Situationen för de kvinnor som missbrukar skiljer sig givetvis sig åt. Varje individ är unik och det går inte att generalisera hur kvinnor med missbruk som grupp har det. Dock visar både litteraturen och informanterna i vår studie att de kvinnor som
missbrukar är mer utsatta än de män som missbrukar. De flesta kvinnor med ett tungt missbruk blir utsatta för misshandel vid upprepade gånger. Misshandeln äger rum både i relationer, ute på gatan och i prostitution. Hur vanligt prostitutionen är bland de kvinnor som missbrukar är svårt att säga. Jansson, Fridells (2002) undersökning kring LVM-intagna kvinnor visade att 39 % prostituerat sig, medan stadsmissionen i Malmö menar att nästan samtliga av deras besökare som är kvinnor säljer sig. Det vi kan tänka oss är att frekvensen av prostitution beror på vilken drog det gäller och var i landet kvinnan befinner sig geografiskt. I Stockholm och i Malmö finns
prostitutionsstråk till skillnad från de flesta andra städer i Sverige. Naturligtvis gör det att fler prostituerar sig i Malmö. Bland de kvinnor som har ett tungt missbruk med heroin som huvuddrog är också prostitutionen mycket vanligare. Heroinet är så dyrt att den enda utvägen för många kvinnor till slut blir att försörja drogerna genom att prostituera sig. Som vi tagit upp innan trädde en ny lag i kraft 1999 som gjorde det kriminellt att köpa sexuella tjänster. Denna lagändring har varit omdiskuterad och det var också många av våra informanter som diskuterade den. Genom lagändringen visade samhället att det inte är acceptabelt att utföra en sådan förnedrande handling som att köpa någon annans kropp. Tyvärr är det dock många som vittnar om att de prostituerade far mer illa idag eftersom de måste ”arbeta” mer i det dolda, vilket leder till att de prostituerade tar större risker och de som köper sex idag är ofta mer galna än innan. De kunderna som var mindre skräckinjagade har försvunnit då de inte längre vill riskera att åka fast.
Våld mot kvinnor är ett rikstäckande problem som finns inom alla samhällsklasser och grupper. De kvinnor som missbrukar utsätts för enormt mycket våld, men också kvinnor som inte missbrukar utsätts. Enligt de undersökningar som vi presenterade i kunskapsbakgrunden visar på väldigt olika siffror på hur många kvinnor som utsätts för våld. Eliasson (1997) visar med statistik enligt SCB att cirka en till två procent av den kvinnliga befolkningen kommer råka ut för kvinnomisshandel, medan Lundgren (2001) visar att 67 % av den kvinnliga befolkningen blivit utsatta för våld i sin studie
Slagen dam. Denna enormt stora skillnad tror vi beror till stor del på hur definitionen
av kvinnomisshandel är och hur pass bra studierna kommer åt mörkertal. Eliasson (1997) beskriver inte hur SCB har kommit fram till sin statistik på två procent. Det vi kan tänka oss är att mörkertalet i SCB:s studie är stort då vi inte har hittat någon annan undersökning som visar på att misshandeln mot kvinnor är så låg. Samtidigt tror vi att Lundgrens (2001) väldigt höga siffror beror på studiens definition av vad som är kvinnomisshandel är alltför vid. De menar att en kvinna är utsatt om hon känner obehag av en man som går efter henne. Ett sådant obehag känner tyvärr de flesta kvinnor någon gång när de går hem och att ha med den gruppen i en sådan undersökning är ett stort hån mot dem som verkligen utsätts för misshandel. Hur stor våldsutsattheten är bland kvinnor som missbrukar upptäckte vi var ett relativt
informanter vittnade om att de är utsatta för ohyggligt mycket våld. Vår studie visar att det beror på att fokus hela tiden ligger på kvinnans missbruk att allt annat hamnar i skymundan.
Det finns en tendens i samhället att en kvinna ska uppträda respektabelt och städat för att hon ska ha fulla rättigheter. Gör hon inte det får hon också skylla sig själv om hon råkar illa ut. Det finns till exempel en uppfattning om att det bara är fina flickor som kan våldtas. Vad en kvinna utsätts för blir alltså hennes eget ansvar. Larsson (2004) visar i sin studie att en prostituerad inte har samma rättsliga skydd då hon säljer sin kropp. Rätten har i vissa fall valt att inte döma våldtäktsmän som våldtagit en prostituerad. Rättssystemet har genom sådana domar markerat att det inte är lika illa för en prostituerad att bli våldtagen och helt frångått människors lika värde.
Det finns tre olika typer av stigma som Goffman (2001) tar upp, kroppsliga, tribala och fläckar på den personliga karaktären. De kvinnor som missbrukar bär ofta på alla dessa tre olika stigman. Att ha sprutmärken, dåliga tänder eller blåmärken efter misshandel är exempel på kroppsliga stigman som visar sig rent fysiskt. Tribala stigman så som religion, klass, etnicitet och kön gör sig naturligtvis gällande för denna grupp. Bara det faktumet att vara född som kvinna kan i många situationer verka som misskrediterande. De flesta tunga missbrukare tillhör dessutom en lägre klass. Fläckar på den personliga karaktären menar Goffman på är faktorer som viljesvaghet och missbruk. Alla kan i olika mån välja vilka delar av oss själva som vi vill visa upp för allmänheten. Det vi väljer att visa upp, vårt frontstage är vårt
”smink” som finpolerar ytan. Det som finns i vårt backstage är det dolda som vi inte gärna visar upp för allmänheten. De kvinnor som missbrukar kan i vissa fall dölja sitt stigma genom att till exempel se till så att inte sprutmärken syns eller genom att försöka dölja blånader. Deras möjligheter är dock många gånger begränsade. Har kvinnan inte ett eget hem kan det vara svårt att sköta sin hygien och sitt missbruk på ett ”snyggt” sätt. Som vi skrev innan så förväntas ofta kvinnor som missbrukar vara en som prostituerar sig. Även om de aldrig någonsin har prostituerat sig så är det många i deras omgivning som tror det. Många av kvinnorna tycker givetvis att det känns förnedrande. En prostituerad positioneras inte bara av samhället utan också av den egna gruppen, att vara en av dem som säljer sin kropp. Goffman (2001) menar att de människor med samma stigma ofta bildar egna utanförgrupper där samhörigheten är stor. Vi ställer oss lite frågande till detta. Det finns en tendens att de som
missbrukar tar avstånd från ”Svenssonlivet” och att det finns en samhörighet.
Däremot så tror vi inte att det gäller de kvinnor som missbrukar som grupp. De är inte några ”olyckssystrar” som håller ihop utan de tar snarare avstånd från varandra. SM säger att kvinnorna många gånger inte klarar av att umgås med varandra då det gör dem påminda om deras eget tillkortakommanden. Det är alltför mycket misär bland de kvinnor som missbrukar för att det är något som de skulle vilja bygga upp en gemenskap kring. Den gemenskapen som vi menar finns mellan missbrukarna tror vi grundar sig i att de inte hamnar i så kallade misskreditabla situationer när de umgås inom gruppen. Sinsemellan behöver de inte dölja sitt stigma då det inte är något negativt inom gruppen. Gemenskapen tar sig i uttryck genom att skilja ut sig själva gentemot de andra. De andra kan vara ”Svenssons” eller som SM beskrev
”zigenarna” eller ”negrerna”. Genom att peka ut andra grupper som något som inte är eftertraktat att vara så hamnar den egna situationen i bättre dager. Att ha en hög status inom gemenskapen innebär oftast inte en högre status i samhället. De personer i
missbrukarkretsen som har tillgång till mycket droger har hög status inom den egna gruppen medan de är ännu mer stigmatiserade av samhället.
De redan starka föreställningar som finns kring kön i samhället blir ännu tydligare och starkare bland missbrukarna. KS upplever att många av de män som missbrukar tycker att det är mycket viktigt att visa sig macho. De har inte det utrymmet att gå emot maskulinitetsprojektet som Connell (1999) visar på i sin bok Maskuliniteter. Då de redan tillhör en marginaliserad grupp blir det viktigt för dem att hålla fast vid det som kan ge dem en något bättre position. Genom att hålla fast vid det maskulina så är de i varje fall överordnade kvinnorna och de feminina männen. Våld är i vissa fall ett sätt att hävda eller göra anspråk på maskulinitet. Männen måste hela tiden försvara den position de skaffat sig och det blir väldigt svårt för andra att ta del av den makt som finns i missbrukarvärlden. Att ha en machostil och inte dra sig för att använda våld är en ren överlevnadsstrategi för många, de vill helt enkelt inte exkluderas ännu mer.
Skeggs (1999) visar hur viktigt det är för en kvinna att visa sig respektabel. Respektabiliteten är allra viktigast för de kvinnor som befinner sig i de lägre klasserna. De har inte samma utrymme att strunta i de traditionella förväntningarna som finns. Det är endast de kvinnor som har en hög status som kan göra det utan att samtidigt förlora mark. Det är de som visar sin självständighet och jobbar för sina rättigheter. De kvinnor som missbrukar kämpar för att klara vardagen och genom att visa sig respektabla så kan kvinnorna få lite mer status och därmed få lite andrum. I missbruket finns det sällan någon möjlighet till att leva upp till de krav på
respektabilitet som finns. Det är knappast så att kvinnorna är vana vid att bli bemötta med beundran utan de är snarare vana vid att ses som sexobjekt. Ansvaret för hur bemötandet blir skjuts oftast över på kvinnan. Kvinnornas stigma är många gånger svårt att dölja och det skvallrar om deras leverne. SM beskrev hur många av kvinnorna sminkade sig i timmar och hur de målar naglarna även om naglarna är brutna och skamfilade. Trots deras försök att visa en feminin idealbild genom att lägga ner tid på sitt utseende så lyser missbruket igenom. För dessa kvinnor är det omöjligt att leva upp till de förväntningar som finns på hur en god mor ska vara. De avslöjar sig gång på gång vilket leder till stor skam för de flesta. Många gånger tar också kvinnorna på sig skulden för de saker som de råkar ut för. Blir kvinnorna slagna eller våldtagna förebrår de ofta sig själva och funderar över på hur de kunde ha handlat för att undvika det som skedde. De stora skamkänslorna gör också att många av kvinnorna inte söker hjälp. De känner många gånger att de får skylla sig själva att de har det svårt och att de ändå inte förtjänar bättre. Det är därför som både SM och MB poängterar hur viktigt det är att bekräfta kvinnligheten. De måste känna att de är kvinnliga och att de inte har någon som helst skuld till det som de utsatts för. Att SB berättade om kvinnornas utseendefixering i negativa ordalag säger egentligen inte alls emot det som SM och MB menade. På Sofia behandlingshem uppmuntras också kvinnlighet och de arbetar mycket på att ta bort skulden från kvinnorna. Det SB menade var att kvinnornas fixering vid sitt utseende i blandad behandling tog så mycket tid att de glömde bort sig själva. På en ren kvinnobehandling får kvinnorna plats och tid till att bearbeta traumatiska upplevelser istället för att lägga ner all sin tid på sitt utseende.
Feminismen utgår främst från medelklassens kvinnor enligt Skeggs (1999) vilket vår studie också bekräftar. De kvinnor som missbrukar och är längst ner i hierarkin utsätts för kanske mest våld av alla i samhället ändå så hamnar de i skymundan i diskussionen av våld mot kvinnor. I Malmö finns det till exempel ett kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Där får kvinnorna ett skydd och de kan bo i deras skyddade boende. Detta boende är dock inte till för de kvinnor som har ett missbruksproblem. Att inte kvinnor med ett missbruk får bo på detta skyddade boende finns det goda skäl till. Att tillförsäkra kvinnorna som bor där en hög säkerhet går i första hand. Det som är uppseendeväckande är dock att det inte finns något anpassat boende för de våldsutsatta kvinnorna med missbruk. Dessa kvinnor får inte ett tillräckligt skydd trots att dessa kvinnor är mest utsatta för våld och övergrepp. Dessutom brukar det sociala nätverket vara väldigt svagt så det är svårt att hitta skydd hos släktingar och vänner. Om kvinnorna ska få en plats på ett boende i Malmö som enbart är till för kvinnor så är det Rönnbacken som gäller. Vi känner oss kritiska till det då det inte finns någon större tillgång till utbildad personal där. Det skulle behövas mer stödinsatser med tillgång till sjukvård och kuratorer för att det skulle vara ett bra boende.
Det finns en brist i att vi inte intervjuade kvinnor som missbrukar. Kvinnorna hade kanske förmedlat en annan bild och hade kanske haft andra tankar kring vilka insatser som just de skulle behöva. När MM beskrev vilken skam kvinnorna med missbruk ofta bär på blev avståndet mellan behandlare/patient väldigt uppenbart. MM beskrev hur skammen uppstod av att de inte levde upp till de samhälleliga förväntningarna som finns på hur en god mor, hustru eller dotter ska vara. Det var ett resonemang som var som hämtat från Skeggs eller någon annan genusforskare. Styrkan i att intervjua yrkesverksamma ligger i att de kan förmedla en generell bild över hur missbrukarlivet kan te sig och vilka behoven är. Förmodligen reflekterar de också mer över vad samhället kan göra för dem som de möter i sitt yrke. Vi tror dessutom att det finns en fara i att använda några få kvinnors erfarenheter av att vara missbrukare som ett språkrör för alla andra kvinnor. Risken är stor att det blir helt missvisande och vi har en känsla av att det är ett vanligt misstag som görs i media. I tidningen är det samma lilla grupp av hemlösa eller missbrukare som gång på gång intervjuas. Deras åsikter stämmer sällan överens med en annan individs åsikter men likväl tolkas det som något som är allmängiltigt för hela gruppen. Som vi skrev i inledningen hade det inte heller varit försvarbart att intervjua kvinnor som har ett missbruk. Det hade inte varit etiskt riktigt att vända ut och i på kvinnornas liv, ställa frågor om huruvida de varit misshandlade eller om de prostituerat sig för att sen bara lämna dem.
Vi är helt överens med våra informanter att insatserna för de kvinnor som missbrukar i Malmö är väldigt knappa. Kvinnorna behöver både ett akut och ett långsiktigt stöd som är omfattande vilket är svårt att få i Malmö idag. Stadsmissionen erbjuder ett lågtröskelomhändertagande med sovrum, sjukvård och caféverksamhet.
Verksamheten är dock mansdominerad och allting sker på männens villkor. Än så länge finns det bara en dröm om att kvinnorna ska få ett eget utrymme där de kan få lugn och ro. Prostitutionsgruppen finns för kvinnorna och kan ge ett omfattande stöd, dock sker hjälpen på gatunivå och de är inte tillgängliga dygnet runt. Ett tredje ställe där kvinnorna kan få professionell hjälp är på sprutbytet där de kan få tillgång till både sjukvård och kuratorer. Sprutbytet är dock inte heller öppet dygnet runt. Vi är imponerade av dessa insatser, men det behövs verkligen ett ställe där kvinnorna kan
komma akut när som helst på dygnet. Navet är en ny verksamhet som är till för prostituerade kvinnor, men inte heller här kommer kvinnorna att kunna få hjälp utanför kontorstid. Det finns dock ett mål om att jobba för att dessa kvinnor ska få tillgång till ett boende när det behövs. Vi liksom många av våra informanter förespråkar en lågtröskelinsats där kvinnorna kan komma akut när som helst på dygnet. Kvinnorna ska också kunna komma i vilket tillstånd som helst för att få skydd, en sovplats och omvårdnad. Det är viktigt att det finns sjuksköterskor på plats då många är i akut behov av en hälsoundersökning. Det är viktigt att personalen hela tiden arbetar för kvinnans rättigheter och som KS sa ”ta kvinnorna i handen” och följa med dem till olika myndigheter. På en sådan insats ska kvinnorna erbjudas professionell hjälp för att bearbeta traumatiska upplevelser både i ett akut skede och i efterhand. Till ett sådant center skulle det med fördel kunna vara ett uppsökande team knutet. Något liknande prostitutionsgruppen fast med en dygnet runt verksamhet eller ETC (Everstine, 1986) skulle vara till en stor hjälp för kvinnorna. En sådan
verksamhet skulle verka skadereducerande för kvinnorna, det vill säga att det minskar både de fysiska och psykiska besvären som uppkommer vid ett missbruk. En annan typ av skadereducerade insats är substitutionsbehandlingar så som metadon och subutex. Det är bra att det finns en sådan alternativ behandling som kan ge vissa individer en medicinsk hjälp att klara av att hålla sig drogfria. På metadon/subutex mottagningen får de ett omfattande socialt stöd tillsammans med samtalskontakter och medicinsk behandling. Jakten efter pengar finns inte längre vilket ger en lugnare tillvaro utan kriminalitet och prostitution.
Efter att varit med om en traumatisk händelse så är den grundläggande principen att erbjuda behandling direkt efteråt. De psykiska symptomen underlättas om det bearbetas så nära händelsen som möjligt. Får den utsatte chansen till det minskar risken för posttraumatisk stress. Många av de kvinnor som missbrukar är i
högriskgruppen för posttraumatisk stress. Som Lundin (1992) skriver så är risken större om ett trauma inträffar tidigt i utvecklingsfasen, om traumat återupprepas flera gånger, om den utsatte har ett dåligt socialt nätverk eller tidigare psykisk sjukdom. Dessa exempel på högriskgrupper stämmer väl in hos många av de kvinnor som missbrukar. SB berättade att över 60 % av kvinnorna på Sofia behandlingshem utsatts för övergrepp som barn vilket visar på trauma tidigt i utvecklingsfasen. Trauman återupprepas också många gånger för de flesta i denna målgrupp. Både litteraturen och våra informanter berättar att de flesta våldtas och misshandlas ett flertal gånger. Många av dem som befinner sig i ett tungt missbruk har ett dåligt fungerade socialt nätverk och många lider dessutom av psykiskt ohälsa. Om kvinnorna inte får möjlighet att bearbeta traumatiska upplevelser är risken stor att de börjar
självmedicinera sig med ännu mer droger. Det gör kvinnorna för att minska smärtan och fly från det som inträffat. Så som det ser ut idag är kvinnornas behov av att bearbeta sina upplevelser av misshandel stort. Detta väldigt tydligt då många av kvinnorna tar på sig skulden för att de blir misshandlade.
Missbruksbehandlingar utgår oftast från ett manligt perspektiv, kvinnorna faller in i en traditionell omvårdande roll och tar hand om männen. Mannen är normen, kvinnan det ”andra”. Har inte verksamheten ett genusperspektiv så utgår den automatiskt från mannens perspektiv. Enligt forskning bedömer socialtjänsten kvinnorna hårdare än männen, moderskapet granskas in i minsta detalj. Det förstärker samhällets krav på kvinnlighet ytterligare. Det är alltså viktigt att alla instanser i samhället jobbar på de
föreställningar som finns kring såväl kvinnlighet som manlighet. För att stärka kvinnornas rättigheter är det vikigt att bemötandet från myndigheter är bra. Så länge det finns yrkesverksamma som är förnedrande i detta möte så innebär det en stor osäkerhet och otrygghet att möta polis, sjukvård och socialtjänst.
Förutom mer lågtröskelinsatser, mer uppsökande verksamhet och ett akut ingripande vid traumatiska händelser så är det viktigt att socialtjänst och sjukvård ger behandling och avgiftning så snabbt som möjligt efter det att klienten ansöker om det. Det
tillsammans med en omfattande efterbehandling med möjligheter till ett eget boende, praktikplats och ett socialt stöd kan rädda många kvinnor från mycket lidande, från fortsatt missbruk och prostitution.