Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet 1904-1928

Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet

1904-1928

Scandinavian Socialist Workers Federation

1904-1928

Innehållsförteckning

Förkortningar...5

Inledning...6

Syfte och Frågeställningar...7

Disposition...7

Teori och metod...8

Tidigare forskning...8

Material och tillvägagångssätt...10

Teoretiska utgångspunkter...11

Emigrationen till Nordamerika...13

Framväxten av den amerikanska arbetarrörelsen...15

En våldsam period...15

Pie in the sky...16

Knights of Labor, AFL och IWW...18

SLP och SP...21

Progressiv period och röd fara...24

Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet - SSAF Del I 1904 – 1914...28

Förbundets förhistoria...28

SSAF grundas...29

Förbundet och partiet...32

Olive M. Johnson och kvinnorna inom rörelsen...34

Arbetaren och Landkänning...35

Förbundssekreteraren...36

SSAF:s sociala aktiviteter...38

Förhållandet till moderlandet...38

Storstrejken...40

Åter till frågan om förhållandet till SLP...42

Sammanfattning SSAF 1904-1915...46

Del II 1915-1928...48

SSAF i SLP...48

Försök till enighet...48

Från enhetstrevare till splittring...51

Kongressen 1919 inleds...54

Den nödvändiga renlärigheten...56

Trubbel i Chicago...58

Redaktörsstriden...61

Uteslutning och splittring...63

Lyzellarnas korta historia...66

Borg åter vid rodret...67

Slutet...69

Sammanfattning Del II 1915-1928...70

Slutsatser och diskussion...72

SSAF, svenskhet och amerikanisering...72

SSAF och den internationella socialismen...75

Appendix...77 Förbundssekreterare SSAF...77 Huvudredaktörer Arbetaren...77 Medlemstal...77 Litteraturlista...79 Böcker...79 Artiklar...79

Förkortningar

ARAB Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek FSSF Förenade Skandinaviska Socialistförbundet IWW Industrial Workers of the World

NEC National Executive Committee SLP Socialist Labor Party

SP Socialist Party

SSAF Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet SSF Skandinaviska Socialistförbundet

STLA Socialist Trade and Labor Alliance WIIU Workers International Industrial Union

Inledning

USA var i början av 1900-talet ett migrantsamhälle. Efter inbördeskrigets slut, och framför allt från och med 1880-talet, strömmade år efter år miljontals människor från Europa in i landet på jakt efter det välstånd och den frihet som det sades skulle finnas på andra sidan Atlanten. Sverige bidrog med tusentals, eller tiotusentals, mestadels fattiga människor som varje år korsade Atlanten för att söka lyckan. Invandrarna tog från hemländerna med sig sina kulturella särdrag och bidrog därmed till vad som brukar kallas den amerikanska smältdegeln, den nationella myt om harmonisk samlevnad som präglar det officiella USA och uttrycks tydligast i mottot E pluribus unum.1

För de nyanlända svenskar som kom till landet i början av 1900-talet behövde dessa inte känna sig allt för främmande så länge de vistades i de större städerna, befann sig i Minnesota eller andra områden med en stor svensk befolkning. Utöver många landsmän som talade samma språk, fanns det i USA vid denna tid flera svenskspråkiga tidningar, kyrkor där mässan hölls på bekant vis och på det egna språket, liksom andra bekanta kulturella företeelser. I detta svenska mikrokosmos på andra sidan Atlanten fanns också den svenska arbetarrörelsen representerad. Fackföreningskämpar och hängivna socialister som av någon anledning valt att emigrera till USA fortsatte ofta med sin verksamhet när de anlänt till det nya landet.

Fram till första världskriget menade den socialistiska rörelsen allvar med sitt slagord om internationell solidaritet. De olika socialistpartierna runt om i världen var samordnade i

organisationen Andra internationalen, och kapitalismens störtande med det framtida socialistiska samhället som skulle komma i dess fall, skulle innebära nationalstatens upphävande i en enad värld utan krig och förtryck. Det hette, i en ofta använd formulering, att ”arbetarklassens kamp är

internationell till sitt innehåll, men nationell till sin form.” I Amerikas Förenta Stater fick detta en väldigt speciell innebörd då befolkningen till stor del utgjordes av invandrare från många olika länder. Den socialistiska rörelsen i USA bestod därför av ett myller av olika etniskt separata

organisationer med sina egna agitatorer, tidningar och pamfletter. Även Sverige fanns representerat. Dessa organisationer var i sin tur samordnade i ett nationellt parti eller förbund som förde hela den amerikanska arbetarklassens talan. De nyinvandrade socialisterna hade att förhålla sig till dels den egna nationella identiteten, dels den nya amerikanska kulturen, samtidigt som de i egenskap av socialister ingick i ett internationellt sammanhang som förespråkade arbetarklassens frigörelse och betonade fred mellan folk och kamp mellan klasser. Denna kontrast; etniskt separat organisering inom ramen för ett nationellt parti, som på samma gång för en internationell och universalistisk ideologisk kamp för all världens arbetares frigörelse, finner jag fascinerande.

1 Vilket är latin och betyder ungefär ”utav många en”. Fram till strax efter andra världskriget var det det vanligaste officiella mottot för nationen innan In God we trust blev det mest framträdande.

Att det överhuvudtaget har existerat en svensk-amerikansk arbetarrörelse tycks för de flesta vara okänt. I historiska verk över den svenska arbetarrörelsen lyser svenskarna i USA nästan alltid med sin frånvaro. Men likväl hölls det möten och kongresser, författades pamfletter och broschyrer, och agiterades på det svenska språket runt om hela det stora landet. Tidningar med namn som Arbetaren,

Svenska Socialisten och Nya världen nådde ut till tusentals prenumeranter, svenska socialister blev

valda till politiska församlingar och svenska aktivister organiserade helsvenska fackföreningar.

Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka organisationen Skandinaviska Socialistiska

Arbetareförbundet, SSAF, som existerade i USA åren 1904 till 1928 och som var associerat till det amerikanska partiet Socialist Labor Party, SLP. Då ingen tidigare undersökt SSAF närmare, och då stora delar av arkivmaterialet aldrig tidigare gåtts igenom av någon forskare kommer mycket handla om att grundläggande beskriva organisationen och dess verksamhet. Vikt kommer läggas vid huruvida man ska förstå SSAF som en svensk, skandinavisk, amerikansk eller internationell organisation och hur etnicitet och klass samverkade för organisationens syn på sig själv och i sitt förhållande till den internationella socialistiska rörelsen. Av intresse är också hur och på vilket sätt SSAF verkade som en integrerande kraft för att assimileras in i det nordamerikanska samhället. Mina frågeställningar är:

Vad var Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet?

På vilket sätt kan Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundets korta historia ses i ljuset av begreppen svenskhet respektive amerikanisering?

Disposition

Härnäst följer en redogörelse över forskningsläget, följt av en teoridiskussion och ett avsnitt om det källmaterial jag använt mig av och hur jag gått till väga. De två nästföljande kapitlen utgör

bakgrundsavsnittet där jag först kortfattat berör emigrationen till Nordamerika och därefter gör en lite längre historisk redogörelse över framväxten av arbetarrörelsen i USA, dess olika organisationer och de speciella förhållanden som rådde på arbetsmarknaden decennierna kring år 1900. Själva analysdelen är indelad i två avsnitt där det första ger en allmän bild av SSAF, dess uppkomst och utveckling fram till första världskrigets utbrott. Del två berör förbundets fortsatta historia fram till dess avveckling 1928. Båda kapitlen avslutas med en kort sammanfattning och återkoppling till frågeställningarna. I det avslutande kapitlet ges en lite längre överblick och en mer genomgripande diskussion utifrån mina teoretiska utgångspunkter.

Teori och metod

Historieskrivningen kring den svenska grenen av den nordamerikanska arbetarrörelsen är ganska mager. Det stora undantaget är all den litteratur som finns kring den mest kända av alla svensk-amerikanska socialister, vissångaren och fackföreningskämpen Joe Hill. Joel Hägglund, vilket var hans riktiga namn, var aktiv inom den revolutionära fackföreningen Industrial Workers of the World, IWW, och har fått ikonstatus inte bara bland svenskar och svensk-amerikaner utom inom hela det radikala USA, inte minst då han har satt sin prägel på den amerikanska

folkmusiktraditionen. Hans tragiska öde – han blev avrättad 1915 för ett mord han av många ansågs oskyldig till – har dessutom gjort honom till något av en martyr för arbetarrörelsen. Om Joe Hill har det skrivits en rad böcker, hans liv har filmatiserats och i hans födelsehem i Gävle finns idag ett museum tillägnat honom.2

En tidig historisk översikt över den svensk-amerikanska arbetarrörelsen är Henry Bengstons bok Skandinaver på vänsterflygeln i USA från 1955. Bengston emigrerade som 20-åring till Amerika 1907, arbetade ett tag som skogshuggare och blev så småningom aktiv inom Skandinaviska Socialistförbundet, SSF, där han efter ett tag blev redaktör för organisationens tidning Svenska Socialisten. Boken är ett försök till en allmän historisk översikt samtidigt som den innehåller en rad personliga minnen och anekdoter. Bengston skriver om alla de olika förgreningarna av och

splittringarna mellan de olika socialistiska organisationerna, men huvudfokus ligger på SSF och dess moderparti Socialist Party, SP, som Bengston själv tillhörde. Vi får i boken även bekanta oss med fackavdelningen Svenska Typografföreningen i Chicago, en helsvensk fackförening som samlade upp emot 50 medlemmar, och läsa om Herman Hallström, en dräng från Östergötland som blev vald till borgmästare i staden Rockford på det lokala arbetarpartiets valsedel.

Styrkan i Bengstons bok ligger i det unika förstahandsmaterialet – utöver Bengstons egna upplevelser bygger boken till stor del på intervjuer med flera av rörelsens frontfigurer – och flera uppgifter om den svensk-amerikanska arbetarrörelsen kommer uteslutande från denna bok, vilket också är bokens problem. Då det ofta är minnesbilder som utgör källorna blir tillförlitligheten något osäker och författarens sympati för SP och hans deltagande i de olika fraktionsstriderna - han tillhörde den reformistiska falangen - kan naturligtvis spela in i beskrivningen av de konkurrerande

2 De flesta böcker om Joe Hill är skrivna av amerikaner och finns inte översatta till svenska. En tidig svensk biografi är Ture Nermans Joe Hill Mördare eller martyr från 1968. En senare som bidragit med ny forskning är William M. Adlers The Man Who Never Died: The Life, Times, and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon från 2012. Då det i år (2015) är 100 år sedan Hills avrättning lär intresset få ny fart. I Sverige utkommer under året till exempel en översättning av Adler samt en nyskriven biografi av Göran Greider. För Joe Hill-museet se www.joehill.se

organisationerna.

En annan som intresserat sig för ämnet är Per Nordahl som i sin uppsats Svensk-amerikansk arbetarrörelse 1913-1921 En organisations och presstudie tittar närmare på organisationerna SSF och SSAF, bland annat genom att röna ut hur många de var och var de fanns men också genom att undersöka likheter och olikheter på respektive organisationstidnings ledarspalter. I sin avhandling Weaving the ethnic fabric- Social Networks among Swedish-American radicals in Chicago 1890-1940 gör Nordahl en djupdykning i det svenska emigrantsamhället i distriktet Lake View i Chicago. Chicago var staden dit många svenska emigranter hamnade och runt år 1900 bodde där över 140 000 svenskar. Genom att göra nedslag i tre olika organisationer, en partiavdelning, en fackklubb och ett kooperativt café som fungerade som mötesplats och där det bland annat hölls studiecirklar och fanns ett mindre bibliotek, försöker Nordahl återskapa den miljö - han använder sig av begreppet ”haven” - där de radikala svenska emigranterna förde över sin folkrörelsetradition till en

amerikansk kontext och hur de konstruerade sin svenskhet på samma gång som de gradvis

assimilerades in i det amerikanska samhället. Nordahl gör oss uppmärksamma på att det i den stora svenskstaden under 1900-talets första decennier fanns det mesta av vad vi förknippar med svensk arbetarrörelse. Utöver svenska parti- och fackavdelningar och ett myller av olika svenskspråkiga socialisttidningar fanns där även sektioner av Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, de

arbetarrörelseanknutna nykterhetsorganisationerna IOGT och Verdandi, liksom diverse

kulturföreningar. Det fanns i Chicago till och med ett Folkets hus. Hur denna klassbaserade rörelse på andra sidan Atlanten i den multietniska mix som USA utgjorde förhöll sig till andra etniska grupper, till den amerikanska arbetarrörelsen och gentemot det övriga svensk-amerikanska samhället, undersöks närmare i boken. Att svenskhet kombinerat med klasstillhörighet blev en viktig identitetsskapande faktor tills rörelsen efter 30-talet mer och mer assimilerades och därför tynade bort, är en av slutsatserna.

Slutligen ska Jimmy Engrens Railroading and Labor Migration Class and Ethnicity in

Expanding Capitalism in Northern Minnesota, the 1880s to the mid 1920s nämnas. Vi får där veta att svenskar och skandinaver utgjorde en betydande del i den lokala socialistiska rörelsen i norra Minnesota, inte minst i staden Two Harbors, där det lokala socialistiska Public Ownership Party tidvis erhöll borgmästarposten och där flera svenskar kandiderade till, och blev invalda i,

stadsfullmäktige. Engren visar också på den relativt snabba klassresa som de svenska emigranterna ofta genomgick i det nya landet. Upplägget liknar Nordahls. Det handlar om hur klass och etnicitet fungerade identitetsskapande för de svenska migranterna - närstuderade på en specifik geografiskt avgränsad plats under ett tidsspann av några decennier - samtidigt som amerikaniseringen alltjämt fortgick. I det teoretiska ramverket använder sig författaren förutom klass, kultur och etnicitet som

analysverktyg även av Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Hegemoni kan, i Engrens användning av begreppet, lite snabbt sammanfattas som ett väldigt brett koncept som förklarar hur den styrande klassen utövar sin makt genom att kontrollera den kulturella sfären, och, omvänt, hur de lägre klasserna genom att etablera en motkultur kan utmana den rådande ordningen. Hegemoni är det övergripande begreppet som skär igenom klass, etnicitet och kultur i Engrens teoribygge.

I boken tillämpas det teoretiska ramverket för att förstå hur det lokala näringslivet försökte etablera en företagarvänlig kultur med bland annat kyrkor och massmedier genom att

”amerikanisera” befolkningen och hur detta utmanades underifrån genom att istället skapa en klass- och etnicitetsidentitet.

Teoretiska utgångspunkter

Vad gäller teoretiska begrepp har jag till att börja med tittat på vad som använts i de ovan nämnda böckerna av Per Nordahl och Jimmy Engren. Identitet, klass och etnicitet förefaller vara naturliga koncept att använda sig av när man skriver en uppsats som denna. Ett intressant begrepp som jag kommer titta närmare på är amerikanisering, vilket jag ofta tycker är mer passande än integration eller assimilering som ofta används snarlikt. Amerikanisering betonar det unika för den

amerikanska erfarenheten av migration och integration, vilken skiljer sig från nästan alla andra länder. USA är ett unikt statsbygge som bygger på invandring, vilket hela dess nationella identitet kretsar kring. Istället för att som i Europa bygga en nationalism grundad på ett mytiskt förflutet med fornstora dagar så betonas harmoni mellan grupper med rötter i olika länder. De som invandrade till USA tog inte bara till sig den amerikanska identiteten, de bidrog i minst lika hög grad själva till att

skapa den amerikanska identiteten.

Begreppet kan användas på olika sätt. För konservativa krafter i USA pratade man i början av 1900-talet om nödvändigheten om amerikanisering, vilket grundade sig i en rädsla över att de nyanlända invandrarna från framförallt Öst- och Sydeuropa inte skulle vara tillräckligt patriotiska mot sitt nya hemland, utan istället sympatisera med främmande makt eller radikala idéer. Detta fick sitt starkaste uttryck under första världskriget och den efterföljande ”röda faran” - om vilket en längre redogörelse kommer längre fram – och kom till uttryck bland annat genom massiv

skrämselpropaganda, invandringskontroll och deportationer. Amerikaniseringen kännetecknades också av en mer liberal, välgörenhetsinriktad tendens där ansträngningar gjordes för att lära invandrarna engelska och vad man ansåg vara amerikanska värderingar, seder och bruk.3

Men amerikanisering användes även som ett positivt laddat begrepp ”underifrån”, bland annat av de ovan nämnda grupperna som pekades ut som oamerikanska. Invandrade socialister ville ofta blir

amerikaner de med, något som för dem inte alls innebar uppslutning bakom amerikanska

kapitalister och deltagande i nationens krigföring. Inte heller behövde det betyda att man gav upp den internationella solidariteten arbetare emellan. Per Nordahl citerar en ledare för Svenska

Bildningsförbundet, en arbetarrörelseanknuten organisation som var verksam i USA, när denne

parafraserar Karl Marx genom att säga ”Americanization has to be our own work.”4 _{En ganska}

träffande beskrivning av hur man underifrån använde sig av amerikaniseringsbegreppet och ändrade dess innebörd från vad de konservativa avsåg. James R Barrett ger i Americanization from bottom

up: Immigration and the Remaking of the Working Class in the United States, 1880-1930 en del

konkreta fall på hur denna amerikanisering underifrån gick till. Framförallt fackliga strider, men även de socialistiska partiernas agitation hjälpte till att etablera en klassidentitet bland de

invandrade grupperna, menar han.

Det finns mycket att säga om klass, etnicitet och integration i USA. Kort ska det bara påpekas att en kritik mot begreppet amerikanisering så som det beskrivits ovan – även då det presenteras som något som kommer underifrån – är att denna amerikanisering underförstått är kopplad till vithet. Att de olika europeiska invandrargrupperna på relativt kort tid kunde amerikaniseras förutsatte att de i egenskap av sin vithet kontrasterades mot de svarta. Något som i sin tur förutsätter en rashierarki där de svarta befinner sig i den socioekonomiska botten av samhället.5

Detta är värt att ha i åtanke. Min användning av begreppet amerikanisering syftar dock inte till att legitimera någon föreställning om en harmonisk smältdegel, utan utgör ett analysverktyg för att förstå SSAF:s historia.

Material och tillvägagångssätt

Ett problem för forskare som intresserar sig för den skandinavisk-amerikanska arbetarrörelsen är bristen på källmaterial. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm innehar flera arkiv över de olika förbunden, dess lokalavdelningar och tidningar, men allt är väldigt fragmentarisk. Av mitt undersökningsobjekt, Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet, SSAF, finns av förbundets lokalavdelningar - runt 40 stycken när de var som störst - dokument från endast ett fåtal bevarade. Även arkivet för centralorganisationen innehåller många luckor och det rör sig till största delen om tryckt material, som stadgehäften och kongressprotokoll. Särskilt vad gäller de tidigaste och de sista åren av förbundets historia är det ont om dokument. Det finns inte heller några fulla årgångar av de svenskspråkiga tidningar som gavs ut av de olika organisationerna och en del titlar har gått

4 Nordahl, Per, Weaving the ethnic fabric Social Networks Among Swedish-American Radicals in Chicago 1890-1940 1994, s 219

5 I USA är Ethnic studies ett vanlig ämne på universiteten och Whiteness studies utgör ett brett forskningsfält som intresserar sig för dessa saker.

förlorade helt och hållet.6 _{Kongressprotokoll, stadgehäften och andra tryck, liksom inkommande}

och utgående brev till och från organisationen, utgör tillsammans med kongressprotokoll från Socialist Labor Party, SLP, - som finns tillgängliga på nätet - mitt huvudmaterial till denna uppsats. Det har ofta rört sig om att jag försökt pussla ihop de olika fragmenten som finns bevarade för att kunna skaffa mig en bild av det historiska förloppet. För vissa kongresser finns till exempel utförliga protokoll med uppgifter om vad som där beslutades och hur det diskuterades bevarat, för andra finns bara de inkomna motionerna, utan uppgift om de röstades igenom eller inte, och för vissa återfinns ingenting alls. Men kombinerat med andra brev, cirkulär och rapporter, och genom att följa förändringarna i olika årgångar av stadgarna samt att gå igenom de rapporter och

diskussioner som finns från den amerikanska moderorganisationen, så går det att återskapa och sammanställa förbundets verksamhet och utveckling.

Vad gäller sekundärlitteratur så finns knappt någon tidigare forskning om SSAF överhuvudtaget, undantaget de passager hos Per Nordahls där bland annat förbundsorganet Arbetarens ledarsidor mellan åren 1913-1921 gåtts igenom och där vissa grundläggande kvantitativa data om antal avdelningar, medlemmar och tidningsupplagor presenteras. För Nordahl, liksom för de allra flesta andra som intresserat sig för den svensk-amerikanska arbetarrörelsen, ligger fokus främst på SSF och Socialist Party. Det gäller i regel även inom den amerikanska litteraturen att SLP, det mindre parti som SSAF var associerade till, framförallt nämns i dess funktion som föregångare till SP och att dess historia efter partisplittringen 1899, som ledde till SP:s grundande, är väldigt bristfällig. Detta är inget konstigt då SP var både betydligt större och mer framgångsrika än SLP. Denna lucka i historien ämnar jag hur som helst att täppa till med denna undersökning. Ytterligare en aspekt som gör SLP/SSAF intressanta är dels det stora inflytande som svenskarna hade inom moderpartiet och dels det faktum att en oproportionerligt stor del av de svenska socialisterna trots allt valde detta parti framför SP/SSF. Även om man så småningom blev numerärt mindre så var medlemsgapet mellan de skandinaviska språkförbunden avsevärt mindre än det mellan de två partierna i sin helhet. Hur det kommer sig att så många svenskar i Amerika valde den mer revolutionära formen av socialism som SLP representerade, är en fråga som jag tittar närmare på i denna uppsats.

Emigrationen till Nordamerika

Mellan 1845-1930 emigrerade uppskattningsvis runt en och en halv miljon människor från Sverige till Nordamerika. Av dessa återvände ca 200 000 till hemlandet och emigrationen skall därför inte enbart ses som en rörelse i en riktning.7 _{Detta är inte minst viktigt att påpeka i detta sammanhang}

som berör den svensk-amerikanska arbetarrörelsen då flera politiskt och fackföreningsaktiva personer rörde sig i båda riktningarna över Atlanten och var engagerade i organisationer på båda kontinenterna. Emigrationen varierade med konjunktursvängningarna i båda länderna och nådde sina högsta siffror under 1880-talet med 1887 som absoluta toppnotering då 46 500 personer lämnade Sverige.8 _{Den sista stora vågen av emigranter kom 1923 då över 26 000 lämnade Sverige}

och från och med 30-talet är antal återvändare ungefär desamma som antal emigranter varför 1930 får utgöra slutåret för utvandrarepoken.

Svenskarna bosatte sig främst i Mellanvästern och de nordöstra staterna även om man mot slutet av emigrantperioden kan se en ökad tendens mot bosättning på västkusten. Yrkestillhörighet hade betydelse för var man beslöt att slå sig ner. För arbetare från landsbygden, vilka utgjorde merparten av emigranterna, handlade resan till Amerika framförallt om att skaffa sig en bit land, något som efter införandet av Homestead act från 1862 blivit relativt enkelt. Lagen innebar att staten gav bort mark gratis i utbyte mot att nybyggarna inom ett par år kultiverade landskapet, vilket gjorde

utvandringen till USA väldigt lockande för den jordlösa rurala underklassen, vilken ständigt växte i antal under 1800 – talets gång. Framförallt Minnesota blev ett fäste för svenskar och andra

skandinaver inom denna kategori. För industriarbetare och hantverkare, varav de förstnämnda ökar sin andel av utvandrarna ju längre fram i perioden vi kommer, var det de stora städerna som

lockade. Här utgjorde Chicago ett centrum framför andra. För kvinnor var det vanligt att man arbetade som hembiträden även om industriarbeten också kunde förekomma.9

En särskild pushfaktor10 _{för emigration från Sverige utgjordes av de ständiga}

arbetsmarknadskonflikterna och framförallt systemet med svartlistning blev ofta en utlösande faktor för beslutet att utvandra. Svartlistning innebar att näringslivets organisationer samarbetade för att hålla stridbara arbetare utan jobb. En arbetare som till exempel blivit avskedad i samband med en strejk kunde bli svartlistad och därmed se sin enda möjlighet till försörjning försvinna. Sett till det totala antalet migranter var svartlistade eller arbetare som lämnat landet på grund av en

arbetsmarknadskonflikt knappast en stor andel men mycket tyder på att fackföreningsaktiva och

7 Nordahl, 1994, 33 8 Nordahl, 1994, 29 9 Nordahl, 1994, 57-58

10 Inom migrationsforskning talar man om push- och pullfaktorer, vilket betyder incitament för att emigrera utifrån förhållandena i hemlandet respektive mottagarlandet. Svälten 1867 var en stark pushfaktor, Homestead Act 1862 en stark pullfaktor t.ex.

socialister utgjorde en proportionerligt större del av de utvandrande arbetarna än den svenska arbetarklassen i sin helhet.11 _{Ett litet exempel på detta ges av historikern Björn Rondahl som i sin}

studie om emigrationen i södra Hälsingland berättar om en konflikt mellan sågverket i Ljusne och den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben. I samband med att sågverket lades ner - något som det ryktades skulle vara de samhällsomstörtande socialdemokraternas fel, men som tycks ha haft strikt ekonomiska orsaker - skedde en lokal massemigration från orten, och Rondahl finner belägg för att medlemmarna i den socialdemokratiska ungdomsklubben hade ”avsevärt större

emigrationsbenägenhet än övriga bofasta arbetare och att således ett positivt samband mellan politisk aktivitet och utvandring förelåg.”12 _{Fackföreningsrörelsens nederlag i storstrejken 1909 är}

det tydligaste exemplet på denna pushfaktor. Den våg av sparkade och svartlistade arbetare som lämnade landet 1910 var så stor att den gav tydliga avtryck i utvandringsstatistiken.13

11 Nordahl, Per, Svensk-amerikansk Arbetarrörelse 1913-1921 En organisations- och presstudie. 1985, s 26 12 Rondahl, Björn, Emigration, folkomflyttning och säsongsarbete i ett sågverksdistrikt i södra hälsingland 1865 –

1910. 1972, s 194 13 Nordahl,1994, 28-29

Framväxten av den nordamerikanska arbetarrörelsen

Den amerikanska arbetarrörelsens historia visar både stora likheter och olikheter med dess europeiska och svenska motsvarigheter. Under 1800-talets sista kvartal inträffade ett enormt uppsving för den amerikanska ekonomin vilket snart skulle leda till att USA blev världens största industrination. Uppsvinget möjliggjordes av de enorma skaror emigranter från framförallt Europa - på västkusten utgjorde även kineser en betydande migrantgrupp - som strömmade in till landet, fem miljoner på 1880-talet och fyra miljoner på 1890-talet.14 _{Det ständiga inflödet nya fattiga migranter}

av olika nationaliteter utnyttjades ofta av företagare som kunde spela ut olika grupper mot varandra och en mer eller mindre tydlig rashierarki uppstod där svarta, kineser och irländare oftast hamnade i botten tillsammans med de nyinvandrade som ännu inte behärskade språket och kulturen i det nya landet. Klasskampen i USA var också ofta på liv och död. Antal arbetskonflikter då polis, militär eller privata vaktbolag skjutit ner strejkande – motsvarigheter till vårt i Sverige så omskrivna Ådalen 31 – är närmast oräkneliga.Även arbetarna tog ofta till sig militanta och våldsamma metoder som var ovanliga i jämförelse med situationen i Sverige. Till skillnad från

dödsskjutningarna i Ådalen var det nämligen inte ovanligt att arbetarna besvarade attackerna och strejker utvecklades ibland till regelrätta eldstrider.

1877 utbröt en kaotisk järnvägsstrejk över stora delar av landet som på vissa håll även spred sig till andra sektorer av ekonomin. Lokala miliser så väl som nationalgardet kallades in för att bryta strejken, vilket ledde till våldsamma sammandrabbningar. Storskaligt sabotage genomfördes och järnvägsvagnar, lok och byggnader tillhörande järnvägsbolagen brändes ner. På vissa håll vägrade nationalgardisterna lyda order och bytte sida, på andra håll genomfördes rena massakrer och ibland drevs istället militären bort av beväpnade arbetare. När strejkvågen på järnvägarna 1877 var över hade över ett hundra personer mist livet och runt ett tusen personer fängslats.15 _{Ändå var detta bara}

början. Under de följande decennierna skulle konflikterna bara bli fler samtidigt som arbetarna blev mer och mer organiserade.

Rena våldsdåd av revolutionärer var inte heller de ovanliga. Som hämnd för en massaker på strejkande stålverksarbetare i Homestead utanför Pittsburgh 1892 sköts stålverkets direktör av en ung anarkist som dock siktade så dåligt att mordförsöket misslyckades. För USA:s president Willam McKinley slutade det värre då han mördades av anarkisten Leon Czolgosz 1901.

En av de mest berömda arbetarkonflikterna i USA:s historia är händelserna på Haymarket Square

14 Zinn, Howard, Det amerikanska folkets historia. 1980, s 249 15 Zinn, 231-236

i Chicago 1886. Händelserna har för evigt skrivit in sig i den internationella arbetarrörelsens historia då den stora världsomfattande uppmärksamheten blev upprinnelsen till firandet av 1 maj, över hela världen arbetarrörelsens och vänsterns högtidsdag.

Den 1 maj 1886 utlystes landsomfattande strejker för införandet av åtta timmars arbetsdag. Två dagar senare sköts fyra strejkande arbetare ihjäl av polisen i Chicago varför ett protestmöte utlystes på Haymarket Square dagen efter. Vad som egentligen hände då är ännu oklart, men en bomb briserade bland poliserna som övervakade mötet och de öppnade därefter eld mot folkmassan. Sju poliser och minst fyra demonstranter dog. Vad som senare följde var en farsartad rättegång mot åtta ledande anarkister, aktiva inom International Working People´s Association. Sju dömdes till döden och en till 15 års fängelse. Av de åtta åtalade var det redan under rättegången klarlagt att sju av dem inte överhuvudtaget befunnit sig på platsen. Den åttonde hade visserligen funnits i närheten, han hade närmare bestämt stått i talarstolen då bomben briserade. För domstolen spelade detta ingen roll utan de dömda ansågs skyldiga eftersom de propagerat för en väpnad revolution i olika skrifter, något de bevisligen hade gjort. Fyra hängdes ett år senare och en femte tog livet av sig i sin cell. Övriga tre benådades något år senare av en ny guvernör och fallet ansågs snart även från officiellt håll ha utgjort ett justitiemord.16

Pie in the sky

Det fördes också en intensiv ideologisk kamp mot fackföreningar och socialism via de religiösa samfunden som inte sällan finansierades av rika företagare. Detta var visserligen inte heller ovanligt i Sverige eller andra europeiska länder men religionen hade, trots – eller kanske på grund av – avsaknaden av en statskyrka en starkare ställning i USA än vad den hade i Sverige. Redan Alexis de Tocqueville uppmärksammade det paradoxala förhållningssättet till religionen i det amerikanska samhället i sin berömda skildring Om demokratin i Amerika från 1830-talet. Å ena sidan världens kanske mest sekulariserade konstitution med full religionsfrihet och avsaknad av statskyrka. Å andra sidan ett civilsamhälle där religionen och de olika samfunden innehar ett starkt grepp om folkets själar. När den svenske socialistagitatorn August Palm besökte landet år 1900 noterade han hur religionens grepp försvårade för de som kämpade för socialismens sak.

”Det finns väl intet land, som har att uppvisa en sådan massa utstuderade bofvar och kanaljer, hvilka under religionens täckmantel, med en bönbok eller bibel under armen och himlande blickar fara omkring i bygderna, spridande sorg, skam och vanära öfver många familjer.”17 _{Palm noterar}

det underliga med att situationen ser ut som den gör med tanke på avsaknaden av en statskyrka men

16 Zinn, 252-25

har sin egen teori. Utvandrarnas uppryckning ur det gamla livet och deras möte med den nya världen gör ”utvandrarne af de nya intrycken så öfverväldigande, så nedtryckta och hjälplösa, att de bli ett lätt byte för dessa samvetslösa humbugsmakare.”18 _{Dessutom kan det vara konkurrensen}

samfunden emellan som ”tvingar dessa Herrans tjänare att slå sig på en hel del allt annat än hederliga affärer tills de slutligen bli de mest samvetslösa, utstuderade skälmar, som i det landet trampat i ett par skor.”19 _{Palm hävdar också att de flesta predikanter får gratis tågresor och får bo}

och äta gratis på miljonärernas och trustägarnas hotell, vilka i sin tur får religiösa predikningar om arbetsfred för sina anställda. ”Rockefeller ger årligen bort några miljoner till kyrkobyggnader och erhåller i gengäld beröm i pressen samt prisas för sin gudaktighet i sektkyrkorna.”20

Detta var inte helt taget ur luften, utan faktum var att många av tidens stora ”filantroper” i själva verket agerade i egenintresse. Utöver John D Rockefeller var en av de mest kända bland dessa filantroper stålmagnaten Andrew Carnegie. Carnegie blev hyllad för att han skänkte bort stora delar av sin förmögenhet till inte bara kyrkor utan även skolor och bibliotek och han var långt ifrån unik. Religiös fostran låg i företagarnas intressen. Grunden för vad som senare kom att kallas

framgångsteologin lades under den här tiden. En populär predikant, Russel Conwell, hävdade att de rika är rika för att de är hederliga och arbetsamma ”men antalet fattiga som man skall sympatisera med är mycket litet. Att sympatisera med en man som Gud straffat för hans synder... är att handla fel.”21 _{Utöver de superrika magnaterna som startade kyrkor och skolor över hela landet så skedde}

det samma i mindre skala av lokalt och regionalt baserade företag. I Jimmy Engrens avhandling Railroding and Labor migration om skandinaviska järnvägsarbetare i Minnesota redovisas

företagspost där man förordar stöd till uppbyggandet av en kyrka då ”There is no force […] that is so effective against the socialistic spirit and I.W.W.ism as the aggressive missionary work and Americanization program that the First Presbyterian Church of this city is working out.”22 _{En annan}

företagare skriver apropå att en präst hört av sig med en förfrågan om en donation till att uppföra en kyrka att

”I believe anything we can do at this opportune time to help crush the germ of I-W-W-ism and other kindred socialistic conspiracies, will now and subsequently prove to be of great benefit. I would respectfully recommend a donation of $1,500 for the construction of the church.”23

18 Palm 19 Palm 20 Palm

21 Zinn, 245-246

22 Engren, Jimmy, Railroding and Labor Migration Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern Minnesota, the 1880s to the mid 1920s. 2007. s, 429

I-W-W-ism syftar på den revolutionära fackföreningen Industrial Workers of the World som vi snart ska stifta bekantskap med.

August Palm skrädde inte orden vad gällde de företagslejda predikanterna, något som antyder att känslorna gentemot dem var allt annat än vänskapliga. Kanske kan de samtida socialisternas syn på dessa pastorer och predikanter ändå bäst sammanfattas i Joe Hills mest berömda visa The preacher and the slave. Till tonerna av frälsningsarmélåten In the sweet bye and bye går han med bitter ironi till attack mot hyckleriet när han tolkar deras budskap

You will eat, bye and bye In the glourious land above the sky

Work and prey, live on hay You get pie in the sky when you die

Knights of Labor, AFL och IWW

Den första betydande arbetarorganisationen som fick nationell spridning var Knights of Labor, grundad 1869. Organisationen hade inledningsvis en bred inriktning och organiserade allt ifrån okvalificerad arbetskraft upp till tjänstemannayrken. Man valde dessutom att organisera sig efter bransch istället för efter yrkeslinjer, det vill säga, om man exempelvis organiserade sig på järnvägen eftersträvade man att lokförare och konduktörer så väl som bromsare, växlare och grovarbetare skulle ingå i en och samma fackförening. Tanken bakom branschorganisering, eller

industriförbundsprincipen som det också kallas, är att solidariteten arbetskamrater emellan ger större styrka i förhandlingar med den gemensamma motparten. Om en enad arbetsplats går ut i strejk blir detta ett betydligt starkare vapen än om bara enskilda yrkesgrupper gör detsamma. Detta var dock lättare sagt än gjort då de välbetalda yrkesgrupperna ofta ville hålla efter sina egna privilegier snarare än att solidarisera sig med sina lägre avlönade kollegor och därför istället organiserade sig i yrkesförbund, i den mån de organiserade sig överhuvudtaget. Dock kan man inte direkt påstå att Knights of Labor var en renodlad industriell fackförening. Organisationen var varken en medveten klasskampsorganisation eller en utveckling av ett gammalt skråväsende, utan var istället organiserad som ett ordenssällskap, komplett med hemliga handslag, mystiska symboler och en ”stormästare” istället för ordförande. Man betonade också klassamarbete och utbildning för att höja arbetarnas standard snarare än konfrontation. Men att något som åtminstone påminde om industriförbundsprincipen utgjorde normen i USA:s tidiga fackföreningshistoria är en kontrast till situationen i Europa där tidiga fackföreningar tvärtom ofta var yrkesorganisationer som uppstod

inom specialiserade arbetaryrken och bland hantverkare.24

Linjen med branschorganisering försvann dock successivt under 1880-talet då lokala avdelningar mer och mer gick över till yrkesorganisering och fler fackföreningar startades utanför Knights of Labor. 1886 nådde Knights of Labor sin höjdpunkt då de samlade över 700 000 medlemmar för att därefter gradvis minska i takt med att utmanaren AFL istället växte sig starkare.

American Federation of Labor grundades 1886 som en paraplyorganisation för en rad lokala fackföreningar varav flertalet tidigare tillhört Knights of Labor och var en utpräglad

yrkesförbundsorganisation. AFL skulle komma att bli betydligt mer framgångsrik än sina

föregångare och är än idag – sedan 1955 sammanslagen med Congress of Industrial Organizations, CIO – den största och mest betydelsefulla fackliga samorganisationen i USA. Några år in på 1900-talet var två miljoner arbetare fackligt organiserade varav hela 80 % tillhörde AFL.25 _{Även om man}

genomförde strejker och därmed ofta hamnade i konflikt med etablissemanget – de landsomfattande aktioner för åttatimmarsdagen som mynnade ut i Haymarkethändelserna var till exempel initierade av AFL-anslutna fackföreningar - så kan organisationen, eller åtminstone dess ledning, beskrivas som ganska konservativ. Man antog under 1890-talet principen att hålla facket pure and simple, ett beslut om att inte blanda sig i politiken. Att försöka bygga upp eller stödja ett redan existerande arbetarparti, så som deras europeiska motsvarigheter ofta gjorde då de blev grundstommen inom de socialdemokratiska partierna, uteslöts som strategi. Man valde istället att främst fokusera på

kortsiktiga arbetarkrav som höjda löner och kortare arbetsdag och nöjde sig med att lobba för sina idéer inom de etablerade politiska partierna, vilket redan vid tiden kring år 1900 hade cementerats till att utgöra ett tvåpartisystem med demokraterna och republikanerna. Pure and simple hindrade dock inte AFL-ledningen, med ordföranden Samuel Gompers i täten, att starkt kritisera den socialistiska rörelsen och med patriotiska utfästelser stödja USA:s krigsinsatser i första

världskriget.26 _{Vidare organiserade AFL nästan enbart kvalificerade yrken och stängde ute de med}

sämst löner och arbetsvillkor på arbetsmarknaden, vilka i praktiken ofta var invandrarna och kvinnorna. Genom USA:s historia har ofta de senaste invandrargrupperna fått utstå rasism och allmän skepsis från de etablerade medborgarna. Runt sekelskiftet 1900 var det framförallt de stora invandrargrupperna från Öst- och Sydeuropa som fick utstå denna rasism, något som även kom till uttryck inom fackföreningarna där de nyinvandrade ofta beskylldes för att dumpa lönerna. Även August Palm noterade detta vid ett besök bland gruvfälten i Pennsylvania. ”Vid grufvorna arbeta en mängd italienare, och mellan dem och de öfriga gruvarbetarne råder ingalunda det bästa

förhållande. Det är beklagligt, men föga att förvånas öfver, ty italienarne arbeta nästan för hvad

24 Nordahl, 1994, 37 25 Zinn, 304

som hälst.”27 _{Vad gäller kvinnor inom arbetskraften så var det långtifrån något ovanligt runt}

sekelskiftet. Ändå var enbart en på hundra kvinnor fackligt organiserade, att jämföra med en på 14 bland män.28 _{Kvinnlig arbetskraft värderades även generellt lägre och de fick i regel betydligt lägre}

lön än sina manliga kollegor.

Mest allvarligt var att AFL deltog i den segregering som präglade dåtidens amerikanska samhälle genom att – med ett fåtal undantag – vägra organisera svarta arbetare, en praktik som skulle fortgå i flera decennier in på 1900-talet.

Allt detta mötte dock kritik bland radikaler både inom och utanför de egna leden. Att

organisationen i takt med att den växte utvecklade en välavlönad kår av funktionärer var även det impopulärt bland många medlemmar, och den gamla frågan om att skippa yrkesorganiseringen för att istället organisera sig enligt industriförbundsprincipen förordades fortfarande bland vissa förbund. Detta skulle leda till bildandet av en ny facklig organisation.

Industrial Workers of the World, IWW, bildades i Chicago 1905 av delegater som representerade ca 60 000 arbetare.29 _{Organisationen kan beskrivas som syndikalistisk och nöjde sig inte med vare}

sig kortsiktiga löneökningar eller arbetarvänliga reformer, istället ville man att arbetarna skulle ta över fabrikerna och skapa ett nytt jämlikt och socialistiskt samhälle. Som namnet antyder hade man ambitioner om att sträcka sig över hela världen och man antog parollen One Big Union. Avdelningar av IWW skulle så småningom också dyka upp lite varstans över jordklotet men det var i USA som de hade störst betydelse. Historikern Howard Zinn, författare till Det amerikanska folkets historia skriver:

”IWW hade aldrig mer än fem till tiotusen inskrivna medlemmar samtidigt, folk kom och gick, och kanske hundratusen var medlemmar vid något tillfälle. Men deras energi, deras ihärdighet, deras inspiration för andra, deras förmåga att mobilisera tusentals på samma plats gjorde att de hade ett inflytande i landet som gick långt utöver deras antal.”30

Även om man förhöll sig självständig i förhållande till politiska organisationer och enbart verkade utomparlamentariskt så hade man inledningsvis goda förbindelser med de olika socialistiska partierna. Flera högt uppsatta ledare inom IWW – där ibland förgrundsgestalten framför andra, Bill Haywood – innehade även viktiga positioner inom Socialist Party, och inom Socialist Labor Party hade man i början stora förhoppningar om IWW även om en brytning kom redan efter några år.

27 Palm 28 Zinn, 305

29 Nordahl, 1994, 40 30 Zinn, 308

Till skillnad från AFL utgjordes IWW till stor del av nyligen invandrade arbetare och man bröt med den tidigare rasistiska praktiken inom fackföreningsrörelsen och organiserade även svarta. Denna antirasistiska approach kombinerat med deras radikala teori så väl som praktik – man strejkade och demonstrerade ihärdigt och propagerade bland annat öppet för sabotage som kampmetod – gjorde dem till samhällets fiender nummer ett i mångas ögon.

IWW genomförde många framgångsrika strejker. När polska kvinnor på en av American Wollen Companys fabriker i Lawrence, Massachusetts i januari 1912 fick sina löner sänkta gick de ut i strejk och fick snart stöd från de omgivande fabrikerna – de hade alla samma ägare - och snart var 10 000 arbetare, i stort sett samtliga invandrare från en rad olika länder, i strejk. IWW hade inledningsvis mindre än 1000 medlemmar inskrivna bland de strejkande men tog över

organiseringen och skapade en kommitté bland arbetarna med representanter för varje nationalitet, organiserade landsomfattande insamlingar till strejkkassan, höll massmöten och demonstrationer och lyckades efter drygt två månader vinna och få igenom både lönehöjningar och

övertidsersättningar. Under dessa två månader hade undantagstillstånd deklarerats, upplopp hade lett till att polisen dödat två strejkande och många andra hade arresterats och dömts till fängelse. Men likväl var segern ett faktum.31

Flera segrar uppnåddes men IWW genomled även många motgångar. De fängslades och hamnade ofta i blodiga uppgörelser med polis och militär eller lynchades av beväpnade medborgargardister. IWW:s storhetstid skulle också visa sig bli kort. När de protesterade mot USA:s inblandning i första världskriget användes ny repressiv lagstiftning till att slå ner organisationen. I en koordinerad aktion slog myndigheter till mot IWW:s lokaler över hela landet och över 100 ledare fängslades.32 _{I den}

patriotiska yra som rådde kunde myndigheterna nu med ännu större iver piska upp aggressiva stämningar mot IWW och andra socialistiska och anarkistiska organisationer i vad som kom att kallas the red scare. I samband med kriget splittrades även IWW - liksom flertalet andra

socialistiska grupper över hela världen - i synen på Sovjetunionen, och organisationen hämtade sig aldrig riktigt därefter. Revolutionen uteblev.

Socialist Labor Party och Socialist Party

En rad lokala socialistpartier och arbetarpartier uppstod då och då efter inbördeskriget på 1860 - talet liksom en hel del etniskt separata socialistorganisationer som följde med de stora

invandrargrupperna. Socialist Labor Party, SLP, var det första lyckade försöket att bilda en större nationell organisation. Vid bildandet 1876 var det en utpräglad invandrarorganisation med 90% av

31 Zinn, 311-313 32 Nordahl, 1994, 41

medlemmarna födda utomlands där framförallt tyskar dominerade.33 _{SLP försökte ibland ingå}

allianser för att utmana tvåpartisystemet och gjorde ett första allvarligt försök 1886 då man ställde sig bakom Henry George kandidatur till borgmästarposten i New York. Henry George var en populär ekonom och författare som kandiderade med ett arbetarvänligt program, dock var han inte socialist. Trots storskaligt valfusk lyckades Henry George tack vare uppslutning av en rad

fackföreningar och SLP komma tvåa med 31% av rösterna, något som av socialisterna sågs som ett stort steg i rätt riktning. Det skulle dock visa sig att SLP efter valet snart utmanövrerades och rörelsen bakom Henry George skulle förtvina genom diverse splittringar. Merparten av anhängarna skulle gå upp i det demokratiska partiet och valet kan ses som en av anledningarna till AFL:s senare beslut att inte stödja skapandet av ett arbetarparti som utmanare till tvåpartisystemet.34

SLP skulle under 1890 – talet ta en mer och mer dogmatisk riktning under Daniel De Leons ledarskap. De Leon hade latinamerikanskt påbrå, kom från en rik familj och var välutbildad genom studier i både Europa och USA. Han studerade både medicin och juridik och talade flera språk, bland annat latin och klassisk grekiska. 1891 blev han SLP:s kandidat till guvernörsposten i New York och ägnade därefter resten av sitt liv åt socialismens sak. Han beskrevs ofta som dogmatisk av sina motståndare och hade efter diverse fraktionsstrider makten över partiet från och med slutet av 1800-talet. De Leons linje var att fokusera på att bygga upp radikala fackföreningar som partiets bas snarare än att fokusera på val till parlamentariska församlingar. Efter att ha misslyckats med att införliva resterna av Knights of Labor till partiet bildade man den egna

fackföreningssammanslutningen Socialist Trade and Labor Alliance, STLA, 1895. Medlemmar i partiet blev därefter strikt förbjudna att verka inom så väl Knights of Labor som AFL.35 _{Några år}

senare var SLP inledningsvis positiva till - och var delvis även involverade i - IWW:s uppkomst 1905 där STLA var en av de konstituerande medlemmarna och där Daniel De Leon inledningsvis var personligen involverad. En schism uppstod dock ganska snart och IWW splittrades 1908 då en liten falang följde SLP och deras linje. SLP blev mer och mer isolerade och tappade mycket av sitt inflytande inom den radikala rörelsen under 1900-talets första decennier. Istället utvecklades en egen linje som så småningom närmast blev en egen ideologi – De Leonism. De Leonismen är en hybrid som på ett sätt liknar syndikalismen då man betonar att industriella fackföreningar ska utgöra basen för det framtida samhället, samtidigt som man menar att en partiöverbyggnad vägledd av en ortodox marxisttolkning ska finnas i ledningen.36 _{SLP motsatte sig reformpolitik och var}

kompromisslöst revolutionära men förhöll sig ändå så småningom självständigt gentemot

33 Nordahl, 1994, 42 34 Chester, Kap 2 35 Nordahl, 1994, 43

Sovjetunionen genom att man inte gick med i den kommunistiska Tredje internationalen, Komintern. Man motsatte sig också illegala aktioner och dolda organisationsstrukturer.

Revolutionen skulle inte genomföras med väpnad kamp eller pöbeluppror utan genom välordnade fackförbund och via valurnorna. Dess säregna ideologiska linje i kombination med ett auktoritärt styre som inte drog sig för att utesluta misshagliga individer så väl som hela lokalorganisationer gjorde att partiet gradvis tappade medlemmar allt eftersom 1900-talet fortskred. En annan

bidragande orsak till SLP:s kräftgång var att det snart uppstått en konkurrent som skulle visa sig bli betydligt mer framgångsrik.

Socialist Party of America, SP, bildades 1901 av bland annat den radikala fackföreningen

American Railway Union, ledd av den karismatiske Eugene Debs, och utbrytargrupper ur SLP. Debs

skulle bli den samlande gestalten och partiets presidentkandidat i de flesta valen under de följande två decennierna, dels på grund av hans popularitet och skicklighet som talare, dels genom att han representerade partiets mittenfalang och kunde medla mellan de olika fraktionerna. Till skillnad från SLP hade nämligen SP högre i tak vad gällde tolerans för olika åsikter, vilket innebar att partiets olika falanger stod ganska långt ifrån varandra. Vänsterfalangen stod IWW nära och förespråkade revolution och arbetsplatskamp snarare än deltagande i val och krav på reformer. Inom

högerfalangen ville man distansera sig från de mest militanta arbetarkraven och var beredda att ingå allianser med ickesocialistiska grupperingar.

Taktiken att ingå som en del i ett brett arbetarparti för att nå parlamentariska framgångar, vilket SLP hade prövat redan på 1880-talet, stod ännu på dagordningen för många socialister. Tanken var att massorna ännu inte var mogna för socialism och att en tillfällig allians med progressiva liberaler och populistiska37 _{bönder skulle bryta upp tvåpartisystemet, möjliggöra parlamentariska framgångar}

för att därefter bana vägen till en socialistisk framtid. Brittiska Labour Party var förebilden. Avgörande för att detta skulle lyckas vore att förmå det dominerande AFL att ställa sig bakom projektet. För att få ledningen i AFL att delta i det mödosamma arbetet med att bryta upp tvåpartisystemet måste de radikala kraven tonas ner. Högerfalangen var inte lyckosam i detta projekt, vare sig genom att få partiet att ställa sig bakom idén eller med att få AFL att bryta sin pure

and simple linje, även om lokala undantag förekom.38

Vänsterfalangen gick det inte heller särskilt bra för då partitoppen började distansera sig från IWW i början av 1910-talet. En stadgeformulering om att fördöma sabotage drevs igenom och Bill

37 Under 1800-talets sista decennier hade en stor och brokig rörelse kallad populiströrelsen vunnit mark på landsbygden i framförallt den amerikanska södern. Rörelsen startade bland annat konsumentkooperativ, krävde statliga regleringar av järnvägen och bankerna och förespråkade en penningreform till förmån för fattiga

småbrukare. Ett tag hade rörelsen ambitionen att starta ett eget självständigt parti men började snart ingå allianser med, och gick slutligen i praktiken upp i, det demokratiska partiet.

Haywood, IWW-ledaren som även var partimedlem, uteslöts 1912. Ännu fler lämnade självmant partiet i samband med det och dubbla medlemskap i IWW och SP började nu bli ovanliga. SP antog mer av en reformistisk karaktär medan IWW blev mer antiparlamentariskt och anarkistiskt.

Fraktionsstrider till trots så ökade partiet ständigt i antal röster. Även antalet medlemmar ökade kraftigt fram till 1912 då det föll något bara för att öka igen under första världskriget. På 1910-talet hade SP tusentals valda delegater till en rad parlamentariska församlingar till städer och delstater - bland annat ett sjuttiotal borgmästare - och till och med två representanter i kongressen.39 _Första

världskriget, the red scare och följande splittringar till följd av ryska revolutionen – 1919 bröt sig vänsterfalangen ut i vad som snart skulle bli en rad olika kommunistpartier – ledde till motgångar även för SP och här går den stora historiska skiljelinjen mellan Europas och USA:s socialistiska rörelser.

Första världskrigets utgång skulle nämligen inte bara innebära slutet för en anarkistiskt influerad yttervänster, det skulle också innebära att den reformistiskt inriktade socialdemokratin aldrig skulle återhämta sig. För socialdemokraterna i Europa var 1910-talet bara början, i USA skulle det bli dess höjdpunkt. Eugene Debs resultat i presidentvalet 1912 – knappt sex procent – är än idag det högsta valresultat någon socialistisk kandidat uppnått.

Progressiv period, röd fara och amerikanisering

Det kan så här långt verka som om situationen på andra sidan Atlanten mest var slit och elände. Vi bör då påminna oss om att utvandringen till Amerika för väldigt många var ett rejält kliv uppåt. Folk, inte minst från Sverige, fick ofta bättre ekonomiska förutsättningar än i hemlandet och den politiska situationen för socialister och organiserade arbetare i USA var inte nödvändigtvis värre än i Europa. I jämförelse med Sverige var de demokratiska fri och rättigheterna i regel mer utvidgade i USA runt år 1900, och myndigheterna var inte alltid avogt inställda till arbetarnas krav. Detta var också något August Palm noterade. ”Vid konflikter mellan kapital och arbete t. ex är det alls ej

säkert, att myndigheterna alltid ställa sig på kapitalisternas sida.”40 _{Han redogör sedan för en}

händelse i Minneapolis där borgmästaren ställt sig på den strejkande spårvägspersonalens sida genom att fängsla poliskonstaplarna i grannstaden S:t Paul, som kallats in som strejkbrytare. Att strejkledare ofta dömdes till fängelse har tidigare nämnts, men ibland friades de även av vänligt inställda jurymedlemmar. Systemet med att inkalla vanligt folk till att döma i domstolarna slog ibland till arbetarnas favör. I Pittsburgh 1874 frikändes rent av strejkande arbetare för mord på strejkbrytare av en sympatiserande jury.41 _{August Palm berömmer också USA för myndigheternas}

39 Chester, 39 40 Palm 41 Zinn, 230

transparens, för deras humana fångvård och han hyser stora förhoppningar inför framtiden, inte minst då ”Amerika med sin verkligt demokratiska författning [vilar] på den allmänna rösträttens

grundval.”42 _{Det Palm kallar ”allmän rösträtt” betyder rösträtt för alla män och han var övertygad}

om att det bara var en tidsfråga innan dessa män blir klassmedvetna och röstar efter sina intressen. Under perioden som har undersökts skedde även en rad politiska reformer och historiker talar ibland om åren mellan 1890 och 1920 som Den progressiva perioden. Under denna tid infördes bland annat progressiv inkomstbeskattning, direktval till senaten, lagar som reglerade löner och arbetstid, regleringar av banker och storföretag mm.43 _{Och 1920 fick så till slut även kvinnor}

rösträtt. Den progressiva perioden innebar även att företag ofta skapade välfärdsprogram för sina anställda. Som löneförmån inkluderade man allt oftare bland annat gruppförsäkringar vid olycksfall och pensionsplaner.44 _{Berömt är det som Henry Ford införde på sina bilfabriker 1914, den så kallade}

”Five Dollar Day Plan”45_{, en för tiden hög lönesättning. Den progressiva perioden kan ses som en}

indirekt framgång för arbetarrörelsens ansträngningar men samtidigt som en strategi för företagen att uppmuntra till lojalitet och motverka radikalism och socialism. Under första världskriget utnyttjades hur som helst en helt motsatt strategi.

The red scare – röda faran - som tidigare har nämnts i förbifarten, är ett samlingsnamn på den allt mer upphetsat patriotiska stämningen som kombinerat med nya repressiva lagar riktades mot socialister runt beredskaps- och krigsåren. När första världskriget bröt ut i Europa 1914 ställde sig USA först neutralt men sympatierna låg hos ententen och USA exporterade stora mängder

krigsmateriel till framförallt England. När så USA gick in i kriget 1917 startades av regeringen ett massivt opinionsprogram med tiotusentals talare som reste landet runt och propagerade för nationell samling och uppmanade till stöd för kriget. Pressen slöt upp tillsammans med näringslivet och ledningen för AFL och en patriotisk stämning som ofta hetsade mot krigsmotståndare – allt som oftast socialisterna – skapades.46 _{Mobiliseringen var ibland framgångsrik, en del socialister bytte}

sida och gav sitt stöd till kriget, andra tystnade och självcensur inom vänsterpressen bredde ut sig. Den stora socialisttidningen Appeal to Reason vände till exempel 180 grader och gick från

krigsmotstånd till krigsentusiasm.47 _{Men på det stora hela stod krigsmotståndet fast. Till skillnad}

från sina tyska och franska systerpartier vägrade Socialist Party att stödja kriget och den massiva propagandan till trots så gick de framåt i kommunvalen 1917.48 _{Statens åtgärder skulle dock inte}

42 Palm 43 Zinn, 324 44 Engren ,199

45 Barrett, James R, Americanization from the bottom up:Immigration and the Remaking of the Working Class in the United States, 1880-1930. 1992. s, 1003

46 Zinn, 337

47 Bengston, Henry, Skandinaver på vänsterflygeln i USA. 1955, s 15 48 Zinn, 337

sluta med enbart krigspropaganda. I samband med kriget stiftades en spionlag som, skulle det visa sig, kunde användas mot inhemska krigsmotståndare. Censuren blev nu en realitet, då

krigsmotstånd kunde ge hela 20 års fängelse. Henry Bengston beskriver sina egna erfarenheter som redaktör för tidningen Svenska Socialisten under krigsåren då tidningen ofta blev indragen av postverket, utsattes för hatkampanjer av borgerliga tidningar och tvingades trycka en

helsidesannons för köp av krigsobligationer. Det sistnämnda hade en tydlig effekt på flera plan. För det första måste tidningen välja att antingen vägra trycka annonsen och då riskera hela tidningens existens eller att gå med på annonseringen och istället framstå som en svikare i läsekretsen. Hotet om repression var enbart underförstått och aldrig uttalat, och staten betalade dessutom för annonsen. Tidningen valde att publicera annonsen vilket resulterade i upprörda läsare och uppsagda

prenumerationer.49

Repressionen skulle snart bli ännu mer konkret än så. Större delen av toppskiktet av SP greps och dömdes till långa fängelsestraff, däribland Eugene Debs som dömdes till tio års fängelse 1918.50

Värst drabbades dock IWW. I en massiv insats gjordes räder mot organisationen över hela landet och 165 personer greps, varav många senare dömdes till fängelsestraff i upp till 20 år, däribland ledaren Bill Haywood. Resultatet blev att IWW närmast krossades.51

Attackerna mot arbetarrörelsen fortsatte även en tid efter krigsslutet. Socialister hade under beredskapsåren och i krigets inledning ofta beskyllts för att gå kejsar Wilhelms ärenden, men nu blev de istället allt oftare beskyllda för samröre med en ny fiende, bolsjevikernas Ryssland. En rad anarkistiska bombattentat under 1919 hetsade återigen upp stämningen i pressen som nu sa sig frukta en nära förestående revolution. En annan nytillkommen lag som gjorde det möjligt att deportera invandrare kom nu till användning. Misshagliga migrantarbetare som tillhörde, eller misstänktes tillhöra, radikala organisationer deporterades i massor. I en stor räd över hela landet greps och deporterades i början av 1920 hela 4000 personer.52

Så småningom blev många av fängelsedomarna mot krigsmotståndarna - allt som allt ungefär 900 stycken - antingen kortade eller ogiltigförklarade.53 _{Men då var kriget över. Bill Haywood lyckades}

fly till revolutionens Ryssland där han levde fram till sin död tio år senare. Eugene Debs, som bedrev sin presidentvalskampanj 1920 från fängelset – hans sista - och lyckades uppnå närmare en miljon röster, blev benådad av president Harding året där på.54

Den röda faran och den progressiva perioden kan båda ses som delar av den övergripande

49 Bengston, 118-119 50 Bengston, 126-131 51 Zinn, 344-345 52 Zinn, 347 53 Bengston, 125 54 Zinn, 340

amerikaniseringsprocessen som präglade tidsandan. Man kan naturligtvis se de två fenomenen som en hård respektive mjuk strategi av överheten för att bekämpa social oro och radikalism. Vi ska också komma ihåg kyrkornas roll i det hela, som redogjorts för tidigare. Till detta skall även fogas en genuint altruistisk vilja bland vissa medelklassgrupper att integrera de nyanlända invandrarna och motverka den rasism de ofta utsattes för. Henry Ford utgick själv från en för tiden progressiv idé om att människor formades av sin omgivning. Utöver den berömda arbetsorganiseringen med vetenskapliga managementteorier och löpandebandsprinciper – vad som ibland benämns ”fordism” - såg sig även Henry Ford kallad att fostra sina arbetare till goda samhällsmedborgare. Utöver alla arbetsplanerare vid Fords fabriker fanns även ett helt sociologidepartement. Uppgiften var moralisk fostran, med Fords egna ord ”these men of many nations must be taught American ways, the english

language, and the right way to live.”55 _{Andra exempel ges av Campbell och Kean. Till exempel}

fallet med The New York Kindergarten Association, som startat efter att en undersökning 1919 visat att allt för många barn växte upp i miljöer där ingen engelska talades. Detta var oroande. ”What did

such children know about the Fourth of July or the Spirit of 76 or Washington or Lincoln?” Gratis

banpassning blev svaret på problemet, där ”lessons in Americanism” skulle skulle få barnen att

”feel that there is such a contry as America and that they are part of it.”56 _{Liknande initiativ}

förekom runt hela landet från ideella organisationer. Även vuxna immigrantarbetare erbjöds kvällskurser i engelska och på arbetsplatser gavs ekonomiska incitament för att snabbare lära sig språket.57

55 Barrett, 1003 56 Campbell&Kean, 57 57 Campbell&Kean, 58

Skandinaviska Socialistiska Arbetareförbundet – SSAF

Del I 1904-1914

Förbundets förhistoria

Socialist Labor Party var när det grundades 1876, som vi tidigare sett, ett parti som till stor del utgjordes av immigranter och redan under 1870-talet fanns det en betydande skara skandinaviska medlemmar som organiserade sig i särskilda avdelningar och gav ut en skandinaviskspråkig tidning,

Den nye tid, som trycktes i Chicago under 1877.58 _{Under 1880-talet blev de skandinaviska}

klubbarna mer samordnade och SSAF:s direkta föregångare med det snarlika namnet Skandinaviska

Socialistiska Förbundet bildades någon gång under dessa år. Om detta förbund vet vi väldigt lite då

inget arkivmaterial finns bevarat men klart är att avdelningar fanns i Boston och New York och att en av de drivande krafterna var David Westerberg.

David Westerberg – ofta kallad ”Gubben” - var en av den svenska arbetarrörelsens pionjärer. Gubben Westerberg föddes i Göteborg 1825 där han först följde sin far i fotspåren och blev skomakare. Han reste dock snart utomlands och lärde känna socialismen i Tyskland där han bland annat blev bekant med Wilhelm Liebknecht, en av det tyska socialdemokratiska partiets grundare. Westerberg deltog i revolutionen 1848, var inneboende hos Karl Marx i London och bidrog till att finansiera August Palm under hans tidiga dagar som socialistagitator i Sverige. Efter de tyska socialistlagarnas införande, som till stora delar förbjöd socialdemokraternas verksamhet, emigrerade denna veteran 1882 till USA och bosatte sig i New York där han genast fortsatte sin verksamhet.59

Julen 1894 lanserades tidningen Skandinavisk-Amerikanska Arbetaren, en sexsidig tidning - från och med maj året därpå utkommen veckovis - från New York, med redaktionellt material på de svenska, norska och danska språken. Westerberg var drivande i att samla in pengar till uppstarten liksom till att värva prenumeranter och han prydde även förstasidan på tidningens allra första nummer. Den första chefredaktören blev Eric Nordman, även han en gammal veteran från den svenska arbetarrörelsen. Knappt två år senare bröt sig de dansk-norska delarna loss och startade tidningen Arbejderen i Chicago och Skandinavisk-Amerikanska Arbetaren blev den helt

svenskspråkiga Arbetaren.60

1898-1899 började det bli turbulent inom den socialistiska rörelsen i USA. SLP splittrades i två falanger där utbrytarna motsatte sig Daniel De Leons idéer som tedde sig allt mer världsfrånvända.

58 Nordahl, 1994, 42,49. SSAF arkiv. Inkommande rapporter, Rapport från Skand. Socialistiska Arbetareförbundets delegation till S.L.P. 15:e _{nationalkonvention i New York City den 5-10 Maj, 1920. ARAB}

59 Palm. Bengston, 55 60 Nordahl, 1994, 50

SLP:s konsekventa avståndstagande från det växande och allt mäktigare AFL till förmån för den egna, pyttelilla, fackorganisationen Socialist Trade and Labor Alliance ifrågasattes liksom det maximalistiska partiprogrammet. Man gick nämligen till val på att rätt och slätt avskaffa

kapitalismen och engagerade sig inte i enskilda reformfrågor, något som utbrytarna ville ändra på. Runt sekelskiftet fanns det ett tag två partier med namnet Socialist Labor Party liksom det fanns två tidningar med namnet The People innan De Leon-falangen gick segrande ur namnstriden.

Utbrytarna skulle snart gå samman med några mindre socialistiska grupperingar och bilda Socialist

Party, SP. I denna falangstrid valde Skandinaviska Socialistiska Förbundet att ställa sig på De Leons

sida. Detta var dock inte helt okontroversiellt. Både David ”Gubben” Westerberg och Arbetarens redaktör Eric Nordman valde att ta minoritetens sida och hoppade av förbundet. Nordman blev senare aktiv inom SP:s avdelning i New York.61

Utöver att ge ut Arbetaren var förbundets största uppgift att agitera för socialismen och år 1900 tog man initiativ till att bjuda över den i moderlandet berömde August Palm till andra sidan Atlanten för att resa runt och tala i de svensk-amerikanska bygderna. Palm redogör för det hela i sin bok

Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika. Boken är en reseskildring där Palm fascinerat berättar

om bland annat den långa båtfärden över Atlanten, elektriska spårvagnar och ”skyskrapare” på hela 32 våningar i New York liksom storslagna naturupplevelser på Mellanvästerns slätter. I boken får vi också en inblick i den svensk-amerikanska arbetarrörelsen som vid denna tid främst utgörs av SLP-anhängarna i Skandinaviska Socialistiska Förbundet, även om vissa skiktningar nu börjat uppstå. Även om han var inbjuden av SLP så förhöll sig Palm neutral i falangstriderna. ”Jag beklagar

endast, att jag med sorg måste konstatera, att jag träffade flere bekanta här från Sverige, af vilka somliga stodo som medlemmar i S.L.P. och andra åter i S.D.P.62_{, samt att de på det hänsynslösaste}

sätt bekämpade hvarandra”63 _{Palm skriver uppskattande om de båda rivalerna Daniel De Leon och}

Eugene Debs vilka han träffade personligen under resan. Vi får också veta att det vid denna tid fanns en hel del olika svenska socialistklubbar på östkusten och i mellanvästern som organiserade möten med agitatorn. Om vi får tro Palm var dessa möten också ofta välbesökta med flera hundra deltagare.64

SSAF grundas

Skandinaviska Socialistiska Förbundet reorganiserades och bytte namn till Skandinaviska

Socialistiska Arbetareförbundet 1904. Antagligen hängde det ihop med de tidigare nämnda

61 Bengston, 55-56

62 SDP – Social Democratic Party - var Eugen Debs lilla socialdemokratiska parti som snart skulle gå samman med utbrytarna ur SLP och formera SP.

63 Palm 64 Palm