Slutsatser och diskussion

Coronapandemin har i ovanstående analys studerats i relation till tre idealtyper för deliberativ demokrati och hur krisen kan anses påverka uppfyllandet av vardera funktion eller idealtyp. Denna analys har inte gjorts i syfte att kunna sätta ett värde på hur väl funktionerna kan anses vara uppfyllda, idealtypsanalysen har istället använts för att visa hur strävan efter ett ideal påverkas av desinformationspridning under en kris. Som redogjorts för i teoriavsnittet går inget ideal att i full utsträckning uppnå, de är just ideal och enbart eftersträvansvärda. Således kan konstateras att ingen funktion kan anses helt uppfylld men inte heller, som ett resultat av desinformationsspridning, bedömas helt undermålig. Däremot kan konstateras att

uppfyllandet av de tre funktionerna klart försvårats som ett resultat av dessa

desinformationstaktiker, samt att detta kan vara särskilt framträdande under en kris.

Uppfyllandet av den första funktionen i det givna fallet har framförallt aktualiserat en problematisering av distinktionen mellan desinformation och missinformation. Det finns förvisso en poäng i att hålla de två fenomenen separata. Även om dess konsekvenser kan bli desamma skiljer de sig åt i avsikten, varför det kanske inte går att hävda att missinformation är lika farligt för demokratin som desinformation. Missinformation skulle ses som en

inneboende mänsklig brist och utgör därmed inte samma demokratihot som att avsiktligt försöka sabotera människors uppfattningar. Men det är emellertid inte oproblematiskt. Om ett eftersträvansvärt ideal för demokrati är att folket är informerade (vilket är syftet med den epistemologiska funktionen) är missinformationen minst lika problematisk som

desinformationen, särskilt i en kris där så stora värden som människors liv och hälsa står på spel.

Dålig epistemologisk kvalitet kan enligt Mansbridge et al. vara ett resultat av såväl

missinformation som desinformation. McKay och Tenoves ramverk handlar dock uttryckligen om desinformation och dess påverkan på denna funktion där missinformation avfärdas som irrelevant. Men det är trots allt ofta svårt att skilja på desinformation och missinformation, och i många fall går det kanske inte att avgöra om något är sant eller falskt, särskilt under en kris. Detta eftersom kriser präglas av just osäkerhet där beslut kan behöva fattas på

37 vara svårt att objektivt avgöra vem som har ”rätt” eller talar sanning i politiska frågor som ytterst är åsiktsuttryck. Det kan således vara svårt att bedöma om den bristande

epistemologiska kvaliteten faktiskt är ett resultat av just desinformation. Det ska dock sägas att det är lätt att skilja fakta från falska påståenden i den givna coronakrisen och att denna information finns att tillgå, framförallt om sjukdomen i sig. Däremot kan det vara svårare att skilja mellan sant och falskt när exempelvis desinformation blandas med åsiktsuttryck, som hur en viss aktör hanterat krisen, vilket varit ett centralt desinformationstema under

coronapandemin. Något som kan tvinga oss att omvärdera hur vi ser på desinformation och deliberation.

Dessutom verkar det, trots att många poängterar en stark definitionsskillnad mellan desinformation och missinformation, vara så att fenomenen i praktiken ofta slås ihop. I materialet har desinformation, missinformation, konspirationsteorier och propaganda tagits upp och använts tillsammans och ibland nästan synonymt. Detta tyder antingen på en otydlighet och okunskap kring begreppens olika betydelse, eller kanske mer sannolikt en svårighet i att skilja dem från varandra i praktiken.

Desinformation anses ha en negativ inverkan på deliberationen genom undergrävande falskheter, vilka ger upphov till epistemologisk cynism och bristande tillit till tillförlitlig information. Det går även att tänka sig att vetskapen av att det finns mycket desinformation i omlopp i informationsekosystemet, alltså det som annars skulle kallats genomträngande

falskhet, gör att man är extra källkritisk. Det är således tänkbart att de allra flesta (vilka man

ändå får utgå från inte tror på desinformation) blir bättre informerade i och med att de aktivt söker tillförlitliga källor. Den generella misstänksamheten skulle alltså kunna göra en extra vaksam och noga med att se upp för desinformation. Å andra sidan bör detta i ett

välfungerande deliberativt system inte vara ett problem från början vilket det i och med desinformationsspridning dock blir.

Analysen av den respektgivande principen visade att moralisk smutskastning är vanligt förekommande, och kan vara både mer allvarlig och omfattande vid en kris. Det studerade fallet har dessutom aktualiserat en diskussion kring den etiska funktionen och frånvaron av respekt vid krissituationer. Kriser handlar om att skapa ett vinnande narrativ som kan förklara och ge mening åt krisen. Detta innebär många gånger att delegitimera motståndarens

38 krishanteringsnarrativ, något som under coronapandemin varit ett genomgående tema. Den respektgivande principen verkar således inte få särskilt stort utrymme vid en kris och denna funktions relevans under just kriser kan därför diskuteras. Vid den osäkra och brådskande krisen kanske det inte finns tid för god deliberation, och andra deliberativa principer borde kanske få företräde. Förutsättningarna för respektgivande under kriser kan således möjligen vara dåliga. Å andra sidan är respekt en förutsättning för all deliberation, och denna skulle kunna vara som mest viktig under just en kris. Utan respekt kan vare sig deliberation eller samarbete gå framåt, och det är således svårt att se framför sig hur världens länder,

organisationer och människor ska kunna bekämpa en pandemi om de inte hyser någon respekt för varandra.

Däremot måste moralisk smutskastning få en plats i hälsosam deliberation, givet att det är befogat. Att anklaga ett styre för omoraliskt beteende, om det finns god grund för detta, bör rimligen få företräde framför den respektgivande principen. Problemet är att det ofta kan vara svårt att bedöma hur mycket sanning som ligger i sådana anklagelser och vad som räknas som ”god grund” eftersom det ytterst är en politisk fråga. Denna moraliska smutskastning skulle i dessa fall kunna ses som en viktig del av det folkliga demokratiutövandet och granskning av styret.

Den kanske viktigaste slutsatsen av analysen av den tredje funktionen handlar om den demokratiska funktionen begränsning i en global kris. Det finns fortfarande betydande inkluderingsproblematik, men den skiljer sig från den problematik som tas upp i McKay och Tenoves ramverk där orättfärdig inkludering inte kan bedömas efter samma mått. Det finns således ett behov av att utveckla de grunder på vilka inkludering bör ske till att passa en global kontext.

Denna analys har även illustrerat hur makt kan yttra sig på sociala medier och förstärka den orättfärdigade inkluderingen. På dessa plattformar skulle makt kunna ta sig uttryck genom mängden följare, där konton med fler följare kan tänkas få större inflytande i debatten och således på en orättfärdig grund inkluderas i större utsträckning (eftersom makt som bekant ska vara frånvarande vid deliberation enligt de grundläggande principerna). Det ska dock inte glömmas bort att dessa mekanismer även kan vara positiva för demokratin eftersom de erbjuder en möjlighet för annars marginaliserade eller avlägsna röster att få plats i

39 deliberationen. Detta är således ytterligare ett exempel på hur desinformationskampanjer utnyttjar demokratins mekanismer. Detta är inget som nödvändigtvis är specifikt för en krissituation, men gör att man kan konstatera att en rättvis och jämlik inkludering inte sker.

Uppsatsens bidrag har således varit att visa på olika sätt som ramverket kan utvecklas genom att sättas i en kriskontext. Uppsatsen har även visat på vikten av en utökad förståelse för just denna kontext eftersom konsekvenserna av desinformationsspridning under kriser riskerar att bli mer påtagliga när stora värden står på spel.

Med det sagt, desinformationsspridning under en kris måste inte ha helt annorlunda påverkan på den deliberativa demokratin än vid normala situationer. Visserligen kan förutsättningarna anses annorlunda, och mer svårhanterliga, men påverkan på exempelvis den epistemologiska funktionen förefaller någorlunda lika. Däremot kan det antas att denna kris inte är den första som kommer präglas av ett överväldigande informationsflöde av såväl sann som falsk information, varför man kan tänka sig att dessa typer av krismiljöer kommer innebära gravt försvårande möjligheter för ett system att uppnå god epistemologisk kvalitet. Krisen

uppmärksammar även distinktionen mellan sann och falsk information, desinformation och missinformation. McKay och Tenove utgår från desinformationskampanjer där det är tydligt att utröna en sofistikerad bakomliggande aktör, i deras fall ryska staten. Som coronapandemin belyst kan dock även desinformationskampanjer ta sig form av mer löst sammansatta nätverk som blandar disinformation och missinformation. Det kan således finnas en poäng i att utvidga det befintliga ramverket till en inte så snäv definition av desinformation (och desinformationskampanjer).

Slutligen kan sägas att krisen, något förvånande, inte inneburit någon avsevärd skillnad på sättet desinformationen utövas. Uppsatsen har dock kunnat bidra genom att med hjälp av det valda fallet kunna peka på aspekter av teorin som behöver utvecklas. Bidraget har alltså varit utveckla förståelsen för hur desinformation påverkar demokratin vid en kris. Det teoretiska bidrag som uppsatsen hade för avsikt att lämna, har således varit att visa på avvikelser i teorin kopplade till de karaktäristiska dragen för krisen.

Det teoretiska bidraget kan dock begränsas av faktumet att det studerade fallet är en global kris. Även om många kriser ofta berör flera länder (och man kan anta att de globala kriserna

40 kommer bli fler i och med våra integrerade levnadsmönster), är fortfarande många kriser nationella. Flera av de slutsatser som dragits här skulle kunna ses som specifika för en global kontext, varför de eventuellt inte är lika relevanta för nationella kriser. Detta betyder inte att uppsatsens bidrag är obetydligt, men begränsat.

En begränsning i studien och materialet är att det inte säger något om hur många som tror på eller påverkas av desinformation. Utan att kunna avgöra detta kan det vara svårt att fastställa hur betydande dess påverkan, och därmed uppsatsens slutsatser, är. Å andra sidan har

materialet påvisat att desinformation förekommer och påverkar den deliberativa demokratins grundläggande funktioner varför bidraget fortfarande är relevant. Dessutom kan

desinformation som genom bot-och trollkonton får storskalig automatiserad spridning, tränga ut de röster som egentligen bör inkluderas varpå desinformationspåverkan, oavsett om

människor tror på det eller ej, kan ha betydande konsekvenser ändå.

Viktigt att ta upp är även att studien utgått från ett systemperspektiv på deliberation vilket gör att slutsatserna kan bli begränsade. Systemorienterade perspektiv på deliberativ demokrati ser att olika deliberativa forum samverkar, men att de även tjänar exklusiva syften. Ett forum där de tre funktionerna påverkats markant skulle alltså kunna ses som relativt obetydligt för systemet som helhet, även om man även kan tänka sig att det finns en ”spill over-effekt” där desinformation tar sig från ett forum till ett annat. Detta har i den aktuella studien försökt avhjälpas genom att inte titta på ett specifikt forum utan hur den mer övergripande deliberationen har påverkats av desinformation.