De intervjuade lärarna upplever att det finns en risk att en-till-en-satsningen kan skapa en ökad klyfta mellan de bästa och de sämsta resultaten i skolan. De menar att elevers förutsättningar att utnyttja datorns potential varierar stort, en del elever hämmas av datorerna medan andra gynnas. Om deras upplevelse stämmer är det en utveckling som borde stoppas. OECD-rapporten Connected Minds slår fast att det finns en stor skillnad i elevers förutsättningar att utnyttja datorerna, så lärarnas farhågor bör tas på allvar.
För att förhindra den här utvecklingen bör lärarna rimligen ta fram nya sätt att arbeta mot elevers missbruk av datorerna. Om det största problemet är att elever använder datorer till fel saker och det inte hjälper att prata med dem, är det dags att tänka i nya banor. Bland de intervjuade lärarna är det bara Laurence som har utvecklat ett motgift som verkar någorlunda, nämligen att öka datorns integrationsgrad i undervisningen. Undantaget Pucks projekt med nätverkande använder de andra lärarna sig enbart av stretchade lärmetoder. Att frångå detta och hitta nya sätt att använda datorerna kan vara ett sätt att lösa upp knuten. Detta skulle dock kräva att lärarna vidareutbildas så att deras olika kompetenser svarar bättre mot TPACK-modellen.
Att lärarna inte ges tillräcklig utbildning när det görs stora investeringar i hårdvara är anmärkningsvärt. Här ska vi dock komma ihåg att uppsatsen inte undersökt saken från kommunens eller skolledningarnas sidor och att det således mycket väl kan finnas rationella förklaringar till att de intervjuade lärarna inte upplever sig ha erbjudits tillfredställande utbildning. Som författare till den här uppsatsen och som student på Malmö högskolas lärarutbildning kan jag dock konstatera att det är hur som helst inte bara kommunen som uppvisar brister. Under min tid här har vi inte haft några djupare
diskussioner om hur datorerna kan användas i undervisningen eller hur de påverkar lärandet.
Ett annat sätt att se på saken med elevernas olika förutsättningar att utnyttja datorernas potential är att formulera en motsvarande TPACK-modell för dem. Men i deras fall borde datorkompetenserna fokuseras på deras förmåga att använda datorn för inlärning och för samhällskunskapligt skolarbete. Detta skulle tydligare åskådliggöra de tankar som Robin var inne på, nämligen att elever kan vara väldigt duktiga på vissa former av datoranvändning, till exempel kodskrivande. Samtidigt kan samma elev helt sakna kompetensen att hantera statistik via datorn eller kunna göra effektiva lektionsanteckningar. På samma sätt skulle de elever som knappt har någon datorvana över huvud taget också lättare bli sedda. Om de datorkompetenser som är nödvändiga för eleverna blir tydligare kan rimligen skolan också bli bättre på att hjälpa eleverna tillskansa sig dessa. Kanske kan detta göras genom att införa datorkunskap som obligatoriskt enskilt ämne.
6.1 Brister och tillkortakommanden i studien
När en kommun implementerar ett projekt på flera olika gymnasieskolor bör även nivåerna över de enskilda lärarna undersökas för att kunna ge en tydlig och rättvisande bild av hur projektet ser ut och varför. I denna studie hade det varit relevant att ända upp till politisk nivå titta på hur en-till-en-projektet planerats och implementerats.
En ökad datorintegration i undervisningen borde rimligen påverka lärandet. I min studie har lärarna inte tillfrågats om hur de ser på elevernas lärande med en djupare teoretisk förankring. Det hade kunnat vara relevant att veta hur lärarna i sina lektionsplaneringar gör avvägningar med hänsyn till lärandeteori.
När det gäller att utforska datorernas potential för lärandet är det relevant att föra en diskussion om datorn som artefakt och kunskapsbärare. Jag har funnit att begränsningarna för den här uppsatsen inte lämnar tillräckligt utrymme för en sådan diskussion, dels omfångsmässigt men också med tanke på den tid jag som student har på mig att skriva den.
6.2 Uppmaningar till vidare forskning
Med tanke på att en-till-en-satsningarna i Sverige och i övriga världen ser ut att bli allt fler är det viktigt att ny forskning tillkommer. Ett förstärkt fokus på de högre åldrarna är också önskvärt.
Sådan forskning borde utreda vilka typer av kunskap datorerna kan användas för att skapa samt hur eleverna kan använda datorerna i detta syfte. Det borde också närmare utredas vilka digitala kompetenser som det är önskvärt att eleverna tar till sig. Ett framtagande av en TPACK-liknande modell för eleverna vore till hjälp för detta.
Vidare bör implementeringarna av en-till-en-projekten undersökas närmare. Vilken utbildning får lärarna? Vilken roll och frihet ges dem i implementeringen? Det hade också varit intressant att jämföra projektet med andra skolförändringsprocesser och forskningen inom det området. Kanske kan fenomen som synliggjorts genom sådan forskning bidra till att förklara utgången av en-till-en-satsningar.
Ungdomar kan i dag sitta många timmar framför sina datorer. Många blir närmast trollbundna och sitter timmar framför exempelvis datorspel som World of Warcraft och Skyrim. Den lärare som lyckas få eleverna att på samma sätt sitta timmar i streck för att lära sig hur utbuds- och efterfrågekurvor fungerar får sannolikt stora framgångar med elevernas skolresultat. Det finns mekanismer i datorspelen som gör att ungdomarna kan fokusera länge och lära sig nya saker. Hur detta kan användas i skolan är en knäckfråga.
Det är av stor vikt att det görs mer forskning på detta område. Inte bara för att det läggs mycket skattepengar på inköp av hårdvara med tveksamt andrahandsvärde, utan för att datorerna sitter inne på en oerhörd kraft som kan komma lärandet till gagn. Det handlar bara om att förstå den.