I detta kapitel besvarar vi våra frågeställningar och redogör för resultatet i vår undersökning samt för ett resonemang kring detta.
Hur ställer sig barnbibliotekarierna idag till barns läsning av Wahlströms långserieböcker? Alla våra informanter utom en uttrycker åsikter som vi tycker tyder på att det viktigaste är att barn läser och inte vad, vilket gör att vi för dem till Hultbergs pragmatiska strategi som går ut på just detta. En av dessa informanter menar vidare att det är bättre att barn läser långserier än ingenting alls. Vi kan dock se vissa skillnader mellan de informanter vi placerar inom
strategin, där vissa av informanterna väljer att även rekommendera och bokprata om böcker medan andra väljer att avstå från detta. En av informanterna betonar vikten av kvalitet i den litteratur barn läser, vilket gör att vi för henne till Hultbergs emancipatoriska strategi. Utifrån vår undersökning kan vi sålunda se att barnbibliotekarierna överlag ställer sig positiva till att barn läser Wahlströms långserier trots att vissa informanter kanske inte direkt vill framhålla dem.
Vilka argument har barnbibliotekarierna idag för respektive emot Wahlströms långserier på biblioteket?
När det gäller argumenten för Wahlstöms långserier på bibliotek tar våra informanter upp de funktioner som Wahlströms långserieböcker kan fylla. De funktioner som nämns är att böcker kan leda vidare till läsning av mer seriös litteratur eller fungera som ingång till att börja läsa. Vidare nämner våra informanter att läshastigheten kan övas upp med hjälp av långserieböcker och att barn kan känna en viss trygghet i att läsa något de känner igen. Sist men inte minst framför en av våra informanter att böcker också kan fungera som avkoppling från läsning av tyngre litteratur. Vi tycker oss kunna se att bakom dessa argument ligger tanken att det är viktigt att barn läser, vilket även framkommer i våra informanters övriga argument där de nämner att barn tycker om långserier och att en del barn inte läser något annat och det därför är bättre att barn läser långserieböcker än ingenting alls. Vidare uttalas argumentet att Wahlströms långserieböcker ofta inte är kvalitetsmässigt sämre än många andra böcker och att barn mycket väl är kapabla att bedöma själva vad de vill läsa. Informanterna tar även upp att det på biblioteket bör finnas något för alla smaker och att man inte får visa förakt för de barn som vill läsa långserier samt att barn visar stor glädje när de hittar de böcker de vill ha på biblioteket. Slutligen framför flera av våra informanter att Wahlströms långserieböcker är populära och efterfrågade.
När det gäller motargumenten tar våra informanter främst upp långserieböckernas innehåll. Informanterna nämner att biblioteket skall stå för litteratur av god kvalitet och att långserier i stället ofta har en usel personteckning utan någon personlig utveckling och ofta är skrivna på ett sämre språk. Vidare påpekar informanterna att handlingen inte alltid hänger ihop från bok till bok i en serie och att långserieböcker ofta är verklighetsfrämmande, vilket kan göra att det blir svårt för barn att känna identitet med personerna i boken. Att läsupplevelserna begränsas om man läser sådant som alltid ser likadant ut och att rasistiska inslag kan förekomma i dessa böcker är ytterligare något som våra informanter framför. Våra informanter tar även upp en del mer praktiska argument då de anser att man inte har råd att köpa in alla böcker i en serie och att långserier skulle ta upp en stor plats på biblioteket, samt att man inte vill låsa fast sig vid att köpa in alla böcker i en långserie.
Är argumenten som framförs idag annorlunda än de som framfördes under 1970-talets skräplitteraturdiskussion, och i så fall hur?
När vi jämför våra informanters argument med de argument som framfördes under 1970-talet kan vi se en stor skillnad, nämligen att våra informanter tar upp långserieböckers popularitet och att de är efterfrågade som ett starkt argument för att de ska finnas på bibliotek, något som överhuvudtaget inte tas upp i argumenten från 70-talet. Detta skulle kunna bero på att
förhållningssättet gentemot barn som låntagare har förändrats. Vad det gäller motargumenten kan vi se skillnaden att i argumenten från 70-talet betonas risken av skräplitteraturen skulle ta över på kvalitetslitteraturens bekostnad, något som våra informanter inte har nämnt alls. En annan skillnad vi kan se är att vå ra informanter uttalar några mer praktiska argument som innefattar platsbrist och en begränsad ekonomi, något som överhuvudtaget inte tas upp i argumenten från 70-talet. I övrigt tycker vi att både argumenten för och emot långserieböcker som våra informanter framför ser tämligen likadana ut som de argument för och emot
skräplitteratur som framfördes under 1970-talet. Som vi ser det ligger inte skillnaden så mycket i argumenten utan snarare i förhållningssättet till barn som låntagare och även till långserier eftersom dessa böcker, trots de stora likheterna i motargumenten, idag finns på alla de bibliotek som vi har besökt.
Vilken kvalitet rörande innehållet kan Wahlströms långserier sägas ha enligt våra informanter?
Om vi ser till våra informanters uttalanden i relation till Meynells aspekter om vad som karaktäriserar god litteratur, kan långserieböcker inte sägas ha någon större innehållslig kvalitet. Våra informanter nämner att dessa böcker i många fall består av schabloner, att det sällan förekommer någon utveckling hos karaktärerna under seriernas gång och att dessa böcker ofta är förutsägbara. Detta stämmer inte överens med vad Meynell kräver av en god bok. Meynell menar dock att konst kan räknas som bra om den skänker rätt människor tillfredsställelse vid rätt tidpunkt. Detta är en funktion som vi anser att långserieböcker trots allt kan fylla eftersom våra informanter tar upp att långserieböcker kan vara till hjälp vid lästräning tack vare att barn kan känna en viss trygghet i att läsa något de känner igen och att dessa böcker kan fungera som avkoppling från tyngre läsning.
Det vi kan se av detta är att de flesta långserieböcker rent innehållsmässigt inte håller någon högre kvalitet. Våra informanter framhåller dock att till exempel Pia Hagmars serier är av högre kvalitet. Vi tycker att även de långserier som inte anses vara lika välskrivna skulle kunna uppnå en viss kvalitet genom att de kan skänka barn tillfredsställelse under en period av läsutvecklingen.
8.1 Resonemang kring resultatet
Det vi kan se utifrån vår undersökning är att attityden gentemot barn som låntagare tycks ha förändrats och att det tas mer hänsyn till deras åsikter och önskemål. Vidare kan vi se att barnbibliotekarierna idag har en förhållandevis liberal syn på Wahlströms långserieböcker på bibliotek. Detta tycker vi bekräftas av att nästan alla av barnbibliotekarierna ställer sig positiva till att barn läser Wahlströms långserieböcker, trots att de anser att innehållet i dessa böcker inte är speciellt bra. En ytterligare bekräftelse är att långserieböcker idag finns på de bibliotek vi besökt, trots att våra informanter framför liknande motargument som uttalades under 1970-talets skräplitteraturdiskussion och som då tycktes räcka för att inte köpa in dessa
böcker till biblioteket. Således tycker vi oss kunna se att det även måste ha skett en förändring i förhållningssättet till långserier.
Om vi sätter vårt resultat i relation till den tidigare forskningen som vi har tagit upp kan vi se både skillnader och likheter gentemot vår undersökning. I specialarbetet Fenomenet
långserieböcker från 1990 visar resultatet att av de intervjuade bibliotekarierna ansåg de flesta
att långserier inte borde få finnas på biblioteket, då deras innehåll ansågs vara av lägre kvalitet och att det kunde förekomma rasistiska inslag och könsfördomar.231 Liknande åsikter
framkommer i Borgmästars examensarbete från 1995.232 Vi kan se att det skett en förändring jämfört med de åsikter som framkommer i vår undersökning där merparten av bibliotekarierna ställer sig positiva till långserier. Detta stämmer mycket väl överens med det resultat som Elversson och Mårtensson har kommit fram till i sin magisteruppsats från 1999, nämligen att synen på skräplitteratur då hade blivit liberal och att acceptansen för böcker hade blivit större. Elversson och Mårtensson ställer sig frågan om detta kan bero på att skräplitteraturen i sig har blivit bättre.233 Vi tror att detta skulle kunna stämma till viss del, eftersom de flesta av våra informanter talar mycket varmt om Pia Hagmars olika långserier. Samtidigt tar våra
informanter upp liknande motargument rörande den innehållsmässigt dåliga kvaliteten som under 70-talet, vilket får oss att undra om de nyare långserierna, till exempel Tvillingarna och
Sabrina- tonårshäxan, egentligen är så mycket bättre än de tidigare.
Borgmästars pekar på att det inte är omöjligt att diskussionen kring skräplitteraturen var en trend som inte längre är aktuell.234 Detta skulle med utgångspunkt från våra informanter kunna stämma väl, då flertalet av dem anser att långserier är som vilka böcker som helst. Flera av informanterna tar även upp att det är svårt att hävda att böcker inte borde få finnas på biblioteken på grund av den dåliga kvaliteten, när det idag finns så mycket annan litteratur av lika dålig kva litet som aldrig ifrågasätts. Vi funderar över om det skulle kunna vara en
kombination av att det idag finns vissa långserier med högre kvalitet och att man anser att det inte är något särskilt med långserieböcker som ligger till grund för den förändring av
attityderna till böcker som vi har kunnat se.
Vad det gäller vår egen åsikt kring långserieböcker på bibliotek ser vi inga hinder till att de köps in. Flera av våra informanter tar upp att barn efter en tid oftast tröttnar på långserier och går vidare till att läsa annan litteratur, och i det läget ser vi ingen anledning till varför barn inte, under en tid, skulle kunna läsa långserier och ha både nytta och glädje av dem. Vi håller med våra informanter om att det kanske inte går att köpa in alla titlar i en serie till biblioteket, men att det istället kan finnas ett urval ur serierna. Vi vill avsluta med att instämma med vår informant Bianca som menar att man, när det kommer till inköp av långserieböcker till bibliotek, skall försöka gå en gyllene medelväg.
231 Ekström et al. 1990, s. 32 232 Borgmästars 1995, s. 29-30 233
Elversson & Mårtensson 1999, s. 68
234