Örebro universitet HumUS
Historia
Kulturell frigörelse eller ej?
Barn, ungdomar, handikappade och kvinnor i 1970-talets kulturpolitik.
Elias Nilsson Självständigt arbete i historia 15 hp Handledare: Peter Andersson Vårterminen 2020
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Bakgrund ... 2
3. Tidigare forskning ... 3
3.1 Barn och ungdomar ... 4
3.2 Handikappade ... 6
3.3 Kvinnor ... 7
3.4 Sammanfattning av forskningsläget ... 8
4. Syfte och frågeställningar ... 10
5. Teoretiskt perspektiv ... 10
5.1 Stereotyp ... 10
5.2 Makt ... 12
6. Källmaterial och avgränsningar ... 13
7. Metod och avgränsningar ... 15
8. Undersökning och diskussion ... 17
8.1 Barn och ungdomar ... 18
8.1.1 SOU 1972:66 & Prop.1974:28 ... 18
8.1.2 Örebro kommunhandlingar ... 22
8.2 Handikappade ... 24
8.2.1 SOU 1972:66 & Prop. 1974:28 ... 24
8.2.2 Örebro kommunhandlingar ... 26
8.3 Kvinnor ... 28
8.3.1 SOU 1972:66 & Prop. 1974:28 ... 28
8.3.2 Örebro kommunhandlingar ... 30
9. Slutsats och diskussion ... 32
10. Undersökningens relevans för historielärare ... 37
11. Sammanfattning ... 37 12. Käll- och litteraturförteckning ... 39 12.1 Otryckta källor ... 39 12.2 Tryckta källor ... 39 12.2.1 Internationell forskning ... 40 12.2.2 Litteratur ... 40
1
1. Inledning
Samhällets framställning och beslutsfattning gällande olika sociala grupper och människor är någonting som ständigt förändras genom historiens gång. I Sverige har exempelvis människor med olika typer av handikapp gått från att vara utstötta och utnyttjade till att idag vara
fullvärdiga samhällsmedborgare.1 Samhälleliga förändringar sker ofta långsamt och genom en lång rad processer, lagar och reformer inom många olika samhällssektorer. Vissa tidsperioder är dock mer förknippade med sociala förändringsprocesser än andra, exempelvis 1970-talet.2 En betydelsefull aspekt av 1970-talets förändringsprocesser som ofta har ignorerats jämfört med andra är processen när kulturpolitiken etablerades som ett separat politiskt sakområde i Sverige. Reformen skedde i samband med den statliga utredningen SOU 1972:66 Ny
kulturpolitik och regeringspropositionen 1974:28. Det övergripande målet för reformen var att öka jämlikheten inom kulturlivet och öka kulturdeltagandet för alla sociala grupper.3 Ett av reformens delmål var att ”Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov”.4 1970-talets kulturpolitiska reform lägger alltså ett stort fokus på att kulturen ska bli tillgänglig för grupper som tidigare har blivit ignorerade. Men integreringen av sociala grupper i sfärer som de tidigare inte har haft tillgång till kan ses som ett hot mot den rådande maktordningen och kantas ofta utav motstånd och svårigheter. Reformens mål om att integrera tidigare ignorerade sociala grupper i kulturlivet kan leda till en ökad stereotypisering av grupperna i hopp om att bevara maktordningen.5 Det är därför oklart om de jämlikhetsmål och delmålet om att inkludera ”de eftersatta grupperna” i
kulturlivet verkligen efterlevdes, eller om målen ignorerades och motarbetades. Mitt intresse ligger i att undersöka hur de sociala grupperna barn och ungdomar,6 handikappade och kvinnor representerades i 1970-talets kulturpolitiska reform och om grupperna gavs en större möjlighet att delta i kulturlivet. Undersökningen kommer att genomföras genom en analys av de statliga dokumenten SOU 1972:66 och propositionen 1974:28. Även ett lokalhistoriskt perspektiv kommer att inkluderas genom att undersökningen berör hur de sociala grupperna framställdes lokalt i Örebro kommun under 1970-talets kulturpolitiska reform.
1 Karl Grunewald (2008), Från idiot till medborgare, s. 19.
2 Elizabeth Reid (2018), ”How the Personal Became Political: The Feminist Movement of the 1970s”, i
Australian feminist studies 2018, VOL. 33, NO. 95, s. 10.
3 SOU 1972:66 (1972), Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. Betänkande från kulturrådet, s. 19. 4 Proposition 1974:28 (1974), Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken, s. 295. 5 Michael Pickering (2001), Stereotyping: The Politics of Representation, s. 12.
6 Barn och ungdomar kommer att användas som ett samlingsnamn i undersökningen, då källmaterialet nästan alltid integrerar både barn och ungdomar i samma beskrivningar och beslutsfattningar.
2
Arkivhandlingar från Örebro kommun kommunfullmäktige, kulturnämnd och
kommunstyrelse mellan åren 1972–1980 kommer därför att analyseras. Inkluderingen av det kommunala arkivmaterialet innebär att undersökningen kommer med nya forskningsbidrag, då det finns en brist av forskning som berör kulturpolitik på den lokala nivån, särskilt forskning om kulturpolitik inom Örebro kommun.
2. Bakgrund
Under 1970-talet utvecklades kulturpolitiken till ett självständigt politiskt sakområde i Sverige genom den statliga utredningen SOU 1972:66 och regeringspropositionen 1974:28. Dokumenten blev mönsterbildande och satte upp en samlad struktur och konkreta mål för den statliga och kommunala kulturpolitiken, vilket tidigare hade saknats. Vägen till den
kulturpolitiska reformen och delmålet som berör kravet på att kulturpolitiken ska utformas med hänsyn till ”eftersatta gruppers” behov har sina rötter i 1960-talet.7
Människors deltagande i kulturlivet har alltid varit beroende av externa faktorer, exempelvis ens samhällsklass, sociala tillhörighet eller ekonomiska status, som leder till att alla inte har möjligheten att delta i kulturlivet på lika villkor.8 Den exkludering från kulturlivet som många sociala grupper upplever var länge i stort sett ignorerat från politiskt håll. Idéhistorikern Anders Frenander beskriver att kulturfrågor upplevdes som åsidosatta av många under 1900-talets mitt.9 Attityden kom dock att ändras något under 1960-talet, både på grund av
påtryckningar utanför och innanför det politiska etablissemanget. Frenander pekar på en tidigare kulturproposition från 1961 som lyfte upp kulturpolitiken på agendan, men som i efterhand ses som ett misslyckande då propositionen inte medförde några konkreta förändringar.10 Den politiska radikaliseringen under 1960-talet spelade kanske den mest avgörande rollen för att aktualisera den ojämlikhet som existerade inom samhället. I syfte att försöka skapa reell skillnad inom det kulturpolitiska området bildades genom under 1960-talets gång olika aktionsgrupper som krävde ökad jämlikhet och social rättvisa. Många av aktionsgrupperna hade särskilda hjärtefrågor, men bland grupperna fanns det fanns en allmän misstro mot etablerade institutioner och tankesätt, även de som berörde kulturlivet.11 De
7 Sven Nilsson (2003), Kulturens nya vägar: Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s. 241–242. 8 Nilsson (2003), s. 231.
9 Anders Frenander (2005), Kulturen som kulturpolitikens stora problem, s. 129. 10 Frenander (2005), s. 132.
3
traditionella kulturinstitutionerna sågs av många under 1960-talet som institutioner endast för de priviligierade få, vilket ledde till att det startades en mångfald av alternativa kulturgrupper och kulturföreningar, exempelvis fria teatergrupper. Grupperna försökte sprida kulturella upplevelser och få människor som tidigare inte hade varit delaktiga i kulturella aktiviteter att delta i kulturlivet. De fria kulturgrupperna genomförde detta bland annat genom uppsökande verksamheter, där kulturgrupperna exempelvis besökte förorter, vårdanstalter och
äldreboenden och genomförde olika kulturföreställningar. På grund av dessa verksamheter och den växande rörelsen för lika deltagande i kulturlivet blev det en viktig uppgift för etablerade politiker att försöka fånga upp rörelserna och hänga med i utvecklingen.12
Startskottet till 1970-talets kulturpolitiska reformer inom det politiska etablissemanget skedde inom det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen. Socialdemokraterna och LO:s
arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor hade under slutet av 1960-talet aktualiserat stora brister i landets jämlikhetsarbete och kommit fram till att det fortfarande existerade grupper av människor som inte i samma utsträckning var integrerade i samhället. De pekade ut det bristande deltagandet i kulturlivet som ett av förbättringsområdena.13 Regeringen grundade sedan Statens kulturråd år 1968, en myndighet som skulle ha i uppgift att hantera
kulturpolitiska ärenden. I och med sitt grundande fick kulturrådet i uppgift att starta en utredning angående potentiella förbättringar inom det kulturpolitiska området.14 Kulturrådet hade även i uppgift att utredningen skulle formulera konkreta kulturpolitiska mål som skulle gälla framöver, på grund av att tidigare misslyckanden inom det kulturpolitiska området i stor del berodde på en bristande målinriktning.15 Kulturrådets utredning skulle senare presenteras 1972 som SOU 1972:66 Ny kulturpolitik, vilket blev statskottet på 1970-talets kulturpolitiska reform. Kulturrådets betänkande presenterade mål och riktlinjer, bland annat målet angående de eftersatta grupperna, som skulle bli vägledande både på statlig och kommunal nivå.
3. Tidigare forskning
Det tidigare forskningsläget är menad till att bilda en uppfattning angående den relation som de sociala grupperna barn och ungdomar, handikappade och kvinnor hade till den politiska beslutsfattningen under 1970-talet. De sociala gruppernas förhållande till kulturlivet och
12 Nilsson (1973), s. 18–19. 13 Nilsson (1973), s. 13–15. 14 Nilsson (1973), s. 25. 15 Nilsson (1973), s. 104.
4
kulturpolitiken kommer också att beröras av den forskning som presenteras. Forskningen syftar till att problematisera den representation och framställning som de statliga och kommunala dokumenten ger de sociala grupperna.
De sociala grupperna barn och handikappade har valts att inkluderas i undersökningen därför att de är grupper som direkt berörs i målet angående de ”eftersatta grupperna” i 1970-talets kulturpolitiska reform. I regeringspropositionen 1974:28 står det att ”De grupper som bör uppmärksammas särskilt är bl. a. barn, handikappade”.16 Begreppet ”handikappade” kommer genom undersökningens gång att användas, istället för ord som funktionshindrade eller funktionsvarierade. Valet beror på att både det statliga och kommunala källmaterialet
kontinuerligt använder begreppet handikappade, och att begreppet handikappade i allmänhet användes som ett samlingsbegrepp under 1970-talet.17 För att hålla undersökningen
konsekvent används därför begreppet handikappade genomgående i undersökningen. Kvinnor nämns inte som en ”eftersatt grupp” i den kulturpolitiska reformen och ges därmed inte samma fokus som barn, ungdomar och handikappade. Inkluderingen av gruppen kvinnor i undersökningen anses fortfarande givande därför att den kulturpolitiska reformen hade som översiktligt mål att öka jämlikheten inom kulturlivet för alla människor, inte bara de som förs inom manteln ”eftersatta grupper”.18 Det finns även relativt litet skrivet om kvinnor inom den kulturpolitiska forskningen, och min undersökning kan vara ett betydelsefullt bidrag till detta outforskade område.19 På grund av detta har kvinnor valts att inkluderas i undersökningen framför andra sociala grupper som kategoriseras som eftersatta grupper i den kulturpolitiska reformen, exempelvis etniska minoriteter.
3.1 Barn och ungdomar
Psykologen Barbro Holmdahl menar att den samhälleliga synen och den politiska
lagstiftningen gällande barn och ungdomar har genomgått en utveckling från auktoritär till demokratiskt under 1900-talets gång.20 Enligt Holmdahl skulle det dröja ända fram till mitten av 1900-talet innan tankar om det självständiga barnet utvecklades i konkreta lagförslag eller reformer.21 Detta skedde i samband med välfärdsstatens utbredning och minskningen av
16 Prop. 1974:28, s. 300. 17 Grunewald (2008), s. 15. 18 SOU 1972:66, s. 171.
19 Camilla Nyberg (1998), Kultur och fritid – För vem?, s. 21.
20 Barbro Holmdahl (2000), Tusen år i det svenska barnets historia, s. 132. 21 Holmdahl (2000), s. 138, 141.
5
fattigdomen i Sverige under tiden 1950–1970.22 Sveriges lagstiftning som berör barn och samhällets ansvar för barn ökade drastiskt under denna tid, det sågs som ett samhälleligt ansvar att värna om barnen inom alla samhällssektioner. De auktoritära tendenserna började försvinna och fokuset var på att barnen skulle känna sig trygga och vara sedda utav samhället. Holmdahl beskriver att perioden innebar en slags frigörelsetid för barn och ungdomar, vilket också ledde till en utbredd ungdomskultur där barn och ungdomar började utveckla egna kulturella intressen skilda från vuxenvärlden.23 Kulturvetaren och kulturprofessorn Katya Johanson menar att själva konceptet av barnkultur fick sitt stora genombrott under 1970-talet, samt tanken att barnkulturområdet var betydelsefullt inom politiken.24 Hon beskriver även att de nordiska länderna ofta framställs som nationer som inte har samma erfarenheter av den sociala oro gällande barnkultur som har drabbat flera andra västerländska nationer.25 Kulturhistorikerna Sven Nilsson delar Holmdahls åsikt om att 1970-talet såg en stor uppskjutning av barn och ungdomars deltagande i kulturlivet som stöttades av det politiska etablissemanget. Nilsson beskriver att barn- och ungdomskulturen var mycket
uppmärksammad under 1970-talet och att barn och ungdomar prioriterades mer än andra sociala grupper inom kulturområdet. Enligt Nilsson skedde det politiska fokuset på barn och ungdomar ibland på andra sociala gruppers bekostnad. Han menar att den politiska energin gällande jämlikhetsmålet för de andra sociala grupperna som beskrevs i SOU 1972:66 och 1974:28 försvagades över tid, medan barn och ungdomar fortsattes att prioriteras.26 Nilsson hävdar till skillnad från Holmdahl att 1970-talet i stor del präglades av en auktoritär syn på barn och ungdomar inom det kulturpolitiska området. Den harmoniska bild som Holmdahl målar upp ersätter Nilsson istället med att den nya barn- och ungdomskulturen i många fall upplevdes som hotfullt av den äldre generationen och det politiska etablissemanget. Nilsson beskriver att 1970-talet till och med var en höjdpunkt av samhällets moralpanik gällande synen på barn och ungdomars kulturkonsumtion. Kritiken mot ”skräpkultur” och
”våldskultur” riktade till barn och ungdomar tog ordentlig fart och sågs som någonting som måste stoppas.27
22 Holmdahl (2000), s. 161 23 Holmdahl (2000), s. 188, 185.
24 Katya Johanson (2010), ”Culture for or by the child? ‘Children’s culture’ and cultural policy”, i Poetics Vol
38, s. 386.
25 Johanson (2010), s. 387–388. 26 Nilsson (2003), s. 249. 27 Nilsson (2003), s. 81–84.
6
3.2 Handikappade
Angående den sociala gruppen handikappade beskriver socialhistorikerna Staffan Förhammar & Marie C. Nelson att den politiska synen och beslutsfattningen gällande handikappade utvecklades i positiv riktning under 1970-talet.28 Precis som i Holmdahls beskrivning angående barn och ungdomar menar Förhammar & Nelson att uppgången för den svenska ekonomin och välfärdsstatens utbredning var betydelsefulla för att lyfta handikappfrågor på den politiska dagordningen.29 Under 1960- och 1970-talet bildades även många
intresseföreningar och organisationer som värnade om handikappades intressen, den svenska handikapprörelsen började formas på allvar.30 Karl Grunewald, läkare och tidigare chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade, lägger en stor vikt på den betydelse
handikapprörelsen hade för att få frågan om handikappades rättigheter upp på den politiska agendan under 1960- och 1970-talet. Det var organisationer som Riksorganisationen för mental hälsa, RSMH, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM, och
Handikappförbundens Centralkommitté, HCK. Handikapprörelsen fick reell politisk makt just på grund av rörelsens många förbund och föreningar,31 och deras ansträngningar var mycket viktiga för att de handikappades agenda aktualiserades av dåtidens politiska etablissemang.32 Under 1960- och 1970-talet började den samhälleliga synen på människor med handikapp att skifta, från att handikappade tidigare skulle isoleras och hållas bort från övriga samhället började de nu ses som individer som aktivt behöver få hjälp.33 Den politiska tanken blev hur samhällsinstitutioner och de handikappades omgivning skulle förändras för att öka
handikappades möjligheter att leva ett normalt liv. Den sociala gruppen handikappade fick ett större fokus i politiken och reformer inrättades i syfte att de skulle integreras istället för att utestängas från samhället.34 Psykologen Jörgen Hviid menar dock att många handikappade fortfarande hade svårt att delta i nöjes- och kulturlivet under 1970-talet. I Sverige fanns det endast ett fåtal teatrar, biografer och andra kulturella mötesplatser som var anpassade till människor med olika handikapp. Exempelvis var få lokaler utrustade med hörselslinga så att
28 Staffan Förhammar & Marie C. Nelson (2004), ”Introduktion”, i Staffan Förhammar & Marie C. Nelson. (red.), Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, s. 22.
29 Förhammar & Nelson. C. (2004), s. 25.
30 Staffan Förhammar (2004), ”Lytt, abnorm, invalid, handikappad, funktionshindrad”, i Staffan Förhammar & Marie. C. Nelson (red.), Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, s. 36.
31 Staffan Förhammar (2004), ”Svensk handikappolitik: Från separation till integration?”, i Staffan Förhammar & Marie. C. Nelson (red.), Funktionshinder i ett historiskt perspektiv, s. 63.
32 Grunewald (2008), s. 160. 33 Förhammar (2004), s. 36. 34 Förhammar (2004), s. 37, 45.
7
handikappade med hörapparater kan uppfatta vad som sägs. Många kulturella utrymmen var fortsatt inte konstruerade utifrån deras behov.35
3.3 Kvinnor
Kvinnors roll i samhället har genom historiens gång styrts av olika lagar och normer som har begränsat deras handlingsfrihet och möjligheter att aktivt delta i det sociala och kulturella livet.36 Kvinnor och män har ansetts tillhöra olika sociala sfärer, att männen tillhör den offentliga sfären medan kvinnor tillhör den privata sfären. Åtskillnaden innebär att kvinnor jämfört med män har haft betydligt svårare att utöva kulturellt skapande.37 Det var först under 1960- och 1970-talet som denna sociala separation mellan män och kvinnor allvarligt började ifrågasättas. Nya kvinnorörelser och andra vågens feminism aktualiserade de samhälleliga normerna som ledde till att kvinnans underordnade position i samhället, och även kvinnors diskriminerande ställning på arbetsmarknaden, aktualiserades. Under 1970-talet fortsatte debatten och samhällets ojämställdhet sattes i politiskt fokus. Reformer började under 1970-talet genomföras för att försöka öka jämställdheten mellan män och kvinnor, både på arbetsmarknaden och i det sociala livet.38
Trots att frågorna fick uppmärksamhet och att vissa reformer genomfördes menar historikern Gunnel Karlsson att reell jämställdhet mellan män och kvinnor fortfarande var relativt avlägsen under 1970-talet.39 Det var fortfarande vanligt förekommande att kvinnor i stor utsträckning inte deltog i samma sociala eller kulturella aktiviteter som männen gjorde, samhället fortsatte att anamma ett slags hemmafruideal.40 Den offentliga sfären med sitt kulturskapande och kulturdeltagande tillhörde fortfarande männen och de manliga
kulturskaparna, medan den privata sfären tillhörde kvinnan, med litet utrymme till varken kulturdeltagande eller kulturskapande.41 Även professor Bronwyn Winter delar åsikten att ett slags hemmafruideale levde kvar ända in på 1970-talet, tanken på att kvinnan inte hör hemma i det offentliga rummet.42 Kvinnohistorikern Deborah Simonton menar att en generell trend i
35 Jörgen Hviid (1974), Rätt att vara handikappad, s. 72.
36 Gunhild Kyle (1987), ”Inledning”, i Gunhild Kyle (red.), Handbok i svensk kvinnohistoria, s. 9. 37 Kyle (1987), s. 11.
38 Gunnel Karlsson (1987), ”Den svårfångade kärleken”, i Gunhild Kyle (red.), Handbok i svensk kvinnohistoria, s. 55–56.
39 Karlsson (1987), s. 57.
40 Kerstin Abukhanfusa (1987), ”Kvinnorna i välfärdssamhället”, i Gunhild Kyle (red.), Handbok i svensk
kvinnohistoria, s. 147–148.
41 Gunhild Kyle (1987), ”Kvinnor och skapande”, i Gunhild Kyle (red.), Handbok i svensk kvinnohistoria, s. 162. 42 Bronwyn Winter (2013), ”Public and Private: Politicizing the Personal – Questioning the Public/Private Divide”, i Liz Conor (red.), A cultural history of women in the modern age, s. 104.
8
Europa under 1960- och 1970-talet var att kvinnor skulle få tillgång till många av de möjligheter som tidigare endast hade innehafts av män, men att många av dessa politiska åtgärder inte följdes fullt ut.43
Nilsson delar också uppfattningen att männen har dominerat kulturproduktionen, och när kvinnor har fått delta i kulturlivet har det ofta varit i rollen som publik och kulturkonsument, inte som en aktiv skapare.44 Frenander menar att genusaspekten inte har fått något utrymme i den svenska kulturpolitiken och skriver:
Inte någon gång i vår undersökning av vare sig officiella dokument eller enskilda debattinlägg har saken kommit på tal. Hela den kulturpolitiska diskursen, liksom kulturpolitikens
målsättningar tycks vara helt könsneutrala.45
Frenander anser därför att kulturpolitiska undersökningar som inkluderar kvinnor är givande. Jämställdhetsarbetet inom den svenska kulturverksamheten aktualiseras av samhällsvetaren Camilla Nyberg i hennes undersökning Kultur och fritid – För vem? Hon menar att det finns en ojämlik fördelning bland män och kvinnor inom olika kulturverksamheter, exempelvis att det finns en brist på kulturaktiva förvärvsarbetande kvinnor. Även föreningar och
organisationer som är relativt jämställda sätt till förbundens medlemmar är ofta inte
jämställda sätt till könsfördelningen bland beslutsfattare och chefer, där platserna vanligtvis domineras utav män.46 Ytterligare ett centralt problem som Nyberg belyser är att endast 16 % av Sveriges kommuner som år 1998 hade specifika jämställdhetsmål för kultur- och
fritidsverksamheten. Hon pekar på att det är av stor vikt att det formuleras konkreta politiska jämställdhetsmål, både statligt och i kommunala måldokument, för att jämställdhet inom kulturlivet ska kunna uppnås.47
3.4 Sammanfattning av forskningsläget
Tidigare forskning visar att det finns skillnader mellan de sociala grupperna barn och ungdomar, handikappade och kvinnor och deras relation till politisk beslutsfattning och kulturpolitik under 1970-talet. Holmdahl och Nilsson beskriver att barn och ungdomar tilldelas stor politisk uppmärksamhet, men att det finns delade meningar angående den frihet
43 Deborah Simonton (2013), ”Education and Work”, i Liz Conor (red.), A cultural history of women in the
modern age, s. 126–127.
44 Nilsson (2003), s. 87. 45 Frenander (2005), s. 216. 46 Nyberg (1998), s. 41, 71. 47 Nyberg (1998), s. 97, 178.
9
som barn och ungdomar hade i att utföra kulturella aktiviteter. Holmdahl beskriver att frihetstanken präglade 1970-talets syn på barn och ungdomar inom kulturen, medan Nilsson menar att det fanns ett motstånd till att barn och ungdomar ska ta del av en viss kultur, trots att kulturpolitiken i allmänhet satsade stort på barn och ungdomar. Den politiska
beslutsfattningen gällande handikappade beskrivs däremot som mer övergripande positivt utav tidigare forskning. Förhammar beskriver hur integrationstanken gällande handikappade började accepteras av det politiska etablissemanget och att det satsades från politiskt håll att institutioner skulle anpassas för handikappade. Både Förhammar och Grunewald belyste även handikapprörelsens betydelse i att få upp de handikappade på den politiska dagordningen. Hviid aktualiserade dock att det fortfarande fanns brister i integrationen av handikappade i det sociala livet.
Kvinnornas relation till den politiska beslutsfattningen och kulturlivet under 1970-talet beskrivs nästan uteslutande som ett misslyckande. Karlsson menade att vissa politiska reformer genomfördes för att öka kvinnornas deltagande i det sociala livet, men att dessa reformer i stort sett inte ledde till några konkreta förbättringar. Bronwyn delar också Karlssons uppfattning, och hävdar att 1970-talet fortfarande präglades av ett husmorsideal. Nilsson och Frenander beskriver också att kvinnor i stort sett osynliggjordes i den
kulturpolitiska debatten och beslutsfattningen under 1970-talet.
Min undersökning kommer att bidra till den redan existerade forskningen genom inkluderingen av ett lokalhistoriskt perspektiv och en jämförelse mellan de statliga
dokumenten SOU 1972:66 och regeringspropositionen 1974:28 och kommunala dokument från Örebro kommun. Den tidigare forskningen om de sociala gruppernas relation till kulturpolitiken ger inte ett särskilt stort fokus till jämförelser mellan den statliga och lokala politiska nivån. Att inkludera ett lokalhistoriskt perspektiv är givande därför att det kan bidra med nya perspektiv och aspekter som berör integreringen av sociala grupper till kulturlivet. De mål och riktlinjer som sattes upp i den kulturpolitiska reformen och de statliga
dokumenten var endast vägledande på den kommunala nivån. Kommuner hade alltså stor frihet att själva utforma egna kulturpolitiska mål och riktlinjer. Integreringen av sociala grupper på den kulturella arenan och kulturpolitiska beslut angående sociala grupper kan därför skilja sig relativt kraftigt åt mellan olika kommuner och mellan stat och kommun. Undersökningen ska bidra med en ökad förståelse angående sociala gruppers representation och deltagande i kulturlivet under 1970-talets kulturpolitiska reform, och på grund av det
10
kommunala självbestämmandet är det även betydelsefullt att inkludera ett kommunalt perspektiv.
4. Syfte och frågeställningar
Syftet med undersökningen är att bidra med en ökad förståelse angående hur de sociala grupperna barn och ungdomar, handikappade och kvinnor representeras i 1970-talets kulturpolitiska reform och om grupperna genom reformen fick möjligheten att delta i kulturlivet. Representationen av grupperna i den statliga och lokala kulturpolitiken kommer att undersökas och problematiseras med hjälp av en kvalitativ textanalys och teoretiska begrepp som berör stereotypisering och makt.
Undersökningens frågeställningar är:
• Hur är de sociala grupperna representerade i kulturpolitiken? Ges grupperna möjlighet till att delta i kulturlivet?
• Hur skiljer sig framställningen och representationen av grupperna mellan statlig och kommunal nivå?
5. Teoretiskt perspektiv
I denna del kommer de teorier och begrepp som har valts ut för att problematisera
framställningen av de sociala grupperna i källmaterialet att presenteras. Processen som sker när sociala grupper träder in i en ny social arena kan leda till motstånd från etablissemanget och den rådande makteliten, på grund av att processen riskerar att bryta ner gamla
maktstrukturer. Därför är teorier och begrepp som aktualiserar maktaspekter i de statliga och kommunala dokumenten användbara för att hjälpa till att belysa hur grupperna antingen integrerades eller ignorerades i kulturpolitiken. Michael Pickerings teori om Stereotyper och Mats Börjessons och Alf Rehns genomgång av maktbegreppen tvång, kontroll och maktens
andra ansikte kommer att användas.
5.1 Stereotyp
Kommunikations- och mediavetaren Michael Pickering menar att konstruktionen utav stereotyper är en central process som syftar till att upprätthålla fastställda maktförhållanden
11
mellan olika sociala grupper. Pickering menar i Stereotyping: The politics of representation, att stereotyper kan definieras som ”an exaggerated belief associated with a category. Its function is to justify our conduct in relation to that category”.48 Det vill säga överdrivna påståenden och synsätt gällande vissa sociala grupper som syftar till att rättfärdiga särskilda beteenden och handlingar mot dessa grupper. Stereotyper ”lumps people together” och reducerar vissa grupper ner i simpla former. Pickering menar därför att stereotyper inte är samma sak som en vanlig kategorisering. Kategorier innehåller en möjlighet till flexibilitet och förändring, medan flexibilitet inte är någonting som tillåts inom stereotyper, då
stereotyper måste upprätthållas för att inte rubba den rådande maktordningen.49 Användandet av stereotyper möjliggör och rättfärdigar därför de som är i maktstatus att utvärdera vad i gruppers beteenden och sätt att leva som anses godtagbart eller inte, och att ta till åtgärder mot det som anses måste förändras. Pickering menar därför att ”The stereotypical other is an denial of history. It works as an obstacle to change and transformation”.50 Pickering belyser flera grupper som genom historiens gång har hämmats av stereotypisering. Ett av de
tydligaste exemplen är kvinnan, som genom historiens gång har blivit underkuvad av den manliga motparten. Kvinnor har i många falla exkluderats från sociala situationer, vilket bland annat beror på stereotyper att kvinnors plats i samhället är hemmet, istället för det sociala livet.51
Pickering pekar också ut att stereotyper ofta innehåller motsägelsefulla aspekter när de används, att stereotyper och stereotypa drag inte behöver användas konsekvent, utan att de kan anpassas utifrån situationen i syfte att bevara maktordningen. Motsägelsefullheten innebär även att så kallade ”goda” och ”dåliga” stereotyper många gånger används samtidigt. Detta innebär exempelvis att texter och dokument kan gå från att idolisera eller prata gott om vissa sociala grupper, för att sedan demonisera samma grupper i syfte att hålla kvar den sociala kontrollen.52 ”Goda” stereotyper kan exempelvis innebära att barn och ungdomar
stereotypiseras som ”godhjärtade” och ”oskyldiga” i till synes positiva termer, men att barn och ungdomar kan möta motstånd när dessa ”goda” stereotyper bryts. En gemensam nämnare för grupper som utsätts för stereotypisering är att de anses inneha vissa beteenden eller kulturella ritualer som ses som en fara för det ”normala” i samhället. Det som inte anses vara normalt ses inte som önskvärt av de med auktoritet. Fixeringen med att upprätthålla vad som
48 Pickering (2001), s. 10. 49 Pickering (2001), s. 3–4, 10. 50 Pickering (2001), s. 4, 48. 51 Pickering (2001), s. 61, 66. 52 Pickering (2001), s. 14, 40.
12
anses normalt har vid flera tillfällen lett till så kallade moralpaniker. Moralpaniker brukar uppstå när ett upplevt hot mot den nuvarande ordningen inträffar, oftast när tidigare
underordnade grupper i maktordningen vill bryta sin tillvaro.53 I relation till kulturen skulle en moralpanik kunna uppstå av nya ungdomskulturer som bryter med rådande kulturella normer. Processen i stereotypisering innebär även en form av social exorcism, att målet med
stereotypisering är att vissa grupper ska hålla sig borta och separeras från ”de normala”. Den sociala exorcismen kan exempelvis ske via fysisk separation mellan olika kulturella lokaler.54 Stereotyper är ofta trögflytande och förändras långsamt, men stereotyper påverkas fortfarande av sin tids historiska och sociala kontext. Stereotyper av olika människor eller grupper brukar bli mer intensiva i tider av social förändring, exempelvis i fallet när nya sociala grupper ska integreras i kulturlivet.55 Men Pickering pekar på att världen är i ständig förändring, och processer och händelser visar ständigt att stereotyper kan förändras. De som har makt kan välja att kämpa emot dessa förändringsprocesser och försöka hålla fast vid gamla och givna stereotyper, eller så kan de välja att acceptera ett mindre endimensionellt synsätt. Detta är stereotypens dilemma, att hålla fast vid en endimensionell representation i intresset att bevara den rådande ordningen och maktstrukturen, eller att acceptera en mer komplex världsbild.56 Inrättandet av en omfattande kulturpolitisk reform kan ses som ett sådant vägval, där makthavarna kan välja om de ska hålla sig fast vid stereotyper som upprätthåller
maktordningen, eller om stereotyper ska ignoreras. Pickerings teorier angående stereotyper kommer därför att användas i analysen utav källmaterialet för att belysa vilken grad av kulturell frihet som materialet ger de olika sociala grupperna. Om stereotypisering
förekommer i en stor grad kan det vara ett tecken på att textförfattarna vill hålla kvar i den rådande maktordningen och begränsa de sociala gruppernas inträde till kulturlivet.
5.2 Makt
Mats Börjesson, barn- och ungdomsvetare, och Alf Rehn, professor i företagsekonomi, beskriver i sin bok Makt ytterliga sätt som maktstrukturer och maktpositioner skapas och upprätthålls i samhället. Börjesson och Rehn beskriver att det finns olika så kallade
mikrotekniker som används för att göra och utöva makt. En av mikroteknikerna är tvång.
53 Pickering (2001), s. 175, 185–186. 54 Pickering (2001), s. 49.
55 Pickering (2001), s. 12. 56 Pickering (2001), s. 3–4.
13
Ordet tvång är troligen starkast förknippad med våldsbruk, men tvång inbegriper även
subtilare former av maktkonstruktion och maktutövning. Mest relevant till undersökningen är att tvång kan manifestera sig som regler, lagar och andra typer av fastställda strukturer som gör att individer handlar på ett sätt som de annars inte skulle ha gjort.57 Exempelvis om det i de kulturpolitiska dokumenten genomförs beslut som minskar de sociala gruppernas möjlighet till att ta del av kulturlivet används mikrotekniken tvång.
En ytterligare mikroteknik är kontroll, vilket också är en form av subtil makt. Kontroll kan utövas genom övervakning, att de med makt ser till att de har kunskap om vad grupper i underordnade positioner gör, vilket också innebär att de i maktposition kan ingripa i
situationer där maktordningen bryts. Kontroll kan också ske via exklusion och inklusion, att de som sitter i maktposition ser till att spelplanen inte är jämn, exempelvis genom att särskilja grupper till olika sfärer.58 Begreppet maktens andra ansikte innebär att de i maktposition har möjligheten att förhindra att vissa frågor som är betydelsefulla för vissa grupper eller
individer tas upp i diskussionen. I relation till de kulturpolitiska dokumenten skulle detta innebära att vissa av de sociala grupperna och frågor som är betydelsefulla för grupperna helt enkelt inte kommer upp på dagordningen.59 De maktteroetiska begreppen tvång, kontroll och maktens andra ansikte kommer att användas för att synliggöra när makt konstrueras och manifesteras i källmaterialet i syfte att bevara maktordningen.
6. Källmaterial och avgränsningar
Det källmaterial som kommer att användas i undersökningen består av de två statliga dokumenten, SOU 1972:66 och propositionen 1974:28. Dokumenten kompletteras med
arkivhandlingar från Örebro kommuns kulturnämnd och Örebro kommuns
kommunfullmäktige mellan åren 1972–1980. Även en handling från Örebro kommuns kommunstyrelse från år 1978 kommer ingå i undersökningen. Den statliga utredningen SOU
1972:66 och propositionen 1974:28 la ut själva grunden för 1970-talets kulturpolitiska reform och innehåller de formulerade målen angående de eftersatta grupperna. Därför är dokumenten relevanta att inkludera i undersökningen. Dokumenten är omfattande med cirka 500 sidor vardera. I undersökningen kommer dock endast dokumentens delar som berör de sociala
57 Mats Börjesson & Alf Rehn (2009), Makt, s. 12–14. 58 Börjesson & Rehn (2009), s. 15–16.
14
grupperna barn och ungdomar, handikappade och kvinnor att beröras. Avgränsningen innebär att omfånget i de statliga dokumenten blir hanterbart. Under senare delen av 1970-talet förekom det andra statliga utredningar och propositioner som berör kulturpolitik, exempelvis en statlig utredning från 1976 som handlar om handikappades relation till kulturen. I min avgränsning har jag dock valt att inte inkludera dessa dokument. Avgränsningen beror både på undersökningens omfång och faktumet att SOU 1972:66 och Prop.1974:28 var sådana mönsterbildande och inflytelserika dokument på det kulturpolitiska området. Därför finner jag det tillfredsställande att endast utgå från SOU 1972:66 och Prop.1974:28 på den statliga nivån.
Det lokala källmaterialet består av arkivhandlingar hämtade från Örebro kommuns stadsarkiv. Arkivhandlingarna som har funnits relevanta till undersökningen gällande de sociala
grupperna är Örebro kommun kulturnämndens och Örebro kommun kommunfullmäktiges handlingar mellan åren 1972–1980, samt en handling från Örebro kommun kommunstyrelsen från 1978. Arkivhandlingarna har valts eftersom det är möjligt att utifrån dem undersöka kommunens åtgärder på det kulturpolitiska området. Örebro kommuns kommunfullmäktiges och kommunstyrelses handlingar berör större allmänna beslutsfattningar inom kommunen, vilket inkluderar betydelsefulla beslut inom det kulturpolitiska området. Kommunfullmäktige och kommunstyrelsen är en kommuns högsta beslutsfattande och verkställande organ och hanterar därmed en mångfald av politiska sakområden och beslut. De handlingar från
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen som kommer att analyseras berör dock endast det kulturpolitiska området. Örebro kommuns kulturnämnd är det kommunala organ vars
huvudsakliga syfte är att ta hand om kulturpolitiska frågor. Exempelvis arbetar en
kulturnämnd med att ge bidrag till olika kulturella organisationer och föreningar, tillsätter olika arbetsgrupper för kulturfrågor och godkänner eller avböjer olika kulturella aktiviteter. De kommunala handlingarna är likt de statliga dokumenten mycket omfattande, men andelen av handlingarna som berör de sociala grupperna är endast en liten andel av det totala
materialet, vilket innebär att materialet fortfarande är hanterbart.
Arkivmaterialets tidsmässiga avgränsning till 1972–1980 valdes för att få ett mer långsiktigt perspektiv angående hur de sociala grupperna representeras i materialet, samt för att kunna inkludera en givande mängd arkivmaterial i undersökningen. 1972 valdes som startpunkt på grund av att året ses som startskottet för den kulturpolitiska reformen, i och med att SOU 1972:66 gavs ut. Ett bredare tidsperspektiv hade sannolikt bidragit med ytterligare intressanta iakttagelser, men på grund av undersökningens omfång hålls tidsperioden till 1972–1980. De
15
mål som fastställdes för den kulturpolitiska inriktningen i de statliga dokumenten var menade att vara vägledande under en längre tid, därför anser jag att det är möjligt att inkludera
tidsperioden 1972–1980 i undersökningen. Från arkivmaterialet finns det tecken på att SOU 1972:66 och Prop.1974:28 faktiskt hade status som vägledande dokument. Exempelvis refererade Örebro kulturnämnd till målet angående de ”eftersatta grupperna” i en handling från 1980, sex år efter att propositionen gavs ut. Detta visar att de statliga dokumenten fanns i åtanke på den lokala nivån även flera år efter att de introducerades. 60
I alla historiska undersökningar är det betydelsefullt att källkritiska aspekter tas i akt i valet av källmaterial och genom undersökningens gång. Inga källor ger en komplett bild av det
förflutna, bland annat därför att källorna i sig kan innehålla felaktigheter, eller för att källorna inte är passande för att besvara den aktuella forskningsfrågan.Det inledande steget i att försöka lösa dessa problem är att se till att det aktuella källmaterialet är relevant för den undersökning som kommer utföras. Materialet som har valts till undersökningen är relevant till att besvara undersökningens frågeställningar, då det är handlingar som direkt berör
kulturpolitisk beslutsfattning på både statlig och lokal nivå. Källmaterialet kan därför sägas ha en stor giltighet.61 Det kommunala arkivmaterialet har dessutom hämtats ifrån ett
professionellt arkiv, Örebro kommuns stadsarkiv. På grund av detta borde materialet anses ha en relativt hög grad av trovärdighet och äkthet.62
7. Metod och avgränsningar
För att analysera källmaterialet och besvara undersökningens frågeställningar har en kvalitativ textanalys valts som metod. En kvalitativ textanalys kommer användas eftersom en textanalys berör analyser och undersökningar av tryckta källor och arkiverade dokument av olika slag i syfte att belysa olika problem och samhällsfenomen. Pedagogikexperten Pär Widén pekar särskilt ut politiska dokument och motioner som relevanta att undersöka ur en kvalitativ textanalys.63 Widén definierar politiska texter som texter som har ”skrivits på den formella politiska arenan…och kan bland annat bestå av…statliga
60 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Protokoll arbetsgruppen barnkultur i Örebro kommun, 29 september 1980, i Protokoll Medborgarhusets samrådsgrupp 1971–1977 serie A4a Volymnummer 1, s. 3. (Örebro stadsarkiv).
61 Louise Berglund (2015), ”Källor och metod”, i Louise Berglund & Agneta Ney, Historikerns hantverk: Om
historieskrivning, teori och metod, s. 151–152.
62 Berglund (2015), s. 132.
63 Pär Widén (2019), ”Kvalitativ textanalys”, i Andreas Fejes & Robert Thornberg (red.), Handbok i kvalitativ
16
utredningstexter…regeringspropositioner…och styrdokument”.64 Widén pekar även på att analysen av politiska texter kan användas för att söka kunskap om samhällsförändringar.65 Den kvalitativa textanalysen passar därför väl som metod i undersökningen. Widén menar att texter och dokument påverkar oss själva och samhället runt omkring, att ”Texter präglar vårt sätt att tänka och handla”.66 Citatet visar den betydelse som det finns i att analysera texter och dokument i syfte att förstå hur barn och ungdomar, handikappade och kvinnor faktiskt
behandlades inom kulturpolitiken och kulturlivet. Genom användandet av en kvalitativ textanalys kan de statliga och kommunala dokumenten analyseras för att få fram texternas mening och avsikter.
I användningen utav en kvalitativ textanalys existerar det fyra huvudsakliga textanalytiska dimensioner som hjälper forskaren att avgränsa och undersöka specifika aspekter av det empiriska materialet. I undersökningen av källmaterialet kommer den tredje och den fjärde textanalytiska dimensionen att användas. Den tredje dimensionen innebär att tolka vilka innebörder som texten får i relation till ett sammanhang utanför själva texten. Analysen av texten fokuserar på textens betydelse i förhållande till det omgivande samhället. Den tredje textanalytiska dimensionen kan därför hjälpa till att bidra till att förstå vilka möjligheter till kulturell frihet som empirin ger till de sociala grupperna.67 Konkret kan det innebära att de statliga och kommunala dokumenten undersöks för att finna om ekonomiska bidrag eller andra stödåtgärder genomförs i relation till de sociala grupperna. Även potentiella samarbeten till kulturella föreningar och intressegrupper som representerar de sociala grupperna kan också vara av intresse.
Den fjärde kvalitativa textanalytiska dimensionen är den problematiserande dimension. Widén beskriver att ”Denna problematisering av textanalysen görs lämpligen med hjälp av någon form av teoretisk perspektivtagning…Det kan exempelvis vara frågor som handlar om att spåra hur sociala maktrelationer mellan olika samhällsskikt och sociala grupper skapas och upprätthålls på olika samhällsarenor”.68 Den problematiserande dimensionen kommer att användas genom integreringen av teorierna gällande stereotyp och makt. Det empiriska materialet kommer att analyseras utifrån teorierna som utgångspunkt, vilket innebär att relativt varierande delar av empirin kommer att undersökas. Det kan vara aspekter ur de
64 Widén (2019), s. 197–198. 65 Widén (2019), s. 198. 66 Widén (2019), s. 193. 67 Widén (2019), s. 195, 201. 68 Widén (2019), s. 202.
17
statliga och kommunala dokumenten som berör eller visar på maktstrukturer, stereotyper och åtgärder som genomförs, eller inte genomförs, för att få de sociala grupperna mer integrerade och delaktiga i kulturlivet.
Valet av analytisk metod och tolkningen av empiriskt material innehåller alltid möjliga
svagheter och problem. Själva avgränsningen att endast inkludera en kvalitativ textanalys som metod kan innebära att betydelsefulla och intressanta aspekter av materialet inte ges
uppmärksamhet eller problematiseras fullt ut. Widén nämner själv att texter och dokument kan analyseras på flera olika sätt med hjälp av en mångfald av metoder som hjälper forskaren att belysa olika aspekter i texternas innehåll.69 Exempelvis hade en diskursanalytisk metod kunnat valts istället för en kvalitativ textanalys, då diskursanalytiska metoder integrerasoch används bra i forskning som berör maktfrågor.70 En idé-och ideologianalys kunde också ha använts för att belysa betydelsefulla och intressanta aspekter av det empiriska materialet. Genom användandet av en idé- och ideologianalys är det möjligt att ”beskriva och klassificera ett ideologiskt innehåll inom ett politikområde”. I min analys och mitt tolkande utav det empiriska materialet är det också viktigt att jag är vaksam gällande min egen roll i tolkningsprocessen, då jag kommer att tolka källmaterialet på ett annat sätt än
textförfattarna.71 Mina egna värderingar och potentiella förutfattade meningar har därför tagits i akt under arbetets gång för att försäkra att undersökningen håller sig objektiv och opartisk, det är dock betydelsefullt att notera att undersökningen fortfarande utgår från mina tolkningar.
8. Undersökning och diskussion
Undersökningen av källmaterialet kommer att disponeras utifrån tre teman, vilka är de sociala grupperna: barn och ungdomar, handikappade och kvinnor. En teoretisk diskussion och problematisering kommer att utföras genom undersökningens gång i relation till Pickerings stereotypteori och Börjesson och Rehns maktbegrepp tvång, kontroll och maktens andra ansikte. SOU 1972:66 och propositionen 1974:28 kommer att disponeras och analyseras tillsammans på grund av dokumentens snarlikhet och för att de i stora drag har samma empiriska innehåll.
69 Widén (2019), s. 194.
70 Göran Bergström & Kristina Boréus (2018), ”Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys”, i Kristina Boréus & Göran Bergström (red.), Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, s. 19.
18
8.1 Barn och ungdomar
8.1.1 SOU 1972:66 & Prop.1974:28
Barn och ungdomar tilldelas stor uppmärksamhet genom hela SOU 1972:66 och
Prop.1974:28. Redan under inledningen av SOU 1972:66 nämns det att barn och ungdomar som grupp kan ställa särskilda krav på kulturverksamheten och att de ska prioriteras högt av kulturpolitiska institutioner och organisationer.72 Dokumenten tyder på att barn och ungdomar får en särställning jämfört med andra sociala grupper. Antagandet stärkts ytterligare i
genomgången av teaterverksamheten i Prop.1974:28, där det framkommer att ”Barn- och ungdomsteatern bör…prioriteras framför andra teaterformer”.73 SOU 1972:66 betonar även att kulturinstitutioner ska ha större hänsyn till barn och ungdomars behov gällande lokaler, och att kulturinstitutioner i allmänhet ska uppmuntra barn och ungdomar att aktivt utöva kultur och inte bara vara kulturkonsumenter. Utredningen uppmanar också att den fria ungdomsverksamheten ska integreras och utföras i lokaler och utrymmen tillsammans med traditionella kulturaktiviteter.74
Barn och ungdomars särställning inom kulturpolitiken fortsätter när SOU 1972:66 nämner att ”Insatser på barnkulturens område har tillmätts stor framtida betydelse” i relation till
internationella kulturpolitiska samarbeten. Inga andra sociala grupper nämndes i relation till internationella samarbeten.75 Yttrandena från utredningen och propositionen går emot Pickerings teori om den sociala exorcismen, i och med direktivet om att
ungdomsverksamheten ska integreras i allmänna lokaler som också innefattar traditionella kulturaktiviteter. Detta kan därför visa tecken på att de statliga dokumenten faktiskt försöker ge barn och ungdomar möjligheter att själva utföra kulturaktiviteter. Direktivet om att ungdomsaktiviteter ska genomföras tillsammans och i samma lokaler som ”traditionella” kulturaktiviteter kan dock även tolkas som ett maktutövande genom kontroll och övervakning som Börjesson och Rehn beskriver. Direktivet kan leda till att barn och ungdomar inte får möjligheten att själva konstruera och utöva eget kulturskapande i sina egna lokaler, att de blir tvingade att utföra kulturskapande i allmänna lokaler så att de kan övervakas. Det är dock svårt att utreda om detta är det egentliga syftet med direktivet.
72 SOU 1972:66, s. 3. 73 Prop.1974:28, s. 100. 74 SOU 1972:66, s. 177–178. 75 SOU 1972:66, s. 105.
19
I den statliga utredningen förekommer det beslut gällande att barn och ungdomars kulturaktiviteter bör breddas, exempelvis i ett direktiv till kommuner där det står att ”Kulturrådet anser att den stora och viktiga kulturverksamhet som kommunerna ordnar för barn och ungdom bör vidgas från att gälla enbart musikområdet till att omfatta även övriga konstområden”.76 Under utredningens gång betonas även betydelsen av ökade bidrag till kultur för barn och ungdomar.77 Direktiven från statens kulturråd till ökade resurser och satsning på barn och ungdomar återkommer även i ett allmänt direktiv till kulturinstitutioner att:
Institutionernas kulturella verksamhet bör ta ökad hänsyn till barnens behov vad gäller lokaler, personal och övriga resurser framför allt för skapande verksamhet…Ökade resurser för teater- och musikinstitutionernas verksamhet bör i stor utsträckning gå till verksamhet för och med barn och ungdom.78
En tydlig tendens i SOU 1972:66 och Prop.1974:28 är att det finns en ständig kontakt med barn- och ungdomsorganisationer och föreningar, samt andra organisationer och föreningar som för fram barn och ungdomars roll inom kulturlivet. Exempel på sådana organisationer är Musik för Ungdom, svenska ungdomsringen för bygdekultur, Svenska barnboksinstitutet och Barn -och ungdomsboksrådet.79 Många gånger anmärks det även att föreningar och
organisationer får utökade statsbidrag, exempelvis nämns föreningar inom hemgårdsrörelsen och dans- och teater föreningar.80 Föreningar och organisationer har bland annat kommit med synpunkter och remissvar på ett antal aspekter och frågor i SOU 1972:66 och Prop.1974:28. Eftersom föreningarna och organisationerna på ett sådant tydligt sätt får föra fram sin talan argumenterar detta emot att mikrotekniken maktens andra ansikte skulle användas, barnen och ungdomarnas deltagande i kulturlivet ignoreras inte utav makthavarna.
Kulturrådet nämner att det stora fokuset på barn och ungdomar inom kulturpolitiken beror på att kulturella vanor befästs i en tidig ålder och att politiker därför vill att barn och ungdomar ska ta del av kultur tidigt i livet.81 I propositionen menar kulturrådet att kulturen och kulturell verksamhet har en stor betydelse för barn och ungdomars sociala utveckling, och att
”Samhället bör sträva efter att ge barnen bästa möjliga betingelser att utveckla sitt känslo- och
76 SOU 1972:66, s. 350. 77 SOU 1972:66, s. 258. 78 SOU 1972:66, s. 177–178. 79 Prop. 1974:28, s. 42. 80 SOU 1972:66, s. 35, 65. 81 SOU 1972:66, s. 146.
20
tankeliv”.82 Som i SOU 1972:66 framhäver propositionen att fritt skapande verksamhet har goda förutsättningar att uppnå detta mål. I propositionen förekommer det även många
föreningar och organisationer som framhäver betydelsen av att unga ska ta del av kultur i tidig ålder, exempelvis i ett remissvar från TCO där:
TCO framhåller att undersökningar visar att de kulturvanor som grundläggs under uppväxttiden blir bestående för flertalet människor. Syftet med kulturpolitiken måste enligt organisationen vara att så många människor som möjligt blir kulturaktiva. För att nå detta mål är det åtgärder bland barn och ungdom som på sikt ger det bästa resultatet.83
SOU 1972:66 och Prop.1974:28 lägger fram många åtgärder och direktiv för att integrera barn och ungdomar i kulturlivet, men genom dokumenten görs det tydligt att det finns vissa
kulturella produkter och kulturyttringar som inte godtas. I SOU 1972:66 beskriver kulturrådet censur utav barnfilmer och hävdar att ”censuren av film för vuxna avskaffas, medan
barnfilmcensuren bör bestå… Enligt statsmakternas beslut (prop 1972:1 bil 10 s 24, KrU 1972:18, rskr 1972:210) har barnfilmcensuren breddats och förstärkts”.84 Statsmakten gör därmed ett aktivt beslut att censuren av barnfilm ska bestå och att den till och med har förstärkts, samtidigt som de tydliggör att filmcensur för vuxna avskaffas. Detta är ett tydligt exempel på mikrotekniken tvång, då statsmakten genom direktiv hindrar barn och ungdomar från att konsumera vissa kulturella produkter som anses oönskade.
Kulturrådet fortsätter i SOU 1972:66 att sätta gränser för barn och ungdomars
kulturkonsumtion. Särskilt kommersiell kultur pekas ut som att den har en ”starkt negativ återverkan på deras utveckling och motiverar att samhället gör särskilda insatser”.85 I en ytterligare del av den statliga utredningen lyfts det fram särskilda karaktärsdrag som icke önskvärd kultur har. Kulturrådet menar att ”Många människor, särskilt de unga och de sämre utbildade, blir lätt utsatta för ensidig påverkan av ett kulturutbud som är torftigt och
undermåligt, produkter som exempelvis spekulerar i våldsmentalitet”.86 Även i propositionen förs det samma tongångar med fortsatt kritik av icke önskvärd kultur. Propositionen nämner i negativ bemärkelse att dessa nya kulturformer börjar bli ”attitydbildare”. Den nya,
våldsamma, barn- och ungdomskulturen målas upp som fördummande, att den endast är tillverkad för att den ska bli accepterad av så många individer som möjligt och att den
82 Prop.1974:28, s. 369. 83 Prop.1974:28, s. 42. 84 SOU 1972:66, s. 33. 85 SOU 1972:66, s. 177. 86 SOU 1972:66, s. 187.
21
förvandlar konsumenter till passiva individer som saknar ett kritiskt förhållningssätt.87 Gällande ungdomsgrupper beskriver SOU 1972:66 att det är vanligt att kulturella aktiviteter och kulturkonsumtion förändras över tid och när barn går över till att bli ungdom. Men trots insikten beskriver utredningen denna utveckling i negativa termer, och att stora grupper av ungdomar exempelvis minskar sitt läsande för att istället anamma andra kulturella aktiviteter. Återigen kommer kommersialiseringen av kulturverksamheten upp som boven i dramat, och utredningen menar att ”De kommersiella satsningarna på tonåringar är omfattande med delvis klart negativ inverkan på deras intresseinriktning”.88
Trots uppenbar kritik mot delar av barn och ungdomars kulturkonsumtion betonar SOU 1972:66 fortfarande ”egen skapande verksamhet är medel att utveckla fantasi och
medvetenhet hos barn och ungdomar”.89 Den statliga utredningen ställer sig alltså positiva till egen skapande verksamhet för barn och ungdom samt deras möjlighet till fantasiskapande, men kritiserar dem för att konsumera och delta i ”dålig” och ”undermålig” kultur. Detta är ett tecken på de motsägelsefulla aspekter som Pickering hävdar existerar inom
stereotypiseringsprocessen. De statliga dokumenten ger intrycket av att de vill uppmuntra barn och ungdomar till fritt skapande och kulturkonsumtion, men bara om det sker på ”rätt” villkor. Språkets ton gör det tydligt att barn och ungdomar måste förhindras från att
konsumera ”våldsam skräpkultur”. En stereotyp om det oskyldiga och sårbara barnet som måste skyddas skapas i de statliga dokumenten.
SOU 1972:66 och Prop.1974:28 definierar aldrig vad ”undermålig”, ”fördummande” och ”våldsam” kultur egentligen är, och det finns ingen konkret beskrivning till varför statlig kultur är bättre än kommersiell kultur. Det stämmer såklart att delar av det kommersiella kulturutbudet kan vara undermåligt och att det kan behövas offentligt stöttad kultur och kulturverksamheter för att se till att kulturutbud finns tillgänglig för fler. Men processen att dra all kommersiell kultur över samma kam som kulturrådet gör i de statliga dokumenten ger intrycket av att de automatiskt ser kultur som de själva inte kan kontrollera ur en negativ synvinkel. Kommersiell kultur och barn och ungdomars konsumtion av den kan därför ses som ett potentiellt hot mot maktordningen. Från de statliga dokumentens innehåll är det tydligt att Pickerings teori angående moralpanik är ständigt förekommande, på grund av att
87 Prop.1974:28, s. 292. 88 SOU 1972:66, s. 177–178. 89 SOU 1972:66, s. 256.
22
kulturrådet konsekvent pekar ut vissa kulturformer som barn och ungdomar inte borde ta del av och försöker hindra dem att delta i.
8.1.2 Örebro kommunhandlingar
Precis som i de statliga dokumenten tilldelas barn och ungdomar stor uppmärksamhet i de kommunala arkivhandlingarna. Efter att SOU 1972:66 lanserades genomförde Örebro
kommuns kulturnämnd en genomgång av den statliga utredningen. Kulturnämnden kom fram till att de riktlinjer och mål som berör barn och ungdomar inte kommer i konflikt med
kommunens egna åsikter gällande den politiska styrningen av kulturpolitiken. Det är dock intressant att nämna att Örebro kommun endast berörde barn och ungdomar i deras
genomgång av SOU 1972:66, handikappade och kvinnor nämndes inte.90 En stor utredning rörande Örebro kommuns fritidssamverkan genomfördes 1973 som pekar ut att stöd till barn och ungdomar är av stort intresse. I utredningen bestämmer kommunen att barn och
ungdomar ska ges möjligheten till en aktiv och meningsfylld fritidsverksamhet. Inga andra sociala grupper förutom barn och ungdomar fick ett fokus i fritidsutredningen.91
Genom 1970-talets gång utförs flera allmänna åtgärder för att underlätta för barn och
ungdomars kulturella aktiviteter och kulturkonsumtion i kommunen. Exempelvis är lånandet av barnböcker inte beroende av något lånekort och inga böter delas heller ut i samband med lån av barnböcker.92 Kommunens bibliotek har också filmvisningar för barn i samarbete med Örebro barn- och ungdomsteater.93 Örebro kommun satsade stort på verksamheten för barnfilmvisning år 1975 och la fram förslag till den lokala filmverksamheten för att utveckla filmverksamheten i kommunen för barn och ungdomar.94 Även i de kommunala dokumenten förekommer därför inte maktens andra ansikte, barn och ungdomar finns representerade och tas upp på den politiska dagordningen.
90 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Angående ”Ny kulturpolitik” (SOU 1972:67) 12 februari 1973, i Ny kulturpolitik och Kulturnämndsutredning 1971–1973 serie F7d Volymnummer 1, s. 4. (Örebro stadsarkiv). 91 Örebro Kommun. Kommunfullmäktige (ÖK:040): Handling Nr 219 1973, i Handlingar 187-243 1973 serie A1a Volymnummer 10, s. 4. (Örebro stadsarkiv).
92 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Referat från sammanträde med personal i yttre tjänst 11 februari 1972, i Övriga protokoll Stadsbiblioteket 1971–1991 serie A7 Volymnummer 1, s. 2. (Örebro stadsarkiv). 93 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Årsberättelse 1974, i Årsberättelser. 1971–1989 serie B1 Volymnummer 1, s. 19. (Örebro stadsarkiv).
94 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Kulturnämnden protokoll 1975 16 december 1975 serie A1 Volymnummer 4, s. 20. (Örebro stadsarkiv).
23
Samma år som barnfilmverksamheten utökades startar Örebro kommuns kulturnämnd även en egen barnkulturutredning som ska undersöka det lokala kulturutbudet för barn och ungdomar och komma fram till potentiella förbättringar. Även en arbetsgrupp tillsattes som kontinuerligt arbetar med barnkulturella frågor.95 Av de tre sociala grupperna i undersökningen är det endast barn och ungdomar som ges en egen specifik utredning. Ett ytterligare tecken på denna tydliga prioritering av barn och ungdomar i Örebro kommun förekommer när Örebro
kommuns kulturnämnd ska delta i en kulturkonferens i Karlstad. Örebros kulturnämnd kommer då med förslaget att konferensen ska fokusera på ”barnen och kulturen”. Kulturnämnden betonar inga andra grupperingar i relation till konferensen.96
Trots det stora fokuset på barn och ungdomskultur visar Örebro kommun en del av samma tendenser som de statliga dokumenten gjorde gällande kampen mot oönskade kulturprodukter och kulturaktiviteter. Detta visar sig tydligast i kommunstyrelsens handlingar från 1978, då Örebro kommun införde nya målsättningar inom den lokala kulturpolitiken. Målet för kommunens kulturpolitik var att ”utgöra ett slagkraftigt alternativ till det spekulativa kommersiella fritidsutbud som särskilt barn och ungdom utsätts för”, och att barn genom kulturen ska utvecklas till ”harmoniska individer”.97 Inom målsättningen skulle även
kommunala kulturverksamheter ”bereda ungdom möjlighet att lyssna till och lära känna god musik”. Samma mål gäller för ”god teater”.98 Kulturnämnden beslutar även i ett
nämndprotokoll från 1979 att tydligt motverka ”den kommersiella spekulationen inom barnkulturen”.99
Liknande direktiv ges i Stadsbibliotekets protokollsanteckningar från den 3 december 1975. I anteckningarna bestäms det att mindre ungdomsböcker med ”dålig kvalitet” skulle inköpas, samt att ”popmusik” ska inköpas i mindre utsträckning. Klassisk musik skulle istället inköpas i högre grad.100 Samma mönster kan urskiljas i kulturnämndens beslutsfattning gällande
95 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Kulturnämnden protokoll 1975 25 november 1975 serie A1 Volymnummer 4, s. 6. (Örebro stadsarkiv).
96 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Kulturnämnden protokoll 1975 25 februari 1975 serie A1 Volymnummer 4, s. 36. (Örebro stadsarkiv).
97 Örebro kommun. Kommunstyrelsen (ÖK:041): Kulturnämnden–målsättningar, reglemente 1978, i Stadsjurist Bengt Brolins handlingar 1967–1986 serie F7b Volymnummer 11, s. 1, 3. (Örebro stadsarkiv).
98 Örebro kommun. Kommunstyrelsen (ÖK:041): Kulturnämnden–målsättningar, reglemente 1978, i Stadsjurist Bengt Brolins handlingar 1967–1986 serie F7b Volymnummer 11, s. 6. (Örebro stadsarkiv).
99 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045). Kulturnämnden Protokoll 1979 9 april 1979 serie A1 Volymnummer 8, s. 16. (Örebro stadsarkiv).
100 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Protokoll från yttre-tjänst möte den 3 december 1975, i Övriga protokoll Stadsbiblioteket 1971–1991 serie A7 Volymnummer 1, s. 4. (Örebro stadsarkiv).
24
barnfilmverksamheten, att det endast skulle visas filmer till barn som var av ”god kvalitet”.101 Att den lokala kulturpolitiken har som mål att erbjuda kultur av ”god kvalitet” är i sig själv inte något negativt, men det visar att det existerar ett behov av att bestämma över den kultur som barn och ungdomar konsumerar. Kulturnämnden verkar även visa en viss tveksamhet till att stötta mer alternativa kulturaktiviteter för barn och ungdomar. Detta visar sig i en handling från kulturnämnden år 1976, där nämnden godkänner ett bidrag till ”alternativ barnens
festival”. Kulturnämnden sätter dock ett krav på att festivalen ska ”nedtona” sitt
motsatsförhållande till den mer ordinarie barnkulturella aktiviteten och festligheten ”Barnens dag” för att bidraget ska ges.102 Som i SOU 1972:66 och Prop.1974:28 är det tydligt att barn och ungdomar får en stor uppmärksamhet av de kulturpolitiska beslutsfattarna, men att
gruppen fortsätter att utsättas för makttekniker och stereotypiseringsprocesser i de kommunala dokumenten. Kommersiell kultur målas igen ut som undermålig kultur som måste bekämpas. De åtgärder som genomförs i kampen mot den undermåliga kommersiella kulturen kan klassificeras som mikrotekniken tvång inom maktteorin. Örebro kommun konstruerar likt de statliga dokumenten en stereotyp att barn och ungdomar är oskyldiga, ”harmoniska individer”, som måste hindras att skadas av undermålig och skadlig kommersiell kultur. Uttalandet om ”harmoniska individer” visar tydligt vilken önskvärd norm som stereotypisering av barn och ungdomar försöker konstruera och upprätthålla, och som skulle brytas om de konsumerar en viss sorts kultur.
8.2 Handikappade
8.2.1 SOU 1972:66 & Prop. 1974:28
I de statliga dokumenten SOU 1972:66 och Prop.1974:28 tilldelas även den sociala gruppen handikappade stor uppmärksamhet, dock inte till samma utsträckning som barn och
ungdomar. Angående handikappade menar SOU 1972:66 att den sociala gruppen i många fall har:
…stora praktiska svårigheterna att få kontakt. Ett handikapp medför ofta risk för isolering. Kulturell verksamhet kan bidra till att föra handikappade ur denna isolering. Separata kulturella aktiviteter för handikappade bör därför undvikas. Förbättrad information samt praktiska åtgärder i form av färdtjänst och handikappriktig utformning av samlingslokaler och kulturinstitutioner
101 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Kulturnämnden protokoll 1975 16 december 1975 serie A1 Volymnummer 4, s. 20. (Örebro stadsarkiv).
102 Örebro kommun. Kulturnämnden (ÖK:045): Kulturnämnden protokoll 1976 27 april 1976 serie A1 Volymnummer 5, s. 21. (Örebro stadsarkiv).
25 utgör de grundläggande åtgärderna. Stödet till de handikappades kulturella verksamhet bör höjas.103
Den statliga utredningen belyser den isolering som handikappade många gånger upplever och betonar att det är betydelsefullt för den kulturella verksamheten att hjälpa till att bryta denna isolering. Ställningstagandet att handikappade inte borde genomföra separata kulturella
aktiviteter, utan att de borde integreras med andra aktiviteter, går emot den sociala exorcismen som Pickering ofta menar präglar stereotypiseringsprocessen. Den statliga utredningen
fortsätter att belysa den betydelse som finns i att handikappade integreras i kulturlivet, då utredningen berör att handikappade inom olika vårdinstitutioner har svårigheter att utföra:
…aktiviteter utanför respektive institution. Många blir fixerade vid livsmönstret inom
vårdinstitutionen och har stora svårigheter att fungera ute i det öppna samhället. Olika former av kulturell verksamhet innebär för denna grupp bättre kontakter med omvärlden och berikar allmänt deras tillvaro… Kulturinstitutionerna bör bedriva uppsökande verksamhet i ökad omfattning.104
Propositionen förmedlar också målet om att minska handikappades sociala isolering och öka gruppens integrering i samhället. Propositionen beskriver att ”ökat stöd bör utgå till de handikappades kulturella verksamhet. Målet bör vara att integrera handikappverksamheten i annan verksamhet och att beakta handikappaspekten inom varje verksamhet”.105 Den statliga utredningen beskriver att uppsökande verksamheter för handikappade bland annat genomförs inom biblioteksverksamheten och skriver att:
Personer som inte själva kan besöka biblioteket eller på grund av olika handikapp inte kan tillgodogöra sig bibliotekets utbud på vanligt sätt omfattas av den sociala
biblioteksverksamheten. "Boken-kommer-verksamheten" är ett exempel. Den innebär att den sjuke eller handikappade får hembesök av en bibliotekarie.106
Den statliga utredningen påpekar dock att de politiska åtgärderna och resurserna till
handikappade fortfarande är ”otillräckliga och en fortsatt ökning är nödvändig. Denna bör ges hög prioritet… Målet för det kulturella stödet bör vara att integrera handikappverksamhet i annan verksamhet”.107 I regeringspropositionen lyfts handikapporganisationer och
handikappgrupper upp vid många tillfällen och tilldelas utrymme att föra fram sina åsikter på propositionens innehåll och ge remissvar. En av organisationerna är
103 SOU 1972:66, s. 179. 104 SOU 1972:66, s. 178. 105 Prop.1974:28, s. 65. 106 SOU 1972:66, s. 283 107 SOU 1972:66, s. 362.
