Den här uppsatsen har i allt väsentligt handlat om att skriva Skandinaviska Socialistiska
Arbetareförbundets historia. En för de allra flesta okänd svensk socialistisk organisation, verksam i USA i början av förra århundradet. Först och främst ska detta konstateras, att namnet till trots så var den svenska dominansen helt överväldigande och SSAF är att betrakta som en svensk-amerikansk organisation. En annan upptäckt jag gjort i arbetet med denna uppsats är att en uppgift som
förekommer i den tidigare forskningen visat sig vara felaktig, vilket därför ska beröras kort. Henry Bengston skriver att SSAF nådde sin höjdpunkt 1909 i samband med insamlingen till storstrejken och att förbundet vid denna tid hade runt 1500 medlemmar.195 Denna uppgift har sedan
återgivits av Per Nordahl (1985, 1994) och Ulf Jönsson. Bengstons enda källa till detta tycks dock vara en brevväxling med SSAF:s förbundssekreterare vid denna tid, A. Furstenberg. Denna
brevväxling skedde i samband med att Bengston skrev sin bok, alltså cirka 45 år efter händelserna. Uppgiften saknar helt och hållet stöd i de samtida källorna. I ett brev från den avgående
förbundsstyrelsen till den nyvalda, skrivet den 3:e juli 1911, kan vi läsa att förbundet nu har ”ett
medlemstal större än någonsin”196 något vi på kongressen 1914 får veta var ”i runt tal 800
medlemmar”197 vilket var en uppgång från 1910 då man hade 664 medlemmar. Ingenstans nämns,
eller finns någon antydan till, några 1500 medlemmar år 1909 eller någon hänvisning till den extremt snabba upp och nedgång i medlemstalet detta skulle ha inneburit. På kongressen 1919 sägs det uttryckligen: ”Högsta siffran i numerär under denna fem års-period (och äfven i förbundets
historia) nåddes våren 1918, då vi räknade 862 medlemmar.”198 Bengstons uppgift kan därmed
vederläggas.
Jag tänkte nu gå igenom vad som framkommit i de två föregående kapitlen och resonera kring det
utifrån de två spåren i mina frågeställningar; förbundets förhållande till svenskhet och amerikanisering samt titta närmare på förhållandet till den internationella socialismen. SSAF, svenskheten och amerikaniseringen
Synen på svenskhet och amerikanisering går igenom hela förbundets historia. Intressant är att man på sin andra kongress lade till en formulering om att förbundets uppgift bland annat är att undervisa sina medlemmar om att bli medborgare i USA. Hur detta gick till i praktiken framgår inte, men det kan ses som ett exempel på den amerikanisering underifrån som James Barrett beskriver. Ibland, vilket särskilt märks under förbundets tidiga historia, uttrycks förhållandet mellan svenskhet och
195 Bengston, 48
196 SSAF arkiv. Inkommande rapporter. ARAB
197 SSAF arkiv. Kongressprotokoll med bilagor 1914, s 5. ARAB 198 SSAF arkiv. Kongressprotokoll med bilagor 1919, s 3. ARAB
amerikanisering genom tydliga konflikter, då vissa ville stå mer fristående från det amerikanska moderpartiet medan andra tvärtom ansåg att man bidrog till arbetarklassens splittring.
De som var skeptiska till separat organisering, som till exempel Olive M. Johnson som ju motsatte sig själva konceptet med särskilda språkförbund inom partiet, var antagligen själva väldigt
språkbegåvade och hade lätt för att smälta in i det nya samhället. För dem var antagligen SSAF en kanske nödvändig, men bara tillfällig, lösning för att föra folk in i under SLP:s fana tills de lärt sig språket och förhållandena i USA. För andra var istället SSAF en trygg plats för de som inte kände sig hemma i den amerikanska socialistiska miljön, något som möjliggjorde att de kunde känna gemenskap utifrån identiteten som svensk och socialist, snarare än SLP-man.
Vi kan erinra oss August Palms bekymmer då han beklagade att svenskar från de två partierna bekämpade varandra hänsynslöst. Palm kom som utomstående svensk socialist från förhållanden där det ännu bara fanns ett socialistiskt parti, och kunde därför förhålla sig neutral till de båda partiernas dispyt, vilken han beklagade. För nyanlända svenska socialister som ville fortsätta sitt engagemang i USA kan man tänka sig att de till en början ofta måste känt som August Palm. För de som hade svårt att integreras, som hade svårt för språket, som sällan träffade andra än svenskar och höll fast vid att se sig själva som svenskar, kunde fortsätta med att inta Palms utifrånperspektiv även som bosatta i det nya landet. Båda sidor ställdes inför ett dilemma; antingen enighet utifrån sin svenskhet, vilket i egenskap av etnisk separatism skulle bidra till att splittra arbetarklassen i landet, eller ta tydlig ställning för SLP, vilket innebar splittring mellan svenska socialister som varit enade i hemlandet. De första åren av SSAF:s historia ser vi att dessa två synsätt försöker överbryggas genom ett kompromissande från ledningens sida. De ledande inom SSAF hörde säkerligen till de välintegrerade som hade goda kunskaper om ideologi och var väl insatta i amerikanska politiska förhållanden. Men ofta tycks de haft förståelse för att medlemmarna ute i landet, som till stor del bestod av nyanlända ännu inte integrerade svenskar, inte omedelbart kunde inta tydliga ideologiska och taktiska ställningstaganden. Tids nog, genom interna studier och flitigt läsande av Arbetaren, skulle de nog bli goda SLP:are ändå, tycks man ha resonerat. Denna mellanposition höll dock inte i längden och övergavs på kongressen 1914 då man beslutade att göra förbundet till en integrerad del av SLP. Anledningen var troligen, åtminstone delvis, att konkurrensen med SP skärptes efter att Skandinaviska Socialistförbundet, SSF, bildats 1910 och framgångsrikt lyckats värva bland de många svenskar som kommit till landet efter den misslyckade storstrejken 1909. SSF gick snabbt – 1912 eller 1913 – om SSAF i medlemstal. Den relativa öppenheten inom förbundet blev nu omöjlig och det gällde att välja sida.
Att SSAF så länge var större än landsmännen i konkurrentpartiet och att de fortsatte vara en stark kraft bland svenska socialister fram till klyvningen 1920 kan också ses i ljuset av svenskhet. Att
SSAF var först och tidigt hade en etablerad organisation är antagligen den viktigaste förklaringen till dess starka ställning. Det fanns i regel inte utrymme för två svenska socialistiska organisationer i en och samma svenskbyggd, och de nyanlända valde att organisera sig i den befintliga organisation de först kom i kontakt med. Som tidigare nämnts konstaterar Nordahl att SSAF:s utbredning följer de tidiga platser där svenskar bosatte sig, men att de hade svårare att etablera nya klubbar då fler och fler flyttade västerut. Med fallet Rockford får vi ännu ett exempel som stärker denna tes. I Rockford, en stad i Illinois med en stor svensk befolkning, var det nämligen SP som först etablerade sin närvaro bland svenskarna. Redan 1906 – fyra år före det nationella förbundets bildande – fanns där en klubb och tidningen Svenska Socialisten gavs inledningsvis ut från staden innan den flyttade till Chicago. SSAF hade svårt att etablera sig i Rockford. Försök gjordes 1910 och 1915, men de blev båda kortlivade.199 En alternativ förklaring skulle kunna vara att svenskarna av någon
anledning i större utsträckning skulle känna samhörighet med SLP. Kanske för att emigranterna i stor utsträckning utgjordes av svartlistade arbetare vilka var extra radikala och därför föredrog en radikalare organisation framför det mer reformistiska SP. En sådan förklaring ter sig dock långsökt. SSAF:s propaganda till trots så hade SP tillräckligt högt i tak för att attrahera även radikaler, något som inte minst visade sig under splittringstiden runt 1920. Då SSF gick in i den kommunistiska rörelsen var det inte längre självklart vilken av organisationerna som kan sägas ha stått längst till vänster.
Den återstående historien, som redovisas i del II, går på sätt och vis i samma spår, om vi fortsätter att analysera utifrån begreppen svenskhet och amerikanisering. Då man efter tio års dispyter till slut valt att fult ut gå in i partiet på kongressen 1914, kom på nästföljande kongress 1919 förslag om att lägga ner förbundet. Även om få stödde förslaget så tycks alla ha haft stor förståelse för
resonemanget. Det var bara en tidsfråga innan alla skulle bli amerikaner och SSAF därför bli överflödigt. Debatten om för respektive mot nedläggningen av förbundet handlar nu inte om att förhålla sig neutral i amerikanska partistrider och samhörighet med svenska socialister, utan bara om tidsperspektiv, huruvida det ännu är dags att avveckla den svenskspråkiga institutionen, eller om man ska vänta lite till. Till saken hör att första världskriget hade rasat i några år, vilket lett till att emigrationen tillfälligt upphört. Ute i avdelningarna hade nu de flesta medlemmarna en fot inne i det amerikanska samhället, och agitation bland arbetare på det svenska språket började bli överflödigt. På nästa kongress, 1924, fördes inte någon diskussion om nedläggning, eller något diskussion överhuvudtaget om förbundets förhållande till partiet. SSAF ville nu istället sprida de egna, amerikanska, idéerna - De Leonismen - till Sverige, parallellt med deras uppdrag att föra in nyanlända svenskar i SLP:s fålla. Fyra år senare läggs förbundet ner.
Problemet med att undersöka SSAF med amerikanisering i bakhuvudet är att man riskerar läsa historien med facit i hand. Vi vet att svenskarna assimilerades, lärde sig engelska och blev amerikaner, vi vet att SSAF upphörde 1928 och att den resterande svenska-amerikanska
arbetarrörelsen ebbade ut inom ett decennium efter det. Vi ser ett stegvis uppgående i partiet och därmed det amerikanska samhället. I det faktum att SSAF på sin (troligen) sista kongress 1924 såg det som sitt uppdrag att sprida De Leonismen till Sverige snarare än att förmå nyanlända svenskar att välja SLP av taktiska skäl, kan man läsa in att medlemmarna nu var i det närmaste fullfjädrade amerikaner. Att tänka sig förloppet så här linjärt leder dock fel.
Att man diskuterade förbundets upplösande 1919 men inte 1924, kan tas som exempel.
Anledningen är troligen det tillfälliga avbrottet av utvandringen. 1919 hade emigrationen till USA sedan fem år tillbaka i stort sätt upphört och förbundets uppgift tedde sig för vissa medlemmar därför diffust. 1924 hade trenden vänt och man hade nu istället haft ett par år av inflöde från nya grupper av utvandrare. 1923 lämnade hela 26 000 personer Sverige. Vad som 1919 av en del kongressdelegater upplevdes som slutet av emigrationen hade fem år senare visat sig vara fel. I slutändan var det inte heller assimilationsprocessen som blev SSAF:s dödgrävare utan snarare de inre konflikter och den allmänna nedgången för socialismen i USA . Så låt oss nu istället titta på SSAF:s förhållande till den internationella socialismen.
SSAF och den internationella socialismen
Om vi utgår från tesen om att ”arbetarklassens kamp är internationell till sitt innehåll, men nationell till sin form”, så ter sig situationen i USA under 1900-talets första decennier väldigt intressant. Systemet med etniskt separata förbund, samordnade i ett nationellt parti, innebar snarare att även formen var internationell. Den huvudsakliga politiska uppdelningen, från början av 1900-talet den mellan Socialist Party och Socialist Labor Party, handlade i grunden främst om taktiska
överväganden i synen på fackföreningarna. Likväl var det en ofta bitter rivalitet de båda partierna emellan. Med IWW:s uppkomst 1905, något som inledningsvis uppskattades av de båda
socialistpartierna, fanns en chans till ett närmande mellan SP och SLP. Men istället utvecklades IWW till en självständig aktör, först genom brottet med SLP 1908, och därefter först gradvis och från 1912 mer markant även gentemot SP. Vid detta laget hade SLP blivit en liten marginaliserad grupp inom den amerikanska socialistiska rörelsen. Samtidigt hade SLP genom SSAF länge en starkare ställning bland svenskar, och även efter att konkurrenten SSF gått om i medlemstal fortsatte SSAF vara en relativt stark kraft. Resultatet blev att svenskarna fick en väldigt stark ställning inom partiet. Utöver att SSAF var det överlägset största förbundet inom partiet 1916, och fortfarande en
stor och viktig aktör 1920, så var även en av partiets ledande figurer under flera decennier svensk, nämligen Olive M. Johnson. Den taktik SLP förordade och som de hävdade var den bästa för socialismens genomförande blev i takt med att partiet marginaliserades, och särskilt efter Daniel De Leons död 1914, till en egen ideologi. I samma veva skärptes motsättningarna mellan olika
socialistiska falanger världen över i samband med första världskriget.
Skillnader hade naturligtvis funnits redan innan, på 1800-talet mellan anarkister och marxister, och senare mellan ortodoxa och revisionister, mellan revolutionärer och reformister. Syndikalismen började växa fram som ett eget alternativ under 1900-talets första årtionde, med IWW i USA som ett tydligt exempel. Skillnaderna till trots så hade man i de flesta länder ändå kunnat samsas inom ett parti - här var USA ett ovanligt fall - och man såg sig som en del av samma internationella rörelse. Skillnaderna, menade man, handlade om taktik, man hade alla samma mål. Första
världskriget skulle ändra på detta. Skillnader i taktik skulle bli till ideologiska klyftor. Först genom att de franska och tyska socialdemokraterna stödde sina respektive länders regeringar vid
krigsutbrottet, och därefter genom bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland. Det gällde att ta ställning, och bitterheten grupperna emellan blev stora. När denna ideologiska uppdelning började klarna något efter 1920-talets inbrott stod SLP i stort sätt ensamma i världen med sitt synsätt som man nu även själva började benämna ”De Leonism”. Detta drabbade SSAF väldigt hårt. Först, mer konkret, genom förbundets klyvning sommaren 1920, där en grupp ledd av Anders Lyzell
avlägsnade sig från det marginaliserade och på samma gång mer och mer auktoritära och självgoda SLP. Dessa hamnade snart i den internationella kommunistiska rörelsen tillsammans med nystartade utbrytarpartier över hela världen och med Sovjetunionen som ledstjärna. Men för den halva av medlemskåren som stod fast vid partiet och följde Thor Borg, återstod istället en ökenvandring som ledde till förbundets upplösning 1928, då mindre än 100 medlemmar återstod.
Under 1900-talets första decennium hade SSAF varit det naturligaste alternativet för en till USA invandrad svensk socialist. Framförallt för att de var störst, hade funnits längst och var de bäst etablerade, men också då deras ideologiska position torde tilltala så väl radikala socialdemokrater som Ungsocialister. För de svenska socialister som fanns bland de 26 000 emigranter som steg av atlantångaren 1923, var situationen annorlunda. I Sverige fanns vid denna tid en ganska
välavgränsad ideologisk skiljelinje mellan socialdemokrater, kommunister och syndikalister. Och ingen passade direkt in i SLP. SSAF:s förslag om att sprida De Leonistisk litteratur till Sverige, som lades fram på kongressen 1924 kan ses i ljuset av detta. En organisation som inte längre välkomnar landsmän de anser tillhör samma internationella rörelse med öppna armar, utan istället påstår sig vilja förmedla dem den sanna läran, måste haft svårt att värva medlemmar.