Jag inleder min vetenskapliga essä med en undran om hur kommunikationen kan förbättras efter vad ett andraspråkigt barn behöver. Mitt syfte inledningsvis är att hjälpa ett andraspråkigt barn, Hamid, att tillägna sig det svenska språket. Med olika pedagogiska hjälpmedel och språkstimulering på barnets modersmål provar jag olika kommunikativa lösningar. Hamid mottar också det språkliga stödet varierat.
Inom denna vetenskapliga essä frågar jag mig själv vad det beror på. Vad i min yrkesutövning har gått snett och vad kan jag förändra?
Tack vare essäskrivandet som form har många nya insikter gjort att jag nu kan omvärdera mitt
handlande. Inom min reflektion har jag förstått vilka svårigheter verbala påfrestningar kan innebära för ett andraspråkigt barn. Barn socialiseras in till att det krävs verbala resurser för att delta inom förskolans aktiviteter. Detta kan sätta en onödig press på ett andraspråkigt barn att prestera verbalt. Pedagogers välvilja i att hitta en gemensam förståelse mellan barnet och pedagogen kan både hjälpa och stjälpa. För att förbättra kommunikationen mellan pedagog och barn anser jag därför att det är av stor betydelse att man är lyhörd inför vad barnet vill och behöver. Det är även viktigt att man noga överväger vilka
resurser man använder sig av. Vad är barnet bekant med och i vilka sammanhang? Det är även viktigt att se värdet i icke-verbala handlingar. I min framtida yrkesutövning kan jag därför behöva vara tydligare i min kommunikation och använda de icke-verbala resurserna mer frekvent. Att ordna den språkliga stöttningen utefter ett barns perspektiv och inte ett barnperspektiv kan vara en behjälplig vägledning i en pedagogs kommunikation gentemot barnet.
Under skrivprocessen har jag fördjupat mina kunskaper kring hur sociokulturella faktorer kan påverka ett barns tillägnande av ett andraspråk. Andraspråkstalande barn har som alla barn olikartade behov. En del barn har inga svårigheter att tillägna sig ett andraspråk medan andra kan ha fått det svårt i
inlärningsprocessen. Det kan hos pedagoger förväntas att ”barn lär sig språk fort”. Här kan dock faktorer som brist på stimulans, ej språkmedvetna – och/eller språkutbildade pedagoger med tillräckliga
kunskaper om hur barnet ska stödjas påverka. Andraspråktalande barn kan därför inte ses som en
homogen grupp där en särskild språklig stimulans passar. Förskolans språkliga stimulans behöver därför utformas av språkmedvetna pedagoger som tar hänsyn till barns olikartade behov.
Hur kan då kommunikation inom förskolemiljön förbättras? Olika språkmiljöer kan ha en inverkan på andraspråkstalande barn. Deltagarna som finns inom språkmiljöerna och situationen i sig kan påverka barnens språkbruk både negativt och positivt. Här har vi pedagoger ett ansvar att granska
språkmiljöerna, inte bara undervisningsmiljön utan språkmiljöerna generellt. Att icke-verbala resurser
33 bör premieras vill jag hålla fast vid. I essän nämner jag TAKK-tecken, gester , kroppsspråk och
bokläsning som exempel. Icke-verbala resurser kan även bestå av bildstöd och andra pedagogiska hjälpmedel. Jag vill dock betona att om ett barn tydligt visar att den vill förstå och delta anser jag att man som pedagog har ett ansvar. I kombination med att fler icke-verbala resurser kan premieras behöver man prova nya former för hur ett barns verbala resurs ska stärkas. Detta bör ske efter barnens personliga behov. Genom detta kan man nå en likvärdig förskola då man ser till barnens potential och möjlighet att lära.
Förskolan har också ett viktigt samhälleligt uppdrag. Förskolan är skolförberedande och ska stimulera barnen på svenska. Det är därför av stor vikt att förskolan använder sig av ett gemensamt språk. Det gemensamma språket har en inkluderande funktion då den ska vara gångbar oavsett barnens språkliga behärskning. Jag tänker att pedagoger istället behöver titta på det som enar barnen. Språk motiverar, det är när språk blir viktigt för barn som det känns motiverande att användas. Därför anser jag att det är av stor vikt att utforma en svenskspråkig stimulering efter det som barnen visar intresse för. Dessutom är det av stor vikt att förskolan granskar huruvida förskolaktiviteterna bjuder in till ett varierat deltagande.
Genom att imitera, gestikulera, peka och iaktta kan barnen också delta. Därmed skapas också en
förståelse för majoritetsspråket. Under denna skrivperiod har jag även förstått att jag som pedagog bara kan anta att ett barn har en viss kunskap inom ett språk. Hur det faktiskt förhåller sig kan jag inte veta fullt ut. Det är viktigt att man är medveten om detta så att ett språkligt stöd inte ges på felaktiga grunder.
Innan jag skrev min essä visste jag att stimulering på modersmålet är av stor betydelse. Hur det ska stimuleras och även i vilken mån det ska stimuleras på var jag dock tveksam kring. Jag förstår nu att det därför kan vara av stor vikt att samarbeta med föräldrarna för att försöka få en helhetsbild över hur barnet nyttjar sitt språk.
Inom min reflektion har jag även förstått att en eventuell svenskspråkig norm inom barngruppen kan påverka barnens språkbruk. Därför är värt att granska om alla modersmål får ta lika stort utrymme. Om inte, vad beror det på? Man kan fråga sig om detta i sådana fall påverka enskilda barns inställning till hur språket används. Här kan man med fördel se om en mer flerspråkig norm kan fungera bättre.
Transspråkande kan vara en modell för detta. Jag menar att det kan vara svårt då det inte alltid finns personal som matchar barnens modersmål. Dock behöver man se till möjligheterna, kan man göra någonting liknande? Genom mitt essäskrivande har jag insett att detta kan vara rätt väg att gå för min barngrupp. Om vår förskola intar en mer flerspråkig norm och låter alla barns modersmål ta större plats kan detta främst leda till att barnen stärker sitt språk inom både modersmålet och det svenska språket.
34 Jag ser dock en intressant sidoeffekt som följd av detta. Om en mer flerspråkig norm leder till att fler barn finner det mer rofyllt och naturligt att bruka sina modersmål kan detta smitta av sig inom barngruppen. Därmed kan de barn som tidigare haft en eventuell negativ känslomässig inställning gentemot både modersmålet och majoritetsspråket förändra sitt språkbruk. Hamid inom gestaltningen är ett sådant barn som jag tror skulle kunna förändra sitt språkbruk om barngruppen intog en mer
flerspråkig norm. Därför har jag omvärderat mitt fokus på Hamids svenska progression. Jag behöver inte stärka Hamid lika aktivt inom svenska som tidigare. Jag tror att detta angreppsätt med tiden skulle göra att Hamid finner det mer naturligt att tala både majoritetsspråket och modersmålet. I Hamids fall kan jag istället med fördel behöva titta på hur han genom icke-verbala handlingar kan öka sitt deltagande inom förskolans aktiviteter samtidigt som han tillägnar sig språk. Detta är efter var jag tror passar Hamids individuella behov, för ett annat barn kan det vara någonting annat. Dock behöver Hamids behov vägas upp med barngruppens. Ett arbetslag behöver därför se till hela barngruppens språkliga behov. Därför kan man genom systematisk dokumentation titta på hur barnens interaktioner ser ut i stort. Arbetslaget kan då kartlägga barngruppens samlade kunskaper inom språket, både icke-verbala som verbala.
Därefter kan pedagogerna göra en samlad bedömning i vad barngruppen kan behöva för språklig stimulans.
Att inta en mer flerspråkig norm kan även ses som ett interkulturellt arbetssätt inom förskolan. Genom detta arbetssätt kan förskolan hitta former där barnens språkliga erfarenheter berikar varandra. Jag är för ett interkulturellt arbetssätt men det innebär inte att det kan ske helt okomplicerat. Då en barngrupps språkliga behärskning har en stor bredd är det svårt att hitta en adekvat balans. Ökad reflektion inom arbetslaget kan göra att man får en samsyn i hur det interkulturella arbetssättet ska läggas upp.
Hur kan kommunikationen inom leken kan förbättras? Inom leken tillägnar sig barnen språk på en mängd olika sätt. Det faktum att barn får möjlighet till att imitera varandra inom leken har stor betydelse för ett andraspråkstalande barn tillägnande av språk. Jag tror pedagoger vinner mycket på att vara närvarande samtidigt som vi visar respekt för lekens egenvärde. Om ett barn känner sig exkluderad på grund av språkförbristningen är det viktigt att pedagogerna är närvarande och vägleder. Pedagoger kan även med fördel ta del av de positiva fördelar leken som språkmiljö bidrar till. Som pedagog kan man fråga sig vad det är inom leken som bidrar till att barn tillägnar sig språk mer rofyllt? Hur kan detta nyttjas på andra sätt inom leken men även inom andra språkmiljöer? Genom att granska detta kan man närma sig förskolans uppdrag; ”Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn” (Skolverket 2018, s.7).
35