Slutsatser och resultatdiskussion

Jag har valt att i resultatavsnittet skriva en kommentar efter varje intervju, en slutsats utifrån vad barnen har sagt vid varje intervjutillfälle. Detta har jag gjort eftersom jag omedelbart, efter att ha bearbetat informationen som jag fått från varje barn, har reflekterat över vad de har sagt och därför kändes det naturligast att skriva ned det vartefter. Trots detta anser jag att det finns något mer att framhålla vad gäller leken och de lekande.

De slutsatser jag drar är att leken i skolan skiljer sig något åt från förskolebarnens lek, även om det i den åldersgruppen jag valde fortfarande handlar mycket om fantasilekar med ett övertag till mer regellekar. Barnens lekar består vidare främst av bollekar och att jaga varandra på skolgården. När barnen lekte syntes det, att de leker för att ha roligt och utan prestationskrav. Kraven på prestation i detta fall är kompisarnas och det gäller att spela efter vissa regler för att kunna vara med i leken.

Kamraterna har stor betydelse för barnen, och det finns tydliga tecken på vilka som har hög respektive låg status i klassen, vem som är ledare o s v.

Knutsdotter Olofsson (1992) skriver om att harmonin i leken måste tas tillvara på för att leken ska fortsätta samt utvecklas. För att denna ska bevaras beskriver författaren tre lekregler vilka är samförstånd; att barnen förstår att de leker samt vad de leker, ömsesidighet; att barnet oavsett ålder och styrka är på samma nivå, turtagande; att barnen ska veta att ibland är det du ibland jag som bestämmer.

I leken sker ett samspel, både verbalt och icke-verbalt, barnen signalerar med hela kroppen när något inte känns bra, det sker en ständig kommunikation där barnen tränar samförstånd, turtagande och ömsesidighet, det sociala och den empatiska förmågan.

Jonstoij (2000) menar att omgivningen är den plats där vi människor lär oss som bäst, där vi inhämtar vår kunskap samt förståelse. All utveckling sker i samspel med andra människor.

Whener-Godée (2000) skriver om hur det hela tiden pågår en kommunikation i barnens aktivitet. För pedagogen blir det att se läroprocesserna samt att kunna känna, lyssna och läsa av de signaler som aktiviteten ger uttryck för. Vidare kommunicerar barnen genom leken med sig själva och varandra, i musiken, bilderna och dramatiseringen. Överallt sker en kommunikation i den process barnen befinner sig i.

Utifrån det som Knutsdotter Olofsson (1992) skriver, upplevde jag att det fanns ett samförstånd mellan barnen, även om det var de tillfällen där de blev osams p.g.a. att de inte var överens om reglerna för leken. Däremot var barnen alltid utifrån det jag såg fullt medvetna om att de lekte. Vad sedan gäller ömsesidigheten och turtagandet bland barnen, är dessa några jag anser att de i leken hela tiden tränar på, likaså med samförståndet.

Jag anser även att barnen, i och med det som jag ovan nämnt, i leken tränar sin empatiska förmåga, att ta hänsyn till andra, lyssna på varandra och försöka förstå hur någon annan kan uppfatta saker och ting samt, och inte minst, där de tränar språket. Jag upplevde, i mina observationer, att barnen tog bl a hänsyn till varandra men att det även fanns tillfällen då jag såg motsatsen. Exempel på ett tillfälle var när en flicka inte blir inbjuden i någon lek, och barnen stängde henne ute, trots att de i intervjuerna ansåg att om någon är ensam ska man försöka få med den personen i leken.

Ronström (1983) skriver i sin artikel att det finns två olika sätt att tolka lek på, det första som han nämner är att man kan tolka vad leken säger om de lekande, det andra är att man kan tolka vad leken gör med de lekande. Utifrån det som författaren skriver och de resultat jag har fått utav min undersökning är att barnen är fullt engagerade och upptagna med den aktivitet som pågår, det sker ett samspel både verbalt men även i kroppsspråket. I de konflikter som uppstår lär barnen sig att vi är alla olika med olika åsikter och vi måste lyssna på varandra för att försöka hitta en lösning. I just de här konfliktsituationerna har det inte alltid gått att hitta en lösning och barnen har blivit osams. På en del av barnen syns det att de då behöver tid för sig själva och väljer att gå undan, när de sedan har lugnat sig har det gått lättare att prata om det inträffade.

Odelfors (1998) skriver om hur flickor oftast leker för sig och pojkar för sig. Många undersökningar visar att pojkar vanligtvis leker i större grupper, där en eller ett par har den ledande rollen. Medan flickorna oftast leker två och två eller i mindre grupper. Utifrån vad författaren skriver har jag uppmärksammat bland barnen att pojkarna och flickorna är mycket uppdelade var för sig, även om de leker tillsammans, t ex när de jagar varandra. I bollspelen däremot var majoriteten pojkar. Jag uppfattade under mina observationer att det var svårt att få grepp om vad de ibland lekte. Av flickorna fick jag ett intryck av en större mognad än hos pojkarna. Speciellt tre av flickorna tyckte om att stå och ”bara” prata med varandra, där ingen annan än de var direkt inbjudna. Men även om leken på skolgården skiljde sig åt, pojkar och flickor emellan, fann jag genom samtalen med barnen att svaren om hur de ser på lek och lekkamrater stämde överens med varandra. Därför anser jag att det finns likheter pojkar och flickor emellan, såsom barnens tankar kring lek och lekkamrater, och dess betydelse.

I klassen upplevde jag en skillnad i ställning bland barnen, och det var de som gick in för att bestämma mycket, de hade en typisk ledarroll i gruppen.

I pojkarnas lek syns det vidare att de kämpar om vem som ska ha den ledande rollen, och flickorna har ett mer jämlikt förhållande till varandra, även om det i några fall kunde synas att några hade en mer bestämmande roll.

Upp i åldern är leken av ännu mer betydelse för barnens utveckling av sig själva. Genom deras erfarenheter kan de skapa och upptäcka nya saker och därmed förändra sig själva men också världen. I leken får barnet grepp om verkligheten samt ge uttryck för sina upplevelser (Björkvold, 1991).

Säljö (2000) skriver om att barnen lär av varandra. Genom att diskutera och jämföra sina erfarenheter kommer de fram till en lösning. Säljös lärandetänkande kopplat till lek och dess konsekvenser för läraren, skulle vara att barnen får tillfällen till lek och lärande i så många olika sammanhang, miljöer, och situationer som möjligt. Viktiga förutsättningar för barns lek och lärande är att barnen får tid till lek, att de utmanas och lockas på olika sätt för att skapa engagemang hos barnen och väcker deras lust att lära. Jag anser att detta är något som gäller i både förskolan och skolan, och framförallt i skolan där barnen intar en annan roll, där kraven ställs högre både från vuxna och från kamraterna. För att barnen på bästa sätt ska ta in all kunskap menar jag att de behöver vara aktiva i sitt lärande, delaktiga i undervisningen och inte bara lyssna utan också göra och pröva sig fram för att en kunskapsutveckling ska ske.

Jag anser vidare att de behöver få veta att det är OK att göra fel och att man lär sig av sina misstag. Under observationerna, men även utifrån vad jag upplevt under min praktik hos barnen är att de tänker mycket på vad kompisen ska tänka och tycka om det de säger och gör. Detta var även en av anledningarna till att jag valde att intervjua barnen enskilt eftersom jag ville ha varje barns egna funderingar, och inte ett svar utifrån vad kompisen svarade.

Neuschütz (1983) beskriver att i leken tränar vi alla våra sinnen, vi lär känna kroppen och den fysiska omgivningen, tillfällen att utforska sig själva och andra. I de resultat jag fått från min undersökning fann jag att barnen värdesätter leken och lekkamraterna i skolan, men om jag gör en jämförelse med barnen i förskolan har det varit svårt att få grepp om hur barnen tänker och tycker, vad de leker. Jag menar att det inte är lika tydligt när barnen kommer upp i åren som i småbarnsåren. Anledningen till att jag upplever detta känner jag kan bero på brist på tid i undersökningen. Om jag hade haft mer tid med barnen under själva observationen, studerat dem under en längre tidsperiod hade mina resultat förmodligen blivit annorlunda. Utifrån detta anser jag att en vidare undersökning kring leken och barnens tankar är något som jag med stor entusiasm ser fram emot att i framtiden kunna komma få tillfälle att göra.

Min ambition var att försöka förstå samt få mer kunskap om barnen, om hur de tänker om lek och lekkamrater, om förutsättningar för lek med tanke på tid, samt tillgång till lekredskap, om hur kommunikationen och samspelet ser ut. Jag har genom min undersökning lärt mig mycket, fått en större förståelse kring hur barnen tänker, och blivit mer medveten om vikten av att leken tas tillvara på i skolan.

Jag har mycket att ta med mig från min studie, även om jag upplevde att det inte alltid var så lätt att förstå hur barn tänker i olika situationer. Utifrån detta ser jag fram emot att hela tiden lära mig nya saker, att följa barnen, och tillsammans med dem inhämta kunskap. Ute i verksamheten kommer jag att ta tillvara på leken som en kunskapskälla, och genom den väcka barnens lust och nyfikenhet, att använda leken som ett redskap för lärande. Jag menar att barnen lär sig genom att vara aktiva och delaktiga i undervisningen, att i klassrummet fånga barnens intresse genom t ex drama och bild. Vidare att ta tillvara på leken på skolgården, och ge barnen utrymme för lek, att använda mer än bara klassrummet som en inlärningssituation.