För att återknyta till mina frågeställningar kan jag således konstatera att det finns olika synsätt på barnboken inom Biblioteksbladet under den tidsperiod jag undersökt. De olika diskurserna är; Den pedagogiska diskursen vilken drivs av en önskan om att barnen ska lära sig någonting av böckerna, Den litterära diskursen där man vill att barnen ska ta del av böcker med litterära kvaliteter och Den psykologiska diskursen där stor hänsyn tas till barns egna åsikter kring litteraturen.
Jag kan också konstatera att det med de olika synsätten på barnboken följer olika syn på barnet. I Den pedagogiska och Den litterära diskursen ser man på barnet som någon i behov av hjälp och ledning till den goda litteraturen, medan det tas större hänsyn till barnets egna åsikter i Den psykologiska diskursen.
I fråga om förändring så kan innehållet i Den pedagogiska och Den psykologiska diskursen tydligt ses förändras i takt med samhällsförändringar runtomkring. Den litterära diskursen däremot, tycks vara mer tidlös.
Med mig in i arbetet hade jag en förförståelse om att människor ser olika på barnlitteratur och att synsätten, påverkade av samhället omkring, skulle visa sig förändras över tid. Diskurserna jag identifierade var på så vis ingen direkt överraskning. Något jag dock inte i lika hög grad reflekterat över tidigare var den i vissa fall avsevärt underordnade rollen som barnet får i och med den vuxnes ställningstagande till barnlitteraturen. Och jag förstår vad Fairclough menar när han skriver att människor inte alltid är medvetna om de bakomliggande ideologiska dimensionerna av den egna praktiken (1992, s. 90). Frågan är hur många av textförfattarna som starkt proklamerar för en viss sorts barnlitteratur i mitt material, utan att ta hänsyn till vad barnen själva vill läsa, inser att de samtidigt reproducerar ett högst ojämlikt maktförhållande mellan den vuxne och barnet i sina texter? Detta maktförhållande är i övrigt ett komplext ämne. Kan förhållandet verkligen vara totalt jämlikt? Bör det vara det? Själv finner jag det åtminstone vara väldigt positivt att utvecklingen tycks gå mot en mer jämlik maktrelation. Med detta sagt är det just en mer jämlik relation som syns. Även inom Den psykologiska diskursen, som är den diskurs där man tar en stor hänsyn till barnens egna behov av litteraturen, kan maktförhållandet ses vara ojämlikt. På så sätt fungerar alla diskurser som identifierats i mitt material ideologiskt.
I Elev, lintott eller bara barn? har författarna klarlagt diskurser om synen på barn inom biblioteksfältet. Likväl här kommer författarna fram till att deras diskurser reproducerar en syn på barn som underordnade, även om också de finner en diskurs som visar på ett mer jämlikt förhållande. En intressant slutsats författarna gör är att så länge begreppet barn står i motsats till att vara vuxen kommer aldrig diskursen om det jämlika barnet att ta över och vinna hegemoni (Aagesson & Nordström, 2008, s. 51). Ytterligare en tankvärd iakttagelse hos författarna är att det ojämlika maktförhållandet mellan barn och bibliotekarier inte är specifik för just den användargruppen, utan går att koppla till alla typer av användare (ibid., s. 52). Det får mig att fundera över hur diskurserna sett ut om jag riktat in mig på
vuxenlitteratur under samma tidsperiod.
I analys av den sociala praktiken fann jag att vad som sker i samhället, i tiden runt texternas uppkomst, speglas i Biblioteksbladet. Samtidigt är det viktigt att påpeka att diskurserna ska ses som både konstituerande och konstituerad av verkligheten. De är inte bara en summa av hur omvärlden ser ut, utan är även medskapare till sin egen tids, och kulturs syn på barnet
(och litteratur för denne). Ytterligare bekräftelse på att diskurserna i facktidningen går att sätta i förbindelse med den omgivande verkligheten blir väl synlig då jag jämför mitt resultat med andra undersökningar.
Synsätten i Biblioteksbladet är på intet sätt avvikande utan tycks vara centrala i diskussioner kring barnboken. Liknande synsätt går exempelvis att återfinna i Maria Nikolajevas schema, vilken presenterats i litteraturgenomgången, där fyra fält ställts upp som illustrerar olika sätt att nalkas barnlitteraturen. Dessa, menar Nikolajeva, ger en överblick av de spänningsfält som finns inom barnlitteraturforskningen (2004, s. 25). Men det är inte bara hos forskare av
barnlitteratur som sätten att närma sig barnlitteratur känns igen.
I Skönlitteratur för slukaråldern – Ur ett vuxenperspektiv från 2004 har Liselotte Eriksson kopplat samman utsagor från lärare, bibliotekarier och barn med Nikolajevas fyra fälten. I resultatet finner man att utsagorna är spridda över alla fält, dock med klart övervägande i fält 2, följt av fält 4. Utsagor i dessa båda fält tyder på att man tar en större hänsyn till barnens läsupplevelse i kontrast till att enbart gå efter vuxenkriterier i sin syn på barnböcker. På samma sätt är det övervägande Den psykologiska diskursen, som betonar vikten av barnens behov, som syns tydligast i den senare delen av min undersökta tidsperiod. Även i Karin Nilssons analys av lektörsomdömen skrivna mellan 1986-2006 visar det sig att en förändring skett mot att större hänsyn tas till vad barnen själva får ut av litteraturen. Lektörerna går nu från att betona böckers uppfostrande roll till att betona vikten av nöjesläsning (Nilsson, 2008, s. 40).
Utöver att jag sett en förändring ske i sättet att nalkas barnlitteratur, där större hänsyn tas till barnets åsikter, ser man inte heller längre barnet som en homogen grupp utan som enskilda individer. Även denna tanke går att utläsa i såväl Aagesson och Nordströms diskurs om det jämlika barnet som i Christina Erikssons och Lotta Janzons undersökning av vilka signaler som barnbiblioteken fått under 1900-talet (2003).
I övrig reflektion över mitt material kan jag dra slutsatsen att diskussionerna kring barnböcker var större under den undersökta tidsperiodens första hälft. Förklaringen till detta tror jag inte beror på ett mindre intresse för litteraturen på senare tid, utan visar eventuellt på att de
företeelser som det tidigare varit strid om vunnit hegemoni. I texterna från 1990–2000-tal som talar om vikten av att böckerna bör spegla mångkultur och jämställdhet finner jag exempelvis inga motargument. Detta kan bero på att det inte finns något att strida om utan att det är en allmän accepterad sanning. En självklarhet i biblioteksvärlden, eller om intet annat, inom
Biblioteksbladet.
5.1. Teori- och metoddiskussion
I denna uppsats har Faircloughs kritiska diskursanalys använts som metod och teori. En metod som jag anser med fördel har kunnat tillämpas på mitt syfte att identifiera olika synsätt på barnböcker i Biblioteksbladet. Metoden har bidragit till att jag kunnat gå bakom synsätten och få en bild av hur de med språkets hjälp har byggts upp samt hur det går att relatera synsätten till den omgivande historien.
Ytterligare en stor fördel jag ser med Faircloughs kritiska diskursanalys är att den väcker en större medvetenhet om vikten av att kritiskt granska texter. I analysen kan man se hur textförfattarna på olika sätt, genom exempelvis ordval, övertygar läsaren om sina ståndpunkter och hur en ideologi som upprätthåller ett ojämlikt maktförhållande mellan den vuxne och barnet förs fram. Då den
omgivande sociala praktiken är av vikt inom Faircloughs kritiska diskursanalys har min
undersökning även visat att textförfattarna är påverkade av sin tid. Att vara medveten om dessa aspekter anser jag är viktigt i reflekterandet över sin egen ståndpunkt till litteraturen, och är förhoppningsvis något läsaren till föreliggande uppsats tar med sig.
5.2. Förslag till vidare forskning
De tre diskurserna som framträtt i mitt material visar sig parallellt under den valda
tidsperioden och är tydligt påverkade av den historiska kontexten. Med detta i tanke hade det varit intressant att se hur synsätt på barnböcker ser ut i de tidigare årgångarna av
Biblioteksbladet. Kan samma diskurser ses där? Och kring vilka frågor rör sig diskursernas
innehåll? Ett annat förslag till vidare forskning är att närmare se på vilka textförfattarna bakom artiklarna är. Är det återkommande samma människor som ”tillåts” uttala sig i
Biblioteksbladet? Vad har de för bakgrund och vad kan dessa faktorer ha för påverkan på