5.1 Sammanfattning
Mitt syfte med denna undersökning var att forska i pedagogers uppfattningar inom tre olika skolformer. Dessa tre är Waldorf, Freinet och Bifrost, och jag undersökte pedagogernas resonemang kring variation i lärandet, och varför de resonerar som de gör. Jag valde dessa pedagogers uppfattningar eftersom de står för några av Skånes alternativa skolsystem till den traditionella grundskolan. Som jag nämner i inledningen så har jag mindre bra erfarenheter av den traditionella skolan när det gäller hur motiverade eleverna är. Andra alternativa grundskoleinriktningar som finns är bland annat Montessoripedagogiken efter Maria Montessoris filosofi, men denna inriktning fanns det inget utrymme för i min undersökning.
Likt vad Marton och Booth (2000) uttrycker i sin variationsteori så anser också de pedagoger som jag har intervjuat att det är viktigt att vi inte fastnar i traditionella mönster och rutiner, utan att vi bör öppna våra sinnen för nya perspektiv, nya sätt att se på världen, så att vår verklighet fylls av en variation av utvecklingsmöjligheter både för individen samt gruppen. Detta perspektiv delas även av mig själv.
Dessa tre pedagoger resonerar att variation skapas genom att erbjuda valmöjligheter där den kreativa sidan hos eleven får möjlighet att utvecklas. Därmed uppmuntrar man eleven i den personliga utvecklingen och ger henne eller honom den motivation och nyfikenhet som behövs för att lärandet ska bli lustfyllt. Det är en gemensam tanke att lärandet ska varieras på kreativa sätt så att det kan bli fyllt av glädje, eftersom glädje anses leda till motivation och nyfikenhet, som i sin tur sägs leda till utveckling. Detta uttrycker också professor Bartfai (1990) i sin uppsats där han menar att ett strikt och enkelspårigt skolsystem förstör utvecklingsmöjligheter för barnen.
5.2 Kritisk reflektion
5.2.1 Kritik mot kreativ variation
Ur många pedagogers synvinkel ska variation och kreativitet vara en naturlig del av lärandet, eftersom det är bra för utvecklingen både för individen och gruppen, och grundskolorna anses behöva främja barns kreativitet genom variation för att inte förstöra deras möjligheter i livet. Det finns dock argument för att en mer traditionell och konservativ skolgång, där förändringar
34
inte har högsta prioritet, skulle vara allt annat än farligt för vår utvecklingsframgång. Man motsätter sig inte variation i sig, men denna variation ska inte vara av kreativ konstnärlighet, utan följa de enkelspåriga mönster och rutiner vilka Bartfai (1990) nedvärderar.
En professor vid namn Karl-Erik Fichtelius (1990) ställer sig frågan: ”Är vi för kreativa för vår tid?” (Fichtelius 1990: 150). Han menar att det finns fördelar med konservatism i ett samhälle som förändras snabbt, och att det är viktigt för vår utveckling och framgång att inte låta de kreativa krafterna ta över. Det är en nödvändighet att inte alla individer utvecklas till att bli kreativa upptäckare eftersom det kan leda till kaos.
Han skriver i en uppsats som han kallar ”Kreativitetens funktion” om hur vi ska hoppas på att de kreativa krafterna inte tar över alltför snabbt, eftersom det skapar rörelser i samhället som leder till obalans:
Man hör ofta tal om att man vill utveckla människors kreativitet, och man ropar inom administrationer av olika slag efter kreativa personer. Men om alltför många är alltför kreativa så blir där ingen reda och framför allt ingen arbetsro. När det klankas på våra konservativa akademier brukar jag säga att vi skall vara glada att vi har dem, och vi får hysa förtröstan om att de kreativa krafterna slår igenom på ”lagom” lång sikt. (Fichtelius 1990: 151)
Variation i lärandet genom upprepningar av traditionella mönster och rutiner, vilket nedvärderas av de alternativa inriktningarna som vill ha mer kreativ variation genom konstnärlighet och hantverk, anses alltså inte av alla vara något som hotar utvecklingsframgången hos eleverna.
5.2.2 Kritik mot mitt genomförande av undersökningen
Det finns flera sätt att förbättra och höja värdet på undersökningen om den hade genomförts ännu en gång eller om en liknande undersökning ska genomföras av mig eller någon annan.
En fråga att reflektera över är vilken inverkan jag hade på pedagogerna och deras svar? Som jag nämner förut så tenderar pedagogerna att måla upp en bild av sin pedagogiska inriktning, som kanske inte är exakt hur den verkliga bilden ser ut. För att se huruvida pedagogernas resonemang stämmer så borde jag komplettera med observationer av lektioner och göra enkätundersökningar med elever och lärare. Som det var nu så var pedagogerna kanske helt inriktade på att ge mig den information som jag behövde om deras pedagogiska inriktning. En vidareutveckling av forskningsarbetet kunde vara att observera lektioner och
35
göra enkätundersökningar för att se hur väl den uppmålade bilden från pedagogernas resonemang stämmer överens med den verkliga bilden.
Man kunde också se till skillnader som finns och jämföra svaren från intervjuer, både inspelade och inte inspelade, med svaren från enkätundersökningar samt de svaren man får ut av att observera lektioner. Genom att göra denna sortens undersökning kunde jag även ha kommit fram till vilka skillnaderna blir om man spelar in samtalen eller inte.
En annan fråga värd att reflektera över är om undersökningen hade sett annorlunda ut om mitt eget sätt att uppfatta samtalen på hade varit annorlunda? Människor samtalar på olika sätt och uppfattar vad som sägs och uttrycks på olika sätt, och detta har att göra med vad man fokuserar på och hur uppmärksam man är vid olika tillfällen. Kanske hade en annan människa med mer livserfarenhet och erfarenhet av att intervjua människor uppfattat samtalen på ett annat sätt.
Jag anser att jag lyssnar aktivt under intervjuerna på vad som sägs, och det betyder att jag hör och uppmärksammar olika nyanser och vilka känslor som ligger bakom vad som sägs. Denna känslighet, som även är en av de egenskaper som tas upp som viktiga för att vara en framgångsrik intervjuare, kan göra att man uppfattar budskapet i intervjun på ett annat sätt än vad en person som inte är lika känslig för nyanser hade gjort. Det står i beskrivningen av den ”hantverksskicklige intervjuaren” att en bra intervjuare ”lyssnar till känslobudskapet” och känner av hur och när något är ”känsloladdat” (Kvale 2009: 182).
Har mina egna förkunskaper och erfarenheter fått mig att själv fylla i luckor och göra tolkningar som en annan person med en annan bakgrund inte hade relaterat eller förhållit sig till på samma sätt? Eftersom jag la ner ganska mycket tid på att undersöka studieområdet och inskaffa mig kunskap om varje inriktning så finns risken att jag själv har dragit vissa slutsatser eller fyllt ut resonemang med egna ord. En annan person utan förkunskap eller med andra erfarenheter av att intervjua hade kanske tolkat en del resonemang och uttryck på ett helt annat sätt, eller hade valt att inte fokusera på dem alls. Dock är det, som jag nämnt förut, viktigt att ha ”omfattande kunskap om ämnet för intervjun” för att kunna vara en skicklig intervjuare (Kvale 2009: 182).
36