Umeå universitet
Statsvetenskapliga institutionen
“Krig på gatorna”
En diskursanalys av Sverigedemokraternas säkerhetisering av trygghet
C-uppsats i statsvetenskap vid Umeå Universitet VT 2019
Dennis Degerfeldt
“War on the streets”
A discourse analysis of securitization of safety by the Sweden Democrats
Abstract
Denna uppsats har som syfte att analysera säkerhetisering av trygghet med fokus på den diskurs som används av Sverigedemokraterna och partiledare Jimmie Åkesson. Det teoretiska ramverk som används i studien bygger på Laclau och Mouffes diskursteori samt säkerhetiseringsteori, för att dekonstruera diskursen och dra slutsatser kring huruvida det kännetecknar ett säkerhetiserande agerande. Materialet som analyseras är Sverigedemokraternas särskilda principprogram från 2011 samt Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet. Genom diskursanalysen framgår en konstruktion av ett existentiellt hot mot det svenska samhället, vilket legitimerar en användning av okonventionella verktyg och akuta åtgärder utanför det normala inom politiska processer. Det argumenteras därmed att alla kännetecken för en säkerhetiserande diskurs framgår i artikulationer av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Denna studie bidrar med vissa nya insikter om säkerhetisering av trygghet i koppling till högerpopulism, som kan utgöra grund för framtida forskning inom ämnet.
Nyckelord: socialkonstruktionism, diskursanalys, diskursteori, säkerhetisering, trygghet,
högerpopulism, Sverigedemokraterna
Innehållsförteckning
1. Inledning 3
1.1 Syfte och frågeställningar 4
1.2 Avgränsningar 4
2. Tidigare forskning 5
3. Teori 7
3.1 Diskursanalys 7
3.2 Diskursteori 9
3.2.1 Tecken och betydelsebildning 9
3.2.2 Diskurs, moment och nodalpunkter 10
3.2.3 Artikulation, element och flytande signifikanter 11
3.2.4 Objektivitet, politik och makt 12
3.2.5 Subjektspositioner, identitet och ekvivalenskedjor 14 3.2.6 Antagonism, hegemoni och dekonstruktion 15
3.3 Säkerhetiseringsteori 16
4. Metod 19
4.1 Diskursteori som metod 19
4.2 Urval av material 20
4.3 Analytiskt tillvägagångssätt 20
4.4 Metodkritik 21
5. Analys 23
5.1 Dekonstruktion 23
5.1.1 Knuttecken och det objektivt självklara 23
5.1.2 Antagonismer och hegemoni 25
5.1.3 Subjektspositionering och gruppbildning 28
5.2 Säkerhetisering 30
5.2.1 Referensobjekt 30
5.2.2 Existentiellt hot 32
5.2.3 Akuta åtgärder 33
6. Slutsatser och diskussion 35
7. Käll- och litteraturförteckning 38
1. Inledning
Lag och ordning är ett ämne som på senare tid toppar medierapportering och sociala medier (Garcia 2018, Eriksson 2017). Den senaste nationella trygghetsundersökningen (NTU) som genomfördes av Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att 42 procent av Sveriges befolkning oroar sig för brottsligheten i samhället, vilket är en betydligt högre andel än för fem år sedan (Brå 2019). Det är denna undersökning som de flesta forskare, opinionsbildare, politiker och medier hänvisar till i debatten om brottslighet. Den har däremot kritiserats av vissa över att ge en skev bild av verkligheten, med ett stort bortfall på 63,3 procent som inte svarat i undersökningen och därmed påverkar dess trovärdighet. Dessa brister har enligt debattörerna knappt uppmärksammats eftersom NTU har en dominerande ställning och uppfattas av många som en absolut sanning (Elefalk et al. 2019). Politiker uttalar sig mer om brottslighet, med ett stort fokus på lag och ordning vid det senaste valet 2018 (TT 2018; Larsson 2018), vilket påverkar allmänhetens bild av verkligheten - som inte nödvändigtvis behöver stämma överens med den faktiska verkligheten.
Partiet Sverigedemokraterna (SD) driver som en politisk huvudfråga att skapa “ett tryggt Sverige” (SD, u.å.), vilket antyder att samhället idag är otryggt. Otrygghet kännetecknas av en rädsla att utsättas för brottslighet. Partiledaren Jimmie Åkesson målar upp en bild i sin bok Det moderna folkhemmet (2018: 99) av att samhället blir allt mer otryggt för dess medborgare och att listan över antalet oroväckande tecken som visar hur samhället blir mer otryggt kan göras
“oändligt lång”. Hur man väljer att formulera sig avgör vilket budskap som publiken tar till sig.
Med att framhäva ett problem som något utanför all kontroll och som hotar människors vardag
upphöjs det problemet till en fråga om säkerhet. Formuleras ett problem på ett sätt att det
framställs som ett hot mot säkerheten som kräver åtgärder utöver det normala inom politik sker
en process av säkerhetisering (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 21). På så sätt kan trygghet
framställas som en akut säkerhetsfråga. I svenska studier med fokus på högerpopulism har detta
däremot inte studerats tidigare. Huruvida Sverigedemokraterna framställer tryggheten i
samhället som hotad och med detta motiverar en användning av medel utanför normala
politiska processer är således vad som kommer undersökas i denna studie. I och med fokuset
på hur någonting framställs blir det naturligt att genomföra en diskursanalys för att bryta ned
vad som faktiskt påstås och impliceras vid tal och skrift.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att dekonstruera och analysera huruvida Sverigedemokraterna använder en säkerhetiserande diskurs kring “otrygghet”. Det som ska studeras är själva diskursen som används av Sverigedemokraterna i relation till trygghet och otrygghet och genom en diskursanalys dra slutsatser huruvida diskursen kännetecknar ett säkerhetiserande agerande.
De frågeställningar som jag tänker studera för att uppnå mitt syfte är som följande:
● Hur artikuleras och framställs trygghet av Sverigedemokraterna och dess partiledare?
● Hur är diskursen organiserad; kring vilka knuttecken?
● Vad framställs som självklarheter eller som objektiva sanningar?
● Framhävs ett referensobjekt, hot mot säkerheten och akuta åtgärder?
● Vilka potentiella sociala konsekvenser kan uppstå om Sverigedemokraterna använder en säkerhetiserande diskurs?
1.2 Avgränsningar
Då det är en begränsad studie som ska genomföras kommer den inte göra anspråk på att vara heltäckande. I egenskap av en diskursanalys kommer jag att välja ut ett antal citat eller stycken att studera och analysera ur en begränsad mängd textmaterial. Jag kommer med detta inte att undersöka säkerhetisering som fenomen i sig eller möjliga konsekvenser av säkerhetisering.
Däremot kommer jag diskutera eventuella sociala konsekvenser som kan uppstå genom ett
säkerhetiserande agerande. Jag kommer heller inte undersöka hur väl det som påstås genom
diskursen faktiskt stämmer in på verkligheten, då målet med denna studie endast är att
analysera huruvida diskursen är säkerhetiserande; det vill säga hur saker och ting framställs
och lyfts fram genom diskursen - inte huruvida det som påstås stämmer eller inte.
2. Tidigare forskning
Tidigare forskning om säkerhetisering har främst behandlat diskurser kring migration som ett säkerhetsproblem. Didier Bigo (2002) undersöker orsaker till den ständiga föreställningen om migration som ett säkerhetsproblem i förhållande till bland annat terrorism och brottslighet såväl som integration. Han kopplar säkerhetisering av migration med bland annat högerextrema partier och en fruktan hos politiker att förlora den symboliska kontrollen av de territoriella gränserna (Bigo 2002: 65). Andra studier fokuserar på hur politiska partier samt media diskursivt konstruerar migration som ett hot mot säkerheten (Gulmez 2018; Colombo 2018).
Det undersöks även kopplingar mellan säkerhetisering av migration och rasism (Ibrahim 2005;
Bigo 2002), där migranter genom diskurs förvandlas till agenter som hotar den mänskliga säkerheten. Otrygghet berörs till viss mån av dessa studier, oftast definierat i relation till hot och migration, men inte som ett eget fokus.
Det som översiktligt framgår av forskningsfältet är att säkerhetisering ofta anknyts till diskurser från högerextrema och populistiska partier. Exempelvis studerar Stakic (2015) hur serbiska högerextrema organisationer konstruerar LGBTIQ-minoriteter som ett hot genom diskursanalys av bland annat högerextrema hemsidor, rapporter och uttalanden i media.
Magcamit (2017) går ett steg längre och gör en tydlig koppling mellan säkerhetisering och populism. Han menar att populism hänger på förmågan hos dess ledare att övertala väljare att deras primära mål är att säkra statens och dess medborgares intressen. Genom att presentera problem som existentiella hot mot inte bara statens intressen utan statens själva överlevnad tar de populistiska ledarna, i form av säkerhetiserande aktörer, dessa problem över den normala politiken till en nivå av politisk nödsituation. Detta legitimerar populister vid makten att kunna ignorera policyprocesser och demokratiska regler med en användning av extraordinära medel som vanligtvis inte hade varit tillåtet. Vidare, tack vare den nationalistiska naturen hos publiken (väljare och politiker) kan populistiska ledare utöva betydligt större makt och inflytande vid den politiska och sociala konstruktionen av hot - vilket gör verkställandet av extraordinära medel mindre besvärligt för populister att genomföra (Magcamit 2017: 8–9).
På samma sätt som den tidigare forskningen kring säkerhetisering framförallt kretsat kring
invandring och migration, är det även det vanligast förekommande föremålet för analys vid
forskning om Sverigedemokraterna - i och med att det kännetecknas som ett nationalistiskt och
invandringskritiskt parti. Exempelvis undersöker Elgenius och Rydgren (2017)
Sverigedemokraternas retorik kring politiskt svek och förfall samt konstruktion av en svensk gyllene ålder med betoning på etno-nationalism. Anklagelser mot en etablerad politisk “elit”
som sätter egna intressen före nationen och medborgarna samt en vilja att stärka nationen genom att göra den mer etniskt homogen är drivkrafter för populistiska partier. Därmed konstrueras en bild av immigration som ett hot mot den nationella identiteten såväl som ett hot i form av brottslighet och otrygghet. Vid det uppfattade hotet mot den nationella identiteten skapas en känsla av “att inte känna sig hemma längre” och en saknad av vad som framställs som en bättre dåtid. Mer specifikt i Sverigedemokraternas fall handlar det om en längtan efter att återgå till det svenska “folkhemmet” (Elgenius och Rydgren 2017: 353–355). Vidare undersöker även Norocel (2016) “folkhemmet” som koncept hos högerpopulistiska partier i Sverige med särskilt fokus på Sverigedemokraterna.
Till sist har Klara Hermansson (2018) studerat närmare hur tre partier, Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna, uttryckt sig kring trygghet (och otrygghet) i politiska debatter. Hon beskriver hur kriminalpolitiken kommit att präglas av ett ökat fokus på rädsla för brott. Den centrala roll som begreppet trygghet fått i svensk debatt är i linje med denna internationella utveckling. Begreppet otrygghet används i den svenska debatten för att beskriva allmänhetens oro och rädsla att utsättas för brott samtidigt som begreppets innebörd egentligen är ganska diffust. Olika politiker och allmänheten kan därmed tillskriva olika betydelser för begreppet (Hermansson 2018: 179–180). Hermansson konstaterar även att begreppet trygghets historiska koppling till välfärdsstaten förstärker dess symboliska potential (Hermansson 2018:
184). En av hennes slutsatser är att Sverigedemokraternas användande av begreppet trygghet är förenat med en antagonistisk bild av en konflikt som antas vara ett resultat av etnisk och kulturell heterogenitet. Hermansson hänvisar sedan till Elgenius och Rydgren vid slutsatsen att Sverigedemokraterna gör antaganden om en trygg svensk guldålder som präglad av enighet och sammanhållning. På så sätt kopplas trygghet med en avsaknad av antagonism (Hermansson 2018: 197). Bilden av det svenska välfärdssamhället som hotat av otrygghet och en vilja att återgå till Sveriges “gyllene ålder”; det trygga och homogena folkhemmet, är därmed central i diskurser hos Sverigedemokraterna.
Det som framgår av den tidigare forskningen inom ämnet är att den inte i någon större
utsträckning har behandlat säkerhetisering av trygghet som ett centralt begrepp vid sidan av
migration, framförallt i studier med fokus på högerpopulism och högerextremism. Otrygghet
betraktas snarare som en biprodukt av säkerhetiseringen av migration än ett eget föremål för
studier. Detta gäller inte minst i en svensk kontext, där det i stort sett saknas forskning om detta i relation till högerpopulism, och tjänar som motivering till min valda studie.
3. Teori
I denna del ska jag först redogöra för de övergripande dragen hos diskursanalys innan jag går närmare in på den mer specifika diskursteorin. Sedan följer en utförlig genomgång av de centrala begreppen inom diskursteori som kommer vara föremål för eller redskap till analysen.
Till sist kommer en redogörelse av säkerhetiseringsteori med ytterligare några centrala begrepp som sedan kommer analyseras i denna studie.
3.1 Diskursanalys
Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips (2002: 7) definierar diskurs som “ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” men påpekar att begreppet kan ha olika betydelser i olika sammanhang. Diskurs kan därmed vara ganska oklart i sin betydelse med stor variation i olika definitioner. Kristina Boréus (2015: 179) menar att diskurser påverkar hur verkligheten uppfattas och formar relationen mellan olika grupper av människor. En gemensam utgångspunkt för olika inriktningar inom diskursanalys är enligt Winther Jørgensen och Phillips att det sätt vi talar och uttrycker oss skapar och förändrar våra identiteter och sociala relationer (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 7). Således fokuserar diskursanalys i sin helhet på föreställningar om hur omvärlden tolkas genom språket och de konsekvenser som kan uppstå för människor genom dessa tolkningar (Boréus 2015: 176–177). Vidare har även diskursanalytiska angreppssätt ett mål att bedriva kritisk forskning, vilket innebär att kartlägga maktrelationer i samhället och formulera normativa perspektiv genom vilka det går att kritisera dessa maktrelationer och öppna för social förändring. Diskursanalys har en teoretisk grund i socialkonstruktionism genom dels en syn på språket från strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori, dels en vidareutveckling av strukturmarxismen i uppfattningen av individer (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 8–9).
Den strukturalistiska och poststrukturalistiska språkfilosofin, som diskursanalys utgår från,
hävdar att “tillträde till verkligheten alltid går genom språket” och att vi med hjälp av språket
skapar representationer av verkligheten. Dessa representationer bidrar till att skapa
verkligheten och är därför aldrig avspeglingar av en redan existerande objektiv verklighet. Den fysiska världen får därmed betydelse genom diskurs (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 15). I kritik mot strukturalismen menar poststrukturalismen vidare att språket är strukturerat i diskurser (eller mönster) där betydelserna skiftar från diskurs till diskurs. De diskursiva mönsterna bevaras och förändras i diskursiva praktiker och förändringen av dessa ska därför sökas i konkreta kontexter där språket sätts i spel. Den diskursiva strukturen skapas, förändras och reproduceras just genom den konkreta användningen av språket (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 18).
Vanlig kritik mot diskursanalys är att analytikern inte har en privilegierad ståndpunkt utanför de diskursiva strukturerna och är själv förankrad i de diskurser som ska analyseras. Även om arbetet går ut på att distansera sig från diskurser genom att dekonstruera dem för att finna den rena sanningen utanför diskurserna, så är detta inte helt möjligt. “För sanningen är själv alltid en diskursiv konstruktion” som Winther Jørgensen och Phillips (2000: 56) uttrycker det. Det finns därmed inget hopp om att den konkreta diskursanalysen inte kan ses som annat än en politisk intervention som reproducerar eller ifrågasätter de gällande diskurserna och ger bara en version av verkligheten. Det viktiga blir att belysa och bevara eller ifrågasätta maktrelationerna i samhället och klargöra diskursernas roll. Reflexivitet är därmed betydelsefullt i att forskaren själv tänker mer på sin egen roll och sina tolkningar i arbetet och motiverar varför vissa val görs och vilka tolkningar som antas, i förhållande till diskursanalysens relativistiska natur (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 56–57, 111–112).
Diskursanalys beskrivs som en teoretisk och metodisk helhet, vilket innebär att teori och metod är sammanlänkade och hänger ihop med varandra (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 10).
Således kommer den analysinriktning som används i studien, diskursteori, beskrivas både i
teoridelen samt metoddelen; där den första delen utförligt kommer presentera den teoretiska
modellen och dess ontologiska och epistemologiska antaganden; och den andra delen kommer
presentera det mer specifika diskursanalytiska tillvägagångssättet för denna studie.
3.2 Diskursteori
Ernesto Laclau och Chantal Mouffe har i sitt verk Hegemony and Socialist Strategy (2008 [1985]) utvecklat diskursteori genom dekonstruktion av andra teorier. Diskursteorin har ett brett fokus och passar väl som grund till olika angreppssätt utifrån socialkonstruktionistiska perspektiv vid diskursanalys. Laclau och Mouffes teoribygge ger däremot inte så många praktiska redskap till diskursanalys, då de fokuserade mer på teoriutveckling, och kan därför kombineras med andra teorier för att analysera diskurser (Winther Jørgensen, Phillips 2000:
31). I mitt fall kommer jag därför även använda säkerhetiseringsteori i denna studie (se avsnitt 3.3) som teoretisk komplettering till diskursteorin. Eftersom Laclau och Mouffe i sin originaltext främst fokuserar på teoriutveckling ser jag det som svårt att utgå direkt från dem vid min diskursanalys. Därför kommer jag främst utgå från Winther Jørgensen och Phillips (2000) utveckling av Laclau och Mouffes diskursteori där de lägger till en del mer konkreta redskap och begrepp att använda vid analys samt utvecklar en del begrepp utifrån andra texter skrivna av Laclau.
Diskursteorin som analytisk teori strävar efter att bilda en förståelse för det sociala som en diskursiv konstruktion och där alla sociala fenomen därmed kan analyseras genom diskursanalytiska redskap (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 31). Teorin har inte som mål att klarlägga den objektiva verkligheten utan snarare att undersöka hur vi skapar verkligheten så den ses som en självklar och objektiv omvärld.
1Samhället och identiteter såväl som språkets struktur är aldrig fixerade utan ständigt föränderliga. Utgångspunkten blir således att analysera skapelseprocessen av den objektivitet vi skapar (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 40).
Diskursteorin bygger på två övergripande teoretiska traditioner - marxism och poststrukturalism, där den första tillför tänkande om det sociala och den andra tillför en teori om betydelse. Dessa två tillsammans i Laclau och Mouffes teoribygge uppfattar det sociala fältet som en väv av betydelsebildningsprocesser (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 32).
3.2.1 Tecken och betydelsebildning
Världen tilldelas betydelse genom sociala konventioner. Denna tanke är i enlighet med den strukturalistiska tänkaren Ferdinand de Saussure som menade att förhållandet mellan
1Det ska tilläggas att diskursteorin inte menar att det inte alls finns en fysisk verklighet utan snarare att det alltid är genom diskurser som den fysiska verkligheten får någon betydelse.
verkligheten och språket är godtyckligt. Genom sociala konventioner förbinds ett ting med ett bestämt tecken
2. Ett exempel är “katt”. Vi förstår vad andra menar när de använder ordet “katt”
eftersom vi har lärt oss den sociala konventionen som förknippar “katt” med själva djuret. Ett tecken får bara betydelse genom dess relation till andra tecken; ordet “katt” skiljer sig från ord som “hund” eller “hatt”. Ordet är därmed en del i ett nätverk eller struktur av andra ord, vilket gör att det är genom allt ordet “katt” inte är som ger ordet sin betydelse. Detta nätverk av tecken som ger varandra betydelse, det vill säga språkets struktur, är enligt strukturalismen en oföränderlig och fast förankrad struktur. Poststrukturalismen kritiserar däremot detta och menar att språket inte har en oföränderlig och total struktur som de Saussure och strukturalister menar. Istället kan det som skiljer ett tecken från ett annat ändras genom det sammanhang de används i, exempelvis “arbete” som i ett sammanhang kan betyda motsatsen till “fritid” men i ett annat sammanhang kan betyda motsatsen till “passivitet”. I och med detta kan tecken utifrån ett poststrukturalistiskt perspektiv inte fixeras och fastställas i en enda slutgiltig betydelse.
Genom detta sätt att tänka, som skiljer sig från det klassiska strukturalistiska tankesättet, blir det därmed möjligt att begripa förändring i och med att förhållandet mellan olika tecken kan glida i betydelse. I det dagliga språkbruket kan vi alltså ge tecken nya betydelser genom att sätta de i olika relationer till varandra (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 16–18, 32).
Laclau och Mouffes diskursteori bygger på att betydelsebildning som social process har som mål att fastställa teckens betydelser som om det fanns en fixerad struktur, som strukturalismen menar att det finns. Utifrån detta perspektiv pågår det hela tiden ständiga försök att placera tecken i bestämda förhållanden till andra tecken och därigenom låsa fast deras betydelse. I slutändan ses detta som omöjligt men just dessa ständiga försök som inte lyckas är ingången till Laclau och Mouffes diskursanalys där syftet är att “kartlägga de processer där vi kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas och där vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppfattar dem som naturliga” (Winther Jørgensen, Phillips 2000:
32).
3.2.2 Diskurs, moment och nodalpunkter
Winther Jørgensen och Phillips (2000: 33) definierar diskurs i att det är en “fixering av betydelse inom en bestämd domän”. De tecken som ingår i en diskurs kallas moment och deras
2“Tecken” kan i det här sammanhanget även kallas “begrepp”. Då “tecken” används frekvent i litteraturen som ligger till grund för denna studie kommer jag även använda det i fortsättningen.
betydelse bestäms utifrån deras relationer till varandra i det bestämda systemet. Momenten ordnas kring vissa privilegierade tecken - så kallade nodalpunkter. Det är kring dessa nodalpunkter som diskursen etableras och får sin betydelse fastställd. Ett tydligt exempel på nodalpunkt inom den politiska diskursen är “demokrati”, kring vilka övriga tecken inom diskursen, momenten, ordnas och får sin betydelse i relation till varandra och nodalpunkten.
Varje tecken inom diskursen är entydigt fastställt genom relationerna till andra tecken. För att entydigt fastställa betydelsen av ett tecken inom diskursen utesluts därmed alla andra möjliga betydelser som tecknet kan ha. Detta innebär att en diskurs på sätt och vis är en reducering av möjligheter och ett försök att stoppa teckens glidning i förhållande till varandra (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 33–34). Vid målsättningen att skapa entydighet förkastas därmed alla alternativa betydelser av tecken inom den specifika diskursen till vad som av Laclau och Mouffe kallas det diskursiva fältet. Winther Jørgensen och Phillips (2000: 34) menar alltså att en diskurs alltid konstituerar sig i förhållande till det som den utesluter - det vill säga i förhållande till det diskursiva fältet.
3.2.3 Artikulation, element och flytande signifikanter
Eftersom en diskurs alltid konstitueras i förhållande till det diskursiva fältet, som även kan kallas för diskursens yttre, riskerar alltid dess entydighet brytas av andra definitioner av tecken.
De tecken som är mångtydiga och inte slutgiltigt fått sin betydelse fastställd kallas element.
Winther Jørgensen och Phillips (2000: 34) väljer här att omformulera diskursbegreppet till att
“en diskurs försöker göra elementen till moment genom att reducera deras mångtydighet till entydighet”. Problemet är att det diskursiva fältets mångtydighet alltid hotar att undergräva den entydiga diskursen eftersom det inte är möjligt med någon fullständig tillslutning eller övergång från element till moment (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 34–35).
Vissa element är särskilt utsatta för en tillskrivning av olika betydelser. Dessa kallas för flytande signifikanter. Detta innebär att olika diskurser försöker ge olika betydelser till samma tecken. Nodalpunkter är som tidigare nämnt privilegierade tecken (även kallade knuttecken) som diskurser organiseras kring, men dessa tecken är ganska tomma i betydelse av sig själva.
Exempelvis “demokrati” ges betydelse genom andra tecken så som “deltagande” och “fria val”.
Nodalpunkter får därmed en detaljerad betydelse först när de sätts in i en specifik diskurs, vilket
innebär att de även är element. De betecknas som nodalpunkter i relation till den enskilda
diskursen som organiseras och formas kring dessa tecken, medan begreppet flytande
signifikanter hänvisar till kampen mellan olika diskurser kring betydelsebildningen av dessa viktiga knuttecken (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 35).
Som tidigare påpekat säger inte ord som “demokrati” någonting i sig och är således ganska mångtydigt. De måste därmed sättas i relation till andra tecken för att ges mening, vilket sker genom artikulation. Rådande diskurser reproduceras eller ifrågasätts genom konkreta artikulationer som på bestämda sätt fastställer diskursens betydelse. Eftersom alla moment är potentiella element, det vill säga alltid potentiellt mångtydiga, är varje skriftligt eller muntligt uttryck en artikulation. Ett uttryck är således aldrig bara en upprepning av något tidigare etablerat, även när det bygger på tidigare fixeringar av betydelse där tecken blivit moment.
Varje uttryck sätter tecken i relationer till varandra på vissa sätt och inte på andra sätt och därmed reducerar antalet alternativa möjligheter av betydelser. Konkreta artikulationer kan på så sätt alltid ifrågasätta och förändra strukturen i en diskurs. Eftersom diskurser aldrig blir helt genomstrukturerade utan formas av artikulationer, förs det alltid en kamp om hur strukturen i en diskurs ska se ut, vilken betydelse enskilda tecken ska få och vilka diskurser som för tillfället ska dominera över andra (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 36).
3.2.4 Objektivitet, politik och makt
Diskurser som betecknas som objektiva inom diskursteorin är de som är så fast etablerade och ses som så naturliga att det nästan är omöjligt att se att det skulle kunna finnas alternativ. Ett exempel som tas upp är synen på barn, som behandlas som grupp på ett särskilt sätt i dag medan de för ett antal hundra år sedan sågs och behandlades på ett helt annat sätt, ungefär som “små vuxna”, och därmed inte behandlades som grupp på samma sätt som i dag (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 43). Denna objektivitet bildas genom åratal av politiska processer. Politik innebär i sin tur inom diskursteorin att det sociala hela tiden konstitueras på vissa sätt som samtidigt utesluter andra sätt - och därmed är artikulationer. Samhället förändras genom de härskande diskurserna som tillfälligt får sin betydelse fixerad genom våra handlingar, våra artikulationer.
3Politik ska därmed förstås som att samhället formas på bestämda sätt och utesluter andra sätt (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 43). Hur samhället skapas är följaktligen
3Vidare är det viktigt att påpeka att alla sociala praktiker kan ses som artikulationer genom att de förändrar eller reproducerar språkliga teckens betydelse. På samma sätt som tecken, får alltså sociala handlingar bara betydelse i relation till andra sociala handlingar. Laclau och Mouffes teori uppfattar därmed alla sociala praktiker som diskursiva praktiker (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 42–43).
ett resultat av hur de politiska artikulationerna påverkar hur vi tänker och agerar (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 41).
Laclau och Mouffes diskursteori menar att samhället som entitet egentligen är omöjligt och inte existerar. Eftersom artikulationer ger tecken deras betydelse i förhållande till andra tecken, och därmed alltid kan undergräva en diskurs genom att förändra betydelsen hos dessa tecken, går det inte att nå en diskursiv totalitet. Diskurser är alltid bara tillfälliga och i grunden föränderliga och obestämbara. Samhället produceras genom diskurser och artikulationer medan vi talar om samhället som om det vore en objektiv totalitet eller en helhet, med val av avgränsande ord som “landet”, “folket” eller “Sverige”. Dessa ord kan betyda helt olika saker för olika personer och således är alla tecken som beskriver samhället som en helhet flytande signifikanter. Dessutom är denna typ av flytande signifikanter som specifikt refererar till en helhet även benämnda myter av Laclau. Myten “Sverige” möjliggör svensk politik och en plattform för politikerna, och är därmed nödvändig, samtidigt som den ger en något missvisande bild av verkligheten som en total struktur. Vi föreställer oss samhället som en total struktur, en helhet, för att ge mening åt våra handlingar. Denna framställning av samhället som en objektiv helhet förblir däremot “en imaginär storhet”. Olika aktörer kan fylla denna myt med olika innehåll och därmed försöka göra den egna samhällsbilden till den gällande bilden och få den att framstå som den objektivt sanna (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 46–47).
Det sista begreppet i detta avsnitt, makt, definieras inom diskursteorin som det som frambringar
det sociala. All kunskap vi har och alla relationer mellan individer och grupper frambringas
därmed av makt. Makten skapar en bestämd social ordning och är produktiv i att den formar
det sociala på bestämda sätt. Den skapar omvärlden samtidigt som den avlägsnar andra
möjligheter. Makt och politik fungerar således tillsammans, som två sidor av samma mynt,
inom diskursteorin. Makt producerar betydelser som “samhället” medan politik visar på
föränderligheten och kontingensen i att betydelser formas på vissa sätt och därmed utesluter
andra. Objektivitet hänvisar sedan som bekant till omvärlden som tas för given - vilket beror
på att vi “glömt bort” att den alltid konstrueras genom makt och politiska processer (Winther
Jørgensen, Phillips 2000: 44–45).
3.2.5 Subjektspositioner, identitet och ekvivalenskedjor
Inom Laclau och Mouffes diskursteori är subjekt detsamma som subjektspositioner i en diskursiv struktur. Alla individer interpelleras, sätts in i bestämda positioner genom diskurser.
En “läkare” uppfattas på ett särskilt sätt och väntas uppföra sig i enlighet med det - samma sak för en “patient”. Det är alltså alltid angivet i diskurser de positioner som subjekten kan anta, kopplat till de förväntningar som följer med dessa positioner. Subjektet bestäms utifrån diskurserna. Däremot finns det alltid flera olika diskurser som positionerar subjektet olika, vilket innebär att subjektet inom poststrukturalismen är fragmenterat. Beroende på omständigheterna intar man därmed olika subjektspositioner, exempelvis “kund” i en affär,
“anställd” på jobbet, “väljare” vid folkomröstningar. Vid motstridiga diskurser i samma sociala rum uppstår det en konflikt när subjektet positioneras samtidigt av motstridiga diskurser, exempelvis vid val där man kan slitas mellan olika roller (rösta som “arbetare” eller
“feminist”?) som kan påverka hur man i slutändan röstar. Detta kallas att subjektet är överdeterminerat. Inom diskursteorin är subjektspositioner alltid i konflikt med andra positioner och därmed ses subjektet alltid i grunden som överdeterminerat, i att det alltid finns möjlighet att identifiera sig på olika sätt vid olika situationer. Identitet är således föränderlig, precis som diskurser, genom att identifikation sker med en subjektsposition inom den diskursiva strukturen (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 48–51).
Vidare är identitet något som bildas kring ett knuttecken som i detta sammanhang kallas mästersignifikanter - det vill säga identitetens nodalpunkter. Detta kan exempelvis vara “man”
eller “kvinna”, som får sin betydelse genom att det förbinds med andra tecken som ger nodalpunkten innehåll, i så kallade ekvivalenskedjor. Det är alltså genom ekvivalenskedjor som en mästersignifikant som “man” ges betydelse, exempelvis genom att det knyts samman med tecken som “styrka”, “sport” och så vidare. I likhet med detta ges även diskursiva nodalpunkter betydelse genom ekvivalenskedjor, där det tidigare exemplet “demokrati” får betydelse när det förbinds med tecken som “deltagande”, “fria val”, “åsiktsfrihet” och liknande. Vid ekvivalering av teckens betydelse skiljs även ett så kallat “tomt tecken” eller knuttecken, som nodalpunkter inom diskursen eller mästersignifikanter inom identiteten, från vad de inte betyder - där exempelvis en mans “styrka” ställs mot “svaghet” eller “demokrati” ställs mot “diktatur”.
Således konstrueras identiteter såväl som diskurser genom ekvivalenskedjor som sorterar och
knyter ihop tecken i kedjor som sedan konstituerar hur något är respektive inte är (Winther
Jørgensen, Phillips 2000: 50–51, 58).
På samma sätt fungerar även gruppbildning. Det är en process som sker genom ekvivalenskedjor och där vissa identiteter inom gruppen framhävs medan andra ignoreras och trycks bort. Precis som all annan diskurs fungerar de genom att utesluta alternativa möjligheter och tolkningar - ofta inom diskursiva gruppbildningar kallat “de andra”. Gruppbildning är i hög grad politisk genom uteslutandet av de som inte “hör hemma” i gruppen men även ignorerar de skillnader som faktiskt finns inom gruppen. Vidare bildas alltid grupper genom ekvivaleringar av olika element och således finns inga objektiva grupper utan existerar bara först när gruppen uttryckts i ord och representeras av någon. Följaktligen ingår gruppbildning i hur myten om samhället ges innehåll (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 52–53).
3.2.6 Antagonism, hegemoni och dekonstruktion
Det sociala kännetecknas inom diskursteorin av konflikt och kamp om betydelsebildning. Vid en konkret analys blir därmed denna konflikt viktig att studera. När olika diskurser eller identiteter kolliderar och hindrar varandra uppstår en antagonism. Två identiteter kan ställa motstridiga krav på ens agerande vid samma tillfälle, vilket gör att den ena identiteten blockerar den andra. Entydigheten hos en diskurs hotas och för att kunna återupprätta entydigheten kan en hegemonisk intervention användas för att upplösa det antagonistiska förhållandet mellan två diskurser. Det är en artikulation som ger en ny fixering av betydelse och som resulterar i att en diskurs dominerar över andra genom kraft. I detta sammanhang betyder alltså “kraft” ett undertryckande av andra faktiskt existerande möjligheter, medan “makt” betyder en uteslutning av andra möjligheter vid konstruktionen av en bestämd social ordning. Exempelvis under krigstid går det att mobilisera soldater från alla möjliga arbeten och klasser genom att deras andra identiteter undertrycks genom en hegemonisk intervention där diskursen kring
“nationen” och identiteten som dess försvarare blir dominerande över andra existerande diskurser och identiteter. En hegemonisk intervention har lyckats när en diskurs dominerar över andra där det tidigare var konflikt (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 54–55).
Den diskursanalytiska praktiken handlar om att klarlägga de sociala processer där en
hegemonisk diskurs etableras som objektivitet och sedan upplöses, eller dekonstrueras, genom
nya politiska åtgärder. Motsatsen till hegemoni blir alltså dekonstruktion, som visar på att en
hegemonisk diskurs är kontingent och därmed kunde ha knutit samman elementen på andra
sätt. Dekonstruktion lyfter fram obestämbarheten inom en diskurs som en hegemoni försöker
göra bestämd och objektiv, det vill säga framstå som naturlig. Det blir diskursanalysens mål att
“dekonstruera de strukturer som utgör vår ‘naturliga’ omvärld” och att hela tiden försöka “visa att den givna organiseringen av världen är ett resultat av politiska processer med sociala konsekvenser” (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 56).
3.3 Säkerhetiseringsteori
Buzan, De Wilde och Wæver (1998) utvecklar vad som kallas säkerhetiseringsteori. Till att börja med menar de att förståelsen av vad som utgör ett “säkerhetsproblem” utgår från traditionell militärpolitisk förståelse där säkerhet handlar om överlevnad. Närmare bestämt när ett problem presenteras som ett existentiellt hot mot ett referensobjekt, exempelvis en stat eller ett samhälle. Ett sådant hot mot säkerheten rättfärdigar i den meningen användning av särskilda åtgärder utöver det normala för att hantera hotet. Således kan “säkerhet” användas i syfte att legitimera våldsanvändning genom att förklara en nödsituation och hävda rättigheten att kunna använda alla nödvändiga medel för att stoppa en hotfull utveckling (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 21). Säkerhetisering kan därmed ses som en mer extrem variant av politisering och handlar om att lyfta upp ett problem till en nivå som står över alla annan politik. Att politisera en fråga gör den till ett objekt för offentlig debatt och policy och kräver någon form av myndighetsbeslut och resursfördelning. Säkerhetisering tar det några steg längre genom att en fråga presenteras som ett existentiellt hot som kräver akuta åtgärder och rättfärdigar handlingar utanför det normala inom den politiska processen (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 23).
En särskiljande egenskap för säkerhetisering är den specifika retoriska strukturen som betonar överlevnad och en problematik att om problemet inte hanteras nu kommer det vara för sent - allt annat kommer bli irrelevant och vi kommer inte ha någon möjlighet att åtgärda vårt misslyckande (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 24, 26). Säkerhet blir i den bemärkelsen en självrefererande praktik i att det inte nödvändigtvis finns ett verkligt existentiellt hot men problemet presenteras ändå som ett sådant hot (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 24).
Verkligheten blir således hur den socialt konstrueras; ett påstådd hot skapar en hotbild och
legitimerar reella åtgärder mot den konstruerade hotbilden. Det är viktigt att notera att en
diskurs som presenterar någonting som ett existentiellt hot mot ett referensobjekt inte i sig
skapar säkerhetisering, utan snarare utmärker ett säkerhetiserande agerande. Det är endast när
publiken tar emot budskapet och ser problemet som ett säkerhetsproblem som det har skett säkerhetisering. Således måste det existentiella hotet argumenteras för och erhålla nog stor resonans hos allmänheten för att en politisk plattform kan skapas och möjliggöra ett legitimerande av akuta åtgärder. Detta skulle inte vara möjligt utan allmänt accepterade diskurser kring existentiellt hot, nödsituation och nödvändighet att bryta regler för att hantera hotet. Det är denna acceptans som avgör huruvida det handlar om ett säkerhetiserande agerande eller om ett objekt faktiskt säkerhetiseras (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 25).
Analys av säkerhetisering ämnar generellt att undersöka vem som säkerhetiserar, för vem eller vad (referensobjekt), vid vilka frågor (hot), varför, med vilket resultat och vad som förklarar en framgångsrik säkerhetisering (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 32). Det finns tre olika typer av objekt för analys inom säkerhetiseringsteori: (1) referensobjekt, (2) säkerhetiseringsaktörer och (3) funktionella aktörer. Referensobjektet är det som säkerhetiseringsaktörer pekar mot och menar måste överleva ett existentiellt hot, vilket rättfärdigar att åtgärder tas för att skydda det konstruerade referensobjektet. Oftast gäller det ett kollektiv, såsom en stat, nation, civilisation eller även ett system eller någon särskild princip, som anges som referensen som måste skyddas till varje pris. Gäller det exempelvis en nation kan det handla om nationens identitet som måste skyddas, gäller det en stat är det suveräniteten som måste skyddas (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 36, 40). Säkerhetiseringsaktörer är individer eller grupper som utför säkerhetiserande tal och uttryck. Exempelvis kan det gälla politiska ledare, regeringar, lobbyister och byråkrater. Det är däremot svårare att identifiera vilka aktörerna är än att identifiera referensobjektet eftersom en individuell aktör ofta representerar ett större kollektiv, exempelvis ett parti eller en stat. Därmed blir det nödvändigt att identifiera vem det är som talar genom att undersöka logiken bakom den föreslagna handlingen - huruvida säkerhetiseringen bygger på individuell logik eller organisatorisk logik.
Eftersom det inte är säkerhetiseringsaktörerna som i slutändan genomför säkerhetiseringen måste även publiken lyftas fram som de som övertygas av aktörerna och följaktligen accepterar säkerhetiseringsprocessen (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 40–41). En funktionell aktör är slutligen en central aktör som tydligt påverkar och influerar säkerhetsbeslut, utan att själv vara ett referensobjekt eller försöka säkerhetisera ett politiskt problem (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 36).
Den som analyserar säkerhetsdiskurser har som mål att förstå processerna kring konstruerandet
av en gemensam förståelse av vad som kollektivt uppfattas som ett existentiellt hot. Det är
artikulationer hos säkerhetiserande aktörer som är särskilt intressanta att studera eftersom det agerandet kan skapa en process av säkerhetisering (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 26).
Det är däremot viktigt att notera att själva yttrandet av ordet säkerhet inte per definition gör det till ett tal om säkerhetisering. De nödvändiga kriterierna är betoningen av ett existentiellt hot som kräver akuta åtgärder samt en acceptans för dessa bland en betydande del av publiken.
Dessutom har säkerhetisering i vissa fall institutionaliserats, vilket innebär att yttrande av
“försvar” implicit innebär ett yttrande av både “säkerhet” och “prioritering”. Detta gäller framförallt den typen av hot som är återkommande eller beständiga, således tas för givna, som tydligast visas inom den militära sektorn med hot som invasion från andra stater (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 27).
Buzan, De Wilde och Wæver (1998: 30–31) menar att säkerhetisering måste förstås som en intersubjektiv process som är socialt konstruerad. Säkerhet kan studeras både utifrån ett objektivt perspektiv, i att det finns ett verkligt hot, och ett subjektivt perspektiv, i att det finns ett uppfattat hot. Det blir däremot svårt att studera ett hot objektivt och dra giltiga slutsatser att det verkligen finns ett “verkligt” hot, då det ännu inte finns något objektivt mätinstrument för detta inom någon säkerhetsteori. Sedan bygger även säkerhet till stor del på hypotetiska argument då det framförallt handlar om framtiden; i vad som skulle kunna hända om vi agerar A eller B - om vi hanterar ett möjligt hot eller inte och vad det skulle kunna resultera i (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 32). Dessutom kan olika folk och nationer definiera samma “hot”
på olika sätt och i olika grader av nödläge. Säkerhet är därmed formad och förstådd av aktörer och i den bemärkelsen intersubjektiv (Buzan, De Wilde och Wæver, 1998: 30–31).
Det framgår av Buzan, De Wilde och Wæver (1998: 29) att säkerhetisering antas vara en
negativ utveckling då det optimala långsiktiga alternativet är “avsäkerhetisering”. Det innebär
att frågor inte presenteras som “hot som vi har motåtgärder mot”, utan förflyttas till den
normala politiska sfären att hanteras som andra politiska frågor. Vidare bygger även
säkerhetiseringsteorin ontologiskt på socialkonstruktionistiska tankar i att verkligheten blir hur
vi socialt konstruerar den. Fokus för min analys är som bekant huruvida mitt valda fall är ett
fall av säkerhetiserande diskurs - inte huruvida det sker en faktisk säkerhetisering eller
konsekvenser av en sådan. Detta är däremot värt att lyfta upp inför slutsatserna som dras efter
analysen för en diskussion kring de potentiella sociala konsekvenser som kan uppstå genom
konstruktionen av en säkerhetiserande diskurs.
4. Metod
I detta kapitel presenteras den kvalitativa metoden som jag kommer använda mig av i analysen.
Sedan följer motivering till val av material samt en redogörelse av det analytiska tillvägagångssättet. Slutligen kommer en kritisk reflektion med fokus på studiens tillförlitlighet, i termer av reliabilitet, validitet och autenticitet.
4.1 Diskursteori som metod
Vid en konkret diskursanalys med Laclau och Mouffes diskursteori som metod finns det vissa begrepp som definierats i föregående kapitel som är särskilt användbara som redskap. Syftet med diskursteori är att dekonstruera de diskurser och strukturer som framställs som “naturliga”
eller objektivt fastställda. Till att börja med måste diskursen undersökas hur den är diskursivt organiserad. Första steget blir därmed att lokalisera knuttecken som nodalpunkter samt myter och undersöka hur de knyts ihop med andra tecken genom artikulerandet av ekvivalenskedjor, vilket ger dem deras betydelse och innehåll. Syftet blir här att dekonstruera de myter om samhället som framställs som objektiva sanningar i tal och handlingar. Eftersom diskurser aldrig är helt stabila och entydiga blir nästa steg att identifiera konfliktlinjer och flytande signifikanter som olika diskurser i ett antagonistiskt förhållande kämpar om att fylla med olika innehåll. Det går även att hitta vad som stängs ute ur ekvivaleringen, som “det andra”, vilket kan visa på sociala konsekvenser diskursen medför. Ett exempel kan vara “civilisation”, vilket exkluderar “barbari” - vilka sociala konsekvenser kan det få för invandrare som kommer från länder som inom diskursen inte anses “civiliserade” i den bemärkelsen? Dessutom utesluts därmed också barbari i västvärlden, som definieras som civiliserad i myten om “väst” (Winther Jørgensen, Phillips 2000: 57–58). Detta ska framförallt undersökas i relation till subjektspositionering och gruppbildning, som i hög grad kan vara exkluderande mot “de andra”
som utesluts ur den diskursivt framhävda gruppen. Med en teoretisk utgångspunkt i Buzans (et
al.) säkerhetiseringsteori kommer analysen sedan fokusera på att identifiera referensobjekt
såväl som hot utifrån de diskursteoretiska verktygen. Genom den diskursteoretiska
dekonstruktionen av diskursen som underlag går det att identifiera referensobjekt och hot
genom att framförallt studera framställning av objektivitet, ekvivalenskedjor och de betydelser
som tillsätts vissa tecken. Kopplingen mellan de olika teoretiska begreppen kommer framgå
tydligare vid den konkreta användningen av dessa i analysen.
4.2 Urval av material
Det material som kommer användas vid analysen är främst Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet (2018). Han inleder med att konstatera att det mesta av innehållet i boken är “rent tyckande” och beskrivningar av Sverigedemokraternas vision av hur samhället skulle se ut om partiet får den politiska makten (Åkesson, 2018: 8).
Boken är personligt skriven men baseras till stor del på partiets speciellt antagna partiprogram från 2011, kallat “principprogrammet” av dem själva, samt på några tidigare debatter och tal av Åkesson. Sålunda ger boken, kompletterat med principprogrammet, en tydlig bild av Åkessons och Sverigedemokraternas övergripande mål och ambitioner men även deras synsätt på politiken och samhället genom de formuleringar de väljer att använda i partiprogram såväl som tal. Som föremål för en diskursanalys som vill dekonstruera och lyfta fram om det förekommer drag av säkerhetiserande diskurs hos Sverigedemokraterna, är denna bok samt principprogrammet välmotiverade val av analysmaterial då de tillsammans tydligt representerar partiets och dess partiledares vision och synsätt på olika politiska frågor.
4.3 Analytiskt tillvägagångssätt
I analysen som följer kommer ett urval av citat användas från Jimmie Åkessons Det moderna folkhemmet (2018) såväl som Sverigedemokraternas “principprogram” (2011). Urvalet av citat är inte slumpmässigt utan citaten är noga utvalda för deras potential för analys och som tydligt belyser de diskursiva begrepp och kännetecken som analysen ska lyfta fram och dekonstruera.
Citaten är däremot endast exempel på retorik som används i analysmaterialet och utgör därmed inte allt som berör deras syn på och framhävning av trygghet respektive otrygghet.
Principprogrammet har jag läst i dess helhet men fokuserat på delar som relaterar till min studie
(exempelvis om deras syn på invandring, försvaret och rättssamhället). Därifrån har jag valt ut
citat som stödjer analysen och kopplar till trygghet och Åkessons argument, samt breddar
perspektivet från partiledaren till partiet som helhet. I Jimmie Åkessons bok har jag inte
noggrant läst igenom allt utan i huvudsak fokuserat på kapitlet “Trygghet” samt de inledande
kapitlen där trygghet och otrygghet även berörs. Övriga delar av boken är inte lika relevanta
för analysen då de behandlar andra frågor som exempelvis välfärd och integration. En bilaga i
slutet av boken är ett utdrag ur Sverigedemokraternas kriminalpolitiska inriktningsprogram för
2018. Denna har däremot inte använts i min analys då jag anser att den inte tillför något som
inte redan tydligt uttryckts tidigare i boken samt principprogrammet. Det tjänar ändå som ett
exempel på ytterligare fall av likadan retorik som stärker samma påståenden som citaten jag valt ut för analys. Det förekommer även viss överlappning mellan boken och principprogrammet där samma argument och påståenden uttrycks på liknande sätt. Således är det en säker slutsats att citaten som kommer analyseras är exempel på partiets retorik och representerar Sverigedemokraternas bild av trygghet och otrygghet i samhället.
4.4 Metodkritik
Att reflektera över studiens tillförlitlighet i termer av reliabilitet och validitet är lite problematiskt vid en kvalitativ fallstudie som denna. Detta beror på att dessa bedömningskriterier främst är inriktade på kvantitativ forskning och således blir lite svåra att anpassa till kvalitativa undersökningar (Bryman 2016: 465). Med det sagt, går det fortfarande att diskutera begreppen utifrån kvalitativa omständigheter - då med mindre vikt vid frågor som rör mätning, som vanligtvis associeras med begreppen. Reliabilitet handlar om att undersöka studiens pålitlighet och validitet att undersöka studiens giltighet och trovärdighet (Bryman 2016: 207–209, 467). Dessa kan i sin tur delas upp i intern respektive extern reliabilitet och validitet. Extern reliabilitet och validitet står för hur väl resultatet kan upprepas respektive generaliseras till andra sammanhang och miljöer (Bryman 2016: 465). Eftersom det här är en fallstudie som bygger på ett begränsat urval av material är den inte att betrakta som särskilt generaliserbar i dess helhet. Däremot kan vissa slutsatser som dras anpassas till andra liknande sociala situationer och ger således ändå en viss generaliserbarhet. Detta kommer diskuteras mer i den avslutande diskussionen.
När det gäller replikerbarhet så är studien i egenskap av diskursanalys högst normativ och
därmed svår för någon annan att upprepa och nå exakt samma resultat. Jag har dock utgått från
diskursteori och säkerhetiseringsteori vid analysen av materialet och således är det rimligt att
anta att om någon annan forskare gör om denna studie med samma teoretiska och
metodologiska utgångspunkter samt material så borde slutsatserna bli liknande (om än inte
identiska). Samma gäller för intern reliabilitet, som handlar om hur det som analyseras ska
tolkas (Bryman 2016: 465), där en annan forskare omöjligt kan ha exakt samma perspektiv och
insikter som den första forskaren. Ett analysföremål kan därmed tolkas på olika sätt trots
samma teoretiska utgångspunkter. Detta följer därmed naturen hos en diskursanalytisk
fallstudie. I och med att arbetet med denna studie kvalitativt bedömts och granskats av
handledare såväl som utomstående under forskningsprocessens gång och dess slutskede, samt en öppenhet med hur jag gått tillväga i processen, är min egen bedömning att studien därtill är pålitlig när det gäller valda procedurer och dragna slutsatser (Bryman 2016: 468).
Slutligen, den interna validiteten (eller trovärdighet), som behandlar hur väl forskarens observationer och de teoretiska idéer som utvecklas hänger samman, betraktas ofta som en styrka i en kvalitativ undersökning (Bryman 2016: 465). Med olika beskrivningar av en social verklighet, är det trovärdigheten hos den kvalitativa forskaren som är avgörande och att studien utförts i enlighet med uppsatta regler (Bryman 2016: 467). Genom användningen av en diskursanalys är teorin och metoden sammankopplad, där metoden beskriver vad som ska observeras och teorin förser analysen med begrepp som kopplar till det som ska observeras.
Slutsatserna som dras blir således teoretiskt grundade med god överensstämmelse mellan observationerna och tolkningen av dessa. Detta säkerställer att det som ska undersökas verkligen är det som undersöks och att studien har en hög grad av trovärdighet.
Det ska däremot tilläggas att studien är begränsad och fokuserar på material i form av ett
partiprogram och en bok av partiledaren och kan således inte göra anspråk på att diskursen som
där används representerar varje individ inom partiet, där det mycket väl kan förekomma olika
åsikter och uppfattningar som inte stämmer överens med det som ska analyseras här. Med detta
vill jag alltså påpeka att det är svårt att bedöma studiens autenticitet när det gäller att ge en
rättvis bild av hela gruppen människor som studeras (Bryman 2016: 470), utifrån det
begränsade materialet och den diskursanalytiska metoden. Men då det främst är partiet som
entitet (eller partiledningen) som studeras, bedömer jag att de representativa slutsatserna som
dras i slutet är autentiska i förhållande till partiets politiska ståndpunkter.
5. Analys
Först i denna analys ska diskursen dekonstrueras och det som framställs som självklarheter kritiskt granskas. Sedan följer en andra del där diskursens beståndsdelar ska analyseras i förhållande till säkerhetisering och dess kännetecken.
5.1 Dekonstruktion
Hur diskursen är organiserad har betydelse för vad som framställs som objektivt och är en förutsättning för att kunna analysera utifrån säkerhetiseringsteori. Diskursen kommer först dekonstrueras för att hitta knuttecken och ekvivalenskedjor. Sedan undersöks möjliga konfliktlinjer och huruvida det är ett fall av hegemonisk diskurs. Sist följer en analys av subjektspositioner och gruppbildning.
5.1.1 Knuttecken och det objektivt självklara
Sverigedemokraternas principprogram inleder ett avsnitt som handlar om deras syn på rättssamhället med detta konstaterande:
Bortsett från bevarandet av nationens fortbestånd är det statens viktigaste uppgift att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet. Trygghet är en förutsättning för frihet. I otrygghetens spår följer våld och instabilitet. (SD 2011: 38)
Det är några punkter som måste analyseras i detta stycke. Till att börja med artikuleras en
“självklarhet”; nämligen att en av de viktigaste uppgifterna för en stat är att garantera tryggheten och säkerheten för dess medborgare, såväl som att bevara “nationens fortbestånd”.
Det antas vara objektivt sant och ligger till grund för Sverigedemokraternas vidare antaganden.
Inom diskursteorin finns det inget sådant som en objektiv verklighet, eller en absolut sanning, utan är bara något som framställs som självklart genom politiska artikulationer som reproducerar en bild och framställer den som om det vore en objektiv totalitet.
Sverigedemokraterna målar därmed upp en bild av trygghet och säkerhet som en prioritering
för varje stat och som går före alla andra frågor. Detta antagande blir även på ett tydligt sätt
sammankopplat med överlevnad i “bevarandet av nationens fortbestånd”. “Nationen” är ett
exempel på en myt då det försöker beskriva hela samhället som en objektiv totalitet och en
självklarhet som alltid funnits och måste försvaras - snarare än som uppkommen genom långa processer av makt och politik, med dess betydelse ständigt föränderlig. Samtidigt är det en flytande signifikant i att begreppet har olika betydelser för olika personer eller grupper och vid olika sammanhang. Likaså kan “staten” i detta diskursiva sammanhang ovan på samma sätt antas vara en myt. Det viktigaste begreppet att lägga tyngd vid är däremot just “trygghet”.
Ordet “trygghet” nämns 25 gånger i principprogrammet men inte en enda gång definieras vad det betyder inom diskursen, utan dess betydelse tas mer som en självklarhet. Det valda stycket ovan är det som kommer närmast i programmet att genom en ekvivalenskedja utveckla begreppet trygghet. Principprogrammet ekvivalerar ordets betydelse i att det är en förutsättning för frihet samt att motsatsen till trygghet, alltså “otrygghet”, innebär våld och instabilitet. Mer än så är till en början svårt att utläsa ur principprogrammet. För att gå in djupare på detta specifika element vänder jag mig därför till Åkessons Det moderna folkhemmet (2018), som vidareutvecklar diskursen.
Jimmie Åkesson artikulerar en definition av “trygghet” där han menar att det innebär “vår förmåga att trycka tillbaka den grova brottsligheten och stärka medborgarnas känsla av trygghet såväl i hemmet som på gator och torg” (Åkesson 2018: 81). Denna kortfattade definition har ett tydligt mål att förvandla den inneboende mångtydigheten hos begreppet till en fastställd entydighet. En ekvivalenskedja bildas och “trygghet” börjar få sin diskursiva betydelse genom ordval som att “trycka tillbaka den grova brottsligheten”, vilket implicit innebär en uteslutning av våld och instabilitet i samhället (som även togs upp i principprogrammet ovan), samt att stärka känslan av trygghet i hemmet och på offentliga platser. Det är viktigt att understryka att “trygghet” här formas som en känsla snarare än något mer påtagligt. Dessutom relateras begreppet till “frihet” i principprogrammet ovan. “Frihet” är i högsta grad ett element i sig själv, då det inte finns någon slutgiltigt fastställd betydelse, men i att det sätts in i en ekvivalenskedja innebär det att trygghet definieras i termer av frihet - närmare bestämt frihet från grov brottslighet och från känsla av otrygghet. Som Åkesson själv formulerar det: “Otryggheten begränsar friheten. Den som är otrygg är inte fri” (Åkesson 2018:
70). Här blir det igen viktigt att påpeka att det gäller en känsla av otrygghet. Genom dessa
artikulationer framstår det som att “trygghet” skapas när känslan av otrygghet minskar genom
att den grova brottsligheten förhindras och människor får större frihet genom en mindre
upplevd hotbild. I detta sammanhang framställs trygghet i korta drag som frihet från en upplevd
hotbild av våld och instabilitet. Begreppet sätts alltså in i en ekvivalenskedja i vad det innebär
och vilka betydelser som det utesluter till det diskursiva fältet. Följaktligen ordnas och sorteras
alla andra tecken i diskursen efter elementet “trygghet” vilket innebär att det är diskursens nodalpunkt.
5.1.2 Antagonismer och hegemoni
Då elementet trygghet framhålls som diskursens nodalpunkt blir det nödvändigt att även undersöka den som en flytande signifikant. Nodalpunkt handlar om elementets roll inom diskursen; att alla andra tecken sorteras, ordnas och får sina betydelser i förhållande till nodalpunkten. Undersökning av det som en flytande signifikant handlar däremot om elementets betydelse i relation till andra diskurser som fyller samma tecken med annat innehåll, annan betydelse. Det går här urskilja en tydlig konfliktlinje i Åkessons bok, där tre olika diskurser tolkar “trygghet” på olika sätt.
Vi har den första diskursen som är den som hittills behandlats och definierar trygghet som frihet från grov brottslighet och våld:
Det Sverige jag vill se om tio år [...] är ett Sverige där vi känner trygghet - där grovt kriminella sitter inlåsta så att de skötsamma medborgarna inte behöver begränsa sin vardag av rädsla för att utsättas för brott. (Åkesson 2018: 64)
Sådana formuleringar kring trygghet i relation till brottslighet är frekvent förekommande hos Sverigedemokraterna och dess partiledare och utgör exempel på diskursen som är huvudsakliga fokuset för denna analys. Jimmie Åkesson lyfter återkommande begrepp som “organiserad brottslighet”, “terror” och “religiös extremism” som exempel på grov brottslighet (Åkesson 2018: 65). I hans tal till nationen i SVT år 2018, som är nedskriven i dess helhet i boken, fortsätter han med att tillägga:
Sverige ska vara ett tryggt land, och tryggheten är ju inte bara trygghet från våld och brottslighet. Välfärden är också en trygghetsfråga, och då inte minst hälso- och sjukvården.
(Åkesson 2018: 70)
I och med detta gör Åkesson en ny ekvivalering, där “trygghet” får sin betydelse i termer av
välfärd och hälso- och sjukvård. Trygghet är fortfarande en diskursiv nodalpunkt men i
egenskap av flytande signifikant får den en helt annan betydelse i relation till de andra tecknen.
Ett hot mot tryggheten kan i detta fall snarare bli långa vårdköer i sjukvården än våld och brottslighet. Detta visar på mångtydigheten hos den flytande signifikanten och den konflikt som finns vid betydelsebildning mellan olika diskurser, där den ena handlar om sociala rättigheter och den andra om fysisk trygghet och frihet från våld.
Det framgår även en tredje diskurs som behandlar trygghet. Denna gång framgår det inte lika tydligt som i fallet ovan. Principprogrammet konstaterar:
Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet. (SD 2011: 23)
Här lyfts invandring som ett potentiellt hot mot den nationella identiteten såväl som välfärden och tryggheten i generell bemärkelse. Det antyds därmed att för hög nivå av invandring försämrar välfärden, alltså den sociala tryggheten, samtidigt som det utgör hot mot
“tryggheten”, vilket i detta stycke implicerar fysisk trygghet från våld och brottslighet. Mer om detta kommer analyseras inom kort. Det huvudsakliga som ska läggas till märke i citatet är användningen av “vår nationella identitet”. Vad menas med det? “Identitet” är något som, likt en diskurs, är samlad kring en nodalpunkt - mer specifikt en så kallad mästersignifikant. I detta fall bygger identiteten på föreställningen om “nationen” vilket, likt “samhället” eller “Sverige”, är en myt. Vidare sätts subjektspositionen “svensk” in i sammanhanget genom valet av ordet
“vår” i sammanknytning med den nationella identiteten. Kopplingen till den svenska kulturen blir särskilt tydlig i följande citat:
Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad. (SD 2011: 27)
Det skapas således en förknippning mellan den nationella identiteten och den svenska kulturen
såväl som samhället, i och med det konstruerade intrycket av just det svenska samhället och
kulturen som hotat av en utomstående kultur. Dessutom associeras i detta stycke invandring
med specifikt islam, vilket antyder att det främst är den islamiska kulturen som medföljer invandring och hotar den svenska kulturen och identiteten (genom att de har svårt att
“harmoniskt samexistera”). Det underförstådda i citaten blir därmed att invandring hotar den kulturella tryggheten - vilket är den tredje formen av “trygghet” som berörs av Sverigedemokraterna.
Trygghet är således i högsta grad ett omstritt begrepp i antagonistiskt förhållande mellan olika diskurser. Här är dessutom endast Sverigedemokraternas egen användning av begreppet fört till tals. Det finns säkerligen andra diskurser som använder samma begrepp med annan betydelse, som dock inte är föremål för denna analys. Det som framgår är därmed att det råder antagonism mellan diskurser, vilket hotar entydigheten som varje diskurs försöker fastställa. “Trygghet”
kan utifrån Sverigedemokraternas perspektiv ses på tre olika sätt beroende på diskursen som används: fysisk trygghet, social trygghet och kulturell trygghet. Framförallt råder ett antagonistiskt förhållande mellan de två första, fysisk och social trygghet, som har klart olika betydelser. Detta kräver en hegemonisk intervention för att återupprätta den diskursiva entydigheten och upplösa antagonismen mellan betydelser. Genom bestämda artikulationer fixeras ny betydelse och en diskurs kan dominera över de andra genom att undertrycka alternativa betydelser. Här kommer de tidigare citaten in igen.
Sverigedemokraterna förbinder invandring med islam och lyfter “i synnerhet” fram dess
“fundamentalistiska gren” som ett hot (SD 2011: 27). Följaktligen förknippas då invandringen av muslimer med en ökad hotbild mot “det svenska samhället”. Det konstrueras en bild av ökad risk för exempelvis religiös extremism och terrordåd - därmed blir det en fråga om fysisk otrygghet utöver den kulturella som invandringen i sig medför. Genom hur det är artikulerat framställs därmed den fysiska hotbilden som viktigare än kulturell trygghet, men även att de två hänger ihop.
Sedan har vi social trygghet, som bland annat innebär tillgång till sjuk- och hälsovård. Jimmie Åkesson (2018: 111–112) beskriver att den sociala tryggheten fungerar så länge samhällssystemet fungerar. Men han framhäver även detta:
Sverige slits isär, och det sker efter decennier av ansvarslös politik. [...] Som har skapat mer eller mindre parallella samhällsstrukturer i utsatta områden kring våra städer. Som har
