Syftet med denna litteraturöversikt har varit att undersöka hur forskningsfältet om
djurassisterade metoder i arbete med barn och ungdomar som varit med om trauma eller levt med i övrigt svåra uppväxtförhållanden ser ut, samt hur befintlig forskning beskriver att djurassisterade metoder utförs, fungerar och vad det kan bidra med i arbetet med målgruppen. Vidare har uppsatsens övergripande syfte varit att undersöka huruvida djurassisterade
metoder, utifrån det vetenskapliga underlag som finns, har relevans för socialt arbete i Sverige idag. Det är detta syfte som står i fokus i den här delen av uppsatsen.
18 artiklar har analyserats extensivt och sju av dessa har även analyserats intensivt. Av den extensiva analysen har framkommit att majoriteten av studierna är från USA, Australien och ett fåtal från andra mestadels västerländska länder. Detta kan dock tänkas bero på att enbart studier på svenska och engelska har inkluderats, det är oklart hur läget skulle se ut annars. Forskningsområdet tycks i mycket vara tvärdisciplinärt, men socialt arbete och psykologi är de två vanligaste forskningsdisciplinerna inom ämnet. Urvalsprocessen, genomgången av tidigare forskningsöversikter och den extensiva analysen har också lett till slutsatsen att det finns relativt mycket studier om djurassisterade metoder överlag och också djurassisterade metoder för barn med svåra uppväxtförhållanden. Som tidigare forskningsöversikter bekräftat (O'Haire, Guérin & Kirkham, 2015) är studierna dock av varierande kvalitet. Enbart tio av de 16 studierna har exempelvis använt sig av kontrollgrupp. En av de kontrollgrupperna bestod av etiska skäl av barn utan traumatiska upplevelser, som stod utan behandling, och jämfördes med barn som utsatts för trauman och genomgick djurassisterad behandling (Hamama, Hamama-Ray & Dagan et al. 2011). Detta är förståeligt av etiska skäl, men gör studiens
resultat svårtolkat. Övriga studier med kontrollgrupp inkluderade dock enbart deltagare som tillhörde den avsedda målgruppen och den etiska aspekten hanterades genom att jämföra djurassisterad behandling med det som brukar kallas ”treatment as usual” (TAU), vilket i dessa studier inneburit olika former av behandling som inte varit djurassisterad. Alla studier visar på positiva effekter av de djurassisterade metoderna. I nio av tio studier som inkluderat kontrollgrupp återfinns signifikant bättre resultat för interventionsgruppen än
kontrollgruppen. En studie uppvisade ingen skillnad på traditionell KBT, kognitiv
beteendeterapi, jämfört med EFP, Equine-faciliated psychotherapy, för individer med PTSD (Mueller & McCullough, 2017, s. 1168).
Den extensiva analysen ledde vidare till flera frågor avseende hur de olika djurassisterade metoderna egentligen gick till och vad det var som fungerade, det vill säga vilka de
verksamma mekanismerna var. Gemensamt för deltagarna i de sju studier som analyserades intensivt var att alla, i enlighet med litteraturöversiktens inklusionskriterier, hade olika typer av svåra erfarenheter under uppväxten och att författarna alla menade att detta riskerade leda till psykiska eller psykosociala konsekvenser av olika omfattning. Artiklarna återkom till barnens rädsla, avsaknad av socialt stöd eller en trygg vuxen, bristande tillit och otrygga anknytningsmönster (Mueller & McCullough, 2017, s. 1165; Dunlop & Tsantefski, 2018, s. 17; Balluerka et al. 2015, s. 193; Signal et al. 2013, s. 25; Dietz, Davis & Pennings, 2012, s. 667). Detta gemensamma tema återkom också i artiklarnas beskrivning av insatsernas utformning och i förklaringen till varför djurassisterat arbete fungerar. Insatserna var i de olika studierna utformade på olika sätt och med olika djurart, men gemensamt var dels att barnen fick lära sig att hantera och ta hand om djuren (Murry & Allen, 2012, s. 418) samt att deltagarnas känslor, upplevelser och reaktioner relaterades till djurens och tvärtom (Signal et al. 2013, s. 27). Tanken om att det som händer med djuret speglar deltagarnas tankemönster, beteende och reaktioner i övriga delar av livet återkom ofta (Signal et al. 2013, s. 27;
Balluerka et al. 2015, s. 197). En av de vanligaste förklaringsmodellerna till varför
djurassisterade metoder fungerar var anknytning. Anknytningsrelaterade problem återfanns i beskrivningen av deltagarnas problematik och övningar som gick ut på att hitta nya interna arbetsmodeller och lära sig skapa trygga relationer beskrevs återkommande i insatserna. Synen på att detta sedan fördes vidare till övriga delar av barnens liv var också genomgående (Balluerka et al. 2015, s. 197). Vissa forskare skrev uttryckligen att det djurassisterade arbetet kan läka anknytningsskador, bland annat genom möjligheten för barnet att uppleva trygg beröring (Mueller & McCullough, 2017, s. 1169). Detta identifieras i den programteoretiska analysen inspirerad av kritisk realism som en verksam mekanism i djurassisterade metoder, åtminstone med den här studiens målgrupp barn med svåra uppväxtförhållanden.
Av både den extensiva och intensiva analysen finns några saker som tyder på att området än så länge är underteoretiserat; det verkar inte finnas någon enhetlig förståelse eller
förklaringsmodell för vad i det djurassisterade arbetet som skapar de eventuella effekterna. Utifrån de inkluderade studiernas varierande kvalitet framgår också att mer forskning om djurassisterat arbete med den aktuella målgruppen behövs, och då framförallt studier av hög metodologisk kvalitet, större deltagarantal, randomiserat urval och användning av
kontrollgrupp. De inkluderade studiernas varierande metodansatser, likväl som variationen i vilka djurassisterade metoder som undersökts, medför vissa svårigheter i att identifiera programkomponenter utifrån den programteoretiska utgångspunkten. Studierna som inkluderats i den intensiva analysen använder sig av olika tillvägagångssätt för mätning av utfall. Studierna undersöker också ett flertal olika djurassisterade metoder, vilka innefattar allt från närvaron av en servicehund vid ett utredande samtal (Krause-Parello et al. 2018) till behandling som innefattat 34 djurassisterade sessioner, med övernattning på en hästgård, två
dagar i veckan i 12 veckor (Balluerka et al. 2015). De olika djurassisterade metoderna är uppenbart svåra att jämföra. Det är tänkbart att en mer enhetlig beskrivning av
programkomponenter, framförallt avseende insats, utfall och verksamma mekanismer, hade kunnat göras om enbart en djurassisterad metod hade analyserats. Det finns som beskrivet ovan dock likheter i de analyserade studiernas målgrupp, utfall, användandet av djur och verksamma mekanismer. Programteori ska inte ses som en ”one-size-fits-all approach”
(Funnel & Rogers, 2011, s. xxi) och det beskrivs som viktigt att inte tvinga in den utvärderade verksamheten eller metoden i ett förutbestämt format, för att undvika att viktiga faktorer utelämnas eller att andra aspekter överdrivs. I aktuell uppsats är det flera olika metoder, eller program, som har analyserats. Genom att lyfta både likheter och skillnader mellan de olika djurassisterade metoderna har vissa programkomponenter kunnat identifieras. Under rubriken ”Förslag till vidare forskning” ges förslag på hur arbetet skulle kunna utvecklas vidare. Deltagarna i de inkluderade studierna har, utifrån studiernas mätta variabler, upplevt positiva utfall av djurassisterat arbete och även om det utifrån det befintliga vetenskapliga underlaget är svårt att generalisera eller uttala sig säkert om djurassisterade metoders effekt bör det tolkas som en indikation på att djurassisterat arbete kan vara hjälpsamt. Utifrån den intensiva
analysen av insatsernas verksamma mekanismer kan metoderna tänkas vara extra verksamma för barn som upplevt våld, övergrepp eller andra trauman. Av studierna framgår att djuren bidrar med trygghet, att deras villkorslösa acceptans minskar stigmatisering och känsla av avvisande och att djuren genom beröring och aktiviteter ger ökad kroppskännedom, vilket identifieras som viktigt för barn som blivit utsatta. Djuren uppges utifrån detta underlätta relationsbyggande, särskilt kopplat till anknytningsrelaterade problem (Mueller &
McCullough, 2017, s. 1169; Balluerka et al. 2015, s. 194). Denna beskrivning och
förklaringsmodell är återkommande i de flesta studier, oavsett hur den djurassisterade insatsen har varit utformad. Djuren beskrivs som en mellanhand mellan terapeut och klient och uppges underlätta kommunikationen (Krause-Parello et al. 2018, s. 2-5; Dietz, Davis & Pennings, 2012, s. 668; Murry & Allen, 2012, s. 416). Det krävs dock mer forskning för att kunna dra en säker slutsats om det och för att kunna utesluta - eller identifiera - förekomsten av andra mekanismer, som inte syns. Ingen av studierna har heller uttalat skrivit om verksamma mekanismer och det är möjligt att det är uppsatsens kritiskt realistiska och programteoretiska utgångspunkt som lagt fokus på detta. En forskningsöversikt med andra teoretiska och vetenskapsteoretiska utgångspunkter skulle tänkbart ha fokuserat på andra aspekter av de analyserade artiklarna, men för att kunna besvara frågeställningen hur djurassisterade metoder fungerar krävs en förståelse för de underliggande mekanismerna.
För att återkomma till litteraturöversiktens övergripande syfte; har då djurassisterade metoder för barn med svåra uppväxtförhållanden relevans för socialt arbete i Sverige idag? Ja, med utgångspunkt i att alla analyserade studier uppvisar goda utfall och har lett till signifikanta positiva förändringar för deltagarna på flera av de mätta variablerna dras slutsatsen att djurassisterade metoder utifrån det vetenskapliga underlag som finns har relevans för socialt arbete i Sverige idag. Artiklarnas beskrivning av djurens öppna, accepterande, ärliga och villkorslösa bemötande och interagerande med barnen, samt läkandet och tryggheten det uppges ge, är en av flera viktiga lärdomar som kan tänkas vara relevanta att applicera även på traditionellt relationsbaserat socialt arbete. Ytterligare en sådan aspekt är det som beskrivs som att rollerna mellan klient och personal luckras upp i det djurassisterade arbetet; att
klienten inte bara är klient och genom förändringen av roller upplever minskad stigmatisering (Mueller & McCullough, 2017, s. 1166). Detta beskrivs som en viktig och positiv faktor och det kan, i likhet med vad en svensk doktorsavhandling kommit fram till, tänkas att även den professionelles roll och beteende förändras (Carlsson, 2017, s. 86f). Det kan tänkas att även
detta vore något att bära med sig och reflektera över utifrån det traditionella sociala arbetets ramar. De analyserade studierna har dock, som beskrivet ovan, vissa metodologiska
begränsningar som gör det svårt att i en större utsträckning generalisera resultaten eller uttala sig säkert om metodernas effekt och verksamhet. Mer forskning krävs därför för att fortsätta undersöka området. Litteraturöversiktens inkluderade studier ger dock en god indikation på att djurassisterade metoder kan vara hjälpsamt för målgruppen och därför kan tänkas ha en plats i socialt arbete i Sverige idag.