Vår huvudfråga i den här undersökningen har varit att ta reda på hur tabloidiseringen kan ha påverkat nyheternas innehåll och framställning i Sveriges televisions Rapport år 1979 jämfört med år 2009. För att lättare kunna undersöka området valde vi att bryta ner huvudfrågan i tre mindre frågor: Vilken är journalistens roll? Vad blir nyheter? Vilka intervjuas?
Vi kan ärligt säga att vi från början trodde att vi skulle finna större innehållsmässiga skillnader i sändningarna från de olika perioderna, men vi kan i efterhand konstatera att så inte var fallet. Det visade sig när vi kategoriserade alla nyheter i olika story-types att det var marginella skillnader i hur vanliga de olika nyhetstyperna var de olika åren. De tabloidiserade nyheterna förekom lika ofta de båda åren. Det här tolkar vi som att Rapport, trots att
förutsättningar som konkurrens och modern teknik förändrats, ändå håller fast vid det uppdrag som staten har ålagt public service och deras program. Vi anser att Rapport verkar ta sitt uppdrag på mycket stort allvar och innehållet i nyheterna är i allmänhet viktigt och
meningsfullt. Innehållet i nyheterna är inte av det slag som väcker omedelbart intresse i sig, men formen är det verktyg som används för att locka och behålla en publik. Den största skillnaden i medielogiken mellan de två tidperioderna vi har tittat på är den rejält ökande tillspetsningen av nyheterna. Journalisten skruvar till nyheten lite extra och utelämnar detaljer som inte tjänar något syfte för förståelsen – detta för att förtydliga vad nyheten handlar om och för att behålla publikens intresse. Det högre tempot i sändningarna samt de allt mer förenklade och förkortade nyheterna är tydliga tecken på tabloidisering (Krona, 2009: 43). Grafiken i Rapport 2009 är mer dramatisk och konkret än den är 1979. Det här är naturligtvis ett resultat av en förbättrad teknik, men också av en medvetenhet av vikten att attrahera den breda publiken. Det är möjligt att eliten i samhället skulle titta på Rapport oavsett vilken form nyheterna presenterades i, men den breda massan kräver något mer för att intresset ska
väckas. Användningen av grafiken och musiken i Rapport 2009 förstärker tabloidiseringen av sändningarna, eftersom det ger ett dramatiskt och sensationellt intryck.
Att det är fler ”vanliga” människor som får uttala sig i Rapport 2009 kan vara ett tecken på att programmet försöker bredda sig allt mer. 1979 var det en relativt enhetlig grupp människor (män i åldern 50-65 år med en hög position i samhället) som fick tala, men detta har alltså förändrats. Vi tror att det kan vara så att Rapport har insett att för att kunna locka en bred publik måste de också låta olika människor prata. Det är ofta så att människor intresserar sig
42 för andra som de kan identifiera sig med och då är det väldigt viktigt att ha varierade
intervjupersoner. Denna ambition att öka bredden bland intervjupersonerna är också en indikation på tabloidisering (Djerf-Pierre, Weibull, 2001: 354 f).
När det gäller journalistens roll kan vi konstatera att det är klart vanligast med folkbildande reportrar. Om vi jämför de båda perioderna vi har tittat på kan vi dock se en minskning i denna kategori och en ökning av westernhjälten 2009. Westernhjälten är yrkesidealet för journalisten som vill nå ut till den breda publiken med underhållande eller sensationell information. Dessa två ord, underhållande och sensationell, är vanliga att koppla ihop med begreppet tabloidisering och vi kan därför dra slutsatsen att även journalistens roll drar åt det tabloidiserade hållet.
Vad vi har kommit fram till är alltså att tabloidisering existerar i Rapport, men den är inte så påtaglig som vi trodde från början. Vi hade förväntat oss att innehållet skulle vara mer tabloidiserat idag, men istället var det i nyheternas form som tabloidiseringen visade sig. I efterhand är vi tacksamma för att vi gick så pass djupt in på materialet när vi gjorde våra analyser – hade vi inte gjort det finns risken att vi hade missat var tabloidiseringen egentligen låg. Vi anser inte att tabloidiseringen av Rapport 2009 är ett problem, då kvaliteten inte upplevs vara sämre. Innehållet är fortfarande sakligt och meningsfullt, trots att det finns vissa nyheter som kan uppfattas som tabloidiserade. Elizabeth Bird (2009:49) hävdar att
tabloidisering inte är ett problem förrän den ersätter all annan typ av journalistik och det är precis vad vi menar också. Så länge det finns en balans mellan sensationella och seriösa nyheter i nyhetsrapporteringen tror vi inte att tabloidiseringen är ett hot mot public service.
Vi anser att våra resultat kan ha betydelse för hur Rapport uppfattas som public service- program. Det vi kommit fram till tyder på att Rapport har hållit en jämn nivå innehållsmässigt genom åren och att de ännu inte fallit för tabloidiseringen fullt ut.
För att bena ut begreppet tabloidisering använde vi oss av våra tre frågeställningar. Vi har genom att undersöka journalistens roll, nyhetsvärdering och hur människor representeras hittat skillnader i Rapportprogrammen från 1979 och 2009. Förutom dessa skillnader har vi också funnit slående likheter som bekräftar att Rapport ännu tar public service-uppdraget på allvar. Det intressanta är att likheterna återfinns i innehållet, medan skillnaderna och
utvecklingen mot tabloidisering framför allt visar sig i nyheternas form och paketering. Om vi ser tillbaka på den tidigare forskning vi tagit upp i litteraturöversikten så kan vi konstatera att det finns gemensamma nämnare i våra olika undersökningsresultat. Anna
43 Hyberg (2000) presenterar till exempel resultatet att politiker som grupp är mest
representerade i nyheterna. I vår undersökning om Rapport 2009 har vi fått ett liknande resultat som Hyberg, medan det i Rapport 1979 inte var lika vanligt med politiker som uttalade sig. Vi kan inte helt och hållet jämföra vårt resultat med Hybergs, eftersom vi har använt oss av olika sorters kategoriseringar av människor i våra analyser. Medan Hyberg har privatpersoner som näst vanligast i representationen har vi andra resultat. Skulle vi valt samma kategorier som Hyberg är det däremot troligt att vi hade uppnått samma resultat, åtminstone i undersökningen från Rapport 2009. I efterhand kan vi medge att vi borde ha övervägt vårt val av kategoriseringar för att underlätta den här jämförelsen.
Precis som Michael Krona (2009) beskriver i sin avhandling kan även vi märka tendenser till popularisering och tabloidisering i Rapport. Någon ökad personifiering av politiker, som Krona har noterat, är inget som vi lagt märke till. Däremot har vi sett en ökad ambition att anspela på publikens känslor i Rapport 2009 jämfört med 1979. Exempelvis kan vi nämna ett inslag om en äldre kvinna som nekades ersättning efter att ha akutopererats utomlands. Kvinnan får sitta i sin hemmiljö och berätta om hur hon har blivit illa behandlad av
försäkringsbolaget. Detta är helt klart ett sätt att försöka väcka känslor hos publiken, då det är lätt att identifiera sig med ”den lilla människan”.
Kent Asp (1995) nämner i sin arbetsrapport att kommersialiserad nyhetsrapportering brukar kännetecknas av fyra särdrag; snuttifiering, personifiering, trivialisering och dramatisering. Kommersialisering och tabloidisering har vissa saker gemensamt såsom en önskan om att nå ut till en bred publik. Snuttifiering och dramatisering är två särdrag som är tydliga i 2009 års Rapport, framför allt genom de allt kortare inslagen och den dramatiska vinjetten, och inte lika framträdande 1979. Enligt vår undersökning har personifieringen bara ökat marginellt och någon tydlig trivialisering kan vi inte heller urskilja.
Det ska poängteras att våra undersökningsresultat inte är skrivna i sten. Vår studie är inte särskilt omfattande, eftersom tiden inte räckte till hur mycket som helst. I och med att vår studie är av kvalitativ art kan vi inte dra slutsatser om alla Rapportprogram utifrån det vi kommit fram till, materialet är helt enkelt för litet för en sådan generalisering. Däremot kan vi, som journalistikforskaren Larsåke Larsson säger, i denna undersökning göra ett försök att avtäcka underliggande strukturer genom jämförelser av likheter och skillnader mellan de olika periodernas Rapportprogram (Larsson, 2000: 72).
44 Generaliserbarhet i kvalitativa studier är ett omdiskuterat ämne. Vi anser att delar av vårt resultat är möjligt att generalisera, men att det krävs en tydlig strukturförändring mellan de olika åren vi har undersökt för att vi ska kunna göra detta. Att personifieringen har ökat marginellt mellan de olika åren anser vi inte är tillräckligt övertygande för att kunna ligga till grund för en godtagbar generalisering av resultatet. Att tillspetsningen i nyheterna ökade markant mellan 1979 och 2009 är däremot en förändring så tydlig att vi inte kan bortse ifrån den. Här anser vi att det är möjligt att dra slutsatsen att tillspetsningen verkligen har ökat mellan 1979 och 2009.
Vi vill vara tydliga med att den här undersökningens analys grundar sig i våra teorier och metoder, men det går aldrig att komma undan att de personliga erfarenheterna präglar
tolkningen av innehållet. Det är omöjligt att placera in de olika nyheterna i kategorier utan att tolka dem, och tolkningar går i sin tur inte att göra utan den personliga förförståelsen. Vi vill ändå poängtera att vi är medvetna om detta och att vi hade detta i åtanke när vi utförde analysen. Det positiva är att vi har varit två om analysen och när vi inte har varit helt eniga om kategoriseringar har vi diskuterat detta och löst problemet. Tillförlitligheten i denna undersökning förstärks av den triangulering vi använt oss av. Detta är ett begrepp som innebär att forskaren använder sig av flera olika metoder i undersökningen (Larsson, 2000: 69). Att vi kombinerat flera olika teoretiska utgångspunkter är också det en typ av triangulering. Tanken med triangulering, enligt medieforskarna David Deacon och Michael Pickering samt
sociologiforskarna Peter Golding och Graham Murdock, är att ju fler utgångspunkter
forskaren använder sig av desto lättare kan hon undvika att utelämna relevant information och reda ut eventuella faktafel (Deacon et al. 2007: 33).
Vid en första anblick upplevs det säkert som ganska mastigt med vårt stora antal teorier och metoder. Vi kan till viss del hålla med om att det inte alltid har varit helt lätt att hantera så många olika perspektiv, men samtidigt vill vi hävda att alla våra teorier och metoder har varit användbara för oss i den här studien.
I allmänhet är vi nöjda med våra metodval, men om vi ska vara kritiska hade vi nog helst velat ha en mer utvecklad metod om story-types. Då vi ansåg att de kategorier som fanns i story- types från början inte alltid var tillräckliga tog vi oss friheten att lägga till några kategorier. Vi anser att metoden med story-types är lämplig för tabloidiserade nyheter, men det hade varit önskvärt med flera kategorier från början för att inte nyheterna skulle falla utanför lika ofta. Om metoden hade varit mer modern kanske den hade stämt bättre överens med den
45 Det kanske inte är några revolutionerande resultat vi kommit fram till i den här
undersökningen, men det innebär inte att studien inte har betydelse. Undersökningen slår fast att vi fortfarande kan lita på att Rapport ger oss viktiga nyheter som vi behöver för att förstå vår omvärld. Det är ett resultat som inte bara berör forskare och medier, utan som även publiken kan tillgodogöra sig och som bevarar känslan av att Rapport är ett stabilt och pålitligt nyhetsprogram.
6.1. Fortsatt forskning
För att söka ett säkrare resultat skulle vi rekommendera att andra forskare tittar på många fler program. Vi tror att ännu mer tillförlitliga resultat skulle vara möjliga med ett större empiriskt material. I vår undersökning valde vi att räkna bort helgsändningarna. Det är möjligt att tabloidiseringen hade visat sig tydligare om vi hade haft med helgsändningarna också, eftersom vi tror att upplägget av dessa sändningar är annorlunda. Det händer andra saker på helger; kanske konserter, marknader, utställningar och sportevenemang medan de flesta myndigheter och företag håller stängt. Det är troligt att detta påverkar nyhetsrapporteringen, att nyheterna anpassar sig efter tv-publikens helgrutiner. Vi har inget belägg för att
helgsändningarna skulle vara annorlunda, men det är ett förslag på fortsatt forskning på området för den som är intresserad.
I vår undersökning kom vi fram till något som vi valt att inte ta upp i vårt resultat, då det inte berör vårt forskningsområde. Trots att könsfördelningen bland reportrar på
Rapportredaktionen är jämnare 2009 jämfört med 1979 så finns ändå de klassiska
genusstrukturerna kvar. Visserligen får kvinnor i allt högre grad rapportera om hårda nyheter idag, men det överraskade att män så sällan rapporterade om mjuka nyheter. I 2009 års Rapport var män inblandade i fem mjuka nyheter, medan kvinnorna rapporterade om arton sådana. Vi skulle föreslå en observationsstudie på Rapportredaktionen som fortsatt forskning. Genom en sådan undersökning skulle forskaren kunna upptäcka hur det går till när reportrar tilldelas uppdrag; väljer reportrarna själva vilka uppdrag de tar eller blir de placerade där av redaktörer eller liknande? Den här undersökningen skulle dessutom kunna utvidgas genom att forskaren jämför Rapport med en annan nyhetsredaktion. TV 4 Nyheterna skulle kunna vara ett förslag - detta för att se om det fungerar på samma sätt på de olika redaktionerna trots att de har olika målsättningar med sina nyhetsprogram.
46 I vår studie har vi upptäckt ett antal etiskt tveksamma nyhetsinslag där utsatta människor beskrivs eller framställs på nedvärderande eller diskriminerande sätt. Ett exempel på detta är ett inslag som handlar om mentalskötare på en vårdinstitution. Här får publiken bland annat se halvnakna patienter sitta på sina sängar och klä på sig medan skötarna står vid sidan av och tittar på. Publiken kan tydligt se ansiktena på patienterna och det kan därför finnas en risk för identifikation. Det här anser vi är ett problem då dessa mentalpatienter befinner sig i
beroendeställning och kanske inte är i stånd att besluta själva om huruvida de ska synas i tv. De etiska problemen var en upptäckt som vi inte hade rum för att analysera i den här studien, men det vore mycket intressant att se vad en undersökning på detta område skulle kunna ge för resultat. Dels skulle forskare kunna göra jämförelser mellan 1970-talsjournalistik och nutidens journalistik och analysera likheter och skillnader i synen på etik. Det skulle också vara möjligt att göra detta som en observationsstudie där forskaren genom att sitta med på redaktioner kan upptäcka hur journalister idag förhåller sig till den etiska problematiken och de spelregler som finns gällande detta.
47