Tvätta händerna och se upp för desinformation!
En studie av desinformation, deliberation och kris under coronapandemin
Filippa Färm Bredin
Självständigt arbete, 15 hp
Statsvetenskap med inriktning krishantering och säkerhet Påbyggnadskurs
HT 2020
Handledare: Frederike Albrecht Antal ord: 14741
Innehållsförteckning
1. Introduktion ... 1
1.1 Inledning ... 1
1.2 Forskningsproblem ... 2
1.3 Syfte och frågeställning ... 3
1.4 Tidigare forskning ... 4
1.5 Disposition ... 8
2. Teori ... 10
2.1 Introduktion till demokratiteori ... 10
2.2 Deliberativ demokrati ... 10
2.3 Teoretiskt ramverk och deliberativ demokrati på systemnivå... 13
2.3.1 Desinformation och den epistemologiska funktionen ... 14
2.3.2 Desinformation och den etiska funktionen ... 14
2.3.3 Desinformation och den demokratiska funktionen ... 15
2.4 Teorikritik ... 16
3. Tillvägagångssätt ... 17
3.1 Val av fall ... 17
3.2 Material ... 19
3.3 Metod och operationalisering ... 20
4. Analys ... 23
4.1 Fallbeskrivning ... 23
4.2 Desinformation och den epistemologiska funktionen under en kris ... 24
4.3 Desinformation och den etiska funktionen under en kris ... 28
4.4 Desinformation och den demokratiska funktionen under en kris... 31
5. Avslutning ... 36
5.1 Slutsatser och diskussion ... 36
5.2 Vidare forskning ... 40
6. Referenslista ... 42
6.1 Elektroniskt material ... 42
1
1. Introduktion
1.1 Inledning
Det nya coronaviruset (SARS- CoV-2) som orsakar virussjukdomen covid-19 har gett upphov till en av de kanske mest omfattande globala kriserna i vår tid. Pandemin har i skrivande stund (januari 2021) skördat över en och en halv miljon liv världen över (John Hopkins University, 2021). Coronapandemin kan anses speciell eftersom den äger rum i ett informationssamhälle präglat av sociala medier och komplexa globaliserade kommunikationsnätverk vilket skiljer den från tidigare pandemier. Därför har världens ledande organisationer varnat för pandemins medföljande infodemi: ett överflöd av information i många olika forum som sprids
okontrollerat och utan faktakontroll. Detta ger upphov till ett informationsflöde som riskerar att influeras av såväl missinformation som desinformation.1 Att snabbt, billigt och enkelt
kunna ta del av viktig krisinformation kan på många sätt ses som positivt för krishanteringen. Men att i en pressad krissituation konsumera overifierad information kan även få förödande konsekvenser. Under en kris som denna kan en sådan infodemi vara minst lika skadlig och svårhanterad som själva pandemin (Världshälsoorganisationen [WHO], 2020a). Dessutom kan desinformation utgöra ett betydande hot mot demokratin. En oro som har utryckts av såväl stater (SOU 2020:56 s. 92, Department of Homeland Security, 2020:9) som
internationella organisationer (Europeiska kommissionen, 2020).
Desinformationens påverkan på demokratin ses dock ofta i relation till ett val och hur det har använts för att underminera den demokratiska valprocessen. Inte minst har den ryska
desinformationskampanjen under det amerikanska presidentvalet 2016 fått stort akademiskt utrymme. Detta trots att desinformationspåverkans konsekvenser på valresultatet är marginell (Allcott & Gentzkow, 2017). Eftersom desinformation emellertid upplevs vara ett
säkerhetshot är det viktigt att studera fenomenet även ur andra demokratiska perspektiv och aspekter än detta valcentrerade proceduriella synsätt på demokrati.
1 Missinformation skiljer sig från desinformation, då spridaren av missinformationen inte är medveten om att
informationen är felaktig, medan desinformation sprids medvetet i syfte att åsamka skada/uppnå vissa specifika syften (Europeiska Kommissionen, 2018:10). De skiljer sig således åt teoretiskt, men kan vara svåra att skilja på i praktiken, något som kommer diskuteras vidare i senare avsnitt.
2 På senare tid har deliberativa demokratiteoretiker bidragit till att belysa just dessa aspekter. Deliberativ demokrati ser till samtalet och diskussionens roll för god demokrati. Följaktligen begränsas inte demokrati till en valprocess utan kan studeras efter hur demokrati tar sig uttryck i såväl formell som informell deliberation eller diskussion. Detta har föranlett
funderingar kring vad som händer när denna diskussion präglas av desinformation (McKay & Tenove, 2020). I ljuset av coronakrisen kan fenomenet problematiseras ytterligare genom att fråga vad som händer när ett deliberativt system utsätts för desinformation under en kris.
1.2 Forskningsproblem
Desinformation och dess relation till demokrati är som tidigare nämnt ett välstuderat ämne. Framförallt har desinformationsanvändning i valprocesser och dess påverkan på valresultat stått i forskningens centrum. Detta fokus kan ha bidragit till att andra aspekter av
desinformationens demokratipåverkan inte fått samma uppmärksamhet. Detta trots att demokrati tar sig uttryck på många andra sätt än just en beslutsprocess. Deliberation kan ses som ett sätt för medborgare att utöva sitt demokratiska deltagande genom vardaglig
diskussion. Om samtalet i stor utsträckning präglas av den kvalitetsbrist desinformation innebär, kan det antas att det utgör ett betydande hot mot den deliberativa demokratin som riskerar att genomsyras av falskheter. Att detta inte är lika beforskat kan ses som
förvånansvärt med tanke på att det ofta är själva deliberationen som är målet för
desinformationsspridarna, och att påverkan här kan tänkas vara mer betydande än i andra demokratiska aspekter som valprocessen.
Dessutom går det att identifiera många områden där de mekanismer som finns för att försäkra det demokratiska samtalet utnyttjas av desinformationskampanjer för att skada deliberationen. Ytterligare kunskap och teoriutveckling krävs därför kring hur fenomenet kan te sig i olika situationer och kontexter. En sådan kontext som är värd att studera är desinformationens påverkan på den deliberativa demokratin i en krissituation. Kriser skulle kunna tänkas ge upphov till annorlunda förutsättningar för desinformation att utnyttjas och fungera på i och med de särskilda omständigheter krisen ger upphov till. Det skapar nya förutsättningar för hur deliberationen kan genomföras, där krisen i sig och dess natur kan försvåra för diskussionen och de deliberativa principerna är svåra att uppnå. Dessutom kan detta skapa förutsättningar
3 för desinformationens konsekvenser att bli mer allvarliga än vid en typ av normalsituation i och med de värden som står på spel.
Forskningsproblemet kan därmed sammanfattas som att desinformationens påverkan på den deliberativa demokratin, särskilt i en krissituation, förblivit relativt ostuderat. Detta trots att man skulle kunna anta att det är här demokratin kommer att påverkas som mest och
konsekvenserna kan bli som allvarligast givet de stora värden som står på spel, varpå teoretiska ramverk bör utvecklas.
1.3 Syfte och frågeställning
Givet forskningsproblemet syftar denna uppsats till att utöka förståelsen för
desinformationens relation till andra aspekter av demokratin än just valprocessen. Således är det relevant att studera deliberativ demokrati då deliberation skulle kunna ses som den ”vardagliga” demokratiutövningen. Eftersom desinformation ofta sprids på sociala medier, där mycket av den informella deliberationen sker, är det dessutom intressant att studera desinformation i relation till just deliberativ demokrati.Vidare kan deliberationen anses relevant att studera även för andra demokratiskolor, eftersom deliberationen kan tänkas ligga till grund för medborgarnas agerande i andra demokratiska processer som exempelvis valet genom skapandet av preferenser (Bächtiger, Dryzek, Mansbridge & Warren, 2018). Därför syftar uppsatsen till att studera hur desinformation påverkar den deliberativa demokratin.
Det nya coronavirusets framfart har även illustrerat hur såväl desinformation som missinformation kan spridas okontrollerat i en krissituation (WHO, 2020a).
Desinformationsspridning under en kris kan således vara viktigt att studera eftersom det riskerar att få allvarligare konsekvenser än vid en normalsituation. De speciella
förutsättningar krisen innebär kan även tänkas ge upphov till ett behov att bredda vår syn och uppfattning om desinformation och vem som sprider den. Målet för uppsatsen är således att utveckla vår förståelse för sättet desinformation kan påverka demokrati genom att titta på en viss aspekt, deliberativ demokrati, i en viss kontext, en krissituation.
Detta innebär dock inte att uppsatsen ämnar förklara hur desinformation i sig fungerar eller bidra till ny generaliserbar kunskap kring hur desinformation fungerar vid den specifika
4 coronakrisen. Uppsatsen vill snarare utveckla och göra tillägg till befintliga sätt att tänka kring desinformation och dess påverkan på demokratin, framförallt vid en kris. Ett sådant försök har redan påbörjats inom fältet för deliberativ demokrati genom McKay och Tenoves (2020) teoretiska ramverk och denna uppsats ämnar utveckla detta ytterligare genom att fylla teorin med empiriskt material som kan utveckla den. McKay och Tenove ser framförallt till hur desinformationskampanjer påverkar deliberationen inför ett val. Ramverket kan därför bedömas gälla i någon typ av normalsituation och tar alltså inte hänsyn till de speciella förutsättningar som kriser innebär. Således ämnar uppsatsen lämna ett teoretiskt bidrag till forskningen om desinformationens påverkan på deliberativ demokrati under en kris, något som kan tänkas vara viktigt i en omvärld där oron för desinformation och negativa
demokratitrender, såväl som omfattande framtida kriser, är påtaglig.
Frågeställningen blir därmed följande: Hur kan desinformation påverka deliberativ demokrati
under en krissituation?
1.4 Tidigare forskning
Följande avsnitt kommer att redogöra för valda delar ur den tidigare forskningen kring demokrati, desinformation och kriser, såväl fristående som dess interaktion med varandra.
Forskare har sedan internets lansering intresserat sig för hur kommunikation via nätet skulle påverka demokratin. På senare tid har sociala medier bidragit till denna diskussion där forskningen är oenig kring huruvida sådana forum huvudsakligen bidragit med positiva eller negativa konsekvenser för demokratin. Internet ansågs inledningsvis bidra positivt genom enklare, billigare och mer tillgänglig information och möjlighet att utöva demokratiskt deltagande. Senare forskning har dock påpekat att internet förvisso förändrat sättet vi utöva demokratin men inte nödvändigtvis enbart till det bättre (Schiffrin, 2017). Den enkla och billiga spridningen av information som inledningsvis skapade förhoppningar om ökad politisk kunskap och möjlighet att delta i det demokratiska samtalet, insågs så småningom även kunna vara problematiskt. Att utan någon typ av faktakontroll eller granskning kunna sprida
information som har potentialen att nå stor publik möjliggörs av internet och kan ur en
yttrandefrihetsaspekt anses positivt för demokratin (Allcott & Gentzkow, 2017). Detta skapar dock även en möjlighet för falsk information, konspirationsteorier, rykten och desinformation
5 att få storskalig spridning via internet (Del Vicario et al., 2016). Framförallt har sociala
mediers genomslag ändrat det traditionella medielandskapet genom att göra de institutioner som funnits för att faktagranska, filtrera eller förstärka information inaktuella (Graves & Anderson, 2020).
Med detta i åtanke har desinformationsspridning på internet fått stor uppmärksamhet som ett av vår tids största demokratihot. Desinformation är en form av propaganda och kan definieras som bevisligen falsk eller missledande information som sprids i syfte att manipulera en viss målgrupps attityder och åsikter. Falskheten kan ligga i såväl den faktiska informationen, som avsändaren bakom innehållet och kan vara mer eller mindre uppenbar. Ett sätt att närma sig propaganda och desinformation är att se det som ett nätverk där innehållet repeteras i olika versioner och forum tills det slutligen får mer eller mindre storskalig spridning. Genom att betrakta det som ”nätverkspropaganda”, eller ett desinformationsekosystem, kan man studera såväl helheten som specifika utlopp eller forum och dess interaktion med varandra.
Desinformation har i dessa nätverk en tendens att ta sig från relativt avlägsna och periferera platser till etablerad media och andra mer inflytelserika forum. Desinformation, som många gånger innehåller provokativt innehåll, sprids ofta i snabbare takt och har därför möjlighet att nå dessa forum. Således kan desinformation användas för att förstärka budskap som
egentligen är marginella, för att nå och påverka den allmänna debatten. (Benkler, Faris & Roberts, 2018: 29- 34).
Desinformation framkallar missuppfattningar där människor tror på information som är falsk eller uppmuntras göra orimliga tolkningar av viss tillgänglig information. Det används även för att distrahera från andra riktiga politiska frågor för att förhindra politiskt engagemang i dessa. Desinformation ger även upphov till desorientering där syftet inte nödvändigtvis är att få folk att tro på viss felaktig information, utan att skapa en upplevelse av att det är svårt för folk att avgöra vad som är sant och inte (ibid: 34-37).
Som tidigare nämnts skiljer sig missinformation från desinformation genom den
bakomliggande avsikten. Om felaktig information sprids med vetskapen att den är falsk i syfte att uppnå vissa mål klassas det som desinformation. Benkler et a. klassar missinformation som
”Communication of false information without intent to receive, manipulate, or otherwise obtain an outcome.” (Benkler et al., 2018:37). Det finns således en tydlig skillnad mellan
6 desinformation och missinformation. Något som dock kan vara tämligen svårt att identifiera i praktiken. Young erbjuder emellertid ett kritiskt perspektiv på denna definition genom att hävda att de två begreppen inte är så lätta att, eller ens bör, skiljas på. Politik suddar ofta ut gränsen mellan sant och falskt, missinformation och desinformation, i strävan att förmedla vissa narrativ som gynnar den egna maktpositionen och ideologin. Vidare beskrivs även hur desinformationskampanjer riktar sig mot vissa målgrupper i syfte att dessa ska sprida vidare desinformationen, som nu per definition blivit missinformation, för att demonstrera
begreppens interdependens. Young ifrågasätter även det epistemologiska fokuset på
desinformationskampanjer. Ofta är inte problemet den felaktiga informationen, den blandas ofta med sann information, utan snarare den känslomässiga aspekten av
desinformationskampanjer som framkallar rädsla och hat (Young, 2021).
Konspirationsteorier är ett fenomen som i någon mån tangerar såväl desinformation som missinformation. Konspirationsteorier är verklighetsuppfattningar som strider mot den
verklighetsbild som auktoritära aktörer menar är sanna. Konspirationsteorier handlar om makt och att denna på något sätt missbrukas i hemlighet. Det finns således ofta en inneboende tanke om en utnyttjad majoritet som manipuleras av en makthavande minoritet. Det som dock gör att konspirationsteorier förblir just teorier är att etablerade epistemologiska institutioner inte antagit den verklighetsbeskrivning som konspirationsteorin erbjuder. Om konspirationsteorin dock växer i popularitet kan dessa institutioner ändra sig och bedöma denna
verklighetsbeskrivning som sann, varpå det inte längre är en konspirationsteori utan fakta (Uscinski, 2018). Det finns således en epistemologisk komplexitet kring konspirationer.
Det finns mycket forskning om varför människor tror på konspirationsteorier. De växer ofta fram som ett försök att förstå och förklara komplexa problem eller kollektiva traumatiska händelser. Det finns även en existentiell dimension där man tror på konspirationsteorier eftersom de erbjuder en uppfattning av kontroll i den komplexa och ibland kaosartade verkligheten. Det finns även sociala faktorer som gör att människor vill upprätthålla positiva bilder av sig själv och de grupper de tillhör, där konspirationsteorier låter dem göra detta (Douglas et al., 2019). Således kan konspirationsteorier tänkas få stort genomslag under traumatiska händelser som kriser.
7 Desinformationsspridning i demokratistudier har under senare år fått stor vetenskaplig
uppmärksamhet som ett resultat av den ryska desinformationskampanjen under amerikanska presidentvalet 2016. Detta trots att desinformation inte har den omfattande effekt på själva valet som ofta befaras. Studier av den ryska desinformationskampanjen visar till exempel att desinformationskampanjen troligen inte fick någon att rösta på en kandidat den annars inte hade, och hade således antagligen ingen omfattande påverkan på valresultatet (Allcott & Gentzkow, 2017). Detta kanske eftersom man sällan tenderar att byta röstningspreferens som ett resultat av valkampanjer. Framförallt i ett land som USA där majoriteten av
röstningspreferenserna är indelade i två motsatta partier. De flesta har redan en preferens och kommer inte att övertygas av en valkampanj. Inte ens om de utsätts för
desinformationskampanjer (Kalla & Broockman, 2018). Detta innebär dock inte att desinformationens påverkan är obetydlig för demokratin, framförallt inte om man ser till andra aspekter av demokrati som den allmänna debatten vilken riskerar påverkas ännu mer av desinformation (Guess, Nyhan & Reifler, 2018 :12). Tämligen lite forskning har dock ägnat sig åt hur denna desinformationsspridning kan påverka den deliberativa demokratin (McKay och Tenove, 2020).
Den i skrivande stund pågående coronapandemin har redan inspirerat en mängd studier om dess konsekvenser. Få bidrag kring covid-19 och deliberativ demokrati har dock gjorts. Ett försök att närma sig coronakrisen med utgångspunkt i deliberativ demokratiteori har emellertid gjorts gällande medborgares inkludering i deliberation som rör
krishanteringsåtgärder. Pearse skriver hur den vanliga medborgaren bör inkluderas i
deliberation som handlar om så omfattande åtgärder kriser som covid-19 kräver. Ett vanligt antagande som ofta präglar beslutsfattande, inte minst vid kriser, är att det ska grundas i expertkunskap och vetenskaplighet. Pearse menar dock att både experter och vanliga medborgare bör delta i denna deliberation eftersom experter och vetenskapen inte alltid kan göra de svåra avvägningar kring de värden som står på spel, som krisen ofta kräver. Detta innebär inte att experter blir exkluderade ur samtalen, utan snarare att medborgarna inkluderas eftersom de är såväl kapabla som har rätten till att delta i skapandet av kunskap och
värderingar som kommer påverka dem. Detta skulle skapa ett mer legitimt beslutsfattande genom medborgardeltagande i deliberationen (Pearse, 2020). Detta resonemang är dock formulerat efter det goda samtalets principer och har inte tagit hänsyn till vad som händer om denna deliberation genomsyras av desinformation.
8 Coronakrisen har även gjort aktuellt sambandet mellan kriser och sättet information förmedlas via internet. Kriskommunikation sker idag i stor utsträckning via sociala medier dit människor vänder sig för information. Inte minst i en kris som denna när medborgare uppmanas stanna hemma och inte interagera med andra informationskällor fysiskt (Ferrara, 2020). Detta har som bekant inneburit att världsledande organisationer oroat sig för en infodemi där
missinformation och desinformation sprids okontrollerat (WHO, 2020a). Spridning av felaktig information, ryktesspridning och konspirationsteorier i relation till kriser och framförallt sjukdomar är dock ett vanligt förekommande fenomen och inte unikt för coronapandemin. Såväl pesten som mer moderna epidemier som AIDS och Ebola har omringats av rykten, konspirationsteorier och felaktig information om vilka som bär ansvar för dess uppkomst och spridning (Harsin, 2020).
Eftersom uppsatsen ämnar undersöka desinformationsspridning under en kris är även en kort introduktion till kriser nödvändig. Kriser präglas av tre förhållanden: hot, brådska och osäkerhet. En kris inträffar när ett system upplever att en eller flera av dess basala funktioner är hotade. Dessa funktioner kan vara sådana att det som riskeras är säkerhet och/eller
människors liv och hälsa. Detta överhängande hot skapar ett upplevt behov av brådska att snabbt eliminera hotet. Framförallt präglas krisen av osäkerhet kring vad som skett, vad som sker och vad som ska hända. Kriser är dock subjektiva och definieras av de som upplever dem. Följaktligen kommer krisen upplevas och formas olika av olika aktörer. Krishantering i en demokratisk kontext ger dessutom upphov till en rad olika utmaningar och kan i vissa fall te sig svårare då man har demokratiska principer och en sannolikt hårdare granskning att förhålla sig till (Boin, t´Hart, Stern & Sundelius, 2017:5–7, 14).
Som framgår av den tidigare forskningen har dessa tre fenomen inte studerats tillsammans, vilket denna studie ämnar göra.
1.5 Disposition
Nästföljande del redogör för deliberativ demokratiteori och det ramverk som sedermera kommer att utgöra utgångspunkt för analysen. Sedan följer ett metod- och materialavsnitt där val av fall, avgränsningar, material och metod motiveras. Efter detta följer en kort
9 fallbeskrivning samt analys strukturerad efter den deliberativa demokratins tre grundläggande funktioner. Desinformationsspridning under coronapandemin kommer i analysen bedömas i relation till samtliga funktioner och hur dessa kan tänkas påverkas av krisens omständigheter. Slutligen diskuteras analysens slutsatser och vad dessa innebär för teorin. Detta avslutas med förslag för framtida forskning.
10
2. Teori
2.1 Introduktion till demokratiteori
Demokrati skulle kunna ses som ett av statsvetenskapens mest centrala begrepp. Trots begreppets centrala roll inom fältet är det även ett av de mest omtvistade där olika perspektiv erbjuder olika skildringar av demokratins centrala aspekter. Därför är det viktigt att klargöra vad som i den aktuella studien menas med demokrati eftersom olika demokratidefinitioner och teoretiska utgångspunkter kommer att forma studiens design på olika sätt. En
övergripande distinktion skulle kunna göras mellan minimalistiska och mer allomfattande demokratiinriktningar. Till de minimalistiska definitionerna räknas ofta den proceduriella skolan vilken ser till några få processer som väsentliga för att försäkra demokrati. Ofta reduceras detta till att enbart handla om ett val (Rindefjäll, 1998).
Kritiker menar dock att det finns många andra aspekter och processer som är viktiga för demokratin. Framförallt finns mer normativa aspekter som garant för individuella fri- och rättigheter som ibland glöms bort. Minimalistiska demokratisyner ställer enligt kritikerna tämligen låga krav på den demokratiska processen varpå en demokratisk process kan uppvisa god proceduriell demokrati men samtidigt ha gravt bristande demokratiska institutioner i andra aspekter (Linde & Ekman, 2006:27).
Bredare demokratisyner uppmärksammar detta och menar att demokrati innefattar aspekter ur hela samhället samt ett mer aktivt medborgardeltagande. Inom denna teoribildning ses andra processer än valet som väsentliga för demokratin, demokrati utövas inte bara vid
återkommande val utan i alla samhällets sfärer och hela tiden. Det som sker i vardagen är dessutom det som kan ligga till grund för medborgarens röst i valet. Således bör dessa aspekter vara minst lika väsentliga för demokratin och det demokratiska deltagandet att studera, även för proceduriella teoretiker (Rindefjäll, 1998).
2.2 Deliberativ demokrati
Deliberativ demokrati tar en motsatt ståndpunkt mot den proceduriella skolan. I deliberativ demokrati (även kallat diskursiv eller samtalsdemokrati) är medborgarens deltagande och kompetens kärnan. Huvudsakligen handlar deliberativ demokrati om samtalets betydelse för demokratin. Demokrati tar sitt yttersta uttryck genom diskussionen som leder fram till
11 beslutet, inte själva beslutsutövandet i sig. Enligt deliberativ demokratiteori bör de som
omfattas av ett beslut samlas för att samtala och överlägga om de problem man kollektivt står inför och de beslut som sedermera kommer fattas. Argumentet bakom detta är att demokratisk legitimitet bör grundas i noggrann överläggning medborgare emellan så att de är tillräckligt införstådda i frågor och kan bilda sig en egen uppfattning om vad besluten innebär för såväl sig själva som för andra. Om demokratiska beslut ska vara legitima måste de, enligt
deliberativ demokratiteori, föregås av deliberation. Detta kan kontrasteras mot andra teoribildningar där tillräckligt många sammanslagna preferenser eller vald representativitet utgör legitimt beslutsfattande (Bächtiger et al., 2018).
Viktigt att uppmärksamma är att deliberationen kommer att (och bör) se olika ut i olika forum. Ofta förknippas deliberation med parlament eller andra beslutsfattande formella forum, men även informella och publika forum är viktiga för deliberativ demokrati. Jürgen Habermas talade om den publika sfären (periferin) som den kanske mest centrala eftersom det är här preferenser skapas och formas samt det forum där allmänheten kan utöva sitt inflytande över de formella forumen (centrum) för att ta upp frågor de finner viktiga på agendan. Denna publika deliberationen, om än viktig, riskerar dock att brista i uppfyllande av deliberationens grundläggande principer vilka kommer behandlas nedan. Samtal i informella forum utan institutioner vars uppgift är att upprätthålla god deliberation, präglas ofta av illvilja, manipulering och respektlöshet (ibid:7).
Deliberativ demokratiteori bygger på några grundprinciper som, trots att de genomgått
förändring under teoriutvecklingens gång, är centrala. Principerna utgör i någon mån grunden för deliberativ demokrati och kan ses som eftersträvansvärda ideal som bör uppfyllas i en deliberativ process. Dessa principer kan sammanfattas som följande: (ibid:3).
Deliberationen ska präglas av ömsesidig respekt. Detta för att alla ska kunna uttrycka sig utan rädsla för att bli förlöjligade eller nedvärderade. Deltagare ska förhålla sig respektfullt till varandra och olika åsiktsyttranden, det innebär alltså att lyssna till var och en och försöka förstå sig på deras argument. Utan detta kan deliberation som präglas av olika intressen inte genomföras på ett godtagbart sätt (ibid:5).
12 Deliberationen ska även vara fri från alla typer av tvingande makt. Att kunna uttrycka sin åsikt utan rädsla för sanktioner är centralt för den goda deliberationen. Om sådana inslag kan identifieras innebär detta även att samtalet inte präglas av genuin respekt (ibid:5).
Likt många andra demokratisyner är jämlikhet centralt för deliberationen. De vars intressen står på spel ska ha en lika möjlighet att fritt uttrycka sin åsikt. Detta innebär inte att alla måste ha lika inflytande, utan att alla ska ha lika möjlighet till inflytande. Detta förutsätter social och politisk jämlikhet så att alla medborgare kan delta på jämlika villkor (ibid:5-6).
Samtalet ska även präglas av reson. Detta var inledningsvis en framträdande princip där det bästa och mest rationella argumentet skulle segra under deliberationen. Senare tillägg har dock lyft att känslor också spelar stor roll för moraliskt rättfärdigande av olika beslut. Dessutom behöver reson och känslor inte ses som varandras motsatser eller som oförenliga. Ofta samspelar de i ett övertygande argument. För att undvika en överdriven betoning på det rationella argumentet (som förvisso fortfarande är centralt) kallar vissa istället denna princip för relevant hänsynstagande (ibid:6).
Inledningsvis sågs konsensus som en viktig princip för deliberationen. Syftet med all deliberation var att slutligen uppnå konsensus kring beslut eftersom detta bäst skulle spegla det allmänna intresset. Sedermera ansågs detta vara ett omöjligt och eventuellt icke önskvärt ideal, varför man har tillagt att kompromisser är ofrånkomliga i pluralistiska samhällen som präglas av många olika intressen. Deliberationen bör därför präglas av en strävan mot konsensus, men måste inte nödvändigtvis resultera i det (ibid:7-8).
Det finns även en offentlighetsprincip inom deliberativ demokrati som menar att samtalet bör ske i det offentliga, möjligt för alla att få tillgång till. Detta har dock ifrågasatts då man kan hävda att viss deliberation inte bör ges i det offentliga utan snarare gynnas av avskildhet (ibid:8).
Ansvarsutkrävande och uppriktighet är två principer som fått tämligen lite teoretiskt utrymme
men som trots allt bör nämnas. Ansvarsutkrävandet har främst studerats i relation till formella deliberationsforum och inte de mer informella där mycket av deliberationen faktiskt sker. Även uppriktighet har varit ett ideal som på senare tid ifrågasatts då all deliberation inte
13 ständigt kan präglas av uppriktighet. Uppriktighet skulle i vissa fall kunna ses som hindrande för uppfyllandet av de andra principerna, exempelvis respektskapandet (ibid:8).
2.3 Teoretiskt ramverk och deliberativ demokrati på systemnivå
Samtida teoretiker hävdar att deliberativ demokrati bäst bör studeras på systemnivå. I
komplexa samhällen präglade av komplicerade kommunikations- och mediasystem, bör även deliberationen studeras som ett system. Detta för att kunna fånga upp de komplexa
interaktioner som sker mellan olika forum för deliberation. Syftet är att kunna studera såväl enskilda forum och dess exklusiva roll för den deliberativa demokratin, som dess
interdependens och vad denna innebär för systemet som helhet. Att se på deliberation ur ett systemperspektiv gör att deliberationen kan studeras på en större nivå än i enskilda forum. Detta skapar möjligheten att se bortom nationalstaten och se till deliberation på en
internationell nivå (Mansbridge et al., 2012:1–9). Att anta ett systemperspektiv på deliberativ demokrati är dessutom särskilt relevant i förhållande till desinformation eftersom många menar att just desinformation måste studeras i dess mediala ekosystem. Med detta som utgångspunkt har McKay och Tenove utvecklat ett teoretiskt ramverk för desinformationens påverkan på den deliberativa demokratin (McKay & Tenove, 2020).
McKay och Tenove utgår från Mansbridges et als systemperspektiv där ett välfungerande deliberativt system fyller tre funktioner. I ett sådant system underbyggs deliberationen med fakta och logiska resonemang så att medborgarna är välinformerade och kan bilda sig en uppfattning om olika problem och beslut. Det fyller alltså en epistemologisk funktion. Deliberationen präglas även av ömsesidig respekt varpå den även fyller en etisk funktion. Slutligen fyller det välfungerande deliberativa systemet en demokratisk funktion där inkludering och jämlika villkor präglar deltagandet. Hur väl dessa funktioner fungerar är avgörande för hur demokratiskt legitimt systemet kan bedömas. Det bör dock
uppmärksammas att uppfyllnad kan vara högst kontextuell där vissa funktioner kan spela olika stor roll och ha olika stor betydelse i olika typer av forum (Mansbridge et al., 2012: 10– 12). Utifrån McKay och Tenoves ramverket är det dessa tre funktioner som blir lidande när ett deliberativt system blir utsatt för desinformationspåverkan. För att illustrera detta använder författarna den ryska desinformationskampanjen under det amerikanska presidentvalet 2016 (McKay & Tenove, 2020).
14 2.3.1 Desinformation och den epistemologiska funktionen
Enligt Mansbridge et al. innebär den epistemologiska funktionen att medborgarnas åsikter och preferenser i deliberationen ska skapas av fakta och logiska resonemang. Den epistemologiska funktionen ska alltså försäkra att adekvat och sann information ska prägla samtalet. Detta är nödvändigt för att medborgare inte ska bygga sina åsikter och preferenser på felaktiga
grunder. I ett välfungerande system bör alla relevanta överväganden från olika utgångspunkter få plats och diskuteras samt ges tillräckligt beaktande där den epistemologiska funktionen ska försäkra informationens kvalitet (Mansbridge et al., 2012:11).
Givet detta är desinformation uppenbart skadligt för den epistemologiska funktionen. Falska påståenden som får storskalig spridning i inflytelserika forum löper risken att medborgare blir felaktigt informerade och bildar sig preferenser som strider mot deras egentliga intressen. Desinformationskampanjer underminerar ofta processer vars uppgift är att filtrera bort falskheter från deliberationen och försäkra god epistemologisk kvalité. Dessa processer angrips ofta av desinformationskampanjer genom att utmåla dem som falska och otillförlitliga. Detta kallar författarna undergrävande falskheter vilka resulterar i
epistemologisk cynism där man som medborgare inte vet vad man ska tro eller får bristande
tillit till informationens äkthet. Desinformation manipulerar även de ”sensorer” Habermas talar om där ett ämne kan få stor spridning och verka vara representativt för den allmänna opinionen när det i själva verket är en marginell åsikt som får spridning till mer inflytelserika deliberationer. Desinformationskampanjer syftar alltså till att tränga ut och framförallt delegitimera information från forum med högre epistemologiskt värde (som etablerad media och experter). Syftet är alltså inte att får alla att tro på desinformationen, utan att så misstro till dessa institutioner och det deliberativa systemet som helhet (McKay & Tenove, 2020).
2.3.2 Desinformation och den etiska funktionen
Den etiska funktionens främsta uppgift är att främja ömsesidig respekt. Detta är centralt eftersom avsaknad av respekt kommer att försvåra effektiv och genuin deliberation. Om frågor som präglas av många olika intressen ska kunna diskuteras på ett godtagbart sätt
behöver samtalet präglas av ömsesidig respekt där man erkänner deltagarnas förmåga att bilda sina egna uppfattningar och att dessa tas på allvar. Som bekant är den respektgivande
15 principen bärande för resterande av deliberationens principer varpå den etiska funktionen är central (Mansbridge et al., 2012:11).
Även denna funktion hotas fundamentalt av desinformation. Desinformationskampanjer innehåller ofta smutskastning och delegitimering av vissa individer eller grupper. Denna typ av moralisk smutskastning underminerar ett systems försök att uppnå den etiska funktionen eftersom vissa deltagare fråntas rätten att bli behandlade med respekt. Detta sker ofta genom att utmåla en specifik grupp på ett visst sätt eller smutskasta vissa individer. Men det kan även göras genom troll- och botkonton som utger sig representera en grupp och dess åsikter för att ge sken av att gruppen håller en viss ståndpunkt, ofta i syfte att öka polarisering. Detta kan sedan få storskalig spridning eftersom provokativt innehåll som smutskastning har en förmåga att bli viralt. På så sätt utnyttjar desinformationskampanjer sociala mediers grundläggande mekanismer (algoritmer och konsumtionsmönster) för att på systemnivå underminera den deliberativa demokratins etiska funktion, något McKay och Tenove kallar tekno-affektiv
polarisering. Detta kommer försvåra deliberationen iochmed den omfattande avsaknaden av
respekt (McKay & Tenove, 2020).
2.3.3 Desinformation och den demokratiska funktionen
Den demokratiska funktionen ska som bekant försäkra att de som omfattas av besluten får vara delaktiga i deliberationen på jämlika villkor. Inkludering av olika röster är centralt för den demokratiska funktionen. Formell inkludering i deliberativa forum garanterar dock inte faktiskt inkludering. Även om man formellt får delta kan de andra principerna vilka
deliberationen vilar på inskränkas varpå inkluderingen kan ifrågasättas, exempelvis om man förhindras från faktiskt inflytande som ett resultat av förtryckande maktstrukturer
(Mansbridge et al., 2012:12).
Desinformation utgör ett sådant problem. Om den demokratiska funktionen ska försäkra inkludering av de som omfattas av besluten finns en problematik om inkludering sker på felaktiga grunder. Detta kallas orättfärdigad inkludering och innebär att individer som egentligen saknar rätt att delta, trots allt gör det. Detta är problematiskt ur en demokratisk synpunkt eftersom deliberation och åsiktsyttring kommer att göras av de som inte omfattas av besluten vilket tydligt motverkar den demokratiska funktionen. Ett uppenbart exempel på orättfärdigad inkludering är inblandning av främmande makt (McKay & Tenove, 2020).
16 Om detta dessutom ger upphov till vad författarna kallar genomträngande falskhet utgör det en ännu större demokratiproblematik. Genomträngande falskhet innebär att det deliberativa samtalet och den demokratiska diskursen som helhet upplevs vara infiltrerad av orättfärdigad inkludering. Det skapas alltså en uppfattning av att diskussionen domineras av bot-konton och utländska fake-konton eller andra som egentligen inte bör inkluderas i deliberationen. Sådan desinformation riskerar att tränga ut de som egentligen ska inkluderas vars röster drunknar i bruset. Sammantaget skapar detta en situation där diskussionen, oavsett om den faktiskt infiltrerats av desinformationskonton, upplevs göra det eller åtminstone upplevs finnas en risk att göra det, varpå tvivel om diskussionens demokratiska legitimitet uppstår (ibid).
2.4 Teorikritik
Viktigt att påpeka är även att McKay och Tenoves ramverk som utgör grunden för uppsatsen kan och bör problematiseras, särskilt då denna problematisering i någon mån utgör grunden för uppsatsen. McKay och Tenove underbygger sin teori med material från ryska
desinformationskampanjer under ett val. Således synliggörs en avsaknad av analys i andra typer av kontexter. Eftersom deliberativ demokrati uttryckligen handlar om mer än valet som exempelvis hur preferenser skapas, formas och sprids i andra kontexter är sådana situationer nödvändiga att ta hänsyn till vid utveckling av ett ramverk som rör deliberativ demokrati. Även om valet i sig inte är fokus för ramverket utan deliberationen, utvecklas ramverket i en kontext av ett val vilket dessutom är en någorlunda normalsituation eftersom den inte präglas av de specifika kontexter exempelvis en kris gör. Således kan man ifrågasätta hur väl
ramverket kan appliceras på andra situationer. De speciella förhållanden kriser ger upphov till kan antas innebära andra utmaningar eller påverkan på den deliberativa demokratin. Något McKay och Tenove inte ger utrymme för. Dessutom använder författarna ett fall av utländsk desinformationspåverkan för att underbygga deras resonemang. Desinformation sprids dock även av inhemska aktörer vilket öppnar upp för en diskussion av framförallt
desinformationens påverkan på den demokratiska funktionens inkludering. Något som kommer diskuteras ytterligare i avsnitt ”4.4. Desinformation och den demokratiska funktionen”.
17
3. Tillvägagångssätt
3.1 Val av fall
Uppsatsen studerar desinformationens påverkan på deliberativ demokrati under en
krissituation i syfte att testa och utveckla befintliga teorier om desinformation i deliberativa system. Det är således passande att genomföra en fallstudie i såväl teoritestande som teoriutvecklande syfte.
Fallstudier beskylls ofta vara mindre användbar forskningsdesign för dess begränsade
möjligheter till generalisering i och med fallets specifika kontext. Man kan dock argumentera för att resultat från enskilda fallstudier trots allt går att generalisera (Flyvbjerg, 2006), särskilt om de används i teoritestande eller teoriutvecklande syfte. Ett kritiskt fall kan agera antingen som ett starkt bevis på att teorin håller, eller som ett starkt bevis på att teorin inte håller, varpå den behöver utvecklas. Det finns även avvikande fall som kan vara användbara för att
identifiera vad i teorin som behöver utvecklas. Sådana fall skulle också kunna belysa vilka typer av mätfel teorin har inneburit på andra fall och erbjuder således en möjlighet att bidra med viss analytisk generaliserbarhet som kan vara ett teoribidrag (Bennet, 2010:30).
En problematik som dock aktualiseras i den kvalitativa fallstudien är val av fall och eventuella urvalsfel. Framförallt löper valet av fall risken att präglas av konformeringsbias där ett fall väljs som tros konfirmera ens hypotes. Detta kan vara särskilt problematiskt om resultatet sedan ska generaliseras till en större mängd fall som riskerar att överdrivas. Som kritiska eller teoritestande fall kan man dock argumentera för att denna typ av urvalsfel går att komma över (ibid: 39-40).
Denna studie ämnar studera desinformationspåverkan på deliberativ demokrati under en krissituation för att testa och utveckla ett teoretiskt ramverk. Fallet är i denna studie således en kris där coronakrisen har valts eftersom den genererat en stor oro för
desinformationsspridning. Fallet kommer dock inte begränsas till ett specifikt land, utan desinformationens påverkan på deliberation kommer undersökas på en mer generell nivå i en mer internationell kontext. Detta innebär att se till flera länder, såväl som att gå bortom nationalstaten exempelvis till EU, men även mer generella målgrupper. Detta urval har gjorts eftersom det många gånger kan vara svårt att bedöma vem desinformationen kommer ifrån
18 och vem den riktar sig mot, särskilt under en pandemi som inte respekterar nationsgränser. Detta upplevs inte vara ett problem eftersom syftet med uppsatsen inte är att undersöka
desinformationsspridning i ett visst land under coronakrisen, utan att undersöka hur kriser kan tänkas tvinga oss utvärdera hur vi tidigare sett på desinformation och deliberativ demokrati och förhoppningsvis mynnar ut i ett teoribidrag.
Viktigt att diskutera är dock om deliberation kan studeras på detta sätt. För att studera deliberationen kan det tänkas viktigt att begränsa deliberationsforumet till den kontext beslutsfattandet sedan kommer ske, det vill säga i en stat eller möjligtvis internationella organisationer som EU. Detta eftersom man kan anta att deliberativ demokrati här anses vara eftersträvansvärt. Att undersöka desinformationens påverkan på deliberationen i en stat där deliberation inte anses viktigt är alltså inte särskilt givande. Man får dock utgå från att deliberation och desinformationsspridning via sociala medier går att studera på detta sätt. Detta just eftersom syftet är att undersöka hur deliberationen påverkas av desinformation under en kris, inte deliberationen i ett specifikt land och på ett forum som kan anses skapat för just deliberation. Systembaserade perspektiv på deliberativ demokrati ger dessutom
möjligheten att studera deliberation i en större kontext, där globala forum som inte nödvändigtvis går att knyta till ett nationellt beslutsfattande går att studera.
Ramverket ser även till desinformationskampanjer och inte till enskilda fall av desinformation som värda att studera i ett deliberativt system. Eftersom syftet dessutom är att utveckla
ramverket till att innefatta krissituationer har desinformationskampanjer under
coronapandemin valts. Viktigt att ta upp är dock att det i den aktuella krisen i skrivande stund inte identifierats några tydliga sofistikerade desinformationskampanjer jämförbara med den ryska under amerikanska presidentvalet 2016. Däremot finns många olika och mer löst sammansatta spridningar som i mer eller mindre stor utsträckning är koordinerade, och därmed kan ses som just desinformationskampanjer. Detta bedöms inte utgöra ett problem utan bidrar snarare till förståelsen kring desinformationskampanjer som inte nödvändigtvis måste komma från en främmande stat.
Att studera desinformation och deliberation på sociala medier har även valts eftersom det utgör en möjlighet för såväl periferin som representanter för centrumet att delta i
19 beslutsfattandet sker och sociala medier kan alltså inte räknas som centrumets forum i dess egentliga mening. Men dessa plattformar erbjuder trots allt en möjlighet för deliberationens innehåll att spridas från periferin till det makthavande centrumet i form av inflytelserika konton. Det är således ett bra forum att studera ur ett deliberativt demokratiperspektiv.
3.2 Material
Desinformation sprids idag huvudsakligen på sociala medier vilket är det forum materialet kommer hämtas från. Sociala medier omfattar en mängd olika nätverk eller plattformar som i sig kan ses som olika forum för deliberation. För att studera deliberation bör materialet begränsas till att beröra forum för allmän debatt och inte enskilda små chattforum. Sådant material har medvetet valts bort eftersom det inte uppfyller de krav för deliberation som studien ämnar undersöka. Att undersöka enskilda chattar ger tämligen lite utrymme för att kunna dra slutsatser om hur denna desinformation påverkar den allmänna debatten. Istället kommer analysen göras av material där datan är hämtad från plattformar som Facebook, Twitter och Youtube eller liknande forum där det är större sannolikhet att det pågår allmän och faktisk deliberation.
Studier av desinformation kan vara svåra att genomföra. Desinformation är till sin natur svårt att identifiera och framförallt skilja från missinformation, vilket gör det tämligen svårt att hitta relevant material. Av denna anledning har materialet hämtats från olika databaser som samlar rapporter om desinformation där faktagranskningen redan gjorts.
EUvsDisinfo-databasen har i viss utsträckning använts för att hitta material kring covid-19 och desinformation. Ur databasen har en rapport från Europeiska utrikestjänsten (EEAS) hämtats med en efterföljande uppdaterad version av rapporten. Rapporten behandlar en rad olika narrativ och desinformationsspridning under coronapandemin i både EU och globalt. Dock har material från ytterligare databaser ansetts nödvändiga då EUvsDisinfo har ett uttalat fokus att identifiera pro-rysk disinformation (EUvsDisinfo, 2020). Att enbart använda sig av denna databas riskerar således att utelämna desinformation som inte är pro-rysk vilket i det valda fallet skulle vara högst problematiskt, eftersom det handlar om en global pandemi där mycket av desinformationen inte nödvändigtvis sprids i nationella strategiska syften utan av en mängd olika aktörer. Därför har även EU DisinfoLab Covid-19 Resource Hub använts för
20 att hämta material. Databasen består av en mängd nyhetsartiklar, studier och rapporter
relaterade till desinformationsspridning under coronapandemin (EU DisinfoLab, 2020a).
Material som hämtats från denna databas är bland annat en policy brief från UNESCO samt tre av EU DisnifoLabs egna rapporter. Utöver detta har två rapporter från Institute for
Strategic Dialogue (ISD) använts som beskriver informationsmiljön kring coronaviruset såväl generellt som med ett fokus på högerextrema grupper och hur dessa sprider desinformation.
På databasen finns även en serie rapporter från Australian Strategic Policy Institute (ASPI) som berör hur desinformation utnyttjar coronakrisen i strategiska syften. Här har ett materialurval gjorts där vissa rapporter uteslutits då de inte är relevanta i relation till de teoretiska utgångspunkterna, det vill säga de deliberativa funktionerna. De olika rapporterna har även lite olika fokus där vissa har ett tydligt amerikanskt eller EU-centrerat perspektiv, medan andra talar om desinformationsspridning på en mer global nivå. Eftersom uppsatsen ämnar undersöka just påverkan på deliberation som helhet, och inte påverkan i ett specifikt land, bedöms detta vara en styrka snarare än en begräsning.
En problematik med att använda material från olika organisationer, är att dessa inte nödvändigtvis har en samsyn på begreppet desinformation. Vissa gör en tydlig distinktion mellan de två begreppen, medan andra använder de synonymt. Således blir gränsen mellan desinformation och missinformation mindre tydlig. Detta kan bli problematiskt om det innebär att vissa rapporter klassar något som desinformation som i själva verket inte är det eller gör en annan tolkning av vad desinformation innebär. Eftersom uppsatsen dock gör en poäng av begreppens interdependens upplevs detta inte utgöra ett stort problem, så länge en viss uppmärksamhet på detta finns.
3.3 Metod och operationalisering
Studien består av en kvalitativ idealtypsanalys. Kvalitativ metod innebär att analysera med hjälp av ord istället för att numeriskt mäta vilket den kvantitativa metoden gör. Medan den kvantitativa studien passar för att dra stora generaliserbara samband fokuserar den kvalitativa studien på djupgående tolkande analys av ett eller få fall vilket innebär en möjlighet att
studera komplexa och ofta dolda samband (Eliasson, 2018: 21, 27). Tolkningens betydelse har dock inneburit att kvalitativa metoder varit föremål för kritik för bristande objektivitet och
21 intrasubjektivitet. Å andra sidan kan detta tolkningsutrymme vara en fördel i
samhällsvetenskapliga studier (Silbergh, 2003: 23).
Idealtypsanalys används för att bedöma i hur stor utsträckning eller vilken grad något sker. En idealtyp är en perfekt version av fenomenet som studeras och är därmed inte något som i full utsträckning går att uppfylla i verkligheten. Således mäts fenomenet efter hur väl det
efterliknar idealet. Idealet i sig tydliggör vad som är särskilt karaktäristiskt för fenomenet vilket kan fungera som en sorts operationalisering när man ska avgöra hur väl idealet kan anses vara uppfyllt (Esaiasson et al., 2014: 104).
Det teoretiska ramverket beskriver hur desinformation kan påverka deliberationens
grundläggande funktioner. Dessa funktioner hämtas som tidigare nämnts ur Mansbridge et al. (2012) där det deliberativa systemet bör fylla en epistemologisk, en etisk och en demokratisk funktion. Dessa funktioner kan ses som kriterier, eller idealtyper, som bör uppfyllas och kan värderas för att bedöma kvaliteten på deliberationen. Funktionerna omfattar även de
deliberativa principerna varpå deras uppfyllnad i viss mån krävs för funktionernas uppfyllnad. I analysen kommer således principerna att beröras men inte stå i fokus för bedömningen av idealets uppfyllnad.
Även McKay och Tenoves (2020) tillägg till dessa funktioner för att beskriva hur den deliberativa demokratin påverkas av desinformation kan närmas genom idealtypsanalys. I enlighet med beskrivningen i teoriavsnittet kommer desinformation att påverka funktionerna och hindra dem från att verka i sin önskade form. Om funktionerna i det givna
deliberationsforumet präglas av de olika desinformationstaktiker McKay och Tenove nämner (undergrävande falskheter och epistemologisk cynism, moralisk smutskastning och tekno-affektiv polarisering samt orättfärdigad inkludering och genomträngande falskheter) kan man alltså konstatera att funktionerna hindras från att i högre grad förverkligas. Således kan man tänka sig att för vardera idealtyp (epistemologi, etik och demokrati) finns i andra änden dess motsats (undergrävande falskheter, moralisk smutskastning och orättfärdigad inkludering).
I en idealtypsanalys sker operationaliseringen genom att ställa upp några kriterier eller
idealtyper som sedan används för att bedöma i hur stort utsträckning studieobjektet efterliknar dem. En sådan operationalisering innebär att tydligt beskriva vad varje funktion innebär,
22 något som i denna uppsats gjorts i teoriavsnittet. Operationaliseringen genom idealtyperna kan sammanfattas såhär:
Idealtyp 1: Den epistemologiska funktionen. I dess motsatta ände finns undergrävande falskheter vilket ger upphov till epistemologisk cynism.
Idealtyp 2: Den etiska funktionen. I dess motsatta ände finns moralisk smutskastning vilket ger upphov till tekno-affektiv polarisering.
Idealtyp 3: Den demokratiska funktionen. I dess motsatta ände finns orättfärdigad inkludering vilket ger upphov till en känsla av genomträngande falskhet.
Värderingen av var på den tänkta skalan det undersökta deliberationsforumet befinner sig, görs genom beskrivning snarare än numrering eftersom det finns liten mening i att sätta ett värde för var på den tänka skalan deliberationsforumet befinner sig. Hade uppsatsen ämnat jämföra olika forum hade en sådan rangordning eventuellt varit lämplig, men eftersom syftet är att på djupet analysera fenomenet är en beskrivning mer användbar är numrering och rangordning. Idealtypsanalysen kommer dock främst bestå i att beskriva hur uppfyllandet av vardera idealtyp påverkas av desinformation, inte nödvändigtvis i hur stor utsträckning idealtyperna kan anses uppfyllda.
Följande analys kommer att struktureras efter de tre funktionerna hämtade ur Mansbridge et al. samt de tillägg kopplade till desinformation som McKay och Tenove bidragit med. Detta kommer att undersökas i relation till en krissituation, coronapandemin, och de
karaktäreristiska drag krisen har för att se hur dessa kan påverka desinformationens konsekvenser för deliberativ demokrati.
23
4. Analys
4.1 Fallbeskrivning
Det första kända mänskliga sjukdomsfallet orsakat av det nya coronaviruset SARS-CoV-2 kan härledas till staden Wuhan i Kina och början av december 2019. Viruset är zoonotiskt (alltså överfört från djur) och tros ha spridits vidare till människan via fladdermöss. Flera av de konstaterade fallen kunde senare spåras tillbaka till en köttmarknad i staden som med största sannolikhet varit virusutbrottets källa, även om det kan vara svårt att med säkerhet veta (WHO, 2020b). Viruset upptäcktes dock först i januari 2020 och spreds snabbt över hela världen. Den 11 mars deklarerade WHO covid-19 som en pandemi (WHO, 2020c).
Den influensaliknande virussjukdomen ger vanligtvis milda symptom men de tillhörande riskgrupp kan drabbas allvarligare. Covid-19 är en droppsmitta och sprids genom nysningar, hosta eller annan nära kontakt med infekterad person där dropparna kan överföras. Det finns för tillfället inga medicinska skydd eller botemedel mot viruset, istället har social distansering och extra god handhygien rekommenderats för att minska risken att bli smittad och föra smittan vidare (Folkhälsomyndigheten, 2020). I skrivande stund (januari 2021) har
coronapandemin inneburit över 78 miljoner konstaterade smittade, med över en och en halv miljon döda (John Hopkins University, 2021).
Under pandemins gång har forskare arbetat med att ta fram ett vaccin mot covid-19, och i december 2020 påbörjades vaccinationen på flera platser i världen. Framtagandet av vaccinet har gått snabbt i jämförelse med tidigare vaccin. Detta för att behovet av ett vaccin är mer brådskande än vanligt, således har större mängder resurser gjorts tillgängliga vilket möjliggjort vaccinets snabba utveckling. Vissa processer i framtagandet har dessutom genomförts parallellt istället för efter varandra för att skynda på framtagandet. Detta innebär dock inte att vaccinet framtagits på ett osäkert sätt (WHO, 2020d).
Som den första pandemi som utspelat sig i en tid tydligt präglad av internet och framförallt sociala medier, uppmärksammades snabbt den roll dessa medier skulle spela för
krishanteringen. Visserligen kan sociala medier användas för att snabbt nå ut med
krisinformation. Problemet med detta är dock att det skapas ett överflöd av information, såväl sann som falsk, som människor finner det svårt att navigera i. Denna ”infodemi” har WHO
24 varnat för kan vara lika farlig som sjukdomen i sig allteftersom desinformationsspridning (och missinformation) underminerar såväl nationella som globala krishanteringsåtgärder (WHO, 2020a).
Desinformationen som sprids kring coronaviruset kan enligt UNESCO sammanfattas i
följande nio teman: virusets ursprung, statistik, ekonomiska konsekvenser, misskreditering av tillförlitliga informationskällor, symptom, diagnoser och behandlingar, konsekvenser på samhället som helhet, politisering, reklamliknande inlägg samt kända eller inflytelserika personer som påstås vara smittade (Posetti & Bontcheva, 2020).
4.2 Desinformation och den epistemologiska funktionen under en kris
Den epistemologiska funktionen finns för att säkerställa tillförlitlig information i
deliberationen. Detta är en grundläggande funktion för att medborgarnas åsikter ska bygga på sann och adekvat information, annars riskerar deras preferenser att skapas på felaktiga
grunder (Mansbridge et al, 2012:11). Felaktiga påståenden kommer oundvikligen att förekomma i deliberationen, men detta måste inte nödvändigtvis försämra dess kvalitet. Tvärtom kan det bjuda in till ytterligare diskussion som skulle kunna förbättra samtalet. Omfattande felaktig informationsspridning på strukturell nivå kommer dock onekligen att skada god deliberation och demokrati (McKay & Tenove, 2020).
Som tidigare nämnts utgör desinformation således ett hot mot denna tillförlitliga och sanna information genom spridningen av undergrävande falskheter som ger upphov till
epistemologisk cynism där man blir tveksam till tillförlitliga informationskällor (ibid).
Desinformation är som bekant inget nytt fenomen i samband med sjukdomar, och
coronapandemin utgör inget undantag. Att försöka se till att folk inte tar del av overifierad information på nätet utan lyssnar på de myndigheter som bär ansvaret har blivit en viktig del av krishanteringen (WHO, 2020a).
En rapport från EEAS har identifierat flertalet desinformationsnarrativ kring coronaviruset där många handlar om dess ursprung. Ofta påstås viruset vara ett biologiskt vapen skapat i labb av diverse stater, vanligtvis Kina, USA, Storbritannien eller Ryssland (EEAS, 2020a). Kopplat till detta har även en mängd konspirationsteorier konstaterats. Dessa berör flera olika teman
25 men har gemensamt att de grundar sig i redan befintliga konspirationsteorier där covid-19 används för att ge stöd åt dessa. Ett sådant exempel är ”deep- state” konspirationsteorier som väldigt förenklat handlar om stater och regeringars hemliga och agendor. Coronaviruset har utnyttjats som ett sätt att ge belägg för teorin genom att hävda att coronaviruset spridits
avsiktligt (eller släppts ut av misstag) som ett biologiskt vapen eller för att på andra sätt uppnå oetiska och odemokratiska ändamål. En annan teori som fått stor global spridning är att
viruset sprids genom 5G-master och att Wuhan använts som testområde för användningen av 5G. Även Bill Gates och finansmannen George Soros har pekats ut som ansvariga för
virusutbrottet (EU DisinfoLab, 2020b).
Annan desinformation handlar om sjukdomen i sig och såväl symptom som botemedel och statistik (EEAS, 2020a). I syfte att så rädsla och oro i europeiska länder spreds manipulerade texter och bilder om virusets förödande framfart i Kina. För att öka trovärdigheten utgav man sig för att vara etablerad media eller auktoriteter genom manipulering av screenshots, notiser och inlägg (EU DisinfoLab, 2020c). Desinformation om olika behandlingar eller sätt att skydda sig mot viruset har även spridits av konton som utger sig för att vara hälso- och sjukvårdsarbetare. Det finns även desinformation som ifrågasätter eller förnekar virusets existens. Uppmaningar genom hashtagen #filmyourhospital ämnade visa att coronapandemin är en bluff och att sjukhus och intensivvårdsavdelningar i själva verket står tomma, och inte alls är fyllda med covid-19 patienter som media hävdar. Hashtagen har identifierats som en global trend (EU DisinfoLab, 2020b).
Denna typ av desinformationsspridning riskerar att få allvarliga konsekvenser för
krishanteringen om medborgare (som i denna pandemi har ett stort ansvar för att hålla nere smittspridningen) blir missinformerade (EEAS, 2020b). Med myndigheters krishantering i åtanke kan flertalet narrativ som underminerar eller motsäger officiell information
identifieras. Detta blir särskilt problematiskt om desinformationen sprids genom inflytelserika kanaler, som kanske vid detta lag blivit missinformation. Det finns flera exempel på hur desinformation har en tendens att så småningom nå inflytelserika forum och etablerad media där det blir svårare att kontrollera dess spridning (ISD, 2020a). Detta är ett stort problem i en infodemi eftersom det finns ett överflöd av information, såväl sann som falsk, som är svår för folk att navigera i. Detta kan göra att man inte hittar fram till den officiella informationen som trängts ut av desinformation (WHO, 2020a).
26 Andra narrativ handlar om såväl EU:s som olika regeringars oförmåga att hantera
coronapandemin (EEAS, 2020a). Bland annat har detta handlat om falska rapporteringar av konstaterade fall och vilka åtgärder som ska komma att bli aktuella. I Europa innehöll dessa narrativ splittrande retorik anpassade efter lokala förhållanden och som försökte skapa ytterligare splittringar inom framförallt EU:s medlemsländer (EU DisinfoLab, 2020c). I länder som infört omfattande nedstängningar kan mycket desinformation kring dessa identifieras. Desinformationsspridare som utgav sig vara officiella aktörer spred falsk information om militära åtgärder eller brist på matvaror i samband med nedstängningen. Denna desinformation spreds sedan i stor skala som missinformation av oroade medborgare och är ytterligare ett exempel på hur desinformation kan användas för att underminera krishanteringsåtgärder (EU DisinfoLab, 2020c; EEAS, 2020b).
Senare har dock dessa inledande narrativ om virusets ursprung utvecklats till att främst handla om vaccin mot coronaviruset (EEAS, 2020b). Detta har gett mycket utrymme åt
antivaccinrörelsen som använder coronaviruset för att ge stöd åt sina konspirationsteorier. Bland annat har de hävdat att influensavaccin kan orsaka covid-19 samt spridit en mängd olika påståenden om farorna med de alldeles för snabbt framtagna coronavaccinen (EU DisinfoLab, 2020b).
Benkler et al. (2018) menar som bekant att falskheten i desinformation kan ligga i såväl informationen som avsändaren om den utger sig vara någon annan. En stor problematik rörande desinformationsspridning under coronapandemin gäller således de som sprider den och vilka de utger sig vara. Att utge sig för att vara en officiell eller annan epistemologisk auktoritet i syfte att ge trovärdighet till informationen som sprids har varit vanligt
förekommande. I dessa fall kan man anta att man vill få folk att tro på desinformationen, det vill säga få dem att bli missinformerade. Men även manipulerade bilder och videor tagna ur sin kontext har använts för att skapa oro, rädsla och panik. Här skulle syftet kunna vara att inte nödvändigtvis få folk att tro på desinformationen utan snarare att så en allmän misstro så att de inte vet vad de ska tro. Den felaktiga informationen i sig är alltså inte nödvändigtvis central, den kanske inte ens är helt felaktig (EU DisinfoLab, 2020c). Desinformation handlar alltså inte nödvändigtvis alltid om epistemologi utan affektion och att framkalla känslor vilket
27 Young (2021) framhävt vikten av. Följaktligen kan man diskutera den epistemologiska
funktionens fokus på just medvetet felaktig informationsspridning.
Som ovanstående analys visar förekommer alltså omfattande spridning av undergrävande falskheter. Exakt hur omfattande denna spridning är går däremot inte att utläsa av materialet. Eftersom desinformationen dock spridit sig till inflytelserika forum och plockats upp av media kan man anta att den ändå är betydande. I och med förekomsten av desinformation kan man även utgå från att det finns en viss epistemologisk cynism. Detta kan även speglas i den mängd konspirationsteorier som omgärdat coronapandemin. Konspirationsteorier handlar i grund och botten om just epistemologisk cynism och bristande tillit till tillförlitliga
informationskällor.
Det kan således antas vara ännu svårare att hantera undergrävande falskheter och
epistemologisk cynism vid en krissituation än i normala fall. Den osäkerhet som präglar krisen riskerar att ge ytterligare utrymme till desinformationsspridarna vilka har större chans att delegitimera makthavare. De institutioner som finns för att faktagranska kan inte alltid ge alla svar i den nya och osäkra krisen varpå de verkar mindre trovärdiga. Det kan rentav vara så att bedömningar eller uttalanden som gjorts i tidigare skeden visar sig vara osanna, varpå desinformationsspridare knappt behöver sprida någon falsk information, utan bara påpeka krishanterarnas oförmåga. Detta framhäver än en gång desinformationens affektiva karaktär där det kanske viktigaste är att framkalla obehagliga känslor som misstro.
Det finns alltså risk för att den epistemologiska cynismen att bli starkare under en
krissituation när myndigheter och andra institutioner med hög epistemologisk kvalitet inte upplevs tillhandahålla tillräcklig information, varpå tilltron till dem minskar. En uppenbar fara med detta är att krishanteringsåtgärder blir svårare att få gehör för och genomföra, särskilt i denna kris där ett stort ansvar ligger på medborgaren att hålla nere smittspridningen.
De särskilda omständigheter krisen ger upphov till kan således ses som ytterligare försvårande omständigheter för att försäkra epistemologisk kvalitet. Detta trots att tillgång till tillförlitlig information kan vara som viktigast och konsekvenserna kan bli som mest allvarliga i en kris som denna.
28 4.3 Desinformation och den etiska funktionen under en kris
Den etiska funktionen syftar som bekant till att upprätthålla den respektgivande principen, vilken kan ses som en av de mest grundläggande för den deliberativa demokratin. Utan ömsesidig respekt försvåras deliberationen där man inte erkänner att andra deltagare i samtalet är tillräckligt kompetenta att förtjäna respekt (Mansbridge et al., 2012).
En viktig taktik för desinformationskampanjer är ofta att svartmåla vissa personer, grupper eller institutioner genom moralisk smutskastning. Sådana smutskastningstekniker kan innebära att benämna dessa med respektlösa namn eller att på andra sätt nedvärdera och delegitimera i syfte att minska tilliten till dem. Som tidigare nämnts får denna typ av provokativt innehåll storskalig spridning genom tekno-affektiv polarisering (McKay & Tenove, 2020). Att nedvärdera eller på annat delegitimera kan ta sig uttryck genom att sprida falska påståenden, konspirationsteorier eller provocerande språkbruk mot såväl officiella aktörer och tjänstemän som (ofta redan marginaliserade) sociala grupper (Tenove, 2020).
Under coronapandemin kan främst desinformation och konspirationsteorier om virusets ursprung kopplas till dessa polariserande taktiker. Kriser utnyttjas ofta av hat- och extremistgrupper genom det hot krisen innebär. Detta används sedan för att legitimera en polariserande och ofta rasistisk eller diskriminerande agenda. Det är vanligt förekommande att utmåla vissa grupper som syndabockar vid kriser eller traumatiska händelser. Denna moraliska smutskastning riskerar att leda till våldsutövning mot ofta redan utsatta grupper, vilket gör det till ett uppenbart problem. Under coronapandemin har dessa narrativ bestått av att beskylla olika grupper för virusets ursprung. Sinofobi har även blivit ett genomgående desinformationstema där såväl kinesiska staten som människor från Kina beskylls för virusets ursprung och spridning. Bland annat anklagas kineser (eller människor som tros vara kineser) för att på olika sätt medvetet sabotera för västerländska länders pandemihantering. Detta efterföljs av påståenden om dessas omoraliska beteenden under krisen som att avsiktligt sprida viruset vidare (ISD, 2020a).
Även diverse migrantgrupper beskylls och smutskastas i syfte att uppnå en viss politisk agenda. EEAS rapporterar att migranter anklagats för virusets utbrott och spridning till EU (EEAS, 2020a). Exempelvis finns desinformation om att flyktingrutter inneburit särskilt stor spridning av coronaviruset i syfte att motivera nedstängningar av gränser i linje med olika
29 typer av flyktingmotstånd. Detta har identifierats som ett globalt tema (ISD, 2020a). I
Frankrike spreds videor tagna ur sin kontext på minoritetsgrupper vilka utmålades som våldsamma i en matbutik, vilket fick stor spridning inom högerextrema grupper på bland annat Facebook där de utmålades som ett hot mot landets krishantering med diverse
tillhörande rasistiska påståenden. Ett genomgående motiv för desinformationsspridningen är här att förstärka klyftor och spänningar och inte nödvändigtvis göra folk missinformerade, även om det också förekommer (EU DisinfoLab, 2020c). Även antisemitism har under coronapandemin fått ett uppsving där gamla konspirationsteorier och desinformationsnarrativ anpassas med narrativ om judar som avsiktliga spridare av viruset (ISD, 2020a; EU
DisinfoLab, 2020b).
Man kan även identifiera desinformationsnarrativ om statliga och offentliga aktörer som innehåller moralisk smutskastning. En framträdande konspirationsteori menar att covid-19 i själva verket är en konspiration. Dessa narrativ handlar om att såväl stater som inflytelserika offentliga personer är ansvariga. En stor konspirationsteori är att coronaviruset är ett
biologiskt vapen skapat i laboratorier, antingen av stater (”deep-state”), Bill Gates eller
George Soros. Detta kopplas ofta till teorier om att statliga aktörer skapat viruset för att kunna inskränka på medborgerliga fri- och rättigheter (ISD, 2020a). Sådana narrativ har hävdat att viruset släppts som en metod för att lösa jordens överbefolkning, eller som en ursäkt att få utöva social kontroll genom undantagsregler och massvaccinering (som ska innehålla särskilda mikrochips). Dessa teorier har gemensamt att inflytelserika och offentliga aktörer, såväl politiska som ekonomiska, har en dold och omoralisk agenda (EU DisinfoLab, 2020b). Även stater smutskastar och beskyller andra stater för undermåligt och omoraliskt agerande under coronakrisen, ofta kopplat till hur de utsätter andra för fara genom sitt dåliga agerande (Thomas, Zhang & Wallis, 2020a). Dessa typer av narrativ har spridits och plockats upp av etablerad media och inflytelserika konton på sociala medier varpå fler människor kan antas ha exponerats för dessa konspirationsteorier (ISD, 2020a).
Som tidigare nämnts handlar den andra idealtypen om den etiska funktionens uppfyllnad, med moralisk smutskastning och tekno-affektiv polarisering som dess motsats. Fullständig
uppfyllnad av den etiska funktionen är orimlig, kanske framförallt i en så känslofylld och påfrestande situation som en kris. Coronapandemin har i hög utsträckning präglats av moralisk smutskastning där centrala narrativ består av anklagelser mot olika aktörer, såväl
