4. Kärnteknisk verksamhet
5.2.5. Slutförvaring
Radioaktivt avfall från icke-kärntekniska verksamheter som inte kan avklinga, släppas ut, friklassas, återanvändas eller återvinnas måste tas om hand av en av SSM godkänd avfallshanterare.
Det radioaktiva avfall som uppstår inom de icke-kärntekniska verksamheterna är skiftande till nuklid- och aktivitetssammansättning, till kemisk och fysikalisk form, men sett till volymen är det väldigt lite jämfört med det radioaktiva avfallet från kärntekniska verksamheter. Inga slutförvar har konstruerats särskilt för deponering av icke-kärntekniskt radioaktivt avfall i Sverige. Istället har Svensk kärnbränsle-hantering AB (SKB) gått med på att deponera även icke-kärntekniskt radioaktivt avfall i kärnkraftindustrins avfallssystem genom att på 1980-talet ingå ett avtal med Studsvik Nuclear AB (SNAB) om att kortlivat icke-kärntekniskt radioaktivt avfall ska slutförvaras i SFR (Avtal om slutförvaring av medel- och lågaktivt avfall, 1983).
Detta avtal inkluderar även en avsiktsförklaring i vilken SKB förbinder sig att planera och dimensionera kommande avfallsanläggningar så att bland annat lång-livat icke-kärntekniskt radioaktivt avfall från SNAB kan omhändertas. SNAB och SKB har inlett en process för att ta fram ett avtal om slutförvar i SFL och SNAB avser även att sluta ett avtal med SKB om slutförvaring i det planerade utbyggda SFR21.
Innan radioaktivt avfall kan deponeras måste det behandlas och konditioneras, samt lagras kortare eller längre perioder. Den som har radioaktivt avfall som ska slut-förvaras är idag hänvisad att sända det till SNAB för hantering. SNAB är den enda svenska avfallshanteraren som är godkänd av SSM att hantera icke-kärntekniskt radioaktivt avfall. I samband med att SNAB tar emot det radioaktiva avfallet tar företaget också över ansvaret för avfallet.
Gemensamt för alla behandlingar är att volymreducera avfallet i största möjliga mån. Avfallet sorteras i t.ex. brännbart, material som kan gå till avfallslagring direkt och material som kräver ytterligare manuell behandling. Utrustningar demonteras för att få ut strålkällan. Lågaktivt brännbart avfall går till förbränningsanläggningen.
Visst radioaktivt avfall packas bara om. Allt radioaktivt avfall packas i emballage och lagras i SVAFO:s bergrum på området innan det transporteras till SFR (eller SFL) där slutförvaring av avfallet sker. Se vidare avsnitt 4.2.
21 Studsvik-rapport N-10/238 Rev. 3, 2013. Radioaktivt icke kärntekniskt avfall, Redogörelse för hur IKA-avfall behandlas och hanteras i Studsvik i enlighet med gällande tillstånd, Studsvik Nuclear AB
Planerade avfallshanteringsmetoder 5.3.
Det system som har byggts upp för att ta hand om kärnavfall och radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken hanterar i stor utsträckning även icke-kärntekniskt radioaktivt avfall. För vissa kategorier av icke-kärntekniskt radioaktivt avfall är det slutliga omhändertagandet dock oklart, dvs. det finns ingen framtagen behandlings-metod och/eller slutförvarslösning. Till exempel metalliskt uran, neutronstrålkällor, tritiumstrålkällor, metall bestående av magnesium-toriumlegering och metalldelar med avlagringar innehållande förhöjda halter av naturligt förekommande radioaktiva ämnen kan i dagsläget inte omhändertas på ett tillfredsställande sätt i Sverige.
Studsvik Nuclear AB ser för närvarande över vissa av dessa problem, då de i sin ägo har bland annat neutronstrålkällor, tritiumstrålkällor och metalliskt uran, för vilka de måste ta fram planer för hantering inklusive slutförvaring. SNAB arbetar för närvarande med förstudier för metodutveckling av behandling och slutförvaring av dessa problematiska fraktioner. De beräknar vara klara med förstudiearbetet senast 2015-12-31 (se fotnot Studsvik-rapport N-10/238).
Vad beträffar SKB:s avfallshanteringssystem beskrivs de anläggningar som finns kvar att planera och uppföra i avsnitt 8.2.
Tidsplaner med milstolpar fram till förslutning av 5.4.
slutförvar
De slutförvar som för närvarande är aktuella för deponering av icke-kärntekniskt radioaktivt avfall ingår i SKB:s avfallssystem. Drifttiden för detta avfallssystem anpassas efter de planerade drifttiderna för de svenska reaktorerna och avvecklingen av desamma, se avsnitt 8.4. Såvida inte teknikutvecklingen leder till att alla
radioaktiva ämnen kan ersättas i samtliga applikationer som de i dag ingår i, kommer de icke-kärntekniska verksamheterna att fortsätta generera radioaktivt avfall i många år framöver, efter att både SFR och SFL har förslutits. Detta blir extra tydligt i och med spallationsanläggningen ESS (se avsnitt 5.1.2) som kommer att producera ansenliga mängder radioaktivt avfall, jämfört med idag existerande icke-kärntekniska verksamheter. ESS-anläggningen planeras att vara i drift i 40 år, från och med 2025. Det innebär, åtminstone teoretiskt, att allt radioaktivt avfall från anläggningen som måste slutförvaras inte hinner deponeras i SKB:s slutförvar innan förslutning.
Planer för tiden efter förslutning 5.5.
De slutförvar som för närvarande är aktuella för deponering av icke-kärntekniskt radioaktivt avfall ingår i SKB:s avfallssystem. Se avsnitt 2.2.11 för närmare beskrivning av principerna för planering för tiden efter förslutning av slutförvaren.
6. Avfallsmängder och prognoser
Klassificeringssystem 6.1.
I Sverige finns idag inget juridiskt definierat avfallsklassificeringssystem för radioaktivt avfall. Dock finns ett av SKB för kärnkraftindustrin framtaget klassificeringssystem som utgår från vilka slutmål som avfallet kan ha. Hur detta system ser ut redovisas enklast genom nedanstående Tabell 2.
Tabell 2. Klassificeringssystem som tagits fram av kärnkraftindustrin i Sverige (SKB).
Friklassat Definition Material med
radioaktiva
Markförvar Slutförvar för kortlivat
Det är inte helt problemfritt att med hjälp av avfallsklassificering jämföra ett lands avfall med annat land då vissa översättningar blir något förvrängda. Hur svenskt avfall skulle översättas enligt klassificeringssystem från EU och IAEA framgår av Tabell 3.
Tabell 3. Jämförelse av olika avfallsklassificeringssystem.
Om SKB:s avfallsklassificeringssystem jämförs med EU:s framgår att SKB:s klassificeringssystem är något mer detaljerat. Detta innebär att det som SKB kallar för kortlivat lågaktivt avfall respektive kortlivat medelaktivt avfall kommer att klassas som LILW-SL. Samma avfall skulle enligt IAEA klassas som LLW. När det gäller långlivat avfall fungerar översättningen utan förvrängning mellan SKB och EU, men för IAEA blir samma avfall klassat som medelaktivt avfall. För högaktivt avfall har alla samma klassificering.