I min studie har jag undersökt hur förskollärarna på en förskola ser på möjligheter och problem med barnens flerspråkighet. I inledningen ställde jag mig tre frågor som handlade om förskollärarnas tankar kring flerspråkighet och modersmål på förskolan, hur förskollärarna arbetade för att stimulera de flerspråkiga barnen och hur förskollärarna tänkte kring sambandet mellan identitet och flerspråkighet. Detta med utgångspunkt att det i den reviderade läroplanen från 2010 står att förskolan skall sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål (Skolverket, 2010). Det har varit mycket intressant att genomföra denna studie och jag känner att jag utvecklat kunskap om de här frågorna. Redan inledningsvis när jag skulle hitta definitionen av modersmål och flerspråkighet blev det tydligt att begreppen modersmål och flerspråkig är relativa och kan skifta innebörd beroende på vilket perspektiv man har. Detta har betydelse då en förutsättning för att kunna stimulera barns flerspråkighet är att man kan identifiera vilka barn som är flerspråkiga. Här bör pedagoger och föräldrar hjälpas åt och förbättra kartläggningen av flerspråkiga barns kunskaper, språkliga förmågor och erfarenheter. Den insamlade informationen kan sedan användas för att stimulera språkinlärningen på barnets alla språk.
Vidare visar den här studien att:
Barn har förmåga att lära sig så många språk som de har behov av
Föräldrarnas och förskollärarnas inställning till flerspråkighet spelar en viktig roll Språk, kulturer och identitet har ett tydligt samband
Flerspråkighet är en resurs och inte ett problem
Vygotskij utgick ifrån ett nära samband mellan språk och tänkande. Han såg även att grundkunskaperna i modersmålet och hur barnet behärskade sitt modersmål hade stor betydelse för att lära sig ett nytt språk. Vygotskij såg många fördelar med flerspråkighet så som att den ledde till ett mer flexibelt tänkande vilket i sin tur gynnade individens problemlösningskapacitet. Det finns stöd för hans slutsatser i nyare forskning som till exempel Arnberg redogör för i sin bok (Strandberg, 2009, Gholizadeh & Solevska, 2008, Arnberg, 2004).
Förskollärarna på den förskola där jag varit möter näst intill dagligen flerspråkiga barn. De arbetar, i mitt tycke, med ett språkbefrämjande arbetssätt då de använder sig mycket av sång, sagor och läsning. Allt detta sker dock på svenska och till en början funderade jag kring hur detta kunde stimulera barnens flerspråkighet. Ladberg, förklarar att språk fungerar som ett stöd för varandra och således kan alltså allt barnen hör och säger på svenska också anses vara till gagn för barnens övriga språk.
Som framgick i kapitlet om barns språkutveckling kan en successiv flerspråkighet som lärs in under tidigare barndomen leda till hög grad av flerspråkighet, det är därför som det är så viktigt att även förskolan bidrar till att stimulera de flerspråkiga barnens språkutveckling under den viktiga perioden. Förskollärarna som jag träffade var överens om att de saknar både tid, struktur och kunskap för att arbeta kring frågor om barns flerspråkighet vilket är problematiskt. Det är viktigt att förskollärarna har kunskaper om dessa frågor då det kan vara helt avgörande för vilka språkliga kompetenser barnen kommer att uppnå. En konsekvens av att förskollärarna inte har nödvändig kunskap om dessa frågor är att de inte förmedlar fördelarna med flerspråkighet till varken barn eller föräldrar. Kanske förskollärarna istället förmedlar eller stärker en oro över att barnet blir förvirrat av flerspråkighet eller att det är bättre att lära svenska först. Som det varit i ”enspråkiga länder” som Sverige, historiskt sätt, riskerar många barn att bli utan flerspråkighet för att majoritetssamhället inte uppmuntrar det. Det verkar finnas en diskrepans mellan läroplanens intentioner och det arbete som faktiskt bedrivs på förskolan med flerspråkiga barn. Jag tänker närmast på att det inte bedrivs något medvetet eller aktivt arbete med flerspråkighet. Dessutom finns det fortfarande förskollärare som anser att modersmålet hör hemma i hemmet och inte på förskolan och därtill finns det några som tror att flerspråkighet kan leda till förvirring hos barnen. Dessa förskollärares antaganden grundar sig troligen på okunskap. Jag förstår att det kan vara svårt för förskollärarna att sätta sig in i dessa frågor då de redan har mycket att göra och tiden inte räcker till. En anledning till att förskolepersonalen inte arbetade medvetet med dessa frågor kan vara att andelen flerspråkiga barn inte var så stort.
Ett problem, har varit att modersmålets ställning på förskolan har varit svag, därför blev jag glad när Petra i ett sammanhang sade att barnen behöver veta att det finns olika språk och att alla språken är lika viktiga. När förskolläraren resonerar så och uppfattar språken som en resurs hos barnen är det lätt för barnen att känna sig stolta och glada över sina språk. Skans beskriver att just genom att visa respekt för barnens modersmål och kulturella bakgrund kan förskolläraren stärka självkänslan och identiteten, vilket är betydelsefullt för motivation och lärande. Med bara sin inställning kan alltså förskollärare göra mycket både för barnens
språkutveckling och även deras identitet. På samma vis kan en negativ inställning fördärva och orsaka stora våndor för barnen (Skans, 2011).
Jag har funderat en del på hur man skulle kunna tillförsäkra att arbetet bedrivs på ett tillfredsställande sätt. En tanke kan vara, precis som man har ansvarsområden över olika saker på förskolan, till exempel festkommitté, utemiljö, pedagogiska leksaker m.m. skulle en förskollärare kunna ha som uppgift att vara ansvarig och bevaka att man hanterar dessa frågor på ett sätt som blir bra för barnen. Förskolläraren kan tillse att en individuell plan för barnens språkutveckling upprättas och efterföljs. Förskolläraren kan också vara extra insatt i dessa frågor samt fungera som kunskapsbank för övriga kollegor och även för föräldrarna.
Saker som jag haft i åtanke vad gäller mitt metodval är att en intervjusituation kan vara en oroande situation för den intervjuade då det är jag som intervjuare som definierar situationen, introducerar samtalsämnena och styr hela intervjuförloppet. Samtidigt kände jag att det är respondenten som har ett övertag i kunskap. Dessa saker kan givetvis ha påverkat svaren. Det faktum att intervjuerna spelas in påverkar sannolikt också deras svar. Intervjupersonerna hade inte fått ta del av frågorna i förväg vilket kan ha varit både brist och tillgång. En brist i bemärkelsen att svaren är mindre genomtänkta men en tillgång i att de blir mer spontana och inte lika tillrättalagda. Som jag beskrivit tidigare i arbetet kan mina intervjufrågor ha påverkat resultatet även om jag försökt att skriva dem och framföra dem på ett sätt som ska påverka resultatet så lite som möjligt, dock är det jag som ensam tolkat svaren och tolkningen blir subjektiv. Att jag gjorde mina intervjuer på en förskola där antalet flerspråkiga barn inte var så många tror jag också påverkat resultatet då det finns en teoretisk möjlighet att en förskola som har många flerspråkiga barn också arbetar mer aktivt med dessa frågor. En anledning till att jag fått fram de resultat jag har beror på den tidigare forskning som jag använt mig av. Mitt litteraturval påverkades både av tidsbegränsningen och slutligen också av utrymmesskäl. Det är möjligt att även andra slutsatser hade kunnat dras om jag använt mig av andra forskares arbeten.
Det skulle vara intressant att veta hur förskolor som arbetar aktivt med att stimulera barns flerspråkighet arbetar och som förslag till vidare forskning förslår jag en studie om vilka metoder som är mest effektfulla för att stimulera barns flerspråkighet.