Syftet med uppsatsen är att undersöka kopplingen mellan klassformering i ett identitetsperspektiv och framväxten av konfliktrepertoarer i det tidiga 1900-talets fackliga organisationssträvanden. Frågeställningarna utgår från att identifiera konfliktrepertoarer i sociala konfrontationer och se vilka av dessa som används för att skapa klassamhörighet i olika sociala, fackliga och politiska sammanhang. Utgångspunkten är att sociala konfrontationer är en del av den tidiga svenska 1900-tals historien och att studier på lokal nivå ger en pusselbit till de stora skeendenas historia. Det är på den lokala nivån, enligt Nyzell, som de sociala konfrontationerna utspelar sig. Den teoretiska ramen för studien är CPS, Contentious Politics Studies och det innebär ett fokus på det som Rolf beskriver som en organisering underifrån.
Den teoretiska verktygslådan som använts har utgått från begreppen social konfrontation, konfliktrepertoarer, WUNC-displays, i form av uppvisningar, och politiska identiteter. I uppsatsens undersökning har fokus varit på att samla in och identifiera sociala konfrontationer, sätta in dessa i en historisk och samhällelig kontext, identifiera i vilken tid och rum som konfrontationerna utspelar sig i, beskriva vilka aktörer som deltar, vad det finns för politiska identiteter och vilka repertoarer som utförs. För att undersöka det visuella materialet utifrån CPS har en ikonografisk ansats använts.
I forskningsöversikten visar Johansson att bakgrunden till den politiska mobiliseringen och de sociala konfrontationerna finns i arbetets förändrade struktur, Cederkvist beskriver hur den politiska mobiliseringen kunde ta sig uttryck i petitioner, kravaller, demonstrationer, strejker och organisationsbildande och Magnusson visar att när fackföreningar bildas så får klassmotsättningar en permanent organisatorisk form och klassformeringen går in i en ny fas.
Brink Pinto, Ericsson och Nyzell samt Rolf visar på att klassmotsättningar kan studeras ur ett konfliktperspektiv med utgångspunkt i aktörernas handlande i konflikterna. Konflikterna ses som sociala konfrontationer och författarna visar att sociala rörelser inleds med att ett krav ställs på omgivningen. I undersökningen har fyra olika sociala konfrontationer identifierats. Dessa case är lokala exempel på samhälleliga arbetsmarknadskonflikter. De har utspelat sig i det lokala närsamhället men har utifrån Brink Pinto, Ericsson och Nyzells resonemang också sitt sammanhang i större samhälleliga skeenden och omvälvningar som skedde under 1900-talets början. De undersökta sociala konfrontationerna har inte bara påverkat samhället lokalt utan har varit en del i en större påverkan och utveckling av arbetsmarknad och arbetsmarknadens parter. De case som undersökts finns, såsom Nyzell påpekar, på den lokala nivån och det är där
de kan identifieras och undersökas. Andra studier på lokal nivå skulle kunna visa på fler sociala konfrontationer. De sociala konfrontationerna i undersökningen är: Agitation och politisk mobilisering 1908 - 1911, Oskar Lundströms avskedande 1909, Lokmannastrejken 1919 och Den stora järnvägsstrejken 1922. Det är sociala konfrontationer som innehåller konfliktrepertoarer, uppvisningar och politiska identiteter. Alla dessa sociala konfrontationer har inletts med krav på omgivningen. Det har handlat om rätten att organisera sig och ta plats i det offentliga rummet, att få inflytande över arbetets frihet – vem som anställs och vem som avskedas samt inflytande över lön, ersättningar och anställningsförhållanden. Kravställan leder till användandet av konfliktrepertoarer och de konfliktrepertoarer som identifierats är; att organisera sig, agitation, demonstrationer, muntlig påverkan, anordna föredrag, spridande av kommunikation i form av text, uppvaktningar, rumsligt utnyttjande, anordna gemensamma fester och aktiviteter, förhalning, hemföljningar, uthängningar och att kalla strejkbrytare för öknamn vilket enligt Ericsson kan ses som en trakasserande manifestation.
Bakom konfliktrepertoarerna finns olika former av handlingar. Undersökningen visar att de bakomliggande handlingarna som bildar konfliktrepertoarer är av stor betydelse för att skapa klassamhörighet. Det finns ett samband mellan sociala konfrontationer, repertoarer och identitetsskapande som ligger till grund för klassformering och klassamhörighet. I undersökningen av vilka konfliktrepertoarer som används för att skapa klassamhörighet framträder ett mönster. Det är inte enstaka identifierbara konfliktrepertoarer som skapar klassamhörighet utan det är en struktur av handlingar där alla delar blir pusselbitar i byggandet av klassamhörigheten. Dessa handlingar har en funktion som identitetsskapare och det är därigenom som grupptillhörighet skapas. De tydligaste pusselbitarna och handlingarna som finns bakom konfliktrepertoarerna är: avgränsa gruppen mot andra, visa upp yrkesskicklighet och trovärdighet, inte följa arbetsgivarens uppmaningar, skapa dokumentation, agitation, verksamhetsberättelser, nätverk, skapa enighet, fotografera sig och strejkbrytare, skriva brev, sätta ut strejkvakter, identifiera strejkbrytare, vara numerärt överlägsna, hålla möten, engagera sig och fatta beslut. Allt som ingår och bildar en konfliktrepertoar formar identitet. Repertoar och identitet har en relation och är en förutsättning för varandra. Handlingarna bildar det mönster som bygger identitet, konfliktrepertoarer och klassamhörighet. Det är också den struktur som växer fram och förfinas ju fler sociala konfrontationer som rörelsen deltar i.
Identitetsmarkörerna blir tydligare, det visuella språket mer konkret och konfliktrepertoarerna skarpare. Klassamhörigheten blir allt tydligare för de som deltar i sociala konfrontationer och konfliktrepertoarer och de blir mer säkra i sin identitet och i sin roll.
Den första sociala konfrontationen beskrivs i verksamhetsberättelsen för Åmåls arbetarkommun 1908 – 1918. Verksamhetsberättelsen är ett tidslager som visar på den situation som var en realitet för de arbetande i Åmål. Den visar också på sociala konfrontationer och konfliktrepertoarer som tas till i kampen för att få igenom de krav man ställer. Det finns en kamp om utrymme och plats samt om rättighet att tala. Den sociala konfrontationen sker i rummet och präglas av kampen om rätten att säga och framföra åsikter, agitation och att hålla föredrag i det offentliga rummet. För att lyckas på den sociala konfrontationsarenan används konfliktrepertoarer som muntlig och skriftlig agitation. Det bjuds in kända talare, man drar till sig uppmärksamhet, det sker en muntlig påverkan från medlemmarna och spridande av tidningar, böcker och broschyrer. Cederkvist beskriver hur den politiska mobiliseringen tar sig uttryck i utåtriktad verksamhet. Så sker också här, det hålls föredrag, aktörerna gör uppvaktningar och skapar känsla av att vara med i en rörelse. Detta förstärks av rörelseentreprenörerna Birger Karlsson och C. F. Sjödahl som har en betydande roll för utvecklingen av rörelsen och för formandet av identitet såsom Jansson beskriver i sin forskning kring entreprenörskap. I kampen om det offentliga rummet får geografiska platser betydelse och gränser som stadsgränsen visar på ett innanför och ett utanför. Aktörerna rör sig också på en arena där olika sociala rörelser konkurrerar. Det finns ett berättande med en viss sorts retorik, ett språkbruk med ett vi och ett dem. Det handlar om social konfrontation med en lågintensiv konfliktrepertoar som man lär sig genom agitationsmöten, att läsa tidningar samt att organisera sig och gruppera sig kring frågor och ideal. Man vill skapa en demokratisk organisation och skaffar sig nätverk genom att tillhöra en större central organisation. Därigenom tas konflikten från den lokala nivån till att vara delaktig på den nationella nivån. Detta skapar en ram inför de större konflikter som komma skall. När sammandrabbningarna i strejken 1922 kommer har man en repertoar klar och ett identitetsskapande av ett vi och ett dem är formerat.
I avskedandet av Oskar Lundström finns en ny facklig ram att handla inom och ett nytt sätt att förhålla sig till sociala konfrontationer. Rörelsen och klassformeringen har gått in i en ny fas såsom Magnusson beskriver i sin forskning och genom bildandet av fackföreningen har klassmotsättningarna fått en permanent organisatorisk form. Det sker i konfrontationen kring Oskars avskedande ett lärande och en utveckling av konfliktrepertoarer. Det finns en strävan efter enighet och att forma konfliktrepertoarer men det finns ingen tydlig enighet inom fackförbundet för hur starka repertoarer man skall ta till. Det sker en uppvaktning av maskindirektören som gör en utredning som svar på fackföreningens kravställan. Den politiska
identiteten är påbörjad men fackföreningen är inte riktigt den jämlika förhandlingsparter man vill vara. Det ställs krav men det finns en osäkerhet i hur de skall ställas, samt vilka repertoarer och uppvisningar man skall ta till. Det finns en tveksamhet i hanterandet av ärendet och trots det kollektiva strävandet så blir det till slut ett individuellt problem för Oskar. Det han får ut av sin kontakt med fackföreningen är en ersättning men ingen hjälp att få tillbaka sitt arbete.
Kollektivets rädsla för att få ett prejudikat går före medlemmens rättvisa.
I de båda strejkerna blir konfliktrepertoarerna mer organiserade och skarpare. Kravställan blir tydligare och det går från få personers krav till de mångas krav. Strejkerna är ett exempel på det som Magnusson tar upp i sin forskning, att fackföreningarna genom sin organisatoriska form med anslutning till nationella organisationer kan bli inblandade i konflikter som har sin början någon annanstans än i lokalsamhället. Båda strejkerna, men särskild strejken 1922, innebär en delaktighet i en landsomfattande strejk där förhandlingar sker på riksnivå. I strejkerna finns det nu en färdig konfliktrepertoar att ta till. Det tydliga beskrivandet och att handlingar har namngetts som t ex ”hemföljning” visar att de strejkande har en kunskap och en acceptans för konfliktrepertoarer. Det har skett en utveckling sedan tidigare sociala konfrontationer, något som visar på det som Ericsson och Rolf beskriver, att konfliktrepertoarer förändras som ett resultat av de erfarenheter som människorna gör när de deltar i konfrontationer. I likhet med Nyzell och Ericssons arbeten synliggörs sociala konfrontationer och konfliktrepertoarer tydligast i mötet mellan strejkande och strejkbrytare. Strejkbrytarna är de yttersta representanterna för arbetsgivaren. Det är väsentligt att inte några i gruppen blir strejkbrytare, det är av stort symboliskt värde för klassamhörigheten. Kring de förmodade strejkbrytarna bildas en konfliktrepertoar i form av uppvaktning. Har någon tänkt att bli strejkbrytare skall dessa först uppvaktas av några utvalda personer och hjälper inte det så skall de bli utsatta för en uppvaktning av en större mängd personer. Här skapas en tydlig konfliktarena där den sociala konfrontationen äger rum och det finns kända konfliktrepertoarer att ta till. De repertoarer som används i strejkerna är uppvaktningar, uthängningar, hemföljningar och trakasserande manifestationer. 1922 har de strejkande tagit ett steg till sedan 1919 års strejk, konfliktrepertoarerna är väldokumenterade, namngivna, välbeskrivna, vedertagna, accepterade och genomförs systematiskt.
Johannesson och Ståhl visar på den visuella kommunikationens betydelse för identitetsskapande. Den förstärker och synliggör identitet, konfliktrepertoarer och uppvisningar. Den visuella kommunikationen används som en dokumentation inåt och utåt för
att stärka den politiska identiteten och som en symbolmarkör i uppvisningarna. Den visuella kulturen blir en del i skapandet av konfliktrepertoarer. Texter, verksamhetsberättelser, minnesskrifter och protokoll visar på en retorik som används för att skapa ett narrativ kring rörelsen. Dessutom finns en kampretorik vid de sociala konfrontationerna som är tydlig vid strejkerna. Det är av betydelse hur man skiljer ut sig från strejkbrytarna, vilket språk man använder och hur man formulerar egenskaper kring sig som organiserad järnvägsman, den yrkesskicklighet man har och som är det som man vill bedömas efter på arbetsmarknaden. I de uttryck man väljer finns också den visuella kommunikationen i form av logotyper och fana. I dessa används kända symbolelement som har en koppling till tidigare historiska symboler och till skråemblem. På så sätt blir fackföreningens symboler och bildspråk del i en historisk kedja och en del i arbetarrörelsens framväxande kulturella uttryck. Fotografierna är ett media som används som en teknik att skapa och dokumentera gemenskap och tillhörighet. Genom fotografierna bevaras inte bara grupptillhörighet och arbetsliv utan också de händelser som ses som viktiga i de sociala konfrontationerna. Fotografier får en central betydelse som dokumentationsmetod, som bevarare av viktiga händelser och som identifikation av tillhörighet. Logotyp, fana och fotografier bildar identitetsmarkörer. Genom dessa identitetsmarkörer manifesteras klassamhörighet.
Uppsatsens frågeställningar; att identifiera konfliktrepertoarer i sociala konfrontationer och se vilka av dessa som används för att skapa klassamhörighet i olika sociala, fackliga och politiska sammanhang besvaras genom uppsatsens case. Dessa visar på förekomsten av sociala konfrontationer, använda konfliktrepertoarer och de sammanhang där dessa skapar klassamhörighet. Konfliktrepertoarerna är viktiga redskap i utvecklingen av klassformering.
Slutsatser av undersökningen är att det fanns en social ojämlikhet som gjorde att järnvägsarbetarna i Åmål upplevde behovet av att organisera sig. De såg ett behov av att lyfta konflikter från personnivå, alltså mellan arbetaren som enskild individ mot företaget som var en etablerad organisation, till organisation mot organisation. Det blir därför viktigt att stå enade när motståndarsidan önskar förhandla med varje individ för sig. Det fanns en strävan efter att skapa jämvikt. Här blir kravställan centralt. Genom att ställa krav skapas en möjlighet till påverkan på omgivningen. För att få igenom sina krav behövs uppvisningar och konfliktrepertoarer. Det kampen egentligen handlar om är att ta plats. Drivande i utvecklingen finns rörelseentreprenörer som C H Hesselbom, Birger Karlsson och C F Sjödahl. Både Jansson och Pinto, Ericsson och Nyzell, har beskrivit betydelsen av ledarskap, identitetsentreprenörer och rörelseentreprenörer.
I konfliktrepertoarerna finns det en utveckling över tid. Det som inledningsvis präglas av tveksamheter och enskilda handlingar finns färdigutvecklat vid strejken 1922. Alla konfliktrepertoarer, uppvisningar och politiska identiteter utgörs av handlingar som bidrar till klassformering. De är grunden för att känna en gemenskap som ger den plattform där konfliktrepertoarer utförs ifrån. Det behöver finnas en gemenskap för att agera – en klassamhörighet. Klassamhörighet byggs upp med retorik. Detta tas upp i minnesskrifter, rapporter, protokoll och cirkulär. Det skapas ett vi och ett dem som används för att skapa berättelser. I skapandet av berättelser används tal, jubileumsskrifter, fanor, logotyper, uttryck och historier. Det blir viktigt att skapa den egna historiska berättelsen. Konfliktrepertoarer, handlingar och identiteter blir därigenom meningsskapande i klassamhörigheten.
I uppsatsen finns en nära koppling mellan teori och metod då verktygslådan för konfliktforskare som Brink Pinto, Ericsson och Nyzell tagit fram utifrån CPS använts. Teorin har därför satt den ram som undersökning och analys formats utifrån. Begrepp som formulerats inom CPS har varit centrala. Detta har påverkat genomförandet av undersökningen. I inledningsarbetet av uppsatsen så var valet av CPS som teori ett aktivt val för att kunna undersöka sociala konfrontationer på ett mer teoretiskt sätt än vad som fanns utrymme för i min B-uppsats. Att välja en färdig metod och begreppsapparat har sina begränsningar, det blir ett tydligt avgränsat område som undersöks. Andra metoder och begrepp hade gett ett annat resultat. För att undersöka källmaterialet utifrån verktygslådan användes dokumentstudie som metod. Den har varit betydelsefull för arbetet och gett många analystrådar och möjligheter då det är en metod som inkluderar materialitet och olika typer av källor. Tilly och Tarrows teorier kring CPS, Brink Pinto, Ericsson och Nyzells verktygslåda tillsammans med visuell bildanalys och dokumentstudie som metod har varit ett inspirerande och fruktbart sätt att undersöka det tidiga 1900-talets sociala konfrontationer, konfliktrepertoarer, klassformering och identitetsskapande.
Det har gett utrymme för en kreativitet i undersökandet av materialet samtidigt som de tydliga teoretiska ramarna styrt inriktningen på studien.
Sammanfattningsvis som svar på syfte och frågeställningar kan sägas att de identifierade konfliktrepertoarerna utvecklas genom ett lärande över tid, att konfliktrepertoarerna namnges, förfinas och används som en del i kampen om att ta plats i lokalsamhället. Det geografiska rummet såsom verkstaden, gatorna, staden, affärer och andra offentliga ytor är den plats som konfliktrepertoarerna utspelar sig på. Det är därför av betydelse att ha inflytande över det
offentliga rummet för att visa upp sin klassamhörighet. Här får också retorik och visuell kommunikation sitt sammanhang. Konfliktrepertoarerna kan ses som mönster i en större struktur som får sin inspiration från centralt håll men även från kontakter med andra aktörer såsom andra strejkande, näringsidkare, strejkbrytare, arbetsgivare och media. Kopplingen mellan klassformering i ett identitetsperspektiv och framväxten av konfliktrepertoarer finns i arbetarrörelsens strävan efter att bli en etablerad aktör på arbetsmarknaden, att kunna ställa krav och genom ett lärande utveckla de verktyg, i form av konfliktrepertoarer, som behövs för att uppnå och få igenom kraven. Uppsatsen är ett bidrag till forskningsfältet arbetarhistoria och i undersökningen framkommer det som Brink Pinto, Ericsson och Nyzell beskriver, att vår värld har formats av konflikter, konfrontationer och kollektivt handlande. Undersökningens resultat synliggör också frågan om vem som anses ha rätt att agera offentligt och ställa krav under de pågående konfrontationerna. Resultatet visar också på att resurser och positioner krävs för att människorna skall kunna agera kollektivt. Detta skulle kunna vara ett ämne för en ny undersökning. Studier på lokal nivå sätter fokus även på större skeenden och frågor.