Jag har i min uppsats försökt att illustrera hur livförsäkringsbranschens utveckling sett ut, från det att den typen av försäkringar sågs som något fult, till att bli en populär och självklar del av den svenska försäkringsmarknaden, och allt detta på bara ett halvt sekel.
Min intention har varit att låta läsaren få ta del av de interna diskussioner som fördes livbolagen emellan, och genom att göra detta kunna se hur de gemensamt arbetat fram villkor och beslut. Det har varit intressant att titta på vilka ämnen som toppade prioriteringslistan på mötena och att se vilka debatter som fick medlemmarna att engagera sig lite extra.
Som framgår av undersökningen kan man klart utläsa vissa tendenser på direktörsföreningens möten. Då tänker jag särskilt på det flitiga debatterandet gällande returprovisionen. Detta var ett evigt problem som man ansåg undergrävde livförsäkringsbranschens ställning och legitimitet på den svenska försäkringsmarknaden.
Det gemensamma engagemanget att snarast möjligt stävja denna form av ”sabotage” kom gång efter annan upp på dagordningen. Detta till trots fann bolagen det svårt att komma fram till något slutgiltigt besked i frågan då förslagen på lösning på vissa punkter gick isär.
Den illojala konkurrensen var också ett väldebatterat ämne. Alla bolag ansåg att det var att betrakta som föraktligt att ”stjäla” kunder ifrån varandra, samt att undanhålla information som alla berörda parter borde få ta del utav. För att verkligen genomföra den här
”öppenheten” sinsemellan, undertecknade livbolagen ett fördrag där de kom överens om att illojal konkurrens inte hörde hemma på den svenska livförsäkringsmarknaden.
Att bolagen samarbetade med varandra var ingen hemlighet, och det har heller aldrig varit menat att ske i lönndom. Idag skulle man som försäkringstagare reagera kraftigt om plötsligt alla bolag på marknaden började träffas ett par gånger om året och diskutera angelägenheter såsom premieberäkningar och annat som rörde mig som kund. Vid den här tiden var situationen en helt annan. Istället för att betraktas som något negativt, innebar samarbetet att branschen växte sig starkare och att mindre seriösa bolag förr eller senare sållades bort. Det låg i alla direktörsföreningens hörande bolags intresse att arbeta mot en konformitet inom branschen. I och med att staten var frånvarande på den svenska försäkringsmarknaden var aktörerna, i det här fallet de enskilda bolagen, tvungna att tillsammans arbeta fram riktlinjer och modeller för hur ett livförsäkringsbolag skulle fungera, och vilka åtaganden och skyldigheter som ålåg respektive bolag. Då man agerade
på det här viset skapades strukturer och stabilitet på marknaden, och genom att ha någorlunda fasta ramar fick bolagen utrymme och möjlighet att växa inom andra områden.
I längden ledde detta till att den enskilde försäkringstagaren fick stabila villkor i princip oavsett vilket bolag han valde, och på så vis medförde inte valet av försäkringsbolag ett risktagande i samma utsträckning som det tidigare gjort. Nu innebar det istället trygghet, vilket ju faktiskt är något av syftet med att teckna en försäkring.
Jag finner det rätt mödosamt att avgöra huruvida livbolagens samröre ska betraktas som kartellverksamhet eller inte, men jag har efter överväganden valt att gå enligt den linje som menar att det inte rörde sig om detta, utan snarare en djupare form av samarbete. Då jag sätter min undersökning i kontrast till de i punkt 1.4 redogjorda kriterierna för vad som kännetecknar en kartell, menar jag att inte tillräckligt många ”krav” uppfylls för att jag ska kunna dra slutsatser av det slaget. Vad som talar emot att det skulle handla om en kartellbildning är t ex att rörelsen inte är tidsbegränsad genom något avtal. Det har snarare handlat om någon form av ”tills vidare”-form, vilket alltså faller utanför ramen. Angående frågan om skriftliga avtal rörande villkor och bestämmelser är jag kluven till hur jag ska kategorisera direktörsföreningen. En del bestämmelser har aldrig formellt dokumenterats, utan har mer varit sådana som man på mötena accepterat och sedan följt. När det gäller de större besluten har skriftliga avtal varit det sätt man använt sig av, men dessa har inte behövt innefatta alla medlemmar inom direktörsföreningen, utan vissa bolag har ibland valt att ställa sig utanför en överenskommelse.
Det är dock svårt att avgöra om livförsäkringsbranschen var kartelliserad eller inte, eftersom vissa kriterier efterlevdes till hundra procent; exempelvis det som menar att en kartell bildas för att stabilisera marknaden. Detta har varit ett genomgående tema i hela uppsatsen och jag kan därför inte nonchalera detta så viktiga argumentet. Ej heller kan jag åsidosätta det faktum att en kartell strävar efter att etablera liknande produktionsvillkor och –kostnader, något som bolagen i direktörsföreningen faktiskt också gör. Man syftade till att kontrollera marknaden, men å andra sidan anser jag inte att man gjorde detta endast för att gynna medlemmarna i den eventuella kartellen, vilket brukar ses som den grundläggande tanken i själva bildandet av en kartell. I det här fallet menar jag snarare att samarbetet syftade till att gynna både medlemmarna (givetvis) och försäkringstagaren. Det har alltså inte varit fråga om att från bolagens sida försöka suga ut kapital från kunden, utan det har istället handlat om en ömsesidig aktion, initierad av bolagen, och en win/win situation för båda parter.
Den institutionella teorin handlar som tidigare nämnts om interaktionen mellan aktören och spelreglerna på marknaden. I det här fallen rör det sig alltså om en samverkan mellan bolagen och försäkringsbranschen i stort, och statens regelverk -eller bristen på detsamma.
Försäkringsmarknaden saknade, vilket tidigare framgått, mer eller mindre formella institutionella ramar att agera inom under 1800-talet. Med formella ramar menas alltså stiftade lagar och stadgar från centralt håll. Det var som bekant inte förrän 1904 som den senare försäkringsrörelselagen började tillämpas på försäkringsmarknaden, och blev grunden för branschens spelregler. Tidigare fanns en försäkringsrörelselag från 1886, vilken här faller inom begreppet formell institution, men den hade inte samma detaljeringsgrad och styrande inverkan som lagen från 1903.
Den andra formen av institution är de informella. Jag tror att det är oundvikligt att inte använda sig av informella institutioner, oavsett vad man företar sig, och kanske särskilt då det rörde sig om försäkringsverksamhet. Eftersom dessa handlar om de ”oskrivna” lagarna som finns i ett samhälle och alla normer och värderingar som förekommer, går det så att säga inte att undkomma dessa även om man hade intentionen att göra så. Alla beslut som fattades och betänkanden som gjordes på direktörsföreningens möten anser jag faller under kategorin informella institutioner. Även om de både var nedtecknade och undertecknade, var de ändå inte en del av de allmänna bestämmelserna i landet utan en liten del i en avskild kontext, och besluten grundades på normer och traditioner inom branschen –inte på hur rikets formella regelverk var utformat. Beslutet om att förbjuda returprovision t ex, handlade mycket om värderingar hos bolagen, det är fel att för egen vinning och på bekostnad av bolaget i fråga uppmuntra till att köpa en försäkring av just honom. Man ska dock inte underskatta den ekonomiska aspekten som naturligtvis också bidrog till att bolagen önskade ett förbud mot returprovisionen. Det var i längden mycket olönsamt för bolagen om agenterna gav returprovision till kunderna, samtidigt som det också förekom att vissa kunder tecknade försäkringar de senare inte kunde betala för.
Även vid direktörsföreningens dom mot illojal konkurrens, spelade de informella institutionerna en stor roll. Det handlade om att livförsäkringsbranschen hade en tradition av att gemensamt slå sig fram på marknaden och detta var något man valde att värna om.
Inom den institutionella teorin finns vad som brukar benämnas path-dependency. Denna innebär att det är lätt för en aktör, i det här fallet ett bolag, att falla tillbaka i invanda mönster, och grunda nya beslut på detta. Om ett tidigare beslut varit fördelaktigt, är det
troligt att man väljer att göra samma sak om igen, något som också bekräftas av mina tidigare funderingar kring traditionernas roll hos de informella institutionerna.
Utöver vad som nämnts ovan, hör även transaktionskostnader till den institutionella teorin.
Med detta menar man att all form av kontroll inom ett företag eller annan typ av rörelse kostar pengar. Transaktionskostnaderna kan således minskas ju närmre man står den part man vill samarbeta med. Har man t ex länge haft kontakt och utbyte med någon annan så har detta förmodligen genererat ett ömsesidigt förtroende dem emellan. I början var transaktionskostnaderna höga, pga att parterna var tvungna att samla information om varandra, och söka läsa av motpartens intentioner. Efter en tids utbyte av varor eller tjänster sjunker kostnaderna, då ett kontinuerligt samröre tenderar att leda till att ett förtroende för varandra byggs upp. På detta vis kan man alltså koppla transaktionskostnaderna till path-dependance. Man väljer att interagera med tidigare redan nyttjade kontakter.
Beträffande ämnet för uppsatsen innebär detta att livförsäkringsbolagen genom att direktörsföreningen kontinuerligt möts för att utarbeta nya riktlinjer att driva verksamheten. Man använde sig av path-dependance för att hålla transaktionskostnaderna nere. Vad som anses som riskfyllt inom den institutionella teorin är det faktum att ju mer kunskap och uppgifter man har om varandra, desto hårdare kan fallet bli om en aktör drar sig ur samarbetet. Denna har ju då information som kan vändas emot bolag nummer ett, och på så vis skada dennes anseende och rörelse. Oavsett hur mycket man vill lita på varandra inom ett samarbete, eller en kartell om man så vill, kommer detta förtroende aldrig att bli etthundra procent, eftersom det är alltför riskfyllt att utelämna sig totalt.
Risken för att bli stående med skägget i brevlådan är för stor för att detta skulle vara en praktisk möjlighet, även om det i teorin är en vacker tanke med samarbete utan gränser.
9. KÄLLFÖRTECKNING