I den föregående undersökningsdelen genomfördes en analys av det empiriska materialet utifrån de teoretiska perspektiven och den kvalitativa textanalytiska metoden. Resultaten från undersökningen kommer att konkretiseras och ytterligare beröras genom integreringen av tidigare forskning. Frågeställningarna angående hur de olika sociala grupperna
representerades i materialet och vilka skillnader det finns mellan gruppernas framställning på den statliga och lokala nivån kommer också att beröras.
Genom undersökningen av det statliga och kommunala källmaterialet anser jag att undersökningens syfte och frågeställningar ”Hur är de sociala grupperna representerade i kulturpolitiken? Ges grupperna möjlighet till att delta i kulturlivet?”, och ”Hur skiljer sig framställningen och representationen av grupperna mellan statlig och kommunal nivå?” har besvarats.Resultaten från analysen utav källmaterialet visar att det existerade en relativt tydlig skillnad i de olika sociala gruppernas representation och möjlighet till deltagande i kulturlivet. Barn och ungdomar var den sociala grupp som hade den största representationen i källmaterialet, både de statliga och kommunala dokumenten gav barn och ungdomar ett relativt stort utrymme att delta i kulturaktiviteter och kulturkonsumtion. Exempelvis visas detta genom tonvikten på egen skapande verksamheter för barn och ungdomar och att gruppen bland annat prioriterades inom teater- och filmverksamheten. De kulturpolitiska dokumenten satte dock gränser för barn och ungdomars kulturkonsumtion och kulturskapande aktiviteter. Källmaterialet klargjorde tydligt att så kallad kommersiell och ”våldsam” kultur ska stoppas, och att barn och ungdomar kan drabbas negativt om de tar del av denna typ av kultur. Det förekom alltså en moralpanik gällande barn och ungdomars kulturkonsumtion och
kulturdeltagande, då en specifik del av den kultur som barn och ungdomar konsumerade tydligt motarbetades. SOU 1972:66 och Prop.1974:28 uppvisade även motsägelsefulla aspekter av deras beskrivning och representation angående barn och ungdomar, vilket enligt Pickering är ett tecken på en stereotypiseringsprocess. Maktens mikrotekniker som Börjesson och Rehn beskrev förekom också i källmaterialets beslutsfattningar som berörde barn och ungdomar. Exempelvis användes mikrotekniken tvång för att hindra barn och ungdomar att ta del av en viss sorts kultur, bland annat genom filmcensuren på den statliga nivån.
Moralpaniken och representationen för barn och ungdomar var liknande på både den statliga och kommunala nivån.
Den sociala gruppen kvinnor hindrades också i de statliga och kommunala kulturpolitiska dokumenten från att ha en aktiv roll i kulturlivet. Men till skillnad från barn och ungdomar
33
manifesterades hindren huvudsakligen genom ignorering och användandet utav
mikrotekniken maktens andra ansikte från makthavarna. Kvinnor var nästan helt frånvarande i SOU 1972:66 och Prop.1974:28. Statsmakten och textförfattarna till den statliga utredningen och regeringspropositionen hade ingen åtanke att utföra särskilda åtgärder för att få gruppen mer engagerade i kulturlivet och kulturskapande aktiviteter. De statliga dokumenten byggde snarare upp en stereotyp och en norm att kvinnor inte hör hemma i kulturella eller sociala sammanhang. Kvinnor har dock en högre representation i den kulturpolitiska
beslutsfattningen i Örebro kommun. Kvinnor hade jämfört med barn, ungdomar och handikappade den tydligaste skillnaden mellan representation och framställning på den statliga och kommunala nivån. Kvinnorna tilldelas fortfarande inte lika mycket
uppmärksamhet som barn, ungdomar eller handikappade, men Örebro kommuns kulturnämnd uppmärksammar och stöttar kvinnliga kulturskapande aktiviteter på ett sätt som helt saknades i de statliga dokumenten. Örebro kommun beslutade till och med att upprätta ett
jämställdhetsmål inom den kommunala kulturverksamheten. Besluten tyder på att Örebro kommun hade ett större fokus på kvinnors deltagande i kulturlivet än vad de statliga direktiven hade. Det är dock viktigt att notera att åren för de mest betydelsefulla besluten gällande kvinnornas deltagande och integrering i kulturlivet på den kommunala nivån var åren 1976, 1978 och 1979, alltså en tid efter att SOU 1972:66 och Prop.1974:28 hade getts ut. Det är därför möjligt att det kan ha skett attitydförändringar gällande kvinnors kulturdeltagande även på den statliga nivån efter 1974, men att det inte uppmärksammas i undersökningen på grund av källmaterialets avgränsning.
Den sociala gruppen handikappade hade likt gruppen barn och ungdomar också en stor representation i både den statliga och kommunala kulturpolitiska beslutsfattningen. Men till skillnaden från barn, ungdomar och kvinnor finns det ytterst få tecken som tyder på att statsmakten eller textförfattarna till de kulturpolitiska dokumenten hade i avsikt att förminska handikappades kulturella aktiviteter och integrering in i kulturlivet. De handikappades
representation och åtgärder för att inkludera dem är likartade på både den statliga och
kommunala nivån. Exempelvis berör både SOU 1972:66 och Örebro kommuns kulturnämnd uppsökande verksamheter, till och med samma ”boken-kommer verksamhet”. Och både på det statliga och lokala planet integreras handikapprörelser och organisationer till
beslutsfattningen och genomförandet av åtgärder för att integrera handikappade. Det förekommer en rad åtgärder för att ge handikappade möjligheten att delta i kulturlivet och uppnå kulturell frigörelse, exempelvis via bidrag, inläsningstjänster och anpassning av
34
lokaler. Både de statliga och kommunala kulturpolitiska dokumenten har ett frånvarande av tydliga makttekniker eller stereotypiseringsprocesser som användas i syfte att kämpa emot att handikappade integreras i kulturverksamheten. Den sociala gruppen handikappade ges då goda möjligheter att integreras och delta i kulturlivet, medan de sociala grupperna barn, ungdomar och kvinnor upplever större hinder. Utifrån denna genomgång av undersökningen och dess resultat har de sociala gruppernas representation inom kulturpolitiken och
gruppernas möjligheter till kulturell delaktighet lyfts fram. Även gruppernas olika
framställningar på den statliga och kommunala kulturpolitiska nivån har genomförts. Därför anser jag att undersökningens syfte och frågeställningar har aktualiserats och besvarats. Utifrån analysen av det statliga och kommunala källmaterialet är det även möjligt att synliggöra en del intressanta likheter och skillnader mellan undersökningens slutsatser och den tidigare forskningen. Min slutsats angående att det förekom reella åtgärder för att integrera handikappade i kulturverksamheten delades utav Förhammar & Nelson, som menade att integreringstanken präglade den politiska beslutsfattningen under 1970-talet. Det är även intressant att betona att en av de organisationer som Grunewald pekade ut som betydelsefull för att lyfta upp handikappfrågan på den politiska agendan, Handikappades centralkommitté, är representerade i regeringspropositionen. Inkluderingen av de
Handikappades centralkommitté visar på att en betydande del av den svenska
handikapprörelsen faktiskt var delaktig i att forma 1970-talets kulturpolitik. Hviids forskning som berörde bristande lokalanpassning för handikappade kunde också urskiljas i
undersökningen. Från både statligt och kommunalt håll genomfördes åtgärder för att
underlätta handikappade att ta del av kulturella aktiviteter i olika lokaler, exempelvis genom införandet utav teleslingor i lokaler inom Örebro kommun. De statliga dokumenten och handlingarna från Örebro kommun visar dock att det har förekommit bristande anpassning utav lokaler, precis som Hviid belyste.
Holmdahls forskning och det demokratiska synsättet som hon menade präglade 1970-talets syn på barn och ungdomar återspeglades inte fullt ut i det analyserade materialet. Hennes beskrivelser om att det började läggas ett större fokus på barn och ungdomar från politiskt håll förekommer i källmaterialet, men hennes tankar om 1970-talet som en frigörelsetid för barn där de fick möjligheten att fritt uttrycka sig själva avspeglas inte fullt ut i källmaterialet. Johansons förmedling av antagandet att de nordiska länderna inte har haft starka erfarenheter av social oro gällande barnkultur återspeglas inte heller i undersökningens resultat. Nilssons forskning om barn och ungdomars situation under 1970-talet och den bild som han utmålade
35
stämde bättre överens med resultatet från undersökningen av källmaterialet. Nilsson hävdade att 1970-talets politiska beslutsfattning och syn på barn och ungdomar i stor grad präglades av moralpaniker och att det existerade vissa kulturella uttrycksformer som barn och ungdomar skulle hållas borta från. Resultaten från undersökningen av det statliga och kommunala källmaterialet visar på samma tendenser som Nilssons forskning, att det har förekommit en moralpanik bland de politiska makthavarna, och att en viss kultur har utmålats som
undermålig och våldsam. Nilssons ståndpunkt att andra sociala grupper förutom barn och ungdomar fick ett minskat fokus i kulturpolitisk beslutsfattning över tid är dock någonting som inte avspeglar sig i det kommunala källmaterialet. De sociala grupperna handikappade och kvinnor fortsatte att vara representerade på den lokalpolitiska nivån i Örebro kommun under hela 1970-talet. Istället för att bli ignorerade fick kvinnorna till och med ett ökat fokus under decenniets slutskede. Om detta mönster också speglar situationen på den statliga nivån är dock oklart, på grund av undersökningens avgränsningar.
Karlssons, Winters och Simontons forskning om kvinnors situation och relation till politisk beslutsfattning stämmer likt Nilssons forskning relativt väl överens med de resultat och slutsatser som undersökningen har kommit fram till. Utifrån undersökningen var kvinnor huvudsakligen ignorerade inom kulturpolitiken, trots det övergripande kulturpolitiska målet om att alla ska delta i det kulturella livet. 1970-talets svenska kulturpolitiska reform kan därför möjligtvis klassificeras som en av de lång rad av reformer och politiska beslut som Simonton menade endast fick minimala konsekvenser. Även det hemmafruideal som både Karlsson och Winter menade fortlev under 1970-talet blir synliggjord i undersökningen, särskilt i de statliga dokumenten, där kvinnor i princip helt osynliggörs inom kulturen. Till och med när den statliga utredningen direkt berörde en undersökning som visar på kvinnornas svårigheter att delta i kulturlivet läggs inga konkreta åtgärder fram. Tanken som den tidigare forskningen för fram, att kulturlivet tillhör den privata sfären och männen, inte kvinnorna, återspeglas därmed i SOU 1972:66. Undersökningen visar däremot att det kommunala källmaterialet på ett tydligare sätt aktualiserar kvinnors roll inom kulturen och ger kvinnor mer möjligheter att delta i kulturlivet.
Det som Frenander hävdar i sin forskning, att den kulturpolitiska debatten och beslutsfattningen var helt könsneutral, är därför något som inte helt stämmer med det analyserande materialet. De statliga dokumenten och den statliga målsättningen var könsneutrala, men kvinnor aktualiserades i Örebro kommuns arkivhandlingar.
36
inrättade till och med ett delmål som syftar till att kommunen ska arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Betydelsen av att inrätta konkreta jämställdhetsmål inom kulturpolitiken var en aspekt som Nyberg utpekade som betydelsefull för att åstadkomma reella förändringar för kvinnors deltagande i kulturlivet. Jämställdhetsmålet som Örebro kommun satte upp 1978 var endast en mindre del av ett större dokument, men att målet inrättades är enligt Nyberg en betydelsefull handling.
Faktumet att undersökningens resultat stämmer väl överens med delar av den tidigare forskningen, exempelvis Nilsson, Förhammar och Karlsson, bidrar till att undersökningens resultat stärks och får en ökad legitimitet. Undersökningen har även bidragit till den tidigare forskningen i och med inkluderingen av det kommunala källmaterialet. I fallet med grupperna barn, ungdomar och handikappade i de kommunala dokumenten skiljde sig inte gruppernas representation eller ställning i särskilt stor grad i jämförelse med den tidigare forskningen. Kvinnornas representation i Örebro kommun skiljde sig dock från delar av den tidigare forskningen och belyste faktumet att situationen för olika sociala grupper kan se olika ut mellan den statliga och kommunala nivån. Det är även betydelsefullt att betona att
undersökningens resultat inte nödvändigtvis innebär att delar av den tidigare forskningen som inte kom fram till samma resultat eller uppfattningar går att avfärda som undermålig eller felaktig. Exempelvis kan Holmdahls forskning om barn och ungdomar fortfarande belysa viktiga aspekter av gruppens historiska utveckling i Sverige, trots att hennes antaganden inte är helt applicerbara till just denna undersökning.
Angående potentiell framtida forskning som berör sociala gruppers situation och representation inom kulturpolitiken anser jag att det finns flera intressanta och givande utgångspunkter som kan användas. Framtida forskning som inkluderar fler sociala grupper än de som har varit i fokus i denna undersökning skulle vara givande. I de statliga och
kommunala dokumenten förekommer det flera andra sociala grupper som ges fokus,
exempelvis invandrare, etniska minoriteter och människor som bor på landsbygden. Genom att utföra en tidsmässigt bredare undersökning med ett större materialurval skulle det vara möjligt för forskare att mer exakt kunna kartlägga förändringsprocesser inom det
kulturpolitiska området. Genom breddningen skulle det sannolikt vara möjligt att undersöka om de potentiella attitydförändringarna angående kulturpolitisk beslutsfattning gällande kvinnor i Örebro kommun efter 1975 också avspeglar sig i statlig beslutsfattning. Forskning som fokuserar på den politiska attityden gällande kommersialism inom kulturen och
37
antagandet att kommersiell kultur skulle vara lika med våldsam eller skadlig kultur är en återkommande aspekt inom det statliga och kommunala källmaterialet som har undersökts. Framtida forskning som berör aspekten mer djupgående och följer hur den politiska attityden gällande kommersialism inom kulturverksamheten har utvecklats genom tiden skulle kunna bidra med ett givande och intressant perspektiv.