Pedagogernas förhållningssätt på de båda skolorna skiljer sig åt i stor utsträckning gällande både korrektion och skrivträning. Vi anser att på skola A arbetar pedagogerna utifrån deras påstående enligt ett behavioristiskt- och formalistiskt synsätt. På skola B anser vi att pedagogerna arbetar utifrån ett sociokulturellt- och funktionalistiskt synsätt. På skola A arbetar de med skrivträning som innebär att eleverna först ska lära sig bokstäverna genom att skriva den aktuella bokstaven flera gånger på rad. Eleverna får lära sig bokstäverna i en viss ordning så att de kan börja bilda småord. Därefter får eleverna skriva tvåordsmeningar och meningarna byggs ut steg för steg. Eleverna får nästintill aldrig skriva fria texter för pedagogerna vill lära eleverna att skriva rätt från början.
På skola B behöver inte eleverna skriva den aktuella bokstaven på rad flera gånger utan eleverna får själv komma på och skriva ord som har bokstaven i sig. Eleverna på denna skola får skriva mycket fritt redan ifrån första början i skolår ett. Pedagogerna lägger fokus på att eleverna vågar skriva och formen är inte av stor betydelse till en början. Det som de här tre pedagogerna på skola B poängterar är skrivlusten och att eleverna får skriva meningsfulla texter. Inom funktionalismen menar man att det är genom meningsfullt arbete som utveckling sker hos eleverna. Innehållet i exempelvis elevernas skrivna texter är det väsentliga och formen är inte av lika stor vikt. Formen måste sättas in i meningsfulla kontexter för att eleven skall förstå dess ändamål. Fokus inom denna riktning är att man ser på språket som en helhet (Malmgren, 1996). Inom det sociokulturella perspektivet är kommunikation och användning av språket det mest centrala och det utgör bandet mellan barnet och dess omgivning (Säljö, 2000). Vi anser att det här är anmärkningsvärt att man på skola A inte tillåter eleverna att skriva fria texter. Vi menar att det viktigaste för eleverna är att kunna skriva texter där innehållet är meningsfullt och sätts i ett sammanhang. Stadler (1998) menar att man skall ge utrymme åt fri skrivning så tidigt som möjligt för att eleven själv skall få prova på hur man kan använda sig av skriftspråket. Eleverna på skola A måste skriva meningar som exempelvis ” jag ser en hund” osv. Vi undrar om det finns någon meningsfullhet för eleverna att skriva de här meningarna?
Redan från första tiden i skolår ett på skola A får eleverna lära sig hur en mening skrivs och är uppbyggd. Skriver eleven fel korrigeras det av pedagogerna. Detta arbetssätt kan beskrivas som formalistiskt för det innebär att eleven lär sig ett delmoment i taget innan man kan gå vidare till nästa moment. När eleven har lärt sig de olika delmomenten kan eleven använda sig av det i olika språksituationer och skriftspråket utvecklas (Bergöö, 2005). På skola A anser vi utifrån deras påståenden att pedagogerna arbetar på ett behavioristiskt sätt, eftersom de överför sin kunskap till eleverna i form av styrda uppgifter. Inom behaviorismen ser man på eleven som en mottagare av en överförd kunskap som sker successivt då belöning för korrekthet spelar en stor roll (Säljö, 2000). Lisa, Annika och Marie som arbetar på skola A försöker korrigera så mycket som möjligt tillsammans med eleven under det första skolåret. Efter hand som eleverna har lärt sig de grundläggande skrivreglerna korrigerar de här tre pedagogerna mer enskilt för de anser att eleverna har större förståelse för skriftspråkets skrivregler. Annika berättade i intervjun att många äldre pedagoger på skola A berättade för henne att hon borde korrigera allt. Annika menar att hon har lärt sig från sin högskola att inte korrigera någonting, detta har lett till att hon har fått prova sig fram hur mycket och vad som hon anser skall korrigeras. Hon sa i intervjun: ”Att inte rätta något tycker jag är fel”. Vi upplever att Annika har fallit in i skolans tradition gällande deras syn på korrektion. Vi tror att Annika hade arbetat på ett annorlunda sätt om hon hade arbetat på en annan skola.
När eleverna på skola B vågar skriva självständigt börjar pedagogerna på olika sätt påpeka för eleverna de vanligaste skrivreglerna. Pedagogerna börjar korrigera när de anser att eleven är mottaglig och mogen för det. I jämförelse med skola A tror vi att pedagogerna på skola B korrigerar mer utifrån elevens skrivnivå. Sandra och Freja på skola B korrigerar lite för de korrigerar det som de anser är viktigt för eleven för tillfället. Det kan exempelvis vara att en elev har skrivit en text med olika sorters skrivfel men det som är markant för texten är att många ord saknar dubbelteckning och då fokuserar pedagogen på just det. Sandra och Freja korrigerar alltid tillsammans med eleven för att de tillsammans skall kunna upptäcka eventuella fel. Inom funktionalismen sker språkutveckling genom att eleverna analyserar sina egna texter och även samarbeta med andra (Malmgren, 1996). Då barnet själv har svårt att utföra en uppgift kan barnet
med hjälp av vägledning och uppmuntran ifrån andra personer med mer erfarenhet lösa uppgiften. Vygotskij menar att på detta sätt sker en intellektuell utveckling hos barnet, det här kallar han för den proximala utveckingszonen (Evenshaug & Hallen, 2001). Vi har kommit fram till i vårt resultat att eleverna på skola B tycker mer om att skriva än eleverna på skola A därför menar vi att skrivlusten kan hämmas om pedagogen korrigerar för mycket i elevernas skrivna texter. Vi anser att det är oerhört viktigt att man utgår ifrån hur varje elev kan hantera att bli korrigerad. Det som vi båda är överens om är att korrigering till viss del är bra annars kan eleven befästa det felaktiga. Stadler (1998) menar att man bör förhindra att felaktiga stavningar upprepade gånger fäster sig i minnet. Vi anser att det bästa sättet att korrigera är att göra det tillsammans med eleverna. Då har pedagogen tillfälle att samtala med eleven om den skrivna texten och det menar vi kan leda till att eleven utvecklar sitt skriftspråk. Vi förstår dock att det inte alltid finns utrymme för pedagogerna att korrigera tillsammans med eleven.
På skola A använder pedagogerna sig av rättstavning i form av veckans ord. Pedagogerna läser ordet högt och eleverna skriver ner ordet utan att hjälpa varandra. Därefter lämnar eleverna in de skrivna orden och pedagogerna räknar ut hur många rätt eleven har. Annikas elever behöver inte skriva om orden som är felstavade medan Lisas elever måste skriva det rätta ordet en gång. Maries elever däremot måste skriva det rättstavade ordet fyra gånger på rad för hon anser att eleven lär sig genom upprepad träning. Vi har tidigare tagit upp att eleverna måste ta hem och visa upp rättstavningstestet och få det signerat. Det här kopplar vi ihop med det behavioristiska synsättet för vi anser att det blir antingen en belöning eller bestraffning beroende på hur många fel eleven har och på vårdnadshavarens bemötande till barnet. Bestraffningen kan då vara att barnets vårdnadshavare inte tycker om att de har många fel och då börjar barnet studera mer för han/hon vill inte göra vårdnadshavaren besviken utan vill istället få belöning i form av beröm. På skola A måste eleverna ta hem rättstavningstestet, visa upp det och få det signerat. Det här menar vi inte är ett bra förhållningssätt för vi anser att det kan leda till att eleven får dålig självkänsla och skäms över att visa upp sina fel. Detta tror vi ytterligare kan leda till att eleven blir rädd för att göra fel och skrivlusten kan hämmas.
På skola B använder pedagogerna inte sig av någon traditionell rättstavning som pedagogerna på skola A gör. Bodil använder sig av en individanpassad rättstavning då eleverna får ord som de har stavat fel på i sina egna texter. Eleverna får oftast förhöra varandra för Bodil menar att båda parter lär sig av detta. Inom det sociokulturella perspektivet anser man att barnen utvecklar sina grundläggande kognitiva färdigheter i ett samspel och samarbete med andra människor (Evenshaug & Hallen, 2001). Vi anser att Bodil på skola B arbetar med rättstavning på ett intressant sätt eftersom hennes elever får individuella ord som de har stavat fel på i deras egna skrivna texter. Detta menar vi är en bra metod för då anser vi att orden är mer betydelsefulla för dem. Vi anser att denna metod är bättre än metoden som skola A använder sig av då samtliga elever får samma ord i rättstavning. Lisa sa i intervjun: ”Jag gör nog rättstavning av en ren vana, det har man alltid gjort”.
5.5.1 Sammanfattning
• Hur motiverar de utvalda pedagogerna valet mellan att korrigera eller inte att korrigera i elevernas skrivna texter?
Pedagogerna på de båda skolorna motiverar sin korrektion på olika sätt. Marie och Lisa på skola A korrigerar i princip allt i svenskämnet från första skoldagen för de anser att eleverna skall lära sig att skriva korrekt ifrån början. Alla de sex pedagogerna som vi intervjuade menade att de korrigerar olika mycket beroende på vilken elev det handlar om. Lisa och Marie på skola A och Bodil på skola B anser att man inte får dröja för länge med att korrigera upprepade felstavade ord för då kan det leda till att eleven befäster det felstavade ordet. Annika på skola A och Freja på skola B, deras elever får läsa igenom sin egen skrivna text högt för sig själv för att påträffa sina egna fel. Lisa, Marie och Annika på skola A korrigerar i stor utsträckning tillsammans med eleven. När eleverna fått större insikt för skriftspråkets skrivregler korrigerar de här pedagogerna mer enskilt. Freja och Sandra på skola B korrigerar alltid tillsammans med eleven. Bodil som arbetar på samma skola korrigerar både enskilt och tillsammans.
• Vad anser eleverna om skrivträning och att bli korrigerade?
Eleverna på skola A upplever sig ha fler fel i sitt skrivande än vad eleverna på skola B har. Det är inte märkligt eftersom pedagogerna på skola A korrigerar avsevärt mer. Totalt sätt tycker eleverna på skola B mer om att skriva och de får skriva mycket fritt i början av skoltiden. Det visade sig att eleverna på skola A tycker om att skriva fritt men de får nästan aldrig utföra det. Det visade sig i vårt resultat att nästan alla eleverna på båda skolorna anser att det känns bra att bli korrigerade.
5.5.2 Slutsatser
• Vi har kommit fram till att pedagogerna menar att korrigera är nödvändigt för att eleverna inte skall befästa ett felstavat ord. I vår undersökning visade det sig att de allra flesta eleverna anser det känns bra att bli korrigerade.
• Det är problematiskt att korrigera allt för då anser vi att skrivlusten kan hämmas. I vårt resultat har vi fått fram att eleverna på skola B tycker det är roligare att skriva än eleverna på skola A.
• Pedagogerna är överens om att man bör korrigera olika mycket beroende på vilken elev det handlar om och hur eleven kan hantera att bli korrigerad.
• I våra intervjuer fick vi veta att eleverna på skola A inte får lov att skriva fritt i början av sin skoltid. Med hjälp av våra elevenkäter fick vi reda på att de här eleverna tycker mest om att skriva fritt.
• Samtliga pedagoger använder sig av skrivstil fast det inte står i den svenska kursplanen. Många elever tycker skrivstil är det roligaste.
• Samtliga pedagoger anser att det bästa sättet att korrigera är tillsammans med eleven, för då kan de gemensamt diskutera elevtexten.