Syftet med denna uppsats har varit att undersöka föräldraskapet utifrån hur det konstrueras och legitimeras i populärvetenskapliga handböcker för föräldrar. Ambitionen med uppsatsens val av ämne var att skapa en större förståelse för samtida föreställningar om föräldraskap och därmed också för en relevant aspekt av det sociala arbetets praktik. Detta då vi menar att synen på föräldraskapet får konsekvenser för utformningen av det sociala arbetet. Vår analys har genomförts utifrån ett teoretiskt ramverk med utgångspunkt i senmoderniteten och har besvarat vår frågeställning med följd att vi (och förhoppningsvis andra som läst denna uppsats) faktiskt uppnått en större förståelse för dagens konstruktion och legitimering av det ideala föräldraskapet. Ett svar på vår frågeställning är att böckernas föräldraskap görs legitimt genom att ett avvikande från givet föräldraskapsideal relateras till olika risker. Det föräldraskap som framställs i litteraturen utgör en slags försäkring mot dessa risker, som främst består av psykisk och fysisk ohälsa i barnets framtida liv. Föräldraskapet konstrueras alltså som en riskfylld praktik som utfört på fel sätt kan få förödande konsekvenser. Ett annat resultat av studien är att böckerna skapar ett narrativ där föräldern positioneras som en sorts social ingenjör med makt att odla vissa beteenden som gynnar barnet i förhållande till det senmoderna samhällets krav. Föräldraskapet förstås på detta sätt som avgörande för hur barnet lyckas i livet. Sådant som framställs som positiva egenskaper och som föräldraskapet syftar till att främja är egenskaper som behövs i ett senmodernt och individualiserat samhälle.
Exempelvis ska barnet kunna ta beslut, vara autonom och genom självreflexivitet ständigt förbättra och utveckla sig själv. Vidare visar vår analys att relationen till barnet bygger på idén om den rena relationen, vilket även det är ett ideal som föräldern ska ingjuta i barnet. Vi har i materialet sett tecken som tyder på att relationen mellan barn och föräldrar är kraftigt influerad av senmoderna
tendenser. Den rena relationen, som vi tidigare redogjort för och som bygger på frivillighet, kärlek och en avsaknad på godtycklig maktutövning, är något som vi sett lysa igenom i böckernas beskrivningar av en sund och eftersträvansvärd relation mellan föräldern och barnet. Vidare har det visat sig att föräldraskapet som idealiseras i böckerna består av föräldrar ur medelklassen, d.v.s. föräldrar med goda materiella och kulturella förutsättningar. Det finns en tystnad rörande strukturella aspekter. Detta får till följd att förälderns förmåga tycks helt
avgörande för barnets välmående, vilket vi tolkar som en yttring för en samtida individualisering där ansvaret förläggs på den enskilde individen.
Vidare har vi i studien synliggjort att förälderns förmåga att förstå sig själv och hjälpa barnet att i sin tur utveckla självinsikt framträder som den viktigaste uppgiften för föräldrar. Detta då barnets självmedvetenhet utgör ett stort skydd mot den riskfyllda framtid som författarna målar upp. För att lyckas med det invecklade föräldraskapet är det av vikt att föräldrar utvecklar en rad
kompetenser. Kompetenserna består av olika former av psykologiska metoder och tekniker för att samspela och samtala med sina barn. För att kunna utöva
föräldraskapet i linje med författarnas ideal behöver föräldrar därför i hög grad förhålla sig reflexivt till och reglera sitt eget beteende. Vi har belyst att de “mallar” för hur föräldraskapet ska utföras går att förstå som ett sätt att fylla ett behov av trygghet som det samtida risksamhället och senmoderna frigörelsen av traditioner ger upphov till. Vidare kan framställningen av metoder, företrädelsevis
avsedda för professionella, förstås som en del av den expertkultur som människor i det senmoderna samhället har kommit att bli beroende av. Det läggs ett stort ansvar på föräldrar och det ideala föräldraskapet kräver tid, engagemang, kompetens och utveckling. Att föräldrar exempelvis förväntas uppträda likt terapeuter mot sina barn underbygger ytterligare det vi tidigare satt fingret på, nämligen att föräldraskapet i böckerna präglas av individualisering.
Flera av de upptäckter vi gjort i vår studie går i linje med det vi sett i tidigare forskning. I vårt material framstår det, liksom i tidigare forskning, som att föräldern är avgörande för hur barnet kommer lyckas senare i livet. Att
föräldraskapet framställs som en svår och krävande praktik med behov av extern kompetens är inte heller något nytt för vår studie. Medelklassen som norm för det ideala föräldraskapet speglar också tidigare forskning. Det faktum att vår analys till stor del stämmer överens med forskningsfältet talar för att uppsatsen har någon grad av tillförlitlighet. En poäng som vi kunnat konstatera genom vår analys och som vi inte sett i tidigare forskning, är en evolutions-diskurs som handlar om att många problem som uppstår i föräldraskapet kan föras tillbaka på människans medfödda psykologiska tendenser. Att ha kännedom om dessa medfödda eller naturliga aspekter av människans psykologi konstrueras som viktigt för föräldern. Kunskapen om människans sätt att leva under tidigare epoker skapar en berättelse som gör att föräldrar kan begripliggöra många av sitt och barnets beteenden och de problem som de orsakar. Detta framstår som ett sätt att skapa riktning för föräldraskapet och hjälper föräldern att anpassa både det egna och barnets beteende till dagens samhälle och dess institutioner.
En aspekt av föräldraskapet som vår analys implicerar är att uppgiften som
föräldrar står inför består av en genomgående motstridighet. Föräldern konstrueras som någon som är ensamt ansvarig och vars inflytande är avgörande för barnets framtid. Samtidigt är ett av de mest eftersträvansvärda målen med föräldraskapet att barnet växer upp till en autonom individ som ska vara opåverkad av andra, ha en stark inre kompass samt slippa förslavas av “rester från barndomen”. Dagens föräldraskap framstår, om det görs enligt de ideal vi funnit i vårt analysmaterial, som något otroligt komplext. Det framstår vara ett föräldraskap som i princip ingen kan lyckas med men som föräldrar ändå uppmuntras att sträva efter. Detta strävande i sig går i linje med den senmoderna idén om det reflexiva självets projekt, där utveckling inte antas ha ett slut, utan är ständigt pågående. Det
metateoretiska ramverk som de senmoderna idéerna utgör framstår för oss som ett viktigt perspektiv på föräldraskapet eftersom det står lite utanför det vardagliga sättet att tänka. Det ger mening och begriplighet åt föräldraskapets ideal och säkert åt många andra samtida praktiker och strävanden. Att det ideala
föräldraskapet inte går att lyckas med kanske vid första anblick uppfattas som nedslående. Men det perspektiv som denna typ av slutsatser erbjuder skulle också kunna skänka en viss lättnad eftersom det skapar utrymme att ifrågasätta vår tids utvecklingskultur. Det vi ser är en sorts reflexiv förbättringskultur som börjar vid födseln, pågår genom skola och arbetsliv, för att sedan sluta i graven. I både tidigare forskning och det material som vi analyserat i denna studie är skuld och känslan av misslyckande något som föräldrar lever med. En fortsatt studie skulle kunna undersöka just hur skuld, känslor av misslyckande och andra negativa känslor kring föräldraskap kan förstås rent allmänt eller också hur de kan relateras till senmoderna teorier. Eventuellt hade även de statliga föräldraskapsstöds-
Slutligen har studien givit upphov till ett antal frågor, dels kring balansen mellan struktur och individ men även kring rimligheten i det som målas ut som ett eftersträvansvärt liv. Kanske kan denna och liknande analyser av föräldraskapet leda till att vi kan betrakta föräldraskapet utifrån och förstå dess framväxt. En förståelse som gör det möjligt att problematisera föräldraskapets ideal. Vi tror och hoppas att det är något som vår studie kan bidra med. Kanske är det lika rimligt att försöka anpassa samhället efter människor som att anpassa människor efter samhället? Eller till och med ännu mera rimligt? Kan det ibland vara bra att inte känna efter så mycket och istället vända blicken bort ifrån oss själva och ut mot vår omvärld. Då kan vi möjligtvis få syn på att det inte bara är vårt eget handlande som avgör vår livssituation, utan att vår tillvaro i allra högsta grad även bestäms av faktorer långt bortom vår direkta kontroll. I en samtid som präglas av
individualisering förklaras människors framgångar och misslyckanden utifrån personliga egenskaper och enskilda val, något vi anser är missvisande då det osynliggör annat som vi ständigt påverkas av, nämligen ojämlika maktrelationer och strukturell orättvisa.