser kan personalen och unga män från marginaliserade områden lättare bygga en relation som möjliggör att den unga kan berätta om sin egen psykisk ohälsa som denne annars ser som ett tabubelagt ämne.