Avslutningsvis presenteras slutsatser och en diskussion kring resultatet och metoden. Även framtida forskning som hade varit intressant att gå vidare med utifrån vad denna studie kommit fram till.
6.1 Resultatdiskussion
Genom detta examensarbete har vi uppmärksammat att lek bara kan ske om barnen på någon nivå kan förstå varandra på ett metakommunikativt plan (Bateson 2000). Utan metakommunikation kan leken inte formas eller föras framåt eftersom barnen då inte har en förståelse för lekens signaler och ramar. Denna förståelse måste till en början läras in med stöd från vuxna, eller utvecklas genom lek med äldre alternativt mer kompetenta kamrater eller syskon (Knutsdotter Olofsson 2003). Detta är något som vi efter denna studie tänker är en central kännedom för förskollärare då de behöver vara observanta på leksituationer som stött på hinder. Där kan barnen behöva hjälp för att kunna fortsätta sin lek.
Det är en process i sig att få leken att starta. Att sedan få leken att vara , är ytterligare en.
Barnen visade sig använda olika tekniker för att kommunikationen skulle kunna fungera. Ibland var det svårt att starta leken, vilket kunde bero på att kommunikationen mellan sändare och mottagare inte fungerade. Mottagaren kunde inte återkoppla på ett sätt som gjorde att barnen förstod varandra (Shannon & Weaver 1998 ). När barnen hade svårt att återkoppla kunde det exempelvis visa sig genom att barnen inte kunde skilja på verklighet och fantasi. Knutsdotter Olofsson (2003) menar att det kan vara svårt både för vuxna och barn. Resultatet i detta examensarbete är i överensstämmelse med den tidigare forskningen som inledningsvis presenterats då vi i observationerna sett tydliga tecken på det Tannock (2011) definierar som the play face. Detta begrepp visar sig vara relevant i tal om våldslek, även om begreppet härstammar från studier av rough and tumble- lek.
Karin Persson & Victoria Nilsson
Tannocks (2011) upptäckt av 27 olika beteenden som förekommer i rough and tumble har dock inte kunnat identifieras även i våldsleken. Detta finner vi intressant eftersom vi ändå beskrivit rough and tumblesom en relativt lik lekform. Däremot har de tre kategorierna som dessa beteenden delas upp i lyst igenom även i vår empiri. Den första kategorin handlade om fysisk kontakt mellan barn, där de exempelvis grep tag i, eller om varandra. Detta kunde vi exempelvis se i fallet med flickorna i dockleken. Andra kategorin berörde användandet av lekobjekt, vilket blev tydligt under händelsen med pojken som använde en pinne som vapen och sköt ut i tomma intet, samt i intervjun med barnen som berättade om hur bandyklubborna brukade användas. Tredje kategorin beskrev oberoende lekbeteenden såsom rytande eller vrålande. Detta visade sig i flera situationer, bland annat i situationen med Karl och draken och när Fritjof anfaller Alfred. Att vi inte lyckats upptäcka de 27 beteendena kan bero på att vi inte hade detta som huvudfokus i vår studie. Hade vi haft mer tid och kunnat observera i samma utsträckning som Tannock (2011) gjorde i sin studie, hade det kanske sett annorlunda ut.
Det krävs mycket av ett barn för att förstå leksignaler. Dels måste det finnas en förståelse för vad man själv sänder ut, dels måste man kunna ta emot och läsa av signaler från andra. Man måste också som sändare, ha en viss förståelse för hur mottagaren kommer tolka det som sänds ut och anpassa meddelandet efter detta, för att samspelet ska fungera (Bateson 2000). Våldsleken tycks fungera när barnen själva formar lekens ram då de ändrar och omformar regler vid behov. Då fungerar våldet som en del av våldsleken. Ofta uppstår det verkliga våldet när leken avstannar på grund av brus. Brus beskrivs som ett störande moment som försvårar kommunikationen (Shannon & Weaver 1998). Det skulle exempelvis kunna ta sig uttryck i form av en konflikt. Bruset kan förstöra den bräckliga leken, då kommunikationen inte fungerar. Genom att leka lekar med mycket innehållande brus, får barnen träna sig på att kunna övervinna bruset och bli bättre på att metakommunicera (ibid). I många av de våldslekar som vi observerat på förskolorna, har det förefallit som de mer eller mindre alltid innehåller någon form av brus. Barnen har även i sin våldslek tycks tagit inspiration från populärkulturen. Denna observation stärker Olaussons (2012) tanke om att barn inspireras av
Karin Persson & Victoria Nilsson
populärkultur och omsätter denna inspiration till, en för barnen, meningsfull lek.
Att hindra barn från exponering av populärkultur är idag, i det närmaste en omöjlighet
eftersom populärkulturen är så pass påtagligt i människors vardag. Att lek inspirerad av
populärkultur tenderar att vara av det våldsamma slaget är också något som vuxna måste ta
ställning till. Inte minst förskolans personal som har ansvar för att samtliga barn på förskolan
vistas i en trygg miljö. Kanske kan vår studie bidra till en diskussion kring hur våldsleken kan
utformas och fungera utan att spåra ur. Att barn tar inspiration av Frost och fryser varandra till
is, kan säkerligen var minst lika våldsamt som att en Ninjago sparkar ner en motståndare. Här
rör vi oss i ett spänningsfält mellan barnens intresse i en för dem meningsfull lek och
definitionen från vuxna om hur en nyttig lek bör vara. Tullgren (2004) menar att lek kan definieras utifrån en nyttoaspekt, och dessa definitioner kan påverka barnen i den fria leken
eftersom de lekar som inte definieras som nyttiga, riskerar att ej uppmuntras eller rent av
förbjudas. Vårt resultat tyder på att våldsleken inte alltid uppfyller de krav pedagoger har på
ennyttig lek. Denna tolkning grundar vi på att våldsleken tenderar att omges av restriktioner.
Genom detta arbete har vi fått insikt om att vara försiktiga kring att döma och kategorisera
barns lek, vilket kan vara till glädje för oss som framtida förskollärare. Tullgren (2004) diskuterar nämligen i sin avhandling olika tekniker som pedagoger använder för att styra
barns lek, och där ges restriktioner som ett exempel på ett medel för göra leken mer nyttig. Vi har sett att barnen hanterar och kringgår dessa restriktioner på olika sätt, och hittar strategier för att våldsleken ska kunna existera. Barnen hittar också strategier för att undvika
att våldsleken blir aggressiv. De skapar gemensamma regler i leken och påminner varandra
ständigt. Barnen förhåller sig även till restriktioner genom att avbryta leken när en pedagog är
i närheten, beskriva leken som icke våldsam, eller släta över våldet och skylla ifrån sig. Vår studie har visat på att barn leker våldsamma lekar oavsett eventuella restriktioner, vilket kan
tyda på att barnen finner leken meningsfull. Som Olausson (2012) i den tidigare forskningen
menar, så måste pedagoger kunna reflektera och motivera de restriktioner som finns. Detta
leder till en öppen och kritisk medvetenhet i förskolan. Denna medvetenhet är betydelsefull för att vi som förskollärare skall kunna motivera våra beslut i vårt framtida yrke.
Karin Persson & Victoria Nilsson
Sammanfattningsvis har vi i vår studie uppmärksammat att metakommunikation förefaller sig vara en av flera avgörande faktorer för en fungerande våldslek. Barnen använder metakommunikation för att uttrycka skillnaden mellan verklighet och fantasi. På så vis kan de förstå att våldet i våldsleken inte är på riktigt. Barn behöver stöd i olika omfattning i deras utveckling av metakommunikativa färdigheter. De delar av leken som förefaller vara svåra att kommunicera kring kan vara lekens start och varande. Här visade sig the play face vara behjälpligt för att barnen skulle förstå varandras intentioner.
De restriktioner som finns kringgår barnen genom att bortförklara, skylla ifrån sig eller på annat sätt skydda sin lek. Med tydligaleksignaleroch ramar kan barnen lyckas skapa rum för våldsleken. Det är inte alltid som vuxna delar barns tanke om våldsleken som meningsfull. Det kan härledas till tanken kring nyttig lek.
6.2 Metoddiskussion
Att använda både barnintervjuer och spontana samtal, var ett medvetet val eftersom de olika intervjuformerna visade sig vara givande i olika situationer. I gruppintervjuerna behöver inte barnen uppleva underläge inför oss som utomstående vuxna (Johansson & Karlsson 2013). I gruppintervjuerna tycktes därför barnen våga ge uttryck för mer, liksom barnen byggde vidare på varandras resonemang. På gott och ont eftersom att samtalet ibland lämnade ämnet. I de enskilda intervjuerna blev djupet större då vi kunde gå in på barnets individuella tankar och idéer om våldslek. Det visade sig dock att de deltagande observationerna med spontana samtal var mest givande, eftersom barnen verkade ha svårt att återkoppla och förklara sina handlingar i efterhand. I de spontana samtalen som skedde under pågående våldslek kunde vi ställa frågor direkt i stunden istället för att behöva vänta och fråga barnen i en efterföljande intervju.
Vi är medvetna om att tolkningsprocesserna är avgörande för studiens resultat och därför blir det svårt att i kvalitativ forskning, prata om reliabilitet (Alvehus 2013). Vi som ägare av studien påverkar troligtvis framförallt de spontana samtalen och intervjuerna som ägt rum
Karin Persson & Victoria Nilsson
med barnen. Om andra personer skulle genomföra denna studie är det inte alls säkert att man
ställer samma frågor, i spontana samtal, eller kan fånga barnen på samma sätt i våldsleken.
Likadant lägger man olika vikt vid händelser i tolkningsarbetet (ibid). Hur vi analyserar och
drar slutsatser gör att vi ser på händelser på ett visst sätt som andra kanske inte gör. I efterhand har det visat sig vara svårare att närma sig ett barns perspektiv än vi först trott. Det
kräver både kompetens och mer tid för att kunna fånga och på ett rättvist sätt redogöra för ett
barns upplevelser och tankar. Att vi därför valde att utgå från ett barnperspektiv var betydligt
lättare även om vi i många situationer märkte hur färgade vi var av oss själva och ett
vuxenperspektiv. Ibland var det svårt att ta ett steg tillbaka och låta leken fortgå och eventuellt
urarta utan att stoppa, eller sätta upp regler. Vi kände även ibland att vi ville gå in i leken och
bryta händelseförlopp för att barnen inte skulle skada sig. Det var det svårt men lärorikt att se
hur barnen med sina kommunikativa färdigheter, antingen lyckades eller misslyckades att läsa
av lekens signaler och hålla sig inom lekens ram. Vid mer tid hade en större del av insamlingen av empirin också skett efter VFU-perioden. Det
fanns spontana samtal som blev lidande av andra inslag i verksamheten eller andra uppgifter
vi hade på vår agenda. Samtidigt kan vi inte påstå att det inte blev som vi hade tänkt eftersom
det inte går att ha en bestämd tanke om vad ett spontant samtal ska leda till. Ändå finns det
frågor som vi i efterhand kan ångra att vi inte ställde eller saker vi inte sade. Likadant var det
tillfällen vi inte hade tekniken till hands under VFU-perioden eftersom vår huvudsakliga
uppgift då inte var att samla in empiri. Det fanns flera intressanta händelser där barnen lekte
våldslekar som vi inte lyckades dokumentera och därför inte kunde använda i vårt arbete.
6.3 Fortsatt forskning
Om det fanns mer tid att utforska detta område, skulle det vara intressant att se vår studie i enstörre omfattning. Skulle ett mönster då gå att urskilja om vad som formar olika förhållningssätt kring våldsleken? Vad är det som sker i olika förskolor bland vuxna och barn som resulterar i skilda uppfattningar och restriktioner kring våldslekar?
Karin Persson & Victoria Nilsson
Vidare forskning skulle också förslagsvis kunna ske ur ett genusperspektiv. Tannocks (2011) studie visade att 79,5% av barnen som observerades leka rough and tumble-lek, var pojkar. Den stora skillnaden sågs i lekar som inkluderade fysisk kontakt. Där deltog knappt några flickor alls (ibid). Det vore intressant att undersöka vad denna höga siffra beror på, och om den är representativ på ett globalt plan och inte bara i Kanada där studien är genomförd.
Karin Persson & Victoria Nilsson
7. Referenser
Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: en handbok. 1. uppl. Stockholm: Liber
Barnombudsmannen & Statens kulturråd (2006). Barn och ungas rätt till kultur. Stockholm: Fritzes
Bateson, Gregory (2000[1972]).Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press
Bjurström, Erling, Fornäs, Johan & Ganetz, Hillevi. (2000). Det kommunikativa
handlandet: Kulturella perspektiv på medier och konsumtion. Nora: Nya Doxa.
Ekelund, Gabriella (2009). Barnet och leken. Stockholm: Sveriges utbildningsradio AB. Halldén, Gunilla (red.) (2007). Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Stockholm: Carlsson
Jensen, Mikael (2013). Lekteorier. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Johansson, Barbro & Karlsson, MariAnne (2013). Att involvera barn i forskning och utveckling. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Knutsdotter Olofsson, Birgitta (2003). I lekens värld. 2. uppl. Stockholm: Liber AB Lillemyr, Ole Fredrik (2013).Lek på allvar: en spännande utmaning. 1. uppl. Stockholm: Liber
Lpfö 98. [Ny, rev. uppl.] (2016). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig på Internet:
http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=h ttp%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftry
Karin Persson & Victoria Nilsson
cksak%2FBlob%2Fpdf2442.pdf%3Fk%3D2442 (hämtad 2017-05-30)
Olausson, Anna (2012). Att göra sig gällande: mångfald i förskolebarns kamratkulturer. Diss. Umeå: Umeå universitet
Olausson, Anna (2015). Mer än etnicitet. I: Frånberg, Gun-Marie (red) Rantala, Anna, Eriksson, Anna, Edström, Anna Östlund Berit Mårell- Olsson, Eva. Efter barnets århundrade: utmaningar för 2000-talets förskola. Lund: Studentlitteratur s. 75-95
Shannon, Claude Elwood & Weaver, Warren (1998[1949]). The mathematical theory of communication. Urbana: University of Illinois Press
Tannock, Michelle (2011). Observing Young Children's Rough-and-Tumble Play. Australasian Journal of Early Childhood, p13-20
Tullgren, Charlotte (2004). Den välreglerade friheten: att konstruera det lekande barnet. Diss. Lund: Lunds universitet
Vetenskapsrådet (2009). Forskningsetiska principer inom humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning. www.codex.vr.se/yexts/HSFR.pdf (hämtad 2017-04-27)
Welén, Therese (2009). Historiska perspektiv på lek. I: Jensen, Mikael, Harvard, Åsa (red), Wélen, Therese, Gärdenfors, Peter, Berg, Lars-Erik, Knutsdotter Olofsson, Birgitta, Löfdahl, Annica, Johansson, Eva, Pramling Samuelsson, Ingrid, Mårtensson, Fredrika, Qvarsell, Birgitta, Sandén, Ingrid, Strid, Karin & Tjus, Tomas. Leka för att lära: utveckling, kognition och kultur. Lund: Studentlitteratur s. 29-43
Ågren, Ylva (2015). Barns medierade värld: syskonsamspel, lek och konsumtion. Diss. Stockholm: Stockholms universitet
Karin Persson & Victoria Nilsson
8. Bilagor
8.1 Samtyckesblankett
Lärande & Samhälle
Barn- Unga- Samhälle
Hej
Vi är två förskollärarstudenter från Malmö Högskola, Karin Persson & Victoria Nilsson, som precis ska börja på vårt examensarbete i utbildningen. Genom examensarbetet vill vi
undersöka hur barn själva ser på de så omtalade våldslekarna (krig, brottning, tjuv & polis, pang pang etc). Varför tycker barnen att de är roliga och vad får de ut av dem? Vi vill få syn på vilken roll våldslekarna spelar på förskolan i förhållande till eventuella förbud eller uppmaningar som finns.
För att kunna samla in material att utgå ifrån så skulle vi vilja få tillåtelse av er dokumentera eventuella observationer av barn under pågående våldslekar. Detta genom filmning där filmerna sedan är tänkt som underlag för intervjuer med barnen. I intervjuerna får barnen se sig själva leka våldslekar och utifrån detta diskutera och samtala om dess funktion.
Detta samtal skulle vi vilja spela in med diktafon för att sedan kunna transkribera och använda i vårt examensarbete. Vi ber alltså om ert godkännande för filmning och
röstinspelning av ert/era barn. De filmade observationerna kommer bara att visas för barnen som är med på filmen och sedan arkiveras. De transkriberade röstinspelningarna kommer dock sparas som underlag för examensarbetet.
Barnen kommer att informeras om detta och vi respekterar ifall de inte vill bli filmade eller röstinspelade även om ni som vårdnadshavare lämnat ert godkännande. Har ni frågor är ni välkomna att höra av er till någon av oss. Väl mött,
Karin Persson & Victoria Nilsson
Karin Persson & Victoria Nilsson tel:000-000000 tel:000-000000
▢
JA, Jag/Vi godkänner att mitt/mina barn observeras och intervjuas genom röst- ochfilminspelning
▢
NEJ, Jag/Vi godkänner inte att mitt/mina barn observeras och intervjuas genom röst- ochfilminspelning
Barnets/Barnens namn:
………..
Ort och datum: Vårdnadshavares underskrift:
……….. ………
………. ………
Då vårdnadshavare bor i samma hushåll vill vi ha bådas underskrift. I annat fall ger vi gärna ut vars en enkät.
Karin Persson & Victoria Nilsson
8.2 Intervjuguide
Intervjufrågor: 4-6 år
● Hur har ni kommit på den här leken?
● Får man leka den här leken? Varför, varför inte? ● Var brukar ni leka den här leken? Varför där? ● Hur vet man vem som är med i leken och inte? ● Vilka regler finns i leken?
Intervjufrågor: 2-3 år
● Varför tycker ni leken är rolig? Tycker alla det? ● Kan man leka den med alla? Vill alla vara med? ● Vad lär ni er av leken?
● Har ni sett ett monster någon gång? (inspiration till leken) ● När och var brukar ni leka denna lek?