De resultat som min undersökning har givit är i många fall desamma som redan har givits av andra forskare i olika sammanhang. En del av mina resultat korrelerar däremot inte med
51 Tyvärr grundar sig detta på hela Norden (uppdelat i pojkar och flickor) samt hela den svenska
undersökningsgruppen där ingen åtskillnad i statistiken mellan flickor och pojkar står att finna. Sedan jag jämfört de olika nordiska ländernas resultat finner jag det osannolikt att det skulle råda särskilt stora skillnader mellan de två kategorier det här handlar om, alltså att skillnaden mellan pojkar och flickor i Sverige skulle vara mycket större än skillnaden i något av de andra nordiska länderna. Angvik, Magne (1999) ”Er nordiske 15-åringer interessert i historie?” i Ungdom og historie i Norden, Magne Angvik & Vagn Oluf Nielsen (red.)
Fagbokforlaget, Bergen, s. 132 och Kindervater, Angela & von Borries, Bodo (1997) ”Interest in kinds of history” i Youth and history: a comparative European Survey on historical counciousness and political attitudes
tidigare forskning. Oavsett vilket så har min ambition inte varit att hitta nya fakta, åtminstone inte i ungdomars syn på den stora historien, där det finns ett visst forskningsunderlag redan, utan att teorianknyta de fakta som vi ofta tar för givet. Dessutom är förväntningar elever kan tänkas ha på historieämnet på gymnasiet ett tämligen outforskat fält.
Den första frågan jag ställde mig i detta arbete var av övergripande karaktär och handlar om alla elever som börjar samhällsprogrammet. Jag kan i min undersökning visa på att eleverna både vill och förväntar sig att få läsa om politisk historia som kan placeras in i den andra historiemedvetandeprocessen: värden som bakgrund till handlingar. Detta är ett prospektivt sätt att läsa historia där historien får förklara hur vi ska handla. Nutiden förstås utifrån den historiska utvecklingen.
Även om politisk historia är vad eleverna i störst utsträckning väljer både när det gäller vilja och förväntan så är förväntningarna här större än viljan medan förhållandet är det omvända när det gäller kulturhistoria, miljöhistoria och existentiell historia. Detta är ämnesområden som på ett mer påtagligt sätt är av retrospektivt snitt och som hamnar i historiemedvetandeprocesserna identitet och placera in sig själv och sina egna erfarenheter i
tiden.
Detta resultat överensstämmer också med elevernas syn på historieämnet som sådant. Där är dagens samhälle till stor del en produkt av historien enligt de som är intresserade av historia. De ser historia som ett levande ämne som ger viktiga exempel på rätt och fel samt bakgrund till dagens problem (prospektivt). De som inte är intresserade av historia ser det i större utsträckning som ett skolämne som inte har med deras liv att göra.
Inte heller de intresserade ser i någon större utsträckning historia som något som kan hjälpa dem i deras eget liv. Detta visar sig särskilt när eleverna får pricka in historiska händelser på en tidslinje. Det är mycket sällan egna erfarenheter som får plats utan det handlar nästan uteslutande om den stora utvecklingslinjens markerande händelser och en del obskyra händelser i världshistorien som visar på just den elevens särskilda intresse. Detta kan härledas till ett välutvecklat historiemedvetande i frågan om historien som helhet och alltså till största delen i historiemedvetandeprocessen ”värden som bakgrund till handlingar”. Däremot kan jag inte se någon överensstämmelse mellan att vara intresserad av historia och att ha ett utvecklat historiemedvetande när det gäller att placera in sig själv i historien. Det finns en liten överrepresentation i de intresserades fördel även i denna fråga, men den är inte lika stor som i de politisk-historiska kategorierna.
among adolescents, vol B: documentation, Magne Angvik & Bodo von Borries (red.) Körber-Stiftung, Hamburg, s. 125-129.
Jag tror att detta skall förstås med blicken på vad historia är för ungdomarna. Om historia är politisk historia så är det inte så konstigt att de som är intresserade också är intresserade av detta medan de som är ointresserade är ointresserade av det. Förståelsen för historieämnet ligger inte i linje med en retrospektiv historia utan med en prospektiv. Det är heller inte så konstigt när också detta är den stora poängen med kursen enligt kursplanen: att förstå den historiska utvecklingen. Det finns ju inget som tyder på att de som säger sig vara intresserade av historia har ett mer utvecklat historiebegrepp än de som är ointresserade. Det förefaller nästan vara tvärtom ibland. Jag tänker då på förmågan att både se till sin egen historia och den stora världshistorien. Däremot har ju naturligtvis de intresserade en mer positiv grundsyn på historieämnet och ser det inte som något dött eller något som inte har med deras liv att göra. När de ska visa på hur det har med deras liv att göra så misslyckas de dock i en ganska stor utsträckning. Med andra ord är det den positiva grundsynen som lurar oss att tro att de intresserade har ett vidgat historiebegrepp, men det är i själva verket fortfarande ganska smalt, i huvudsak prospektivt och behandlande politisk historia.
Hypotesen jag ställde upp i början som gick ut på att det finns en skillnad mellan de strukturella kategorierna av elever som jag använt i studien (genus och etnicitet) visade sig vara riktig. Jag har exempelvis visat på att det finns en förskjutning mot mindre intresse hos flickor jämfört med hos pojkar, men att denna diskrepans förändras beroende på vilken typ av historia det handlar om.
Detta resultat kan, med hjälp av de tre processer av historiemedvetande som jag ställde upp i början, förklaras med ett större retrospektivt historiemedvetande hos flickorna och ett större prospektivt hos pojkarna. Detta överensstämmer i så fall med vad de intresserade och ointresserade föreföll uppvisa i skillnader, något som vi får anledning att återkomma till.
Jag har också visat att det finns ett större intresse för historia i allmänhet hos de elever som har båda föräldrarna födda utanför Norden jämfört med de som inte har det. Det förefaller också vara så att de elever som haft mindre kontakt med det svenska är mer intresserade av främmande kulturer. Detta är något som starkt indikerar identitetsaspekten av historiemedvetandet. Det är den historia som kan tänkas leda till mig som människa här och nu som är den mest intressanta kanske.
Identitetens betydelse visar sig också i skillnaden mellan könen i fråga om genusrelaterade frågor. Identitetprocessen kan förstås som både prospektiv och retrospektiv. Detta eftersom den dels kan grunda sig i en vilja att veta mer om sig själv utifrån historien, dels i en vilja att veta mer om hur utvecklingen av samhället har försvårat eller förenklat livet för de människor i historien som eleven känner samhörighet med. Dessa två sätt att se på
identitet går tydligt in i varandra, men är icke desto mindre två olika sätt att läsa historia. Om den genusrelaterade identiteten som påverkar synen på genusrelaterad historia är skapad i ett prospektivt eller retrospektivt intresse kan jag inte direkt svara på. Om vi tittar på flickornas svar i denna fråga och jämför med deras svar i frågan om intresset i att läsa uppenbart retrospektiv historia, om deras egen familj, så ser vi att flickorna är mer intresserade än pojkarna i båda fallen. Detta skulle kunna indikera att de hellre än pojkarna ser historien retrospektivt (se figur 2.6).
Om identiteten är en viktig infallsvinkel till historiemedvetandet, vilket resultatet här tämligen tydligt visar, så är steget inte så långt till att tala om historiekulturer. Detta är inte ett område som går att dra några konkreta och generella slutsatser kring baserat på ett så litet material som jag har här och dessutom på ett tentativt teoretiskt resonemang som jag för i teorikapitlet. Jag vill ändå försöka visa åt vilket håll min undersökning pekar för att det ska vara möjligt att i framtiden göra mer riktade insatser för att få mer generell klarhet i detta.
När de empiriska kategorierna, som jag gick igenom först i detta slutsatskapitel, går hand i hand eller till och med förstärker de strukturella kategorierna så tror jag att det är möjligt att tala om en historiekultur.
Det finns också på ett par beröringspunkter mellan de empiriska och strukturella kategorierna. Ett exempel är flickornas ”ointresse” (relativt pojkarna) för historia i allmänhet och deras syn på kulturhistoria som ett intressantare område än vad pojkarna anser. Detta ger vid handen att det kan finnas en historiekultur bland flickor som går ut på att historia som ämne är ett ämne som i allmänhet är manligt och ointressant, men som blir mer intressant i de fall det handlar om något annat. En kvinnlig historiekultur, som baserat i de olika kvinnornas individuella historiemedvetande, gör kulturhistoria till en viktigare beståndsdel i historiens gång blir kanske synlig.
Flickorna i undersökningen har en gemensam syn på historia och därför skär deras olika historiemedvetanden på denna punkt in i varandra och skulle därför kunna tänkas bilda en historiekultur.
En liknande historiekultur skulle kunna finnas hos eleverna med invandrarbakgrund. De har det gemensamt att de är mer intresserade av historia än de elever som inte har invandrarbakgrund, men det är också ett riktat historiskt intresse, dels mot deras egen identitet och dels mot politisk historia. Fler variabler överensstämmer i deras gemensamma syn på historia jämfört med hela gruppen. Naturligtvis inte alla variabler, men det finns en samsyn som blir svårförklarlig om vi inte för in ordet kultur, som i historiekultur.
Sammanfattningsvis är det mycket roligt att se att de elever jag frågat i denna undersökning överlag är mycket intresserade av historia. Det är också intressant att se att även om ”historia” ofta har blivit synonymt med politisk historia så har de så pass öppet sinne att det finns fler områden som de skulle kunna tänka sig är intressanta och värda en viss uppmärksamhet under historiekursen på gymnasiet. Det finns för lärare ett utrymme som eleverna gärna ser att de fyller även om de inte förväntar sig att det ska bli fyllt. Det finns med andra ord ett utrymme för lärare att föra in nya ämnen inom ramen för historia som antagligen kommer att falla i god jord hos eleverna. Dessa ämnen kunde kanske i en större utsträckning appellera till elevernas mer existentiella historiemedvetande jämfört med konventionell (politisk) historieundervisning. Denna undersökning har visat att just detta historiemedvetande är förhållandevis underutvecklat, särskilt hos elever som anser sig kunna mycket och vara intresserade av historia.
Detta ligger också i linje med det som var min bakgrund till att välja detta ämne för mitt examensarbete, att det finns en skillnad mellan vad som kan anses vara god insikt i historiska förhållanden och kunskaper om historiska händelser och fakta. De intresserade eleverna behärskar stoffet, men inte historien och det är väl kanske det som Historia A-kursen i så fall ska råda bot på.