De slutsatser vi kan dra av detta examensarbete är att vi måste vara försiktiga. De frågor vi ställde i inledningen var följande: Kan humor spela en roll i undervisning och går det att teoretiskt att ringa in och synliggöra det?
Svaret på våra frågor måste vara ett ja, men med en del caveat. En ny fråga växte också fram under arbetets gång: Hur skulle det gå till att utbilda lärare i att använda humor i sin undervisning?
Vi svarar alltså ja på frågan om humorn spelar en roll för undervisningen. Det står helt klart att när det gäller humor är den mycket personlig, då vi reagerar mycket personligt på olika sorts humor, men även att den kan i lika hög grad generaliseras, vilket senare humorteorier kan ses som ett indirekt, eller induktivt bevis för. Frågan är då till vilken grad det kan integrera systematiskt och strukturellt i undervisningens olika nivåer, från skolsystem till den enskilda undervisningssituationen. När det gäller elevens egna erfarenheter och preferenser delas dessa - och kan inte delas - fullt ut av omgivningen. Det är kanske detta som är vårt starkaste caveat mot humor i undervisningssituationer. Det är särskilt viktigt att ha i beaktande i en klassrumssituation där den enskilde eleven inte valt själv med vem hen umgås med, varken skolkamrater eller lärare. I den situationen är det naturligtvis av vikt att läraren upprätthåller en viss status och/eller persona. Det gäller också för att läraren ska ha styrfart på lektionen.
8.1 Fördelar med humorn i undervisning
Det är viktigt att inse humorns som sammanbindande egenskaper. Ett roligt skämt i socialt sett ”rätt” situation skapar gemenskap, närhet och insikt.
Läraren får en bekräftelse på att eleverna har förstått, när hen ser eleverna skratta. I klassrumssituationen, vid en genomgång av något komplicerat eller känsligt ämne. Är en skämt eller ordvits som framkallar skratt en god, snabb och konkret indikator på att eleverna ”är med” och uppfattar vad som sägs.
Humor tar udden av pompösa uttalanden. Den är ett sätt att kritisera makten. Ett exempel av många är Amos Oz, som t.o.m. hävdar att humorn botar fanatism. Det finns två kännetecken på fanatism: Att sakna fantasi (och därmed inlevelseförmåga) samt humor.74 Humor, att kunna skratta åt sig själv, är en förlösande egenskap. Den sätter dig själv i distans, den ser dig utifrån. Och att kunna se sig själv utifrån, med självdistans är viktig del av elevernas utbildning när det gäller att tänka självständigt. Självdistans är en dygd. Detta kan innebära kumulativt stora sammantagna effekter, med avseende på inlärning, didaktik och kritiskt tänkande för såväl enskilda elever som de betraktade som en helhet, i ett någorlunda enhetligt skolsystem, så till vida att det kan implementeras och forskningen lyckas utvinna något essentiellt kring humorn och epistemologi som har en praktisk tillämpning.
8.2 Nackdelar med humor i undervisning
På samma sätt som man skapar gemenskap genom utestängande (mobbning) kan humor skapa utestängningsmekanismer. De uppenbara exemplen är invandrare som inte förstår språkets nyanser t.ex. ordvitsar. Men det kan också vara bristande kunskap som gör att eleven inte skrattar med, eleven förstår inte skämtet. Och detta kan förstås vara klassbetingat som mycket subtil humor tenderar vara. En viktig slutsats är att humorn som verktyg (till insikt) är lättare att använda i homogena miljöer.
I extrema fall kan humorn vara ett redskap för överlägsenhet och auktoritet från lärarens sida dvs. nedtryckande av de som ej kan försvara sig t ex ironi. Humor kan vara ett skydd. Man skämtar för att man inte vågar ha det svårt, ta ställning etc. Den som skämtar för mycket har något desperat över sig och vi kan här dra oss till minnes La Rochefoucaults maxim: “Ingen är mer olycklig än den som skrattar lite för mycket.” Humor kan alltså vara mycket personligt, på så vis att en dina egna preferenser inte delas fullt ut av omgivningen. Särskilt i en klassrumssituation där den enskilde eleven inte valt själv med vilka hen umgås med, varken skolkamrater eller lärare. I den situationen är det naturligtvis av vikt att läraren upprätthåller en viss status och/eller persona. Stämmer detta finns risker att man inte kan erhålla generella och strukturella inlärningsvinster epistemologiskt sett, utan de blir i bästa fall delvisa och gradvisa beroende på varierande faktorer.
8.3 Utbildning för lärare?
På frågan om hur skulle det gå till att utbilda lärare i att använda humor i sin undervisning är vi mera tveksamma. Det tycks som om humor är så pass personligt, och så kopplat till både intelligens och livserfarenhet, att lära ut “humor i pedagogiken” inte är möjligt. Det skulle
åtminstone vara mycket svårt. Humor, att ha humor, är en alltför personlig, men likväl allomfattande egenskap. Det är en talang likt musiköra, något man kan lära sig till en viss gräns. Men alla kan inte bli lika bra. Den enda vi kan säga är att utbildningen på t ex lärarhögskolor skulle kunna peka på humorn som ett verktyg och genom vidare forskning precisera humorverktygen och ge utrymme för att träna blivande och verkande lärare i humor kopplat till undervisning och kunskap så som den epistemologiskt betraktas och definieras. Därmed kan det även vara av intresse att se över utbildningsmaterialet i ljuset av humors betydelse –går det att göra det roligare?
På lärarnivå skulle exempelvis ett par undervisningsråd skulle kunna vara: känn din publik! Likt den kloke brevskrivaren alltid lånar karaktär av den hen riktar sig till, måste läraren känna eleverna. En lärare som är ny för klassen, eller, gud bevare oss, en lärarvikarie, kan aldrig använda sig av humorn på ett framgångsrikt sätt. Men hur den enskilde läraren sedan - om alls - implementerar denna insikt och använder humorn som ett pedagogiskt verktyg - måste vara ett beslut på individnivå.
8.4 Slutord, vidare forskning
Är humorn i klassrummet ett resultat av att skolan blivit “flummig”? Det vill säga: den gamla kadaverdisciplinen är borta. Vi måste ha något istället. Under 40-talet behövdes inte humor, du skulle vara tyst och lyssna, vilket togs i uttryck och bl.a. skildrades konstnärligt på ett slagkraftigt vis i den svenska filmklassikern Hets från 1944 i regi av Alf Sjöberg. Idag, i en helt annan värld, är kraven på läraren högre i så måtto att läraren måste locka, inspirera, göra lustfyllt, på ett helt annat sätt. Vi skulle här vilja föreslå fem punkter för vidare forskning. Det behövs forskning om humor och pedagogik på flera nivåer:
1. Teoretisk nivå (exempel: strukturellt, epistemologiskt, effekter för teoribildning i och med att humor är en del av en psykodynamisk process genom en psykosocial kommunikationsstrategi.
2. Praktisk nivå, klassituationen: gemensamhetsskapande (socialt smörjmedel), som måste vägas mot problem med utestängande och alienerande sociala mekanismer 3. Retorik, retorikforskning
4. Metaforskning, kan inbegripa punkt 1. Vart kan humorforskning leda? Var har vi ledande teorier visavi humor?
5. Utbildningsmaterial: går det att producera mer humoristiskt material, i allmänhet likväl som ämnesspecifikt? Vilka ingångar finns då, genrer och vilka är att betrakta som humorkunniga?