Jag kommer nu att sammanfatta mina resultat och därefter diskutera dem under rubriken diskussion. Vidare kommer jag att ge idéer och tankar kring användandet av TBA under rubriken pedagogiska implikationer. Jag kommer att diskutera varje fall för sig och sedan ge en samlad bedömning av studien. Avslutningsvis kommer jag att skriva en kritisk analys av resultaten.
7. 1 Slutsatser
Jag kan i min studie se hur TBA har fungerat både som analys- och arbetsmetod. Studien visar att TBA är ett väl fungerande verktyg för pedagoger i arbetet med att analysera ett beteendeproblem hos elever. Med TBA får jag i samtliga tre fall fram mycket, och viktig, information angående beteendet och jag kan utifrån detta se hur jag ska arbeta vidare med eleven.
Som arbetsmetod är dock TBA inte lika väl fungerande. Detta märktes i fall C, där förstärkningen var svår, om näst intill omöjlig, att hitta. Detta ledde till att beteendet var mycket svårt att förändra. Dock kunde jag med TBA som analysmetod tydligare se beteendet och dess verkan vilket gav mig kunskapen om hur jag skulle gå vidare i arbetet. Dock valde jag här, efter tre veckors prövotid, att inte gå vidare med TBA utan istället kontakta en specialpedagog som är utbildad inom lekpedagogik som specialpedagogisk metod. Då detta arbete kommer att inledas efter julhelgerna kan jag i nuläget inte säga något om det.
I fall A kan man också se att TBA fungerade utmärkt som analysmetod, men mindre bra som arbetsmetod. Här då p.g.a. helt andra orsaker än i fall C. I fall A är TBA ett väl fungerande komplement till en terapeutiskt insats.
Vad jag kommit fram till i min studie är att en beteendeanalys enligt beteendeterapeutiska idéer, kan vara ett hjälpmedel för pedagoger i arbetet med elever med beteendeproblem. Jag har i min studie beskrivit och utfört TBA och kan nu se dess användningsområden samt tillämpa den. Jag kan efter min studie tydligt se att TBA, som analysmetod, så som den är beskriven i Olle Wadströms61 bok, är ett väl fungerande verktyg för att se och utvärdera ett
61
beteende hos en elev, samt kunna bedöma vilken/vilka slags åtgärder som behövs sättas in. Som arbetsmetod är TBA inte lika fungerande i alla fall, och då särskilt inte som ensam arbetsmetod. Som komplementär metod fungerar den dock i två av mina tre fall.
Ytterligare ett resultat av min studie är konstaterandet att alla mina tre observationsfalls beteende går att sätta in i beteendeanalysen samt att deras beteende beror på konsekvensen mer än på situationsorsaken.
7. 2 Diskussion
Ser man till fall A kan jag konstatera att TBA var en fungerande metod på beteendeproblemet, men dock ej tillräcklig för att nå den del av A: s beteende, eller problem, som hörde till hans bakgrund och upplevelser. A: s beteende förändrades något, men det krävde ett stort arbete och i längden tror jag att det är ohållbart att arbete på detta sätt. I A: s fall tar man till viss del bort det synliga beteendet med TBA men de psykiska åkommor som A drabbats av under sin uppväxt är alltför stora för att kunna gå att bortse ifrån. Enligt min slutsats så är det dessa upplevelser som gör att A beter sig som han gör. Alltså att hans beteende speglar hans inre psykiska tillstånd. I A: s fall tror jag att man får arbeta med hans upplevelser från tidigare, och då stärka sådant som trygghet etc. Görs inte detta tror jag att A: s framtida utveckling kan hämmas och bli än mer negativ. Om man arbetar med A på detta sätt och hans beteende kvarstår, vilket jag tror det finns en risk för att det kan göra, är TBA en mycket väl fungerande metod för att lära om, eller förändra, ett beteende hos A.
I fall B är TBA en mycket väl fungerande metod och den ger en tydlig förändring i B: s beteende. Förändringen är även kvarvarande under en längre tid även utan tät förstärkning. Jag tror detta beror på att B: s beteendeproblem endast är kopplat till beteendet, till ett inlärt sådant, och inte till traumatiska händelser eller utvecklingsnivå.
Genom att titta på detta fall kan man tydligt se att TBA är mycket effektiv vid enklare beteendeproblem och att ett beteende hos ene elev hänger tätt ihop med ens eget.
Fall C var ett svårare fall då det tog långt tid att komma underfund med C: s beteende. Det gick inte att ge sig in i situationer lika lätt som i fall A och B, samt att hela C: s beteende var väldigt komplext med många olika delar. Min slutsats här blir att TBA är en fungerande metod för diagnosticering av beteendet men icke fungerande för förändring av beteendet. Jag kan konstatera att C: s utvecklingsnivå ligger långt under de andras när det kommer till
leksituationer, här har C knappt nått över två års ålder. Dock har C i övrigt en hög intellektuell utveckling och inga psykiska problem vilket gör att ett vidare arbete med honom inom lek har stora chanser att lyckas. En fråga som kom upp var om C inte var mottaglig för förstärkningar då han aldrig visade någon tendens till att ta åt sig vid de förstärkningar som gavs. Jag tror att C är mottaglig för förstärkningar inom leken men på en annan nivå än där man vill placera honom. C har en tvåårings utveckling inom lek, vilket innebär att man får bemöta honom på en nivå som man annars inte gör med barn i hans ålder. När man ger förstärkningar är reaktionen inte är där, p.g.a. att det inte är rätt sorts förstärkning. Istället när jag t.ex. kastade flygplan med honom så var detta en förstärkning som fungerade bra men som man inte brukar finna i denna åldern. I övriga situationer, som att ta för sig och öppna upp sig inför gruppen, kanske inte förstärkningarna fungerade som jag önskade då C kanske inte ser sitt beteende som ett problem utan hans avvaktan är ett medvetet val p.g.a. personlighet etc.
När det gäller tvånget anser jag att det krävs att man arbetar endast med detta. Tvångshandlingar är ofta väldigt svåra att bryta och det tar långt tid. Kanske får man först arbeta med lekutvecklingen och sedan ta sig an tvånget då detta kan vara ett tecken på svårare begynnande psykiska problem.
Intressanta delar i observationerna av fall A och B var att se hur beteendet byter skepnad när en s.k. utsläckning sker. Här kunde man tydligt se det som både Baldwin och Baldwin och Sulzer-Azaroff och Mayer talar om. Både A och B kämpade febrilt för att finna ett nytt beteende för att uppnå samma sak som innan. Hos B lyckades inte detta vilket var en del av det lyckade arbetet med henne, hon fann inget annat beteende, och hennes nuvarande försvinner. Detta då förstärkningen från pedagogerna endast fanns där när B genomförde det önskade beteendet. A lyckades tyvärr i flera fall att arbeta fram ett nytt beteende då förstärkningen uteblev från lärare och klasskamrater på ett beteende, men kom på nytt från klasskamraterna på det nya beteende. Här var det svårt att arbeta med förstärkning för rätt beteende då förstärkning även kom från annat håll – klasskamraterna. Vilket är näst intill omöjligt att styra i en klass med jämnåriga.62
Att alla tre observationsfallens beteende gick att sätta in i beteendeanalysen anser jag vara väldigt intressant och även om jag tidigare har känt en viss tilltro till beteendevetenskapen så kan jag nu säga att den tilltron idag är stark. Det som Sundel och Sundel, Baldwin och
62
Baldwin och Wadström63 beskriver i sina beteendeprinciper – att allt viljestyrt beteende är inlärt, har stärkts i mina observationer. Jag har tydligt kunna se beteendet i sitt sammanhang och sätta in det i en beteendeanalys. De beteenden jag har observerat kan alla beskrivas som inlärda, och medvetet, eller omedvetet, använder de dessa för att uppnå något som de tidigare uppnått med beteendet.
Jag kan tydligt se att A: s förstärkning av beteendet är att han blir uppmärksammad av vuxna, detta är något som han har lärt sig fungerar. Jag kan också se att den förstärkning han får i övrigt är negativ då den innebär att han flyr eller undviker en situation som för honom innebär ångest.64 Detta kan man se som ett bevis på att beteendet är självinlärt då när ångesten uppstår vet A inte hur han ska handskas med den men har av tidigare erfarenheter upptäckt att ett flyktbeteende hjälper honom. Å andra sidan så kan man se ångesten som en känsla som är genetiskt djupt rotad inom oss och härstammar från tiden då vi levde med naturen och behövde ett varningssystem för att kroppen skulle vara redo för att fly eller slåss. Detta skulle i så fall innebära att det inte är ett inlärt beteende utan en av de genetiska reflexerna som vi föds med. Dock kan man ju säga att A: s själva beteende, att slå och sen springa därifrån, till viss del är inlärt då det är A: s sätt att fly från ångesten. Hur vi väljer att ställa oss till ångestkänslor, är väldigt individuellt, och vad vi gör i en situation där ångesten uppkommer skiljer sig mellan personer, även om man kan se t.ex. flykt som ett vanligt beteende vid ångest.