I denna studie har vi lyft fram forskning som bedrivits kring ämnet utagerande barn. Det vi har kunnat se är att det utagerande barnet har en försenad eller bristfällig talutveckling som kan leda till att de har svårt att uttrycka sig med ord så de gör det via handling i stället. Utagerade barn kräver oftast mycket uppmärksamhet, går lätt upp i varv, är oroliga samt kan bli våldsamma. Detta beror på att det kan finnas emotionell och social omognad hos barnet samt en otrygghet som har utvecklats hos barnet i tidig ålder.
Om vi ser tillbaka på vår frågeställning vilka kunskaper bör en pedagog ha i mötet med utagerade barn, så är det en medvetenhet om att det utagerade barnet har outvecklade färdigheter så som att kunna skifta fokus och växla mellan olika aktiviteter. Ett barn som har svårt att växla mellan aktiviteter har också även svårt att rätta sig efter en vuxens direktiv, det kan resultera i att barnet känner en större frustation och kan då svara med ett utagerande eller ett aggressivt beteende. En pedagog bör även vara medveten om att den miljö och sammanhang barnet befinner sig i har en viktig roll för barnets agerande. I vissa aktiviteter och miljöer framstår barnet som kompetent och initiativrik, samtidigt som de i andra miljöer och sammanhang framstår som okoncentrerad eller passiv. Därför bör barnets beteende ses och förstås i relation till det sammanhang barnet befinner sig i. Pedagog bör se det utagerande beteende som en separat del hos individen.
Utifrån vår första frågeställning kommer vi nu till vår andra frågeställning som är, hur en pedagog kan anpassa den pedagogiska verksamheten utifrån det utagerade barnets behov. Efter att ha tagit del av vad en pedagog bör känna till i mötet med utagerade barn har vi kommit fram till att det är fyra övergripande aspekter som en pedagog bör förhålla sig till för att kunna anpassa verksamheten till det utagerande barnets behov. Dessa fyra aspekter presentera vi i en handlingsplan där vi kort och koncists förklarar, utifrån forskningen, varför det är viktigt för en pedagog att reflektera samt att ta med dessa aspekter i arbetet för att kunna skapa en helhet där verksamheten anpassar sig till alla barn och där alla barn ska ha rätt till att utvecklas efter sina förutsättningar.
Här kommer vi att presentera de fyra aspekterna som pedagoger bör förhålla sig till för att kunna anpassa verksamheten utifrån det utagerande barnets behov:
Struktur och tydlighet
I arbetet med utagerade barn krävs det förutsägbarhet och tydlighet. Tydlig med vad som är tänkt och vad som ska hända under dagen. Detta är viktigt för de barn som ännu inte fått grepp om sin tillvaro och saknar tillit till vuxna, de är oftast upptagna med att hålla reda på vad som ska hända härnäst.
Arbetet med utagerade barn handlar om att kunna skapa ramar för barnen, då de behöver känna att det finns någon som kan hjälpa dem samt plocka upp alla lösa trådar när de själva inte klarar av att hålla ihop dem.
Utagerade barn har stor nytta av personer som är bestämda och konsekventa. Här är det viktigt att pedagoger reflekterar över sin roll i möte med barnen. Finns det en tydlig struktur på förskolan? Strukturen ska inte enbart vara tydlig för oss vuxna, utan det är barnen som först och främst ska kunna se och förstå strukturen. Samma sak gäller tydlighet. Något som är tydligt för oss vuxna är inte alltid så självklart och tydligt för ett barn.
Trygghet och tillit
Att ta ett barn tätt intill sig, så att barnet känner sig ett med världen är ”mammans” grundläggande uppgift. Det är där tilliten börjar. Men det är många av de utagerande barnen som inte känner sig ett med världen eller inte ens fått möjlighet att känna sig ett med världen. De är i konflikt med den. I stället för en grundtrygghet finns där en avgrund.
Därför anser vi att det är viktigt som pedagog att arbeta med att skapa goda relationer till barnen så att barnens tillit ökar. Som pedagog på förskolan ska det inte finnas rädsla för närhet och kroppskontakt med barnen, trots att det kan vara väldigt problematiskt i vissa situationer.
Verksamhetens miljö
Pedagoger måste hjälpa och stötta de barn som har brister i sin sociala kompetens. Kompetens hänger ofta samman med förväntningar, så när vi ställer krav på barns kompetens så är det viktigt att försöker ta hänsyn till vad som kan vara rimligt att förväntas utifrån barnets mognad och utveckling.
Kompetens är inget som vi föds med och kan därför det inte hellre ses som en mognads fråga. Utan kompetens kan ses som ett resultat av en persons insats och av hur miljön anpassas för att en individ ska kunna utveckla sin potential. Det tycks svårt att
komma ifrån mönstret till att enbart se på de enskilda barnet som ett problem och i och med att det enbart ses till det enskilda barnet så styrs fokus bort från undervisningen och pedagogikens utformning. Det glöms bort att reflektera över bidragande faktorer som rutiner, miljöer samt de aktiviteter som erbjuds till barnen. Som pedagog måste man se barnen som inkluderande i ett samspel med ett pedagogiskt sammanhang.
Rum och miljöer skapar identiteter, barnet kan ha olika identiteter i de olika pedagogiska miljöerna. I vissa aktiviteter och miljöer framstår barnen som kompetenta och initiativrika, samtidigt som de i andra miljöer och sammanhang framstå som okoncentrerade eller passiva. Därför anser vi att det är viktigt som pedagog, som är en del i en verksamhet, att reflektera över hur miljön ser ut på förskolan. Är miljön anpassad så att varje individ har möjlighet till utveckling?
Dokumentation och reflektion
Att dokumentera en utvecklingsprocess är viktigt, men ännu viktigare är det att följa upp det som dokumenterats och här faller många verksamheter platt. Dokumentation görs men faller sedan ut i det tomma intet. Pedagogiska dokumentationen ska ha fokus på verksamhetsutvecklingen, den ska se på barns lärande till det sammanhang som barnet befinner sig i.
Detta innebär att pedagoger måste se på samspelet mellan barn, hur den fysiska miljön ser ut samt granska och reflektera över sitt egna förhållningssätt. När en pedagogisk dokumentation bedrivs är det lätt att fokus enbart hamnar på den enskilda individen därför att barnet inte observeras i samspel med sin omvärld.
Det är det vi vill poängtera med denna punkt, hur lätt det är att fokus enbart hamnar på den enskilda individen. Är det någon mening att bedriva pedagogisk dokumentation om man som pedagog inte kan se till helheten?
Det kan låta som att dessa aspekter enbart är viktiga och har någon betydelse i möte med utagerade barn men självklart är detta viktiga aspekter att reflektera över i möte med alla barn i den pedagogiska verksamheten. Anledningen till att vi valt att belysa dessa aspekter gentemot det utagerade barnet beror på att de är i behov av mer stöd då deras sociala omognad och trygghet oftast inte har bekräftats. Vår tanke är inte att läsaren ska se vår handlingsplan som det enda rätta, utan vi hoppas kunna öppna upp till diskussion och reflektion kring pedagogernas och verksamhetens profession.
Foster (2009) tar upp att det inte finns mycket forskning kring vilka metoder och strategier som tillämpas i förskolan kring utagerade barn, detta är försåtligt då barn, familjer, relationer och kulturer är olika. Dokumentation är en viktig process för att fånga och följa upp verksamhetsutvecklingen då den ska se på barns lärande till det sammanhang som barnet befinner sig i. Därför tror vi att fortsatt forskning som belyser hur pedagoger för en dokumentation och hur den följs upp kan vara positivt då det oftast beskrivs att dokumentationer tappar sitt syfte och faller ut i tomma intet när den inte hinns följas upp.