Efter att ha observerat hur olika aktörer har förhållit sig till den nya bosättningslagen och hur den har utvecklats är det möjligt för oss att komma till den slutsats att externa chocker leder till att inhemska aktörer måste anpassa sig och förändra sig för att ta hand om den nya ordningen. För koppla vår slutsats till vårt val av teori kan vi se att våra utvalda aktörer ser behovet av förändring.Teorin utgår från att det är omöjligt att en policy ändras om det inte
34
är till följd av en extern chock. Advocacy Coalition Framework påvisar att befintliga policys kan ha stora otillräckligheter. Detta leder till att aktörerna i styrande alliansen kan ifrågasätta sina egna politiska ideologier och de föreställningar de står för, till exempel att bosättningslagen är “otydlig” och öppnar för nya möjligheter och leder till policyförändringar. Genom att applicera teorin om Multiple Streams ser vi att det öppnas ett möjlighetsfönster för aktörerna att presentera åtgärder och förslag till ny policy. Genom samverkan mellan aktörerna ser vi att det blir en förändring.
I vårt fall har vi lyft fram att det finns tre olika vägar som en aktör kan välja att gå för att uppnå förändring. Det första är att aktören sedan tidigare haft vilja att genomföra en förändring men att detta inte varit möjligt. Genom den externa chocken öppnas ett möjlighetsfönster för aktören att agera och implementera den förändring man vill uppnå. Det andra handlingsalternativet är att aktören får en möjlighet att distansera sig från en tidigare hållning och på ett “bekvämt” sätt ändra uppfattning, med förklaring att förändring är nödvändigt. Det tredje alternativet handlar om att aktören inte vill ändra sin hållning, men att rådande situation är så pass ohållbar att aktören är tvingad att förändra sig. Efter att ha analyserat våra aktörers sätt att hantera bosättningslagen har vi påvisat att våra utgångspunkter till viss del går att applicera på våra utvalda aktörer, men att det inte går att dra några exakta slutsatser om att aktörerna har valt ett specifikt handlingsalternativ, utan snarare att det finns mellanvägar för aktören att ta. Vilket har lett till att vi har valt att förklara och utveckla vårt analysverktyg till följande modell, Modell 1.2 Policyförändring hos aktörer.
Modell 1.2 Policyförändring hos aktörer.
Genom att genomföra en kvalitativ innehållsanalys har vi valt att fokusera på hur externa händelser påverkar policyförändringar hos samhällsbärande aktörer och att metoden har
35
hjälpt oss att noggrant läsa och hitta det centrala i empirin som är lämplig för våra utgångspunkter och utgångspunkter. En annan metod som hade kunnat vara en lämplig är en diskursanalys där man jämför det olika partiernas ståndpunkter i debatten om bosättningslagen. Om vi valt denna metod hade fokus legat mer på att analysera politiska aktörer för att se mer på deras hållning i frågan om utveckling.
6.1 Brist på hänsyn till kommunala konsekvenser
När det kommer till regeringens förslag gällande migration finns den en historik av att det ofta saknas en konsekvensanalys och ett resonemang samt bedömningar gällande de effekter som uppstår hos kommuner eller regioner till följd av ett riksdagsbesluten. När Riksrevisionen kontrollerade 26 propositioner som rör migrationsfrågan mellan 2004 - 2015, är det 16 av dessa som helt saknar konsekvensanalys för hur kommunerna och regionerna kan komma att påverkas. Vid sex av dessa propositioner nämns att förslagen inte kommer att ha någon påverkan på den kommunala sektorn. I endast tre av dessa propositioner anförs en påverkan på kommunernas ekonomi och att propositionen ska kunna påverka annan kommunal verksamhet. (Riksrevisionen, 2017, s. 43).
Granskningen berör inte enbart regeringen utan även aktörer som arbetar och berörs inom migrationsområdet såsom myndigheter, kommuner och enskilda aktörer. Riksrevisionen hävdade att det ska finnas krav om tydliga styrdokument som säger hur kvaliteten i arbetet ska se ut. Sammanfattningsvis framkom det anmärkningar att man ska hålla sig till ett korrekt beslutsfattande och att det ska finnas mer tydliga mål och inneha en god bedömningsförmåga om de konsekvenser som framtiden får. Riksrevisionen hade mer att anmärka på och det var att det ska finnas andra saker vid policyformulering och hur kravet ska åstadkommas, bland annat att det ska vara en precisering av de betrodda myndigheter samt de resurser som behövs (Olsson m. fl. 2019, s. 79–80).
6.2 Den nya lagen löste inte alla problem
Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning hade stora ambitioner för att skapa ett bättre mottagande av nyanlända. Fyra år efter att lagens infördes
36
är det dock möjligt att se att Sverige fortfarande har problem med mottagning och bosättning av nyanlända och att debatten kring frågan fortfarande är aktuell.
Nya regler om EBO infördes 2020-01-01 och innebar att 32 kommuner fick möjlighet att från och med 2020-07-01 begränsa asylsökande att bosätta sig i vissa delar av kommunen som var “socialt utsatta”. Det var kommunerna själva som fick avgöra vilka delar som skulle räknas som socialt utsatta. Asylsökande som detta till trots väljer att bosätta sig i ett av dessa områden får då ingen dagsersättning från Migrationsverket. 11 av dessa kommuner har valt att hela kommunen ska omfattas av detta undantag från EBO, ett urval av dessa kommuner är Göteborg, Malmö och Eskilstuna (Migrationsverket, 2020b).
Så sent som 2020-05-15 aviserade regeringen att man arbetar vidare med frågan om bosättning av asylsökande. Regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna har lagt fram ett förslag som ska göra det möjligt för Länsstyrelserna att förhindra kommuner att anmäla ett område som socioekonomiskt utsatt om det inte kan styrkas att området verkligen är det.
“Syftet med begränsningen har hela tiden varit att den ska omfatta områden med sociala och ekonomiska utmaningar. Vi föreslår nu vissa ändringar som förhindrar att en kommun anmäler ett område i strid med regleringens syfte” - Morgan Johansson (S) Justitie- och migrationsminister.
Det har även förekommit problem med bosättningslagen då den inte alltid följts eller implementerats av kommunerna förhållande till de intentioner som regeringen hade med lagen. De avvikelser som går att se hos de kommuner som valt att motsätta sig lagen är en direkt följd av att kommunpolitikerna inte vill ta emot nyanlända, och flertalet av dessa kommuner hänvisar till inskränkningar på det kommunala självstyret och bostadsbrist i kommunen. I regeringens förarbeten till lagen ser man att ett syfte var att minska den tid som nyanlända befann sig på Migrationsverkets anläggningsboende efter att de blivit beviljade uppehållstillstånd. I och med att färre nyanlända upptog plats på ABO skulle det
37
frigöras mer platser för asylsökande och att utgifterna för ABO skulle minska (prop. 2015/16:54, 33) Mer om propositionen i kap 5.3.
I samband med vissa kommuner inte tar emot de nyanlända som blivit anvisade till kommunen inom den tidsfrist som gäller för lagen, får dessa nyanlända fortsatt bo kvar på Migrationsverkets ABO och staten får stå för kostnaden. Propositionen påpekar även att en kort väntetid i ABO underlättar för det nyanlända att etablera sig i kommunen och att bli ordentligt integrerad i samhället.
Problemet som medföljer lagen är att vissa kommuner inte har något intresse av att följa den och erbjuda bostäder till nyanlända. Det kan vara av ideologiska skäl i form av det styrande partiets policys på området, eller så kan det vara logistiska skäl att det inte finns tillräckligt med bostäder eller jobb i kommunen. Ekman, Heppling och Linderborg påvisar i en kartläggning är det en stor skillnad i mottagande beroende på det politiska styret i kommunen. Avslutningsvis kan vi se att kommunerna tolkar lagstiftningen olika och att det är en följd av att lagen i viss mening är vagt formulerad. Eftersom det inte står lagstadgat hur länge en kommun är skyldig att tillhandahålla boende till en nyanländ eller vilket typ av boende det ska vara, är det möjligt för kommunerna att tolka lagen som de själva vill. Oavsett vad regeringens intentioner är med lagen och vad som det står i förarbetena till lagen så finns det inget som binder kommunerna till att erbjuda mer än vad som finns lagstadgat. Då regeringen saknar möjligheter att införa sanktioner mot kommunerna som inte följer lagstiftningen så blir det en urvattnad lag som inte uppfyller de syften som regeringen hade för avsikt.
Vi kan också observera de svårigheter som lagen har inneburit då den inte har implementerats eller efterföljts på det sätt som regeringen första hade för ambition, det är därför svårt att dra några konkreta slutsatser huruvida bosättningslagen har varit lyckad eller inte. Men det vi kan se är att arbetet med lagstiftningen fortlöper och så länge Sverige följer internationella konventioner och värnar om asylrätten kommer frågan om mottagande och bosättning av nyanlända att vara aktuell.
38
6.3 Framtida forskning
Bosättningslagen syftar till att öka det kommunala mottagandet av nyanlända och till att det ska bli en mer jämnare fördelning efter hur kommunens förutsättningar ser ut och denna undersökning öppnar upp för en vidare forskning kring detta ämne. Efter införandet av bosättningslagen förändrades också EBO-lagstiftningen på ett sätt som möjliggjorde för kommuner att återigen frånsäga sig ansvaret för mottagande av nyanlända och asylsökande. Det råder oklarheter med detta då vissa kommuner har klassificerat hela kommunen som ett socialt utsatt område och att asylsökande och nyanlända som ändå väljer att bosätta sig där då blir av med dagersättning. I och med att debatten fortfarande är aktuell öppnar denna undersökning upp för vidare forskning kring detta ämne och så länge Sverige följer internationella konventioner och värnar om asylrätten kommer frågan om mottagande och bosättning av nyanlända att vara aktuell.