Vi kommer nedan att redogöra för den slutsats vi dragit av de resultat vi fått av våra analyser. Vi kommer även att diskutera dessa med utgångspunkt från de teorier som vi tagit del av, men också utifrån våra egna tankar och åsikter.
Vår första fråga löd: Vilket synsätt har lärare, specialpedagoger och skolledning gällande dyslexi?
För att få svar på ovanstående fråga valde vi att se på Perssons (2003) teorier om hur man kan se dyslexi genom det relationella- kontra det kategoriska perspektivet. Våra intervjufrågor koncentrerades därför på några av oss utvalda huvudkomponenter i dessa båda perspektiv nämligen inkludering, exkludering samt kategorisering av elever med dyslexi. Frågorna kom därför att handla om hur lärare, specialpedagoger och skolledning ställer sig till dessa.
Vi tycker att Perssons (2003) uppdelning av ett relationellt och ett kategoriskt perspektiv har gett oss en klar bild över vilka synsätt man kan ha gällande dyslexi. Vi har kommit fram till att våra intervjuade lärare och specialpedagoger har olika åsikter som kan härledas till båda perspektiven.
Efter att ha gjort dessa intervjuer och tagit del av olika teorier och forskning har vi kommit fram till att informanternas synsätt på dyslexi i viss mån ändå är relationellt. Denna slutsats har vi kunnat dra genom att de, likt Liberg (2003), i stora drag ser dyslektiska elever som personer som ska ingå i ett sammanhang där de tillsammans med lärare och specialpedagoger spelar en viktig roll. Annat som styrker detta påstående är att informanterna till stor del ställer sig mot Höiens & Lundbergs (1999) uppfattning, det vill säga att författarna i enlighet med det kategoriska perspektivet hävdar att det krävs specialundervisning för att dyslektiska elever ska nå optimal inlärningsförmåga.
Under arbetets gång har vi kommit fram till att det är viktigt att vara medveten om hur man som lärare och specialpedagoger ser på dyslexi, detta för att ha en klar bild över sin egen undervisning och dess syfte. Då det gäller de två motsatta perspektiv som Persson (2003) tar upp anser vi, precis som våra informanter, att man kring de frågor vi valt att arbeta med inte kan vara uteslutande relationell eller kategorisk. Detta då perspektiven, enligt oss är extrema vart och ett på sitt sätt. I undervisningen ser vi därför bara fördelar med att arbeta utifrån båda perspektiven.
Vår andra fråga var: Hur arbetar lärare, specialpedagoger och skolledning med de dyslektiska eleverna?
Vårt övergripande intryck är att våra vuxna informanter på skolan tänker relativt mycket på de dyslektiska eleverna i undervisningen vilket framgår av deras arbetssätt. Många av lärarna och specialpedagogerna tänker på att vara extra tydliga i både tal och skrift samt då de arbetar med de olika sinnena. Motiven till deras arbetssätt är att informanterna i grunden anser att dyslexi till stor del handlar om problem med att koda av orden rätt. Vi har av dessa anledningar kommit fram till att det är viktigt för oss som blivande lärare att ta reda på vilken definition vi har gällande dyslexi. Detta för att vi ska kunna veta vilka arbetsmetoder som är fördelaktiga att använda i undervisningen med dyslektiska elever. Myrberg (2005) tar också upp detta då han skriver att om man ska lyckas som lärare måste man ha ingående kunskaper
Vi blev imponerade av skolledningens sätt att behandla personal och elever. Det stod nämligen klart att man såg samarbetet mellan alla parter som den viktigaste komponenten i arbetet i skolan. Men också att man kämpade för att uppfattas som en enhet, där allas åsikter räknas. Vi ser det också som positivt att samtliga informanter verkade hålla sig uppdaterade då det gäller hur man ska arbeta med dyslexi i skolan. Det stora utbudet av tekniska hjälpmedel tyder också på att skolan har en policy gällande denna fråga som i allra högsta grad prioriteras. Vi har också kommit fram till att den enskilde specialpedagogen, läraren och biträdande rektorn är pålästa och kan motivera sina tillvägagångssätt i undervisningen.
Något vi däremot reagerade på var att alla de hjälpmedel som finns och som man också gärna framhåller, inte alltid används då man inte hunnit instruera vissa elever. Med detta vill vi säga att vi tror att tekniska hjälpmedel är ett bra komplement men att det aldrig kan ersätta en duktig pedagog.
Vår tredje fråga var: Hur upplevde eleverna att få diagnosen dyslexi och hur får de sina behov tillgodosedda idag?
Då det gäller hur våra elever upplevde att få diagnosen dyslexi skilde sig inte våra informanters uppfattningar från varandra speciellt mycket. Gabriella och Hanna minns inte hur de upplevde att bli diagnostiserade eftersom det var några år sedan. Isabella däremot kommer ihåg att hon inte tyckte att det var svårt att få diagnosen dyslexi. Gemensamt har de också att de anser att det är positivt med en diagnos då de får betydligt mer hjälp än tidigare.
Då informanterna verkade relativt opåverkade av sin situation blev vi en aning förvånade då den teori vi tagit del av ger en helt annan bild av dyslektiker. Som exempel uttrycker Gillberg & Ödman (1994) att dessa elever ofta känner sig ”tröga”. Myrberg (2005) skriver också om dyslektikers dåliga självbild då han redogör för hur dyslexin kan påverka hela personligheten negativt om inte rätt stöd ges. Vi antar därför att ovannämnda elever fått den vägledning de varit i behov av från början.
Gabriella, Hanna och Isabella är förhållandevis nöjda med den hjälp de får från skolan idag. De har tillgång till en mängd tekniska hjälpmedel som komplement till inlärningen. Det bör dock påpekas att de inte hunnit bli instruerade i alla verktyg än.
Då det gäller tekniska hjälpmedel ser vi det som en mycket god resurs men som likt mycket annat riskerar att fallera i brist på tid. Både Hanna och Isabella vittnar om detta då de nämner att de inte hunnit få instruktioner av vissa av de hjälpmedel som finns att tillgå.
Att eleverna är så pass positivt inställda till sin diagnos blev vi glatt överraskade till. Detta då vi tycker att skolan och dess personal verkar ta frågan om dyslexi på största allvar och som vi uppfattar det utgår från varje enskild elevs individuella behov.
6.1 Slutord
Det har varit både lärorikt och intressant att genomföra en studie om dyslexi, speciellt då det, som vi nämner i inledningen, är ett så pass vanligt funktionshinder att vi med största säkerhet kommer att möta dessa elever i vårt arbete som blivande lärare. Vi är medvetna om att vår undersökning som endast är inriktad på en skola gör att vi inte kan dra några generella slutsatser av resultatet. Då urvalsgruppen endast består av en biträdande rektor, tre lärare, två specialpedagoger och tre diagnostiserade elever på en utvald skola kan resultatet inte ge någon generell bild av hur dyslexi upplevs och hur man arbetar med dyslektiker. Vårt syfte har inte varit att jämföra olika skolor gällande dyslexi. Istället har syftet varit att få en inblick i hur man ser på och arbetar med dyslexi på en utvald skola. Vi finner det troligt att vår skola är ovanlig då det gäller det stora utbudet av tekniska hjälpmedel. Vår slutsats är också att vi är övertygade om att det är viktigt att ha en rektor och ledning som stöttar sin personal och sina elever gällande frågor som rör hela organisationen.
Vi anser att våra frågor blivit väl besvarade men det har även under arbetets gång väckts nya frågeställningar att forska vidare om. Skolan som vår studie vänt sig till har många tekniska hjälpmedel, men är tekniska hjälpmedel nödvändiga i arbetet med dyslexi? Då skolan inte hade några dyslektiska elever med annat modersmål än svenska ställde vi oss frågan om arbetet med dyslexi ter sig annorlunda om eleverna har svenska som andraspråk? Vi hoppas att andra studenter tar sig an dessa frågeställningar då vi tror att den läsningen hade blivit ytterst intressant. Vi hoppas att du som nu läst och tagit del av denna studie har fått en djupare insikt av hur våra intervjuade lärare och elever ser på dyslexi. Avslutningsvis vill vi säga att alla bör ha i eftertanke att vårt moderna informationssamhälle faktiskt till viss del utesluter en stor grupp människor om inte rätt hjälp sätts in.
Referenserna:
Bjar, Louise & Liberg, Caroline, 2003: Barn utvecklar sitt språk. Lund: Studentlitteratur Ericson, Britta, 2001: Utredning av läs och skrivsvårigheter. Lund: Studentlitteratur. Fast, Carina, 2007: Sju barn lär sig läsa och skriva. Stockholm: Elanders Gotab.
Gillberg, Christopher & Ödman, Maj, 1994: Dyslexi vad är det? Borås: Natur och kultur.
Höien, Torleiv & Lundberg, Ingvar, 1999: Dyslexi Från teori till praktik. Borås:
…Centraltryckeriet.
Johansson, Bo & Svedner, Per Olov, 1998: Examensarbetet i lärarutbildningen. Uppsala: X-0
…Graf Tryckeri.
Liberg, Caroline, 2006: Hur barn lär sig att läsa och skriva. Danmark: Studentlitteratur.
Lindell, CG & Lindell, Sonya, 1996: Dyslexi Problem och möjligheter. Småland: Tryckeri
….AB.
Lärarförbundet, 2005: Lärarens handbok. Stockholm: Tryckindustri Information
Läs- och skrivsvårigheter (otryckt) konsensusprojektet, 2005. Stockholm: Lenanders Grafiska
....AB
Persson, Bengt, 2003: Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Falköping: Elanders
…Gummessons AB.
Repstad, Pål, 1999: Närhet och distans. Lund: Studentlitteratur. Stadler, Ester, 1994: Dyslexi En introduktion. Lund: Studentlitteratur. Stömquist, Siv, 2000: Skrivboken. Malmö: Gleerups.