Denna studie har försökt utröna huruvida Sverigedemokraterna använder en säkerhetiserande diskurs genom att använda diskursteori samt säkerhetiseringsteori för att bryta ned och analysera diskursen. Här följer en kort sammanfattning av analysens resultat och några slutsatser och reflektioner över möjliga konsekvenser.
I analysen framgick det att diskursen är organiserad kring nodalpunkten “trygghet”, som framställs genom ekvivalenskedjor som avsaknad av grov brottslighet och våld. Det framgår att det är en hegemonisk diskurs som trycker undan andra alternativa betydelser av begreppet trygghet genom kraft i artikulationer. Detta upplöser det antagonistiska förhållandet mellan motstridiga diskurser som hanterar begreppet trygghet i samma sociala rum. De sociala rum som är centrala i diskursen är följaktligen organiserade genom begreppen “samhället” och “den nationella identiteten”, som utmärker myten “Sverige” och “det svenska samhället”. “Det svenska samhället” som myt får även betydelse i form av vad den utesluter. Genom artikulationer bildas olika grupperingar där “de andra” skiljs från “oss”; där “skötsamma”
svenska medborgare ekvivaleras med “oss” medan de som inte passar in (exempelvis kriminella, utlänningar eller meningsmotståndare) stöts bort från betydelsen av ”oss” som innefattas i “det svenska samhället”. Detta artikuleras implicit som en objektiv verklighet, där andra tolkningar av “det svenska samhället” såväl som “trygghet” trycks undan och förskjuts till det diskursiva fältet av alternativa betydelser. Med framhävningen av en tolkning och en grupp som skyddsvärd före andra som objektivt sant, blir diskursen dessutom polariserande och kan bidra med ökade klyftor mellan publiken till budskapen och de som utesluts ur den diskursiva gemenskapen. Vidare framställs det som en objektiv självklarhet att staten ska garantera tryggheten för dess medborgare och samhället. Detta har betydelse för framställningen av hot - då det blir statens skyldighet att skydda samhället och därmed tjänar som motivering för säkerhetiserande aktörer att söka större politiskt inflytande för att kunna genomföra åtgärder. Med detta blir även framställningen av ett hot formulerat som en objektiv sanning.
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson konstruerar en bild av ett oigenkännligt Sverige som befinner sig i krig mot otryggheten i samhället. Genom en användning av påstådd statistik och fakta utan att alls referera till faktisk forskning framställer Åkesson i sin bok denna bild av samhället som objektivt sant, utan behov av några vidare belägg för det som påstås.
Sverigedemokraternas framhävning av en hotbild mot Sverige och det svenska samhället med betoning på “krig” och överlevnad lyfter upp det till en säkerhetsfråga som står över annan politik. För att “återupprätta ordning och trygghet” vill de att samhällets resurser ska nyttjas maximalt med en användning av militär och “okonventionella verktyg” för att åtgärda hotet.
“Sverige”, som samhälle och identitet, uttrycks därmed av Sverigedemokraterna som ett referensobjekt som är hotat av otrygghet i form av grov brottslighet och våld och kräver akuta åtgärder innan det är för sent. Det betonas att ju längre åtgärderna dröjer, desto mindre chans har samhället att överleva.
Genom diskursanalysen har alla kännetecken hos en säkerhetiserande diskurs framgått vid analys av artikulationer från Sverigedemokraterna och partiledare Jimmie Åkesson. Vad det kan ha för betydelse för eventuella sociala konsekvenser kommer diskuteras härnäst. Enligt Buzan, de Wilde och Wæver (1998: 24) utgörs en säkerhetiserande diskurs i grunden av en självrefererande praktik. Då det påstådda hotet inte nödvändigtvis är verkligt men ändå presenteras som sådant konstrueras genom det säkerhetiserande agerandet en legitim anledning för “okonventionella verktyg” och våldsanvändning, oavsett hotets faktiska existens.
Kopplingen till populism och högerextremism som den tidigare forskningen påvisat gör detta särskilt intressant att reflektera över. Magcamit (2017: 8–9) menade att populistiska partier kan utöva betydligt större makt och inflytande vid konstruktionen av hot mot ett referensobjekt.
Anledningen är att det tilltalar den nationalistiska naturen hos deras väljare, som agerar publik till det säkerhetiserande agerandet. Populister vid makten har därmed betydligt lättare att genomföra säkerhetiseringsprocessen vilket möjliggör verkställande av extraordinära medel och ett legitimerande att bortse från demokratiska regler och processer. Denna uppsats belyser således problematiken med säkerhetisering i relation till populism, där en säkerhetiserande diskurs kan öppna upp en väg för populister till makten med potentiella konsekvenser för det demokratiska systemet - oavsett om det finns ett verkligt hot eller inte.
I en tid av ökad internationell utveckling mot populism och nationalism visar även denna studie tydligt på kopplingen mellan dessa och en användning av säkerhetiserande diskurs. Detta gäller trygghet såväl som migration, som de exempel av tidigare forskning lyfter fram. Således kan dessa slutsatser som främst inriktar sig på Sverigedemokraterna även anpassas och generaliseras till utvecklingen i andra länder, med liknande partier och grupper på uppgång.
Det som denna studie tillför till debatten är inkluderandet av trygghet som föremål för säkerhetiseringsstudier. Varför begreppet inte begrundats ingående tidigare i detta
forskningsområde, till förmån för det mer debatterade begreppet migration, är en fråga värd att reflektera över. Vidare kan det vara så att trygghet har förknippats med och varit nära sammankopplat med det svenska välfärdssamhället, eller “folkhemmet”, i svensk debatt.
Därmed kan det ha blivit motiverat som ett säkerhetsproblem först när välfärdssamhället antagits vara hotat till följd av utbredd migrationsdebatt och säkerhetisering av migration; att otryggheten som eget fenomen inte begrundats förrän det satts i termer av migration. Det skulle vara en möjlig förklaring till avsaknandet av studier kring säkerhetisering av trygghet i en svensk kontext. Som exempelvis Magcamit (2017) visat, förekommer redan sådana studier utanför Sverige (om än till en begränsad grad). Detta i sig visar att denna utveckling, och de slutsatser som är dragna i relation till högerpopulistiska partier, gäller även i en internationell kontext och inte bara Sverige som enskilt fall.
Målet med denna undersökning har inte varit att ta reda på huruvida det sker en säkerhetiseringsprocess av trygghet i Sverige. Som tidigare beskrivits måste en betydande del av publiken till de säkerhetiserande budskapen ta till sig den socialt konstruerade verklighetsbilden innan det är en fråga om säkerhetisering. Vidare forskning om Sverigedemokraterna och deras säkerhetiserande agerande skulle kunna undersöka deras publik och analysera hur bilden av ett hot mot tryggheten i Sverige mottagits av den svenska befolkningen - således dra slutsatser kring huruvida det sker en process av säkerhetisering inom detta område. Alternativt skulle det vara intressant att studera hur svensk media lyfter fram trygghet och om det därigenom pågår säkerhetisering. Slutligen skulle forskning av detta problemområde utifrån ett komparativt perspektiv vara till nytta för att bilda bättre förståelse för fenomenet. Exempelvis skulle vidare forskning kunna studera och jämföra diskursen mellan olika högerpopulistiska partier i olika länder för att kartlägga hur utvecklingen ser ut i ett internationellt perspektiv. Med att bredda forskningen från att endast fokusera på migration och integration till att undersöka närbesläktade begrepp som trygghet, gör att förståelsen för populistiska partier och deras verklighetsbild kan fördjupas. Detta kan behövas i en tid av ökad nationalism och säkerhetiserande diskursanvändning.