Livförsäkring och karteller: kartelliseringstendenser i svensk livförsäkring i början av 1900-talet.

U

U

Ekonomisk-historiska institutionen D-uppsats

Ht – 2006

Livförsäkring och karteller

Kartelliseringstendenser i svensk livförsäkring i början av 1900-talet

Författare: Annica Elffors

Handledare: Mats Larsson

Examinator: Mauritz Nyström

Datum för ventilering: 2007-02-27

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning 3

1.1 Syfte 3

1.2 Historisk bakgrund 4

1.3 Utvecklingen av försäkringsbranschen 6

1.4 Begreppsdefinition 9

2. Forskningsläge och teoretisk utgångspunkt 12

2.1 Frågeställning 15

2.2 Källor och metod 16

2.3 Källkritik 17

2.4 Avgränsningar 17

3. Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening och dess medlemmar 18

4. Returprovisionen – vilket ofog! 22

5. Svenska Lifförsäkringsbolags Öfverläkareförening och Direktörsföreningen 29

6. Illojal konkurrens och andra ärenden 31

7. Slutsatser och teoretisk anknytning 34

8. Källförteckning 38

Bilaga I 39

1. INLEDNING

Karteller inom svenskt näringsliv har inte alltid varit så tabu som det är idag. Tvärtom har de snarare mer eller mindre varit en självklarhet inom vissa industrigrenar, ända fram till det sena 1900-talet. Att samarbeta tillsammans med andra företag i samma bransch gynnade inte bara producenten, utan inte sällan också konsumenten som på så vis i vissa fall kunde skonas från att drabbas av ockerpriser. Men även det motsatta kunde ske, dvs att en tjänst eller vara steg i pris då företagen tillsammans hade förhandlat fram en gemensam prisnivå att lägga sig på.

Försäkringsbranschen har gått från att ha varit en relativt liten del av den svenska ekonomin, till att idag vara en av de viktigaste. Detta har delvis kunnat ske genom att företagen samarbetat och på så vis tillsammans lyckats stabilisera en annars ostadig marknad. Det allra första officiella samarbetet skedde så långt tillbaka som 1866, och stod mellan försäkringsaktiebolaget Skandia och livförsäkringsbolaget Svea. Initiativet togs eftersom parterna ville täcka alla försäkringsbehov i landet och på så vis utestänga andra aktörer.

Samarbetet utökades, utvecklades och organiserades, och i början av 1900-talet, vilken är tidpunkten för föreliggande uppsats, fanns ett öppet samarbete mellan livförsäkringsbolagen i Sverige.

Mitt motiv till att studera just försäkringsmarknaden baseras delvis på att grunden till många av de föreningar inom branschen som finns idag, lades redan vid det sena 1800-talet och 1900-talets början. Uppsatsen ämnar spegla livförsäkringsmarknadens begynnelse i Sverige, och visa på betydelsen av just denna. Svenska Försäkringsföreningen (SFF) är ett exempel på en förening som fortfarande är verksam, trots att den bildats så tidigt som 1875. I sin årsbok från 1990 beskrev man föreningens syfte som så, ”att verka för en sund och ändamålsenlig utveckling av försäkringsväsendet i vårt land”.

1.1 Syfte

Att studera hur försäkringsmarknaden såg ut i början på förra seklet är intressant ur många aspekter. Branschen fick ett rejält uppsving under den sena hälften av 1800-talet, och påverkade folk i allt högre grad. Livförsäkringar, som från början ansågs som något fult, blev så småningom ett fenomen som de flesta människor kunde relatera till.

1 Boksjö, Lönnborg-Andersson (1994), s. 139f

2 Svenska Försäkringsföreningens årsbok 1990, s. 242

De olika bolagen samarbetade öppet, i syfte att driva sina frågor och skapa ett reglerverk, utan statlig intervention. Men opinionen svängde i den här frågan då bolagen insett att branschens anseende var i fara, i och med den allt för oreglerade marknaden. Istället för att motarbeta statlig insyn, valde man att i viss mån välkomna den. Bolagen var fortfarande måna om sin självständighet, men insåg att utan statens hjälp skulle livförsäkringsmarknaden snart mättas och folk skulle förlora sin tilltro till bolagen, då det inte finns något centralt regelverk eller kontroll. För att stävja utvecklingen och den outtömmande nyetableringen av livförsäkringsbolag, utvecklades samarbetet mellan de redan existerande bolagen då Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening bildas. Jag ämnar därför i föreliggande uppsats undersöka livbolagens samarbete lite närmre, i synnerhet åren 1906-1912.

Syftet med uppsatsen blir alltså att analysera utvecklingen av den organiserade försäkringsmarknaden i Sverige, med fokus lagd på livförsäkringar, samt att undersöka hur samspelet och relationen mellan bolagen inom direktörsföreningen såg ut. Analysen sker mot bakgrund av den institutionella teorin och forskning om samarbete och kartellbildning.

Undersökningen kommer huvudsakligen att avgränsas till Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening.

1.2 Historisk bakgrund

Konkurrens har inte alltid varit en naturlig del inom svenskt näringsliv. Under det snäva ekonomiska svängrum som medeltiden erbjöd, fanns inte något utrymme för ”bolag” att konkurrera med varandra. Ej heller under merkantilismen förekom konkurrens i någon större utsträckning, detta trots att man från början medvetet försökte främja dynamiken inom näringslivet som ett sätt att distansera sig från den statiska och reglerade medeltiden.

Men även den merkantilistiska industrin föll in i en liknande fas, med diverse statliga regleringar och kontrollmoment som motarbetade fri konkurrens. Så istället för att fjärma sig från det medeltida systemet, lyckades man under merkantilismen istället bibehålla många institutioner som grundats under medeltiden.

När de nya idéerna om ekonomisk liberalism fick sitt genombrott mot slutet av 1700-talet, påbörjades en samhällsomvandling som syftade till att ge näringsidkarna fria tyglar och där Adam Smith’s ”osynliga hand”

skulle styra de ekonomiska aspekterna av samhället. Den fria konkurrensen blev nu en drivkraft för näringslivet. Samtidigt utvecklades skråväsendet och nådde sin kulmen.

3 Brems m fl (1951), s. 99

4 Brems m fl (1951), s. 101ff

Skråna var början till den svenska kartellverksamheten. För hantverkarna var det obligatoriskt att tillhöra ett visst skrå, och med alla sakkunniga på samma plats var det enkelt att besluta om gemensamma tariffer och tjänster.

I och med 1864 års näringsfrihetsförordning fick Sverige full näringsfrihet. Det blev nu valfritt huruvida man som hantverkare ville tillhöra en intresseförening eller inte. Vid det här laget hade skråväsendet redan upphört, och sammanslutningar hade blivit frivilliga.

Inom försäkringsväsendet har olika former av samarbeten och överenskommelser funnits ända sedan 1800-talet. Eftersom branschen inte var statligt reglerad, tjänade de olika aktörerna på att tillsammans utarbeta villkor som kunde stabilisera den rörliga marknaden.

Det finns många anledningar för företag att samarbeta med varandra, men om det till exempel är så att ett visst företag redan besitter ett sk naturligt monopol, dvs om det t ex är geografiskt sett avskiljt ifrån andra inom samma bransch, så finns det ingen anledning till samarbete. Detta företag har således redan en kundkrets som oavsett om de vill eller inte, är bundna till dem.

Försäkringsbranschen i Sverigen utvecklades efter tyskt mönster, där kartellverksamhet varit en stor och genomsyrande del av samhällsekonomin. Eftersom merkantilismen varit starkt rotad i Tyskland, hämmade detta de mer liberala tankebanorna som växt fram i till exempel USA. Genom att Tyskland dessutom var så splittrat, ökade möjligheterna till och argumenten för samarbete och kartellbildning. Under tider av instabil ekonomi tenderade detta att ske mer frekvent, och tvärtom under goda tider upphörde många befintliga karteller att existera.

Sverige hade från 1870-talet och ända fram till andra världskriget stått under starkt tyskt inflytande på många plan i samhället och hade därmed blivit inspirerade av deras ekonomiska politik. Detta förklarar varför den svenska kartellhistorien i mycket högre grad liknade den tyska istället för till exempel den amerikanska, där karteller inte alls var accepterat, utan där liberalismen och individualismen var långt mycket mer utbredd. Det hade till och med gått så pass långt i USA att man utformat lagar som skulle motverka denna form av sammanslutningar, exempelvis Shermanlagen. I lagen står bl a att läsa att ”varje kontrakt, sammanslutning, i trustens eller någon annan form, eller konspiration för att ålägga handeln eller varuutbytet några inskränkningar… förklaras

5 Brems m fl (1951), s. 136f

6 Larsson m fl (2005), s.180

7 Ljunggren (1912), s. 20

härmed som olagligt”

Liknande regler fanns inte i Sverige, då det tyska inflytandet på svensk ekonomi var starkt och varade fram till andra världskrigets slut. I och med Tysklands totala sammanbrott började dock Sverige mer och mer att anpassa sig efter andra gällande normer på det ekonomiska planet, och alltmer likna den amerikanska modellen.

1.3 Utvecklingen av försäkringsbranschen

Försäkringsbranschen har en lång historia i Sverige. På 1700-talet började man på allvar införa brandförsäkringar i socknarna, med en obligatorisk årlig avgift som skulle finansiera uppbyggnad och ersättning efter bränder.

Det fanns en bestämmelse om ”brandstod” från 1734 som innebar att alla hemmansägare inom en härad skulle ersätta den som drabbats av brandskada. Tanken var god, men oftast var den här formen av hjälp allt för dålig för att göra någon egentlig nytta för den drabbade.

En annan vanlig typ av ”försäkring” vid den här tiden var de sk Änke- och Pupillkassorna.

Dessa hade till uppgift att ta hand om pension och efterlevandeskydd till änkor och barn.

Livförsäkringar däremot sågs, långt in på 1800-talet, på med viss avsmak, då man motsatte sig tanken i att spekulera i människors kommande död.

Under industrialismen kom dock nya influenser in i landet, och utländska livförsäkringsbolag med dem. Till slut hade de utländska bolagen lyckats etablera en marknad i Sverige. Här såg man det som ett hot att svenskt kapital försvann ut ur landet, och delvis för att förhindra detta började även svenska intressenter att bilda livförsäkringsbolag, där Skandia var pionjären; ett kombinerat brand- och livförsäkringsaktiebolag bildat 1855.

En aktiebolagslag från 1848 hade satt upp stadgar för hur aktiebolag fick drivas, och både Skandia och Svea, som grundats 1866, lydde under denna lag. Kungl Maj:t hade enligt lagen rätt att pröva aktiebolagens lagenlighet, samt besluta om att till exempel tillsätta en särskild tillsyn av verksamheten, ifall detta skulle kännas aktuellt.

Detta skilde aktiebolagen från de ömsesidiga livförsäkringsbolagen vilka växte upp som svampar i jorden mot slutet av 1800-talet, och som i princip inte vilade mot

8 Brems m fl (1951). s. 113

9 Dillard (1987), s. 349

10 Brems m fl (1951), s. 133

11 Svensk Försäkrings Framtid (2000), s. 142

12 Bergander (1967), s. 15

13 Jaensson (1997), s. 75

14 Jaensson (1997), s. 75

någon form av laglig reglering.

Att nya livförsäkringsbolag bildades på detta vis, utan någon som helst restriktion, sågs som ett problem av de redan etablerade bolagen. Dessa önskade därför någon form av statlig intervention, dels för att ”tygla” marknaden och dels för att inte branschens anseende skulle sjunka, något man befarade skulle hända om den var helt oreglerad. Som ett led i detta började försäkringsaktiebolagen alltmer att opponera sig mot de nya ömsesidiga bolagen som etablerades. Om de nya bolagen så småningom visade sig vara stabila och kunde infria sina löften, så svängde oftast de äldre bolagens inställning och accepterade de nya bolagen. Boksjö & Lönnborg-Andersson kallar detta för

”stair effect” och menar att så fort ett bolag gör något som för utvecklingen framåt så är de övriga inte sena att haka på.

En försäkringsrörelselagstiftning antogs år 1886, som syftade till att ge staten mer insyn på marknaden, men i praktiken tillförde inte denna mycket av värde för livförsäkringsbolagen. Det som förändrades var dock att en särskild försäkringsinspektör tillsattes som hade i uppgift att kontrollera att bolagen använde sig av korrekta matematiska grunder för rörelsen, dvs dödlighetstabeller o dyl.

Så småningom tenderade försäkringsaktiebolagen att mer och mer efterlikna de ömsesidiga bolagen. De var fortfarande aktiebolag i sin grundform, men lät likt de ömsesidiga bolagen kunderna dela på det eventuella överskottet. De ömsesidiga bolagens tillväxt vid tiden före första världskriget var snabbare och än aktiebolagen, vilket också gjorde att klyftan mellan de två minskade ytterligare.

Det första ömsesidiga livförsäkringsbolaget som grundades var Balder, år 1887. I och med de ömsesidiga bolagen lyckades försäkringsbranschen att nå ut till de mindre välbärgade i samhället. Men det fanns fortfarande inte någon försäkringsform som var direkt anpassad efter arbetarna, då dessa i regel inte hade medel nog att betala de hel- och halvårspremier som försäkringsbolagen erbjöd. Inte förrän i början på 1900-talet blev det ändring på detta.

Den typ av försäkring som skulle locka arbetarklassen kom att kallas folkförsäkringar, och det första folkförsäkringsbolaget var Trygg, som grundades 1899.

Med denna försäkringsform kunde man som kund betala sin försäkringspremie veckovis, vilket gjorde att den stora allmänheten nu hade möjlighet att teckna en livförsäkring.

15 Svensk Försäkrings Framtid (2000), s. 143

16 Larsson m fl (2005), s. 20

17 Boksjö & Lönnborg-Andersson (1994), s. 142

18 Svensk Försäkrings Framtid (2000), s. 143

19 Larsson (1991), s. 33

20 Framtiden livförsäkringsaktiebolag (1972), s. 15

21 Boksjö & Lönnborg-Andersson (1994), s. 142

Som nämnt tidigare efterfrågade bolag någon form av statliga stadgar och regleringar för försäkringsmarknaden. Man var rädd för överetablering och försämrad ekonomisk utveckling, och ansåg att om staten gick in och till viss del kontrollerade verksamheten så skulle man komma runt det här problemet, och livförsäkringsmarknaden skulle bibehålla det goda anseende man byggt upp bland kunderna.

År 1903 stiftades så en försäkringsrörelselag till slut, vilken hade som grund att öka det statliga inflytandet på marknaden. En försäkringsinspektion tillsattes som fick i uppgift att ”övervaka försäkringsrörelselagens efterlevnad och tillse att inte avvikelser skedde från bolagsordningen eller från övriga för bolagets verksamhet stadfästa grunder”

. Inspektionen hade dessutom som sin uppgift att när de så önskade kunna kräva bolagen på räkenskaper och diverse andra handlingar.

1904 blev Försäkringsinspektionen en egen myndighet med som sin primära uppgift att skydda försäkringstagarnas kapital. Man gjorde det svårare för nya bolag att etableras just med den bakgrunden att man ville skydda kunderna från kapitalsvaga bolag som skulle kunna äventyra kundernas ekonomi.

Livförsäkringsbolaget måste vidare kunna visa upp beräkningar på hur de har räknat premierna och premiereserven, samt ”grunderna för beräkning och fördelning av vinstmedel”. Detta gjordes för att skydda försäkringstagaren från att råka illa ut om dess bolag inte klarade av sina ekonomiska åtaganden.

En annan bestämmelse från den nya försäkringsrörelselagen, var att ett försäkringsbolag inte fick bedriva annan verksamhet än just att förmedla försäkringar, och alltså inte agera bank vilket vissa ibland tenderade att göra. Försäkringsbolaget måste ha minst fem grundare, alla svenska medborgare. De utländska aktörerna på den svenska försäkringsmarknaden lydde under en annan lag.

Det bestämdes också att de enda former som försäkringsverksamhet fick bedrivas under var i aktiebolagsform eller som ömsesidiga bolag. Innan ett bolag startas måste man dessutom ha ett godkännande från Kungl. Maj:t, som grundade sitt beslut på uppgifter från Försäkringsinspektionen.

Alla bolag tvingades också avsätta pengar till en sk säkerhetsfond som skulle fungera som en buffert om det skulle ske oplanerade förluster o dyl, och då årsvinsten och reservfonden inte räckte till.

Dessa pengar var i viss mån öronmärkta för just detta ändamål, och ville sedan bolaget

22 Larsson (1991), s. 16

23 Svensk Försäkrings Framtid (2000), s. 144

24 Svensk Försäkrings Framtid (2000), s. 144

25 Jaensson (1997), s. 76

26 Larsson (1991), s. 18

27 Larsson (1991), s. 17

28 Bergander (1967), s. 117f

använda dem till annan verksamhet var de tvungna att få Försäkringsinspektionens medgivande till detta.

Lagen sa också att försäkringsinspektionen måste godkänna alla fall av överlåtelse av livförsäkringar bolagen emellan, och således måste de även ge sitt godkännande vid fusioner av bolag. Däremot står inte att finna någon restriktion mot samarbete inom branschen, vilket alltså bolagen utnyttjade i och med direktörsföreningens bildande.

1.4 Begreppsdefinition

Det grundläggande syftet med att upprätta en kartell är att få kontroll över marknaden och på så vis gynna medlemmarna i kartellen. CH Hermansson menar att kartellerna är

”monopolistiska, konkurrensbegränsade sammanslutningar av företag, vilka överenskommit om en gemensam politik i vissa avseenden”. Avtalen ingås skriftligen, där villkor och andra bestämmelser slås fast.

Det vanligaste livsspannet för en kartell är fem till sex år, men naturligtvis är detta helt avhängigt av dels hur marknaden ser ut, med tillgång och efterfrågan, och dels även storleken på kartellen.

Alla parter i kartellen har möjlighet att bryta avtalet, och med det sagt är det lätt att dra slutsatsen att ju fler aktörer desto större risk för att någon väljer att lämna överenskommelsen.

Å andra sidan, hävdar Ljunggren, är en kartell svår att få till stånd om aktörerna är många, men deras företag små. I denna situation är det ofta så att företagarna är väldigt måna om sin lilla marknad och den individuella frihet som de faktiskt besitter, och därmed ovilliga att binda upp sig i avtal med andra i samma bransch. Vidare är det en förutsättning för kartellens existens, att de inblandade företagen arbetar under liknande produktionsvillkor, och har någorlunda lika produktionskostnader. Skulle de inte ha det, utan en part skulle ha arbetat fram ett system genom vilket de sparar in på produktionskostnaden, är det högst otroligt att denne skulle vilja ingå avtal med konkurrenter och avslöja sina företagshemligheter. Företaget i fråga har således ingen anledning att samarbeta med andra, eftersom de redan ligger steget före.

29 Larsson (1991), s. 21

30 Larsson (1991), s. 23

31 Hermansson (1971), s. 32

32 Levenstein & Suslow (2006), s. 80

33 Ljunggren (1912), s. 42

34 Ljunggren (1912), s. 19

För att återkomma till stabiliteten på marknaden som en av de viktigaste orsakerna till kartellbildning, bör således tilläggas att detta var speciellt viktigt för försäkringsbolag, eftersom deras ansvarsområden och löften till kunden medförde mycket stora risker för bolaget i sig. Genom att ingå kartellavtal tryggades försäkringsbolagen, och de växte sig på så vis stabilare vilket var en säkerhet för kunden.

Boksjö och Lönnborg-Andersson redogör för några olika mål företagen syftade till att uppnå i och med bildandet av en kartell; ”the geographical division of markets, the division of markets by product, the standardisation of premiums and conditions, the standardisation of terms samt the standardisation of acquisition activity”

dvs man syftade till att standardisera, bland annat premier, försäkringsvillkor och anskaffningsrörelse, plus att man hade intentionen att rent geografiskt dela upp marknaden emellan sig, vilket ”tvingade” potentiella kunder att nyttja det bolaget som råkade ligga just i deras närområde.

Ungefär en fjärdedel av den svenska försäkringsbranschens karteller efter andra världskriget rörde frågor som i regel inte påverkade premierna, utan helt enkelt handlade om definitioner av risker och bestämmelser om gemensamma värderingar för de inblandade bolagen. Den vanligaste bakomliggande orsaken till kartellbildning mellan försäkringsbolag, var dock att stabilisera premierna inom ett visst område, något som oftast också i slutändan påverkade försäkringsvillkoren. Genom att tillsammans arbeta fram gemensamma prissättningar och villkor blev försäkringsmarknaden en allt stabilare institution, vilket resulterade i bättre ekonomiska förutsättningar och en bransch som blev mer och mer pålitlig och fick allt större förtroende.

När man talar om ekonomiska samarbeten mellan olika bolag, är det viktigt att man noga skiljer på begreppen som diskuteras. En kartell och en trust får till exempel inte sammankopplas som en och samma företeelse. En trust är en total sammanslagning av x antal parter, där företag går ihop till en ny enhet. Här förlorar det enskilda bolaget all sin tidigare självständighet. En trust kan inte ensidigt upplösas vare sig genom avtalsbrott eller uppsägning, utan bara genom konkurs eller vid likvidation. Konkurrensen är helt upphävd och endast ett enhetligt produktionspris existerar. Den skiljer sig alltså härigenom från kartellen, vilken är tidsbegränsad genom avtal, och kan upplösas genom brott mot detta, alternativt när tiden löpt ut. Konkurrensen mellan parterna inom kartellen kvarstår i viss

35 Boksjö & Lönnborg-Andersson (1994), s. 158

36 Boksjö & Lönnborg-Andersson (1994), s. 151f

37 Larsson m fl (2005), s. 183

mån, eftersom man aldrig helt säkert kan veta var man har varandra.

Det eviga dilemmat för en kartellmedlem är det faktum att det innerst inne är alla medlemmars själviska intresse att öka vinsten. Om alla gjorde så, så skulle kartellen vara totalt misslyckad och förlora sin funktion. Detta är dock en av de vanligaste orsaker till att en kartell faller samman.

Ljunggren väljer att kalla kartellen för en ”monopolistisk intressegemenskap”

och trusten för en ”monopolistisk företagssammanslutning”. En intressegemenskap är antingen horisontell, där likadana företag ingår; eller vertikal, där företag i olika produktionsled förenas.

En annan form av sammanslutning är holdingbolaget som innebär att företagen behåller sin självständighet, men under en gemensam ägare.

Det är alltså en variant av trust och tillkom som företeelse i Amerika efter att de förbjudit all form av samarbete (voting trusts).

Egentligen var det dock ingen större skillnad på ett holdingbolag och en voting trust, men det var ett sätt att komma runt lagar som försökte stävja samarbete. ”Holdingbolaget blev en laglig ägare till aktier i verksamma bolag, medan the voting trust bara ’förvaltade’ dessa aktier för ägarnas räkning; och en styrelse av direktörer (directors) ersatte en styrelse av förtroendemän (trustees)”

Ljunggren förklarar holdingbolagen som ett bolag som köper upp ett konkurrerande bolags aktier (eller majoriteten av dem), istället för att köpa upp bolaget. Rent formellt är bolaget då fortfarande självständigt, men i praktiken är det alltså uppköpt och kontrolleras av de nya ägarna.

Dillard motsäger Ljunggren när det gäller vissa definitioner. Enligt Dillard bildas en trust då ett företag förvaltar aktier åt ett annat, och i utbyte ger detta ett sk trustcertifikat. Dvs, de köper inte aktierna, men förvaltningen innebär att aktieägarna förlorar sin rösträtt, och trusten kontrollerar därmed de olika bolagen, och har full kontroll över prissättning, produktion o dyl.

38 Ljunggren (1912), s. 43

39 Levenstein & Suslow (2006), s. 46

40 Ljunggren (1912), s. 22

41 Magnusson (2002), s. 363

42 Dillard (1987), s. 349

43 Ljunggren (1912), s. 45

44 Dillard (1987), s. 346ff

2. FORSKNINGSLÄGE OCH TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

Det svenska försäkringsväsendet är enligt mig väl kartlagt och den forskning som gjort är mestadels greppbar och lätt att ta till sig. Mycket har skrivits, dokumenterats och analyserats genom de dryga 150 åren som försäkringsbranschen varit etablerad i Sverige.

Tack vare detta har jag kunnat använda mig av såväl äldre material vilket belyser situationen ur ett dåtida perspektiv, som nyare forskning vilken kan diskutera ämnen ur en annan vinkel. Alexander Boksjö och Mikael Lönnborg-Andersson ger i sin artikel från 1994 Collusive and competative institutions in the Swedish insurance market en uttömmande helhetsbild av försäkringsmarknadens framväxt i landet. Dessutom beskriver de olika regleringar som gjordes i branschen under dess första 50 år. De diskuterar olika samarbeten som skett på marknaden och ger bl a definitioner av karteller, vilket jag har stor nytta av i min uppsats. De ger emellertid endast en översiktlig beskrivning av försäkringsmarknaden under den tid som den här uppsatsen behandlar, för att istället diskutera branschens utveckling under senare delen av 1900-talet. Visserligen tar de upp samarbete och kartellfrågor, men de gör detta med fokus på en tidsperiod som jag i föreliggande uppsats inte kan relatera till.

Bengt Berganders Försäkringsväsendet i Sverige 1814-1914 är ett grundläggande verk inom försäkringsområdet som varit viktig för tillkomsten av denna uppsats. Bergander ägnar stor uppmärksamhet åt livförsäkringar, den försäkringsform som jag har valt att koncentrera mig på. Att han utöver detta tar upp både samarbetsformer och statens inverkan på verksamheten gör att jag finner Bergander vara den kanske viktigaste och bredaste forskningen inom mitt undersökningsområde.

Utöver dessa undersökningar har jag också använt mig av olika minnesskrifter över några bolag, främst Skandia och Framtiden. Dessa fokuserar naturligtvis på respektive bolag, men båda innehåller bakgrundsfakta om försäkringsbranschens utveckling i Sverige, och jag finner därför att jag har god nytta av dessa skrifter.

Ingen av den tidigare forskning jag använt mig av verkar ha undersökt Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, något jag kan tycka är märkligt eftersom så många ändå har studerat olika bolags historia, och deras inbördes relationer.

När det gäller tidigare forskning på ämnet karteller och ekonomiska samarbeten har jag

funnit betydligt färre avhandlingar och uppsatser än jag gjorde rörande försäkringar. Det är

synd att ämnet varit så lågprioriterat, när den här formen av samarbeten faktiskt är en

företeelse som vi i Sverige har en lång historia av. Detta gör att jag anser att min uppsats fyller ett viktigt syfte och funktion, som komplement till den befintliga forskningen och med vad jag hoppas på; nya synsätt och infallsvinklar på ämnet.

Som exempel på den lite äldre litteraturen över kartellforskning skulle jag vilja börja med att nämna Adolf Ljunggrens Ekonomiska sammanslutningar af monopolistisk natur i Sverige från 1912. Ljunggren har underlättat i min analys genom att lyfta fram de olika ekonomiska sammanslutningar som skulle kunna ha betydelse för föreliggande uppsats.

Bl a diskuterar han begreppen truster och karteller och olika subgrupper inom dessa kategorier. På ett överblickbart och enkelt sätt beskriver han detta trots att hans bok är nästan hundra år gammal. Att Ljunggren var verksam under tiden för min undersökning (om än i slutet), gör att jag finner honom extra intressant. Naturligtvis är det även viktigt att ha detta i åtanke, när man använder sig av honom som referens.

År 1951 publicerade Hans Brems m fl boken Konkurrens eller samverkan vilken är en viktig publikation inom ämnet. Brems har valt att titta historiskt på kartellverksamhet och andra samarbetsformer, och går så pass långt tillbaka i tiden som 1500-talet för att beskriva de olika skeenden och faser som Sverige genomgått när det gäller företagssamarbete.

Brems har varit till mycket hjälp för mig när det gäller att förstå varför saker och ting har sett ut som de gör, och hur det kommer sig att historien har tagit en viss riktning.

I sin artikel What determines cartel success? (2006) lägger Margaret C. Levenstein och Valerie Y Suslow fokus på kartellens livslängd och vad som påverkar dess uppgång och fall. Dessutom tar de upp frågan om hur man egentligen mäter hur ”framgångsrikt” eller lyckat ett kartellsamarbete är. Stor vikt läggs också vid fusk inom kartellen. Även om jag inte har användning av allt i deras artikel, vill jag ändå lyfta fram den som betydelsefull för mitt arbete.

Jag har valt att använda mig av det som kallas för institutionell teori vid skrivandet av min uppsats. Detta är en av de vanligare teorierna då man studerar ekonomisk historia. Det grundläggande i denna teori är synen på institutioners och organisationers roll i samhället, och interaktionen dem emellan.

Inom denna teori ses institutionerna som samhällets ”spelregler”, vilka samhällets

organisationer, bl a företag, måste följa. Institutioner delas in i två olika kategorier,

formella och informella. Till de formella institutionerna räknas bland annat nedtecknade

lagar och förordningar som syftar till att reglera och styra hur exempelvis ett kontrakt ska

utformas. En informell institution är företeelser såsom normer, traditioner, vanor och

kulturella levnadsmönster, dvs sådant som ”alla” i ett samhälle förväntas känna till och leva efter.

Till organisationer räknas utöver företag bland annat politiska partier, fackföreningar, religiösa sammanslutningar, idrottsföreningar, skolor o dyl. Organisationerna strävar mot ett gemensamt mål, via de spelregler som institutionerna skapat.

I samband med de regler som håller ”spelet” i schack bildas en form av systemberoende, där båda parter vet vad som förväntas av dem och vad som gäller. Man leds in i ett spår och är beroende av att nya aktörer faller in i ledet. Om ett val som gjorts förut har givit god avkastning, tenderar detta att påverka nya beslut, då man ofta väljer att göra samma eller liknande val igen.

Detta brukar benämnas som ”path-dependency” inom den institutionella teorin. Mats Larsson beskriver tre skäl till att path-dependency, eller spårbundenhet, kan förekomma; antingen är det det mest rationella sättet att hantera en situation, eller så är det så att det är svårt att finna tillräcklig information om en situation, varför man förlitar sig på det upplevda trygga spåret. Det tredje alternativet innebär att man inom organisationen är medveten om att det finns alternativ som är bättre men man väljer ändå att luta sig mot traditionen eftersom det är det som man är van med.

Ett annat grundläggande begrepp inom institutionell teori är transaktionskostnader. Ju större kunskap om ”spelpartnern”, desto lägre transaktionskostnader tillkommer. Mikael Lönnborg väljer att beskriva transaktionskostnader som ”kostnader vilka uppstår när individer byter äganderätt till ekonomiska tillgångar och erhåller exklusiv rätt till att bruka nyttigheten”

. Det handlar om att skaffa sig information om parterna och marknaden.

Oavsett om man tidigare har gjort affärer med en part, så krävs ändå ett visst mått av kontroll, vilket kostar pengar. Alltså, transaktionskostnader går inte att komma runt, utan de är ständigt med i spelet.

Däremot går det att minska kostnaderna genom att till exempel hålla sig till invanda kontakter (path-dependency) eller på annat vis kontrollera sin omgivning. Att regelbundet samarbeta med en och samma aktör har både sina för- och nackdelar. Som nämnts ovan medför en dylik vana att parterna utvecklar ett ömsesidigt förtroende för varandra. Genom detta minskas transaktionskostnaderna. Å andra sidan är faran med långsiktiga samarbetspartners den, att om något oförutsett skulle ske kan det

45 Lönnborg (1999), s. 46

46 Lönnborg (1999), s. 50

47 Larsson (1998), s. 27

48 Lönnborg (1999), s. 47

49 Föreläsning Peter Hedberg 2006-12-06

vara svårt att på kort sikt ersätta den kontakten.

Parterna kan genom rävspel försöka utnyttja den andres utsatthet, en utsatthet som kommer ifrån att ju längre tid samarbetet pågått, desto mer känsliga uppgifter och förhandlingsstrategier cirkulerar.

Vad gäller teorianknytningen har jag främst använt mig av Mats Larssons Staten och Kapitalet vilken också är skriven mot bakgrund av den institutionella teorin. Den har gett mig en bredare förståelse för begreppet och dess olika förgreningar. Larssons bok är väldigt övergripande och behandlar många aspekter rörande svensk finanshistoria. Även om Larsson har tagit upp en del av försäkringsmarknaden i boken, så är inte fokus lagd på detta, utan på staten, dess funktion och dess insyn inom olika institutioner.

Även Internationalisering av svenska försäkringsbolag av Mikael Lönnborg behandlar den institutionella teorin, och tillsammans med Larsson utgör de kärnan för mitt eget resonemang i frågan. Teorin i min uppsats kommer dock att begränsas till att främst spela en kategoriserande och klassificerande roll, där tolkningar av empirin i slutsatsen tilldelas en teoretisk grund.

2.1 Frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är som beskrivits ovan, att undersöka den svenska försäkringsmarknaden och samarbetet mellan livförsäkringsbolag vid 1900-talets början.

Jag kommer att göra detta genom att titta i Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförenings mötesprotokoll. I slutändan hoppas jag att denna uppsats ska ha lyckats kasta nytt ljus på livförsäkringsbranschen och dess inbördes relationer. För att göra detta så fruktbart som möjligt har jag valt att söka finna svar på följande frågor:

- Vad diskuterar man på mötena, och vilka frågor ges mest utrymme? Vilka typer av ärenden är det som tas upp?

- Hur tog sig samarbetet mellan livbolagen uttryck?

- Kan man påstå att samarbetet var i närheten av kartellbildande, eller är det två helt skilda företeelser? Hur kan detta illustreras?

- Vilka förutsättningar för samarbete fanns; dels rent konkret men också med stöd i de teoretiska utgångspunkterna?

50 Bjuggren & Skogh (1989), s. 23

- Statens inflytande på försäkringsmarknaden var länge väldigt begränsat. Vid tiden för min undersökning hade dock en förändring skett på den här punkten. Jag undrar nu om och hur den statliga inblandningen har påverkat samarbetet mellan bolagen?

2.2 Källor och metod

För att kunna undersöka huruvida samarbeten (såväl officiella som inofficiella) förekom bland de olika livförsäkringsbolagen under den aktuella tidsperioden, ansåg jag det lämpligast att undersöka mötesprotokoll med tillhörande bilagor från ”Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening”. Jag har valt detta material eftersom det är det enda som behandlar enbart livförsäkringsbolag. Man hade kunnat tänka sig att inkludera Svenska Försäkringsföreningens protokoll, men det omfattar mycket mer än bara livförsäkringar, t ex brandförsäkringar och olycksfall, och jag ansåg därför det lämpligast att studera en samling mötesprotokoll som enbart behandlar mitt undersökningsområde.

Alla bolag var inte medlemmar av Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, men de som skulle kunna räknas till de ”största” hade alla sina direktörer representerade, se kapitel 3. Det ter sig naturligast att anta att det är de stora och mest anlitade bolagen som har en chans att genomdriva beslut om samarbete över bolagsgränserna, och detta gör att jag anser det rimligast att dessa är de mest användbara och bäst lämpade källorna.

Direktörsföreningen träffades vid 23 tillfällen mellan november 1906 och december 1912, vilket ger ett snitt på runt fyra gånger om året. Vanligtvis var runt 13 bolag representerade, oftast av sin vd, men ibland av män som blivit tilldelade fullmakt och på så vis kunde föra det aktuella bolagets talan.

Samlingen innehåller främst mötesprotokoll, samt bilagor till dessa och diverse skrivelser som inkommit till direktörsföreningen, både utifrån; exempelvis från den nybildade överläkarföreningen, och som intern korrespondens mellan de olika bolagen.

Nämnda förenings mötesprotokoll anser jag ger en mycket god inblick i klimatet bland

livbolagen vid den här tiden, och eftersom de tidigare inte verkar ha analyserats så hoppas

jag att föreliggande uppsats kan fylla ett både viktigt och intressant tomrum inom

forskningen över det svenska försäkringsväsendet.

2.3 Källkritik

I och med att källorna, dvs direktörföreningens protokoll, endast var avsedda för internt bruk finns det ingen anledning att utgå ifrån att de skulle varit manipulerade. Alla protokoll är intakta utom ett från 22/2-1909 där listan över närvarande är ofullständig.

Sanningshalten i texterna bör heller inte betvivlas, eftersom i princip samtliga protokoll har justerats.

Vad som däremot kan uppfattas som osäkert, är huruvida alla skrivelser till föreningen som diskuterades på mötena är införda som bilagor eller om det fattas några, och i så fall, hade min uppsats tagit en annan vändning om jag fått tillgång till detta material? Förmodligen inte, då det är resonemanget runtomkring skrivelserna som är av betydelse för mig, och inte själva handlingen i sig.

Vidare hade det varit intressant att tillhandaha mötesprotokoll från tidigare år, men då föreningen bildades 1906, så är detta en omöjlighet.

2.4 Avgränsningar

Jag har i min uppsats valt att tidsmässigt dra gränsen i slutet av 1912. Anledningen är att jag inte vill analysera försäkringsbranschen i samband med första världskrigets utbrott, då jag anar att bolagens diskussioner sannolikt förändrades när Europa var i krig. Även om inte Sverige officiellt deltog, så påverkades vi ändå i och med vårt utsatta geografiska läge.

Jag kan också tänka mig att livförsäkringspremierna påverkades av den allmänna oron. Så för att slippa spekulera i huruvida kriget eller krigsrisken influerat livförsäkringsmarknaden eller inte, väljer jag att helt utesluta dessa år.

En annan medveten avgränsning som jag gjort, är beslutet att endast fokusera på

livförsäkringar. Just denna form av försäkringar var den som växte snabbast i slutet av

1800-talet. Från att ha varit en mycket liten del av marknaden, blev livförsäkring en egen

sektor med nya bolag som etablerades i ett snabbt tempo. Jag ansåg därför att det vore fullt

tillräckligt att fokusera enbart på denna försäkringsform. Dessutom tror jag att det inte blir

lika splittrande att läsa jämfört med om jag skulle redogöra för diskussionsturerna hos alla

försäkringsformer.

3. SVENSKA LIFFÖRSÄKRINGSBOLAGS DIREKTÖRSFÖRENING OCH DESS MEDLEMMAR

I Sverige fanns det fram till mitten av 1800-talet en viss allmän skepticism gentemot idén med livförsäkringar, detta ”betraktades sedan gammalt som en osund vadhållning, ett spekulerande i andras död, ett osmakligt försök att prissätta människoliv” och ”ett tecken på bristande tro på Guds beskydd”.

I England däremot hade livförsäkring funnits sedan början av 1800-talet, och branschen hade 1830 inte mindre än 35 aktiva bolag.

Eftersom marknaden i Sverige låg öppen, passade många utländska intressenter på att etablera sina försäkringsbolag här. I och med industrialiseringen, ökade även behovet av försäkringar för gemene man. Vid 1880-talets mitt var drygt 70 utländska försäkringsbolag representerade i Sverige, främst brittiska, men även exempelvis tyska och danska.

Svenska livförsäkring hade bara funnits i form av pensionskassor, innan Skandia bildade det första egentliga bolaget år 1855.

Skandia var utformat som ett aktiebolag, vilket blev den vanligaste formen av försäkringsbolag under de närmaste årtiondena därefter. Den andra formen av försäkringsbolag kom att utvecklas i slutet av 1800-talet och blev snabbt väldigt populär. Detta var de ömsesidiga försäkringsbolagen. Dessa fungerade som kooperativ där du som försäkringstagare tillsammans med andra kunder äger bolaget, och till skillnad från aktiebolagen har ömsesidiga bolag inte samma höga krav på god avkastning. Dessutom lyckades de senare även locka fler låginkomsttagare, och gick så småningom om aktiebolagen i antalet nya försäkringstagare. Tanken bakom de ömsesidiga bolagen är också att allt eventuellt överskott ska gå tillbaka till kunden, dvs bolaget i sig har ingen del i vinsten, så som de har i ett aktiebolag, där aktieägaren förväntar sig utdelning.

Det första ömsesidiga livförsäkringsbolaget som bildades var Allmänna Lifförsäkringsbolaget (hädanefter Allmänna Lif), 1887. Därefter tillkom ytterligare tolv innan seklet var slut.

Emellan dessa två former av livförsäkringsbolag uppkom en tvist som kom att gå under namnet ”Den stora principstriden”. Man diskuterade livligt vilken

51 Bergander (1967), s. 297

52 Bergander (1967), s. 60

53 Lönnborg (1999), s. 57ff

54 Hermansson (1971), s. 156

55 Boksjö & Lönnborg-Andersson (1994), s. 142

bolagsform som var den mest fördelaktiga. Tonerna var hårda mellan representanterna för de olika bolagen och blev ett flitigt debatterat ämne. Striden var dock rätt uppblåst av media och egentligen låg de båda bolagsformerna inte i någon större fejd med varandra, utan hade bara olika sätt att se på livförsäkringsverksamhet.

I och med försäkringslagen 1903 upphörde debatten. I lagen stadgades att ”uttaxering eller nedskrivning av försäkringsbeloppen fick ske, först sedan förlagskapitalet förbrukats”

. Istället för de tidigare fientliga tonerna tog bolagen istället ett steg i riktning mot ett samarbete, och bildade ”Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening” 1906.

Initiativtagare till denna var direktörerna för Skandia, Svea, Nordstjernan, Thule, Victoria och Allmänna Lif (det enda ömsesidiga bolaget), vilka genom enhälligt beslut valde in resten av medlemsbolagen.

Allt som allt valdes 15 livförsäkrings- eller kombinerade brand- och livförsäkringsbolag in i föreningen.

I det första ”riktiga” mötet står att läsa ”Herr Ordföranden hälsar de närvarande välkomna och uttalade den förhoppningen, att den nya föreningen skulle blifva till gagn för den svenska lifförsäkringsverksamheten”

Här följer en kort kronologisk översikt över de olika bolagen samt de olika representanter de haft på mötena under åren för min undersökning.

Tabell 1) Medlemmar i Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening:

Skandia (1855) Liv- och brandförsäkringsaktiebolag. Representeras av K. Herlitz, O.

Kinnander (genom fullmakt), N. Stedt

Svea (1866) Liv- och brandförsäkringsbolag. Representeras av E. Bring, C.M. Sandorf (genom fullmakt)

Nordstjernan (1872) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av G von Heideken

Thule (1873) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av S. Palme, H.J. Cederin (genom fullmakt)

Victoria (1882) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av K. Leijonhufvud, B.

Johansson, Håkansson

Skåne (1884) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av A. Hall, G.H. Nordensköld, Malmström, J. Danielsson (genom fullmakt)

Allmänna Lifförsäkringsbolaget (1887) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av A. Gumaelius, E Phragmén

56 Försäkringsinspektionen 1911

57 Bergander (1967), s. 334ff

58 Bergander (1967), s. 337

59 Englund (1982), s. 68

60 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 10/10 1906

Balder (1887) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av Zethelius

Oden (1889) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av G. Palme, N.J Ekwall (genom fullmakt)

Svenska Lifförsäkringsbolaget (1891) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av E.J. Ekman, G. Andersson (genom fullmakt), C.A Göthe (genom fullmakt), F. Lambert- Meuller

Valand (1894) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av Wirgin

Svecia (1897) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av H. Granholm, L.Sandberg, H. Larsson

Nordpolen (1897) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av C.J. Strömberg, Burman (genom fullmakt)

Trygg (1899) Ömsesidigt livförsäkringsbolag. Representeras av G.G. Erasmie (genom fullmakt), S.Sjöberg, Ad. af Jochnick, Montén

Lifförsäkringsaktiebolaget de förenade (1901) Livförsäkringsaktiebolag. Representeras av F. Lundberg

Källa: Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening och Försäkringsväsendet i riket år 1911

År 1911 fanns i Sverige 24 livförsäkringsbolag varav tre var kombinerade brand- och livförsäkringsbolag. (Jag har här valt att titta på år 1911 helt enkelt på grund av den anledningen att det varit svårt att finna material för övriga år inom min undersökningsperiod) Åtta av dessa var aktiebolag och de övriga klassades som ömsesidiga bolag. Tillträdet till Direktörsföreningen verkar till största delen ha grundat sig på bolagens ekonomi. Sett till de totala inkomsterna för år 1911, såg fördelningen ut som följer (se tabell 2) Teorin om de goda ekonomiska förutsättningarna som en garant för medlemskap i direktörsföreningen stämmer så när som på ett bolag, nämligen Allmänna Pensionsförsäkringsbolaget. Detta bolag var inte representerat i direktörsföreningen, trots att de hade högre inkomster än både Oden, Nordpolen, Valand och Svecia.

61 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 21/11 1906

Tabell 2. Medlemmar och icke medlemmar i direktörsföreningen, typ av bolagsform, samt premieinkomster från 1911

Aktiebolag Ömsesidiga bolag

Nordstjernan 5 765 909,72 kr Allm Lifförsäkringsbolaget 2 553 574,80 kr

Thule 10 149 873,80 kr Balder 1 752 903,45 kr

Victoria 2 808 977,58 kr Oden 1 506 780,19 kr

Nordpolen 984 983,66 kr Svenska Lifförsäkringsbolaget 4 781 754,45 kr

De Förenade 3 102 757,95 kr Valand 919 756,41 kr

Svecia 872 442,10 kr

Skandia* 5 467 935,70 kr Vasa 586 761,30 kr

Svea* 5 280 486,86 kr Trygg 6 594 651,60 kr

Skåne* 3 199 006,14 kr Brage 489 459,87 kr

Kronan 428 303,91 kr

Allm Pensionsförsäkringsbolaget 1 720 075,74 kr

Stockholm 346 733,55 kr

Kristna vännernas 101 021,48 kr

Framtiden 250 840,43 kr

Allm Änke- och Pupillkassan 703 089,80 kr Allm Pensions- och Änkekassan i Gbg 308 875,36 kr

Källa: Försäkringsinspektionen i riket år 1911, Försäkringsinspektionen.

* = kombinerade brand- och livförsäkringsbolag.

Kursiv = medlemmar i direktörsföreningen. Vid nämnandet av Skandia, Svea och Skåne har endast hänsyn tagits till deras inkomster för livförsäkring, och ingen vikt har lagts vid deras inkomster i samband med sin brandförsäkringsrörelse.

Tittar man storleksmässigt på de olika bolagen, dvs hur många personer som sökt

livförsäkring hos just dem, skulle tabellen se ut som bilaga I. Här ser man också ganska

tydligt att det är bolagen med flest nya försäkringstagare som är representerade i

föreningen, med vissa undantag. Framtiden, Allmänna Pensionsförsäkringsbolaget, Brage,

Stockholm och Vasa hade alla fler försäkringstagare än Allmänna Lif, Oden, Svecia och

Nordpolen. Jag anser ändå att man kan dra paralleller mellan antal nya kunder och tillträde

till föreningen, likväl som god ekonomi och tillträde. Visst finns det som vi har sett, några

bolag som borde flyttas om för att teorin ska stämma till 100%, men på det stora hela kan

man dra den slutsatsen. Annat vore om ett av de ”stora” bolagen, exempelvis Trygg eller

Skandia, inte var representerat.

4. RETURPROVISION – VILKET OFOG!

Det ämne som låg bolagen närmast om hjärtat att diskutera, tycks vara frågan om den så kallade returprovisionen. Detta begrepp definieras i Svenska Försäkringsföreningens

”Försäkringstermer”, som ”provision som helt eller delvis går tillbaka till kunden (försäkringstagaren) för att locka denne att teckna försäkring”

. Detta gick till så att den agent som var utsänd av ett visst försäkringsbolag, överlät en del av sin provision till den kund han lyckats värva, för att på så vis tjäna mer pengar själv. Ju fler han värvade, desto mer tjänade han. En agent var alltså en försäkringsförmedlare som representerade ett visst bolag. Det fanns dels ”fasta” agenter, vilka hade försäkringsförmedling som sin huvudsakliga sysselsättning, eller som förmedlade minst 30 livförsäkringar med en sammanlagd försäkringssumma av 1,5% (lägst) av medeltalet av bolagets årliga direkta anskaffning under den senaste femårsperioden. Kunde man inte uppfylla något av dessa krav, räknades agenten som ”tillfällig medhjälpare”.

Vissa medlemmar i Direktörsföreningen ansåg dock att dessa bestämmelser var på tok för hårt satta, och ville istället att det skulle räcka med att ha skaffat fem nya livförsäkringar med ett sammanlagt värde av 0,3% av det nyss nämnda årliga medeltalet. Ingen enighet nåddes i frågan, utan den fick lösas genom majoritetsbeslut.

Fenomenet returprovision var inte uppskattat av försäkringsbolagen. Man såg det som ett ofog som måste bekämpas.

Detta dels eftersom bolagens anskaffningskostnader indirekt ökade eftersom de måste betala ut mer till agenten än de egentligen skulle gjort, och dels eftersom kunder kan lockas att teckna försäkringar som de sedan inte har råd att betala för.

I en bilaga till mötet i mars 1907 beskrivs returprovision som

afståendet till försäkringstagare af hela eller någon del af anskaffningsprovisionen […] en rabattering å premien, som å ena sidan är egnad att rubba tariffernas stabilitet och gifva försäkringen sken af att vara en handelsvara med prutmån, och å andra sidan medför, att allmänhetens förtroende för lifförsäkringsverksamheten försvagas, att i konkurrensen införes ett för alla däraf berörda parter

62 SFS (1987), s. 121

63 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 27/5 1911

64 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 27/5 1911

65 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 25-26/3 1907

66 Bergander (1967), s. 356

demoraliserande moment och omkostnaderna till skada för de försäkrade ej mindre än för bolagen oskäligt uppdrivas⁶⁷

Alla bolag i föreningen var överens om att returprovisionssystemet var en fråga som de måste arbeta på att lösa. Inget bolag tjänade på systemet, dock var det ett vidsträckt huvudbry som drabbade alla utom agenten själv. Diskussionerna handlade därför om hur bolagen gemensamt ska komma tillrätta med problemet och vem som skulle straffas för överträdelse. Var det den enskilde agenten, eller var det hela bolaget? Man försökte också lösa hur straffsatsen skulle se ut, dels vilket det faktiska straffet ska bli, men också huruvida det finns olika grader av överträdelse eller om alla fall av returprovision skulle behandlas lika.

Den första juni 1907 skickade alla bolag (utom Lifförsäkringsaktiebolaget de förenade) en gemensam skrivelse till Direktörsföreningen där de slog fast att det nu var förbjudet att lämna returprovision. ”Undertecknade bolag [har] enat sig om att uttala sitt bestämda och kraftiga ogillande af allt, som direkt eller indirekt kan hänföras under benämningen returprovision” och längre ner står att läsa att

bolagen hafva jämväl hvart för sig, förpliktat sig, att gifva en var, som innehar eller erhåller bolagets uppdrag att ansaffa lifförsäkringar eller äger att för ansaffade lifförsäkringar direkt af bolaget uppbära provision, del af denna överenskommelse.⁶⁸

Man menar alltså att det ligger i bolagens skyldighet att informera sina agenter om den rådande situationen, så att ingen ska kunna komma och påstå att de inget visste. Man skriver också att agenten inte kommer att kunna komma åt sin provision förrän han har tecknat minst två livförsäkringar till bolaget, till ett värde av minst 10000 kr tillsammans, eller att de tillsammans var lika mycket värda som hans egen livförsäkring.

Förmodligen innebar detta i praktiken att agenten var tvungen att värva fler än två kunder. Tittar man på siffror över medelförsäkringssumman från 1909 så ser man att det enbart var agenter från Skandia, Skåne och Svea som i snitt skulle klara sig med två nya försäkringstagare. Dessa bolag har en medelförsäkringssumma á 6482;22, 5850;32 resp. 5169;98 kr, att jämföra med exempelvis Balder, 1967;99 kr, och Oden, 2921;68 kr.

En agent från Balder skulle alltså vara tvungen att värva fem försäkringstagare innan han fick del av sin provision. Det

67 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening, 25-26/3 1907

68 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 10/5 1907

69 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 10/5 1907

70 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 27/5 1911

ter sig här ganska uppenbart att direktörsföreningen gynnar aktiebolagen, även om den är en förening för båda livbolagsformer.

Bestämmelserna från 1907 dras åt 1911 då man började diskutera påföljder för överträdelser. Man menar att man kunde inte ”låta sig nöja med meddelande av förbud mot returprovision [---] utan kräfver också med nödvändighet öfvervakande af att förbud och föreskrifter efterlefvas och att öfverträdelse af desamma icke lämnas utan påföljd”

.

En nämnd tillsattes så småningom som skulle utreda huruvida brott mot returprovisionsbestämmelserna begåtts eller inte. Denna nämnd skulle bestå av tre ledamöter och tre suppleanter, som alla satt under en period av ett år. Nämndens representanter utsågs av Direktörsföreningen och skulle helst inte inneha någon befattning inom något av de representerade bolagen. (”för undvikande af ens ett sken af privatintresse”) Frågan om returprovision utdelats eller inte skulle avgöras med majoritet.

Om fallet trots allt rörde ett bolag som var representerat av en ledamot, fick en suppleant istället kallas in.

Naturligtvis var det svårt för bolagen att bevisa att ett brott skett, om inga vittnen fanns och agenten inte erkänt. Anmälan om brott mot returprovisionsbestämmelserna skulle i första hand ske till det bolag där agenten var anställd. Det ålåg då bolaget självt att göra en mindre utredning för att se efter om det låg sanning i påståendet eller inte. Om bolaget ansåg att det finns fog för anmälan, skulle de genast flytta över ärendet till returprovisionsnämnden. Detta underlättade i sin tur nämndens arbete, plus att nämnden av bolaget kunde begära upplysningar och bevismaterial.

För att göra det än mindre lockande för en agent att ägna sig åt att ge returprovision bestämde nämnden att en agent som blivit avskedad på grund av detta från ett bolag, ej heller ska få ta anställning hos ett annat. ”För att förbudet skall blifva fullt effektivt, måste det emellertid gälla icke blott för de aftalande bolagen själfva utan äfven för deras ombud”.

På mötet i december 1911 fördes en ovanligt lång diskussion om just problemet med returprovision. Bring (Svea) tar ordet först och stämplar genast returprovision som en

71 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 27/5 1911

72 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 27/5 1911

73 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 27/5 1911

yttring av den ”sjukdom” som han menade att storhetsvansinne var. Samtidigt konstaterade han också att ”hvad som den ena betraktar som ett sjukdomsfenomen, anser kanske den andra såsom en yttring af lifskraft och berömvärd sträfvan efter utveckling”.

Af Jochnick (Trygg) beskrev varför han ansåg att mycket av ansvaret bakom returprovisionen låg hos bolaget självt som noggrannare borde ha kollat upp vem de anställde som försäkringsförmedlare.

En del lifförsäkringsbolag föra en fullständig fribrytareverksamhet på detta område; dessa bolag anställa fältmän utan den allra minsta urskiljning och i regel utan att på något sätt göra sig underrättade om dessas vederhäftighet och föregåenden; och äfven om de erhålla upplysningar, som ådagalägga resp. personers absoluta olämplighet som lifförsäkringsombud, så förhindrar detta icke deras anställning; de tilldelas naturligtvis omedelbart inspektörstitel och resa sedan från plats till plats, lämna skulder efter sig på hotell och hvar de fara fram, och de försäkringsaftal , hvilka de afsluta, äro i regel baserade på oriktiga och vrängda framställningar.⁷⁴

Af Jochnick trodde också att det skulle bli svårt att få med sig de äldre livförsäkringsbolagen om man skulle införa någon form av reglemente om hur anställningar ska gå till och vem som fick bli anställd, eftersom dessa bolag redan utövade sträng kontroll över sina anställda och således sällan hade problem med agenter som misskötte sig. Af Jochnick trodde ändå att den bästa lösningen vore om alla bolag i Direktörsföreningen lyckades enas om ”gemensamma och effektiva bestämmelser på detta område”.

När det gällde en möjlig påföljd för brottet, ansåg Cederin (Thule) att man inte skulle inkräkta för mycket på de enskilda bolagens bestämmelser, och därför ge bolaget en chans att själva läxa upp den agent som misskötte sig. Men, menade Cederin, ”bolaget skulle straffa äfven första förseelsen mycket strängt och ej endast med en varning”.

Angående vem som bör bestämma om brott begåtts, menade von Heideken (Nordstjernan) att det berodde på vem man pratade med. Olika parter har olika ”sanningar”. von Heideken konstaterade

det är de bolag, till hvilken angivelsen sker, som skola pröfva, huruvida full bevisning föreligger eller icke.

Det kan hända, att ett sådant bolag anser full bevisning föreligga, men när man sedermera går till det bolag,

74 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

75 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

där agenten är hemma, och säger: så och så har den mannen burit sig åt, och det och det brottet är konstateradt, så förklarar detta senare bolag, att de icke kan finna att här föreligger full bevisning. Hur skall saken då behandlas? ⁷⁶

Håkansson (Victoria) höll med von Heideken om svårigheterna med bevisning, och passade på att ta upp ett exempel från sitt eget bolag, där en kund blivit värvad av en konkurrent med löftet om att han skulle återfå den premie han betalt till Victoria, om han gick över till det andra bolaget. Detta kunde dock inte bevisas då det konkurrerande bolaget hävdade att försäkringstagaren ljög.

Från Thules håll menade Palme att frågan i grund och botten handlade om att man måste kunna lita på sina agenter. Han ansåg att det borde finnas ”allmänna bestämmelser icke endast om returprovisionsgifvande utan om alla fall af illojalitet och mindre lämplighet hos fältarbetarne. Det skulle äfven kunna tagas under omprövning ett sådant sätt att lösa frågan, att man t.ex. sade: hvarje agent skall af bolaget formligen antagas”

Han menade vidare att alla bestämmelser som skapades självklart skulle gälla de äldre bolagen precis som de skulle gälla de yngre.

Af Jochnick (Trygg) föreslog bildandet av en ny institution, som skulle bestå dels av en registreringsbyrå för agenter, och dels av en opartiskt nämnd som skulle ha sista ordet i frågor om t ex returprovision. En sådan institution menade han var onödig om inte alla livbolag var beredda att ansluta sig till förslaget, dvs inte bara medlemmarna i direktörsföreningen, utan även de bolag som stod utanför. Af Jochnick menade att man på något vis borde kunna tvinga alla utomstående bolag att ansluta sig till förslaget, om de inte självmant ville, eftersom det i högsta grad var dessa mindre bolag, vilka inte fanns representerade i direktörsföreningen, som oftast hade problem med opålitliga agenter. Det blir här tydligt att samarbetet inom direktörsföreningen är ett lyckat koncept, eftersom bolagen fogar sig efter varandra, i syfte att det i slutändan ska komma något gott ur detta.

Förslag om att bilda en särskild ändamålsspecifik jury kom upp, men vissa bolag var oroliga för sitt självbestämmande om en sådan bildas. Von Heideken (Nordstjernan) konstaterade då att ”om vi skola vinna något effektivt med denna jury, [måste bolagen]

underkasta sig denna jurys domsrätt” och fortsatte sedan ”man måste stifta någon lag, som

76 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

77 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

denna jury skall följa. Man måste bestämma vad dessa agenter och inspektörer få göra och hvad de icke få göra, och hvad påföljden blir för öfverträdelse af den sålunda öfverenskomna lagen”.

Andersson (Svenska Lif) vågade påstå att hans bolag skulle ställa sig bakom en dylik jury, men menade att eftersom det verkade svårt för bolagen att komma fram till någon lösning på frågan så borde man i alla fall träffa någon form av tidsbegränsad överenskommelse, där man kunde ha temporära lösningar på problemen.

Palme (Thule), som var den som först lade fram förslaget om en jury, påpekade att det borde ligga i allas intressen att bilda en sådan. Han menade att en jury inte behövde samma starka juridiska bevisning för att kunna fälla sin dom, utan kunde dra in andra faktorer och omständigheter, vilken gjorde en jury fördelaktigare än t ex den kommitté man hittills övervägt vilken vore väldigt knuten till sina paragrafer. ”Kunde man få in det betraktelsesättet, vore det lyckligast. Då kunde man hvarken tala om kärande eller svarandebolag, ty då vore ju bägge parterna måna om att få sanningen fram och därför enade de sig gärna om att underkasta sig juryn.”

Vidare trodde Palme att en dylik inrättning även skulle kunna ha till uppgift att lösa tvister bolagen emellan, något som Håkansson ställde sig bakom.

Bring (Svea) befarade att inrättandet av en jury inte var så enkelt att genomföra som tidigare talare låtit påskina. För att den skulle fungera optimalt, menade Bring att juryns befogenhet tydligt måste anges, så att det inte rådde några tvivel om vad som faktiskt var juryns område och hur den skulle gå till väga för att avge sitt dömande. Dessutom måste det fastställas hur och när juryn skulle sammanträda och hur ekonomin skulle administreras. Af Jochnick höll inte med Bring, utan menade snarare att juryn inte borde ha någon befogenhet att t ex utdöma straff, utan detta skulle lämnas till det berörda bolaget.

Enligt af Jochnick skulle juryn istället ha som uppgift att döma den misstänkte till antingen

”frikännande, konstaterande av missbruk, hvars bestraffning öfverlämnas till vederbörande bolag och slutligen i synnerligen svåra fall förklaring, att vederbörande fältman icke längre får användas som representant för lifförsäkringsverksamheten”

78 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

79 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

80 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911

Cederin (Thule) kom med ett förslag som sammanförde de båda åsikter som förts fram under den tidigare diskussionen, nämligen att

skulle icke bolagen först kunna enas om det straff som skulle följa på hvarje brott. När juryn uttalat sitt skyldig, fäller sedan det bolag, hvars representant skall straffas, domen öfver honom i enlighet med redan förutaf bolagen bestämd lag.⁸¹

Palme kom då med ännu ett förslag till lösning, nämligen att ärendet vid mindre förseelser skulle hanteras av bolaget självt, men om brottet av juryn klassades som grovt, skulle juryn få bestämma straff.

Danielsson (Skåne) tyckte att istället för att lägga beslutet i juryns händer, varför inte gå till botten med problemet returprovision? Fanns inte problemet behövdes ingen jury. Så Danielsson föreslog att grundprovisionen för försäkringsförmedling kunde sättas till 1%

hos alla bolag. Han menade då att eftersom procentsatsen då var så låg, kanske det skulle stoppa många att ge returprovision. De flesta borde vara måna om den lilla utdelning de faktiskt fick. Dessutom borde alla huvudagenter (vilka tjänade mer än underagenterna) få stränga order om att inte ge returprovision då detta kunde medföra till exempel indragen provision alternativt avsked.

Då diskussionen inte verkade leda till någon form av överenskommelse tog så ordföranden ordet, och konstaterade

det är nu i den här frågan, liksom i de flesta andra frågor, som behandlats här, att när man kommit till detaljerna, så blir det till slut intet resultat. [---] om vi vilja här vinna målet, måste bolagen här vara beredda på att göra uppoffringar. De vinna genom att en jury inrättas, att de blir befriade från ansvaret och besväret att fälla en dom , men böra sålunda också vara beredna på att underkasta sig alla konsekvenser af denna dom.⁸²

Som många av diskussionerna i direktörsföreningen leder alltså inte heller denna till något definitivt beslut, utan snarare till ännu ett uppskjutande av frågan, trots att problemet med returprovision diskuterats i flera år. Man kommer gång på gång fram till att returprovision måste bekämpas, men sedan tar idéerna hos medlemsbolagen slut. Eftersom det i stort sett var samma bolagsrepresentanter som hela tiden gjorde sina röster hörda på mötet undrar jag om det var så att det fanns en inofficiell hierarki inom direktörsföreningen som gjorde

81 Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening 4/12 1911