I avsnittet redogörs för vad som framkommit i studien för att kunna besvara forskningsfrågorna och tillhörande syfte som presenterades i det inledande avsnittet.
I studien bekräftas att ansvarstagande och kultur hör samman, då det i det empiriska materialet påvisas att vad medlemmarna anser sig vara ansvariga för även kommer konkretiseras i organisationers hållbarhetsarbete. Detta då en utgångspunkt tagits i att vad majoriteten av individer i organisationerna anser sig vara ansvariga för återspeglas i hållbarhetsarbetet. Genom hållbarhetsaktiviteterna prioriteras olika intressentgrupper i organisationer och graden av regeltillämpning tenderar att variera. Detta illustrerar relationen mellan kulturer och ansvarstagande genom att kulturer är vad man tycker och faktiskt gör. Människors preferenser när det gäller ansvarstagande ligger därmed till grund för den
kulturform som dominerar i organisationer, och påvisar därmed att ansvarstagande och kultur utgör en helhet.
På så sätt fastställs att kulturer är av dynamisk karaktär och varierar beroende av individers varierade preferenser när det gäller ansvarstagande. Därför kan människor sägas skapa kulturen vilket överensstämmer med ett antropologiskt perspektiv av kultur och DCF. Vi kan därmed stödja Patel och Rayners (2012a) resonemang kring att kultur och ansvarstagande är relaterade till varandra. Då synsättet inom DCF alltså kunde tillämpas inom svenska bolag där hänsyn endast togs till den sociala aspekten, kan vi därmed hävda att DCF är tillämpbart även i denna kontext.
Detta medför att kulturer varierar oberoende av nationstillhörighet. Samtliga studieobjekt som använts utgör svenska organisationer, men trots deras gemensamma nationstillhörighet
påvisas att kulturen skiljer sig åt mellan dem. Således kan inte forskning som förenar kulturer med nation förklara organisationers val av hållbarhetsarbete, då det snarare hör samman med vad människorna inom organisationerna anser sig vara ansvariga för vilket varierar mellan olika sociala enheter. Därför är ett dynamiskt synsätt av kultur att föredra när det gäller planering av organisationers hållbarhetsarbete, varför det krävs att ansvariga inom
organisationer har en förståelse för kulturen och vad medlemmarna inom organisationer anser sig vara ansvariga för. Detta kan bidra till att ansvariga på så sätt får en djupare förståelse kring varför vissa hållbarhetsaktiviteter prioriteras, eller varför medlemmarna är för eller emot regeltillämpning. Det kan därmed underlätta för ansvariga när det gäller förändringar i
hållbarhetsarbetet då en förståelse för kulturformen inom organisationen kan skapa strategiska argument som är hänförliga till kulturformen och därmed anspelar på medlemmarnas
preferenser. Således påvisas att olika kulturformer kräver olika tekniker för att kunna bedriva ett bra hållbarhetsarbete och genomföra förändringar inom organisationer, genom att kulturen bygger på medlemmarnas preferenser.
Dessutom kan en förståelse för DCF underlätta för lagstiftande organ vid upprättande av regelverk och bidra med insikt om att standarder kan innebära begränsningar genom att människors åsikter kring regeltillämpning varierar. Idag präglas samhället av ett allt större fokus på regler, där detta inte alltid föredras eller är att betrakta som effektivt i vissa organisationer. Dock innebär regelstyrningen att allt fler organisationer tenderar att bli hierarkiska, något som skapar extremer. Studien påvisar att det kan föreligga problem om organisationer endast innehar en kulturform, då de tenderar att bli enkelspåriga och sakna en
76 helhetssyn, något som urskiljs i aktiviteterna. Det är därmed önskvärt att organisationer
planerar sina hållbarhetsaktiviteter utifrån alla de kulturformer som är aktiva för att uppnå en dynamik och ett pluralistiskt synsätt där olika intressentgrupper prioriteras och graden av regeltillämpning blir “lagom” i den bemärkelsen att det finns begränsningar samtidigt som innovationer möjliggörs. Ytterligare ett argument till varför hänsynstagande till samtliga kulturformer är av vikt är för att tillfredsställa alla medlemmar inom organisationen då de tenderar att ha olika åsikter kring ansvarstagande som kontinuerligt förändras. Detta påvisar även komplexiteten kring ansvarstagande och därmed hållbarhetsredovisning då människors åsikter varierar och skiljer sig åt. Därav krävs en förståelse för den dominerande kulturformen då de hållbarhetsaktiviteter som görs påvisar vad människor anser är viktigt, varav
ansvarstagande och kultur hör samman och utgör en helhet.
Vidare har det framkommit i studien att DCF kan förklara huruvida det finns en
överensstämmelse eller ej genom att det vid en renodlad kulturform, det vill säga då det endast finns en kulturform i organisationen, finns en överensstämmelse mellan
organisationens huvudsakliga verksamhet och hållbarhetsarbete. Däremot kan det föreligga svårigheter att skapa en överensstämmelse vid kombinationer av vissa kulturformer,
framförallt vid en hög klassificeringsnivå där det finns hierarkiska nivåer. För att skapa en överensstämmelse mellan hållbarhetsarbete och den huvudsakliga verksamheten så kan en hög klassificeringsnivå tänkas gynnas av en hög gruppnivå då den senare skapar interaktion och därmed att människor agerar på likartade sätt. När den höga klassificeringsnivån med hierarkiska nivåer däremot kombineras med en låg gruppnivå, där interaktioner inte sker i samma utsträckning, kan tänkas att människor agerar på olika sätt vilket gör att
överensstämmelsen reduceras.
Även i detta avseende är det av vikt för ansvariga inom organisationer att skapa en förståelse kring de dominerande kulturformerna i deras organisationer. Genom att kulturen baseras på medlemmarnas preferenser kring ansvarstagande, är det betydelsefullt att dessa preferenser återfinns i organisationens vision och affärsidé. Detta för att skapa tillfredsställelse hos medlemmarna samtidigt som hållbarhetsarbetet effektiviseras och ett generellt tänkande undviks. Om hänsyn tas till medlemmarnas preferenser avseende både hållbarhetsarbetet och i organisationens vision och affärsidé med flera, bidrar det till att överensstämmelsen inom organisationen ökar. Dock frångår studiens resultat Porter & Kramers (2006) resonemang kring att en överensstämmelse krävs för att skapa ett effektivt hållbarhetsarbete. Detta då två av studieobjekten påvisar ett omfattande hållbarhetsarbete där värde skapas för samhället, trots en avsaknad av överensstämmelse mellan deras aktiviteter och huvudsakliga verksamhet. Genom ovanstående resonemang bedöms att DCF, som präglas av ett synsätt där
ansvarstagande och kultur utgör en helhet, kan förklara varför organisationers
hållbarhetsarbete och grad av regeltillämpning skiljer sig åt mellan sociala enheter och därmed stöds Patel och Rayners (2012a) studie. DCF kan även förklara varför
överensstämmelsen mellan hållbarhetsarbetet och den huvudsakliga verksamheten skiljer sig åt mellan olika organisationer. Därmed har denna studie bidragit till en utökad kunskap kring DCF genom att påvisa att synsättet där kultur och ansvarstagande är relaterade till varandra även är applicerbart i en annan kontext.
77