Slutdiskussion

I resultatet ovan presenterades tydligt vilka likheter och skillnader som finns mellan

kommunerna gällande strategier och arbetsrutiner. Det presenteras också hur långt kommunerna har kommit med arbetet kring barnkonventionen och dess implementering. Resultatet visar också att ett top-down perspektiv ur en hierarkisk beslutprocess tillämpas av båda kommunerna på olika sätt och detta är i enlighet med Christoph Knill och Jale Tosun som lyfter Pressman och Wildavskys studie om Top-down perspektivet. Detta perspektiv menar att denna typ av

implementering alltid är gynnande i organisationer om aktörer och tjänstemän samarbetar på ett korrekt sätt i verksamheten. Det som kan hända om top-down perspektivet inte används korrekt

41 är att implementeringskedjan som skapats från högsta organ inte kommer fram längst ner i

organisationen. Studien har också haft förståelse för att implementeringens olika utfall inte endast handlar om tjänstepersoners handlingsutrymme utan det även kan föreligga fler faktorer som har en påverkan som exempelvis resurstillgångar, politisk vilja, kunskapsbrist m.m. I den här studien fokuserades endast på en av dessa faktorer som kan påverka implementeringens outcome nämligen tjänstepersoner handlingsutrymme och makt. Studien kom fram till att i och med att det har tagits beslut om att förvaltningscheferna har det övergripande ansvaret och får delegera arbetet med barnkonventionen till en av sina underställda, kan denne också påverka hur mycket arbete som läggs ner på barnrättsimplementeringen inom den egen förvaltning, den kan också driva barnrättsfrågor och se till att medarbetarna får den utbildningen och skickligheten som krävs för att kunna utföra implementeringen på ett korrekt sätt och uppnå en fullständig implementering.

Studien konstaterar och kommer fram till att Örebro kommun kan anses att ha korrekt genomfört implementeringen eftersom förtroendevalda, tjänstemän och aktörer arbetar så att när ett beslut tagits i kommunfullmäktige så inkluderas alla berörda verksamheter, det vill säga beslutet når alla delar av implementeringskedjan. Detta kan vara en av de stora anledningarna till varför Örebro har kommit så långt som de har gjort med barnrättsarbetet, en annan anledning som också kan vara en grund till varför Örebro kommun har kommit så långt som de har gjort är

tjänstepersoners makt och handlingsutrymme, det vill säga att förvaltningscheferna som besitter det yttersta ansvaret för implementeringen av barnkonventionen i sina förvaltningar har sett till att delegera beslutet till rätt tjänsteperson, driva upp barnrättsfrågor och sett till att

implementeringen av barnrättskonventionen blir en del av det övergripande förvaltningsarbetet. Kumla kommun kan också kopplas till Top-down perspektivet i implementeringen av

barnkonventionen ur den hierarkiska benämningen, däremot kan det konstateras att Top-down perspektivets implementeringskedja inte har fungerat på ett lika korrekt sätt som i Örebro kommun, då beslutet som togs år 2013 i Kumlas kommunfullmäktige gällande arbetet med barnkonventionen varken används eller levs upp till på förvaltningens alla nivåer och detta kan vara en anledning till varför Kumla kommun befinner sig på det stadiet de gör idag nämligen framtagning av en kartläggning för hur de ska arbetas med barnkonventionen framöver.

42 En annan anledning kan vara tjänstepersoners makt och handlingsutrymme, då Kumla kommun likt Örebro kommun har tagit ett beslut om att lägga över ansvaret för implementering av barn- konventionen på förvaltningscheferna och därmed kan slutsatsen att förvaltningscheferna i Kumla kommun inte har bidragit lika aktivt till arbetet med barnkonventionen på sina förvaltningar som i Örebro kommun dras.

Både Örebro kommun och Kumla kommun har ännu en lång väg framför sig för att

implementera barnkonventionen fullt ut och kommunerna har också ett viktigt ansvar för att kunna bidra till Sveriges framgång med barnrättsarbetet och de skyldigheter Sverige har åtagit sig i och med att man antagit barnkonventionen och inkorporerat denne i den svenska

lagstiftningen. SKR:s framtagna modell som kallas för Löpa lina ut kan anses vara en viktig handbok för implementeringen av barnkonventionen på en övergripande nivå i kommunen, men som konstaterat omfattar implementeringsprocessen väldigt många steg och inom varje steg måste det finnas strategi, arbetsrutiner och ambition för att kunna förverkliga barnkonventionen varför båda kommunerna kan anses ha lång väg att gå för att uppnå en fullständig

implementeringen.

I förhållande till teorin så har regeringen det yttersta ansvaret när det gäller implementeringen av barnkonventionen på nationell nivå och kommunfullmäktige och kommunstyrelsen har det yttersta ansvaret för implementeringen av barnkonventionen på kommunnivå. Om

kommunfullmäktige och kommunstyrelsen inte följer upp arbetet och bär ansvaret för hur barnkonventionen implementeras i kommunen kan detta medföra konsekvenser för Sverige som stat då man förbundit sig till barnkonventionen. Det kan då också anses att kommunen inte agerar lagenligt eftersom kommuner ska arbeta enligt lagar och barn-konventionen är idag en svensk lag. Undersökningen har också visat att det finns en tydlig politisk vilja, att det finns samverkan och att kommunerna har ett engagemang när det gäller implementeringen och

införlivandet av barnkonventionen i kommunens alla organisationer, men det saknas fortfarande konkreta tillvägagångssätt och handlingsplaner i ordinarie lednings- och styrdokument. Området implementering av barnkonventionen är ett intressant område för vidare forskning då

inkorporeringen av barnkonventionen skedde i år, 2020, kommande år kan vi se hur långt dessa kommuner och Sverige som stat har kommit med barnrättsarbetet i sina institutioner och varför. Det skulle också vara intressant att undersöka hur ekonomiska tillgångar och institutionella

43 förklaringar har påverkan på implementeringen av barnkonventionen i ett senare skede. Det vore också intressant att studera vilka handlingsutrymmen och vilken påverkan frontlinjebyråkrater kan ha på implementeringen av barnkonventionen; med frontlinjebyråkraten menas exempelvis lärare och poliser där de möter barnet dagligen i sitt arbete. Slutligen vore det intressant att titta på hur arbetet sker mer konkret då beslut ibland tenderar att bli pappers-produkter som

verksamheterna sedan inte lever upp till, så intervjuer med tjänstepersoner som arbetar på lägre nivåer där de möter barn och unga mer direkt vore intressant.