Våran skog kryllar av liv. Det är en plats för alla. Dom små, dom stora, dom smarta och dom dumma. Alla lever dom här under samma förutsättningar. Eller, det är i alla fall så det brukade vara. På senaste tiden tycks nämligen saker och ting ha förändras. Någonting har i smyg växt sig stort i skogen. Någonting mörkt och hemskt.
Ni ska nu få träffa en man som inte har den minsta aning om detta! Han har nämligen varit på solsemester långt hemifrån. Nu har han äntligen återvänt hem och tycks vara på oförskämt bra humör!
Ouvertyre
Storken kommer in på scenen i full fart med att fixa. Han tar ton.
Aria 1: Fixa osv. Storken
Men det är mycket som kan göras i lyckans tid. Man får inte bli lat när livet ler. För då kan snart humöret dras ner. Man ska va på sina tår, och ge mer än man får. Om lyckans här ska slå rot. Jag gör allt som jag kan, för att bli hennes man. Hon ska få en man med kärleksrus och sin högsta önskans hus. Allt detta gör jag för henne, ja, allt detta gör jag för henne!
Hon kommer idag, mitt bättre jag. Hon är van ett klimat, där det serveras på fat, en gassande värmande sol. Så här bygger jag nu, en plats, för rast. I livet för solsken och skur.
Lyckliga dagar lever jag för! Det är dom lyckliga dagarna jag lever för. Och idag så lever jag!
Hans: Schhhhh!! (musik slutar efter några gånger.)
Storken: Nej, varför gör du så? Jag är ju inte färdig än.
Hans: Schhh! Hon kommer höra dig!
Storken: Vem?
Hans: Hon...du vet...
Storken: (sänker rösten och närmar sig Hans) är det nån som sover?
Hans: Nej! Rödluvan så klart! Hon kommer att komma hit
Storken: Va bra, jag vill att alla ska veta! Du förstår snart kommer hon!
Hans: Vem då?
Storken: Nja, ingen särskild. Bara den snyggaste kakaduvan i hela världen....A just det, sa jag att hon är kär i mig? Vi ska visst flytta in i det lilla huset jag bygger här...(börjar ta ansats för att sjunga om sin älskade)
Hans: Schhh!! Du får inte! Det går inte! Rödluvan tillåter ingen att komma in i skogen som inte bor här!
Storken: Ja men hon ska ju bo här sa jag. Med mig!
Hans: Du förstår inte, hon får inte komma in! Rödluvan kommer fånga både henne och dig och sen är det adjöss!
Aria2: Allt är inte som förr. Hans
Tiden kan göra de mesta fasliga ting. Först visste man allt sedan ingenting. Det man hållit kärt försvinner och rädslan vinner över ens eget vett! Skratt byts mot gråt. Glädje mot sorg och kärlek har krossats av hat.
Min syster kommer aldrig tillbaka Ondskan har tagit henne. Tog henne för att jag inte höll min plats. Vargen drar inte längre luft för att ingen ville lyssna på hans förnuft. Vi var blinda, vi vägrade se det svåra för att få leva det lätta. Kanske är det det rätta, att livets kvävs från min själ. Nej allt är inte som förr, Förr finns inte mer.
Storken: Nej, det där är inte sant. Får jag bara prata lite med henne så ska du nog se att det löser sig! Det är bara ett missförstånd!
(Storken är på väg mot kulissen när det smäller till, Rödluvan gör entré med en liten vargpäls runt axlarna)
Rödluvan: Stopp! VEM är du?
Storken: (stiger fram) Är det du som är Rödluvan? Jag är Storken. Jag har varit borta en stund....Du visst får min tjej komma hit?
Rödluvan: Vad menar du? Ska du ta in en utomskogling in hit till oss? Dra inte in mera parasiter i min skog! Gör du det, så lovar jag att du kommer att ångra dig....
Storken: Vadå din skog. Jag trodde den tillhörde alla?
Rödluvans aria: Skogen är min! Skogen är min! Innan jag kom var det kaos i vår skog, Jag steg till makten för jag hade fått nog. Slödder och skum vällde in, från öst, från väst, alla kalla’ den sin. Men nu är det slut på frihetens tid. Jag har nu makten och skogen är min! Skogen är min!
De kommer om våren när gräset är grönt. Stjäl våran mat och lägger sig skönt, bland blommor och blader, vrider sig sedan i solens värmande grader. Medans vi, vi får slita var eviga stund, på nätterna sover vi inte en blund.
När vintern sen kommer sticker dom väck, vi blir ensamma kvar utan mat i vår säck. Men dagarna går och snart är dom åter, när natten blir kort och solen den värmer. Då väller dom in i väldiga svärmer. Men nu är det slut. För skogen är min!!!
Hans: vad var det jag sa! Hon är galen. Du ska inte tro att det där är allt. Hon har börjat slänga ut såna som har bott här hela sitt liv också.
Storken: Varför det?
Storken: Du tror inte att det kan vara så att hon bara har en dålig dag? Om vi bara väntar kanske hon...vad ska vi göra då?
Storken: Bor inte Lodjuret kvar? Vi skulle kunna fråga honom. Han vet alltid vad man ska göra!
Hans: Eller så ger vi rödluvan lite av sin egen medicin. Vi bråkar! Hårt mot hårt! Öga för öga och tand för tand!
VAL
Storken: Nej! Det kommer ta för lång tid! Jag gillar det inte men det här kanske är det bästa sättet..Men vi måste vara i form om vi ska kunna besegra henne!
Aria 7: Upp till kamp stork eller duett!
“Man ska aldrig tolerera! Att någon annan regerar! Över sitt eget liv! Över sitt eget liv! Är du modig? Ja. är du stark? Mja. Är du redo att ta upp vår kamp? Upp till kamp, kämpa på!
Vi kämpar för kärlek och frihet! Där vi drar fram går ondskan bet. Vi blir bemötta som hjältar, för vi gör sånt som ingen annan törs. Om fiendens storlek vi saltar, och tacksamheten ska fylla våran börs! För rättvisans skull ska vi offra våra liv. Från lilla musen Pelle till stora älgen Siv! Ofta ser man folk som lever i skräck och förtryck. Onda makter hotar en och tvingar en på flykt. Sådan ska inte
världen vara, rep kring ens hals i form av en snara. Därför för sjunger vi! Upp till kamp! Krossa allt ont! Upp till kamp! Krossa allt hat! Jag vi måste kämpa för kärlekens skull!! Och därför måste vi upp till kamp!!”
Storken: Ok! Redo? Nu måste vi bara locka hit rödluvan! Sen hoppar vi på henne när hon minst anar det!
Hans: Men hur ska vi kunna göra det utan att hon ser att det är vi?
Storken: hmmm...Locka hit henne vore inte vara så svårt. Men vi skulle behöva något som uppehåller henne så att vi kan hoppa på henne. Jag vet! Här, skriv ner vad jag säger.
Aria 8: Lappsången
Är du redo? Skriv så här:
“Bästa fru! I skogen finns ett nytt djur. Han äter som en utsvält tjur. Snart finns det ingen mat här mer och offren blir bara fler och fler. Det är bara du som kan hjälpa oss, vi är allt för små för att slåss! Vi hoppas och väntar och tror! På att rättvisan din är stor! ”
Skriv under med....Riff och Raff! Får jag se! Vad har du gjort? DU måste ju skriva fint! Skriv om nu! Men fort!
“Snart har vi henne I vårat grepp I hennes hjul vi sätter en käpp! Ondskan kan inte hindra mig, min älskade kommer hit och säg, är inte livet härligt, ja är inte livet härligt!”
“Färdig!”
Storken: Nu lägger vi lappen här. Låt så mycket du kan! (dom för oväsen på scenen) Fort nu! Göm dig!
(Rödluvan kommer in på scenen. Tittar sig misstänksamt runt på scenen. Får syn på lappen och läser. Samtidigt smyger Storken fram bakom henne och håller i henne.)
Storken: NU!! Hjälp mig! Bind fast henne!! (Hans vågar inte riktigt närma sig den kämpande Rödluvan)
Storken: Fort innan jag tappar henne!
(Hans samlar ihop sig och hjälper till. Rödluvan är fångad. Storken och Hans firar)
Rödluvan: Tror ni det här kommer ändra något? HA! Folk kommer glömma bort vad jag gjort och snart kommer någon ny ta min plats! Dumskallar, det här ändrar inget!
Hans: Du har fel! Du är fångad och det är allt som behövs för att den här skogen ska må bra igen! Och tro mig, vi kommer aldrig att göra samma misstag igen.
Rödluvan: Åh inte? Kan du inte din histor....(Storken går fram och täpper igen munnen på Rödluvan)
Storken: Åh, va skönt! Jag orkar inte lyssna på henne en minut till! Nu måste vi dessutom skynda oss! För snart kommer hon!! Maestro, musik tack! (tar ansats till att börja sjunga när han får syn på Rödluvan som sjunger till musiken ”förlåt mig”) Hans, Hans titta! Hon är ju jätteledsen....Nu känns inte det här alls bra...Jag trodde jag skulle bli lycklig nu...
Hans: Ja, hon ser verkligen ledsen ut...
Storken: Hans, kan jag få låna en kaka?
Hans: Akta, hon kommer bita dig...
Storken: ok, lovar du att från och med nu vara snäll? Att aldrig mer göra någon illa? Gör du det så gör jag också det! Hans du också!
Rödluvan lovar och alla förenas.
Storken: Ähum, jag vet att det kanske låter konstigt men ni skulle inte vilja hjälpa mig med det här? (pekar på huset) Det börjar bli ont om tid...
Rödis och Hans: Självklart!
Version 4
Stark + Våld
Berättaren:
Våran värld kryllar av djur. Stora, små, intelligenta och dumma. Det finns dock ett som överglänser dem alla. Storken! Denna graciösa varelse med smidiga ben och en lång vacker näbb. Det är ingen slump att det är just storken som fått ansvaret att leverera våra barn. Förutom att ta sig an
ansvarsfulla uppdrag hör det även till storkens natur att, när det blivit för kallt, spänna upp vingarna och bege sig söderut till varmare breddgrader. Vi ska nu få möta en stork som precis har kommit hem från en sådan stärkande semester och han bär på en glad nyhet.
Ouvertyre, ljus på scenen.
Storken kommer in på scenen i full fart med att fixa. Han tar ton.
Aria 1: Fixa osv. Storken
Men det är mycket som kan göras i lyckans tid. Man får inte bli lat när livet ler. För då kan snart humöret dras ner. Man ska va på sina tår, och ge mer än man får. Om lyckans här ska slå rot. Jag gör allt som jag kan, för att bli hennes man. Hon ska få en man med kärleksrus och sin högsta önskans hus. Allt detta gör jag för henne, ja, allt detta gör jag för henne!
Hon kommer idag, mitt bättre jag. Hon är van ett klimat, där det serveras på fat, en gassande värmande sol. Så här bygger jag nu, en plats, för rast. I livet för solsken och skur.
Lyckliga dagar lever jag för! Det är dom lyckliga dagarna jag lever för. Och idag så lever jag!
Hans: Schhhhh!! musik slutar efter några gånger.
Storken: Nej, varför gör du så? Jag är ju inte färdig än.
Hans: Schhh! Hon kommer höra dig!
Storken: Vem?
Hans: Hon...du vet...
Storken: (sänker rösten och närmar sig Hans) är det nån som sover?
Hans: Nej! Rödluvan så klart! Hon kommer komma hit
Storken: Va bra, jag vill att alla ska veta! Du förstår snart kommer hon!
Storken: Nja, ingen särskild. Bara den snyggaste kakaduvan i hela världen....A just det, sa jag att hon är kär i mig? Vi ska visst flytta in i det lilla huset jag bygger här...(börjar ta ansats för att sjunga om sin älskade)
Hans: Schhh!! Du får inte! Det går inte! Rödluvan tillåter ingen att komma in i skogen som inte bor här!
Storken: Ja men hon ska ju bo här sa jag. Med mig!
Hans: Du förstår inte, hon får inte komma in! Rödluvan kommer att fånga både henne och dig och sen är det adjöss!
Aria2: Allt är inte som förr. Hans
Tiden kan göra de mesta fasliga ting. Först visste man allt sedan ingenting. Det man hållit kärt försvinner och rädslan vinner över ens eget vett! Skratt byts mot gråt. Glädje mot sorg och kärlek har krossats av hat.
Min syster kommer aldrig tillbaka Ondskan har tagit henne. Tog henne för att jag inte höll min plats. Vargen drar inte längre luft för att ingen ville lyssna på hans förnuft. Vi var blinda, vi vägrade se det svåra för att få leva det lätta. Kanske är det det rätta, att livets kvävs från min själ. Nej allt är inte som förr, Förr finns inte mer.
Storken: Nej, det där är inte sant. Får jag bara prata lite med henne så ska du nog se att det löser sig! Det är bara ett missförstånd!
(Storken är på väg mot kulissen när det smäller till, Rödluvan gör entré)
Rödluvan: Stopp! VEM är du?
Storken: (stiger självsäkert fram) Ah! Rödluvan antar jag! Angenämt! Jag är Storken. Jag har nu äntligen återvänt från min semester. Jag har fått höra något helt galet...Min vän här säger att min förtjusande turturduva inte får komma in i skogen!
Rödluvan: Vad menar du? Ska du ta in en utomskogling in hit till oss? Dra inte in mera parasiter i min skog! Gör du det, så lovar jag att du kommer ångra dig....
Storken: Vadå din skog. Jag trodde den tillhörde alla?
Rödluvans aria: Skogen är min! Skogen är min! Innan jag kom var det kaos i vår skog, Jag steg till makten för jag hade fått nog. Slödder och skum vällde in, från öst, från väst, alla kalla’ den sin. Men nu är det slut på frihetens tid. Jag har nu makten och skogen är min! Skogen är min!
De kommer om våren när gräset är grönt. Stjäl våran mat och lägger sig skönt, bland blommor och blader, vrider sig sedan i solens värmande grader. Medans vi, vi får slita var eviga stund, på nätterna sover vi inte en blund.
När vintern sen kommer sticker dom väck, vi blir ensamma kvar utan mat i vår säck. Men dagarna går och snart är dom åter, när natten blir kort och solen den värmer. Då väller dom in i väldiga svärmer. Men nu är det slut. För skogen är min!!!
Hans: Vad var det jag sa! Hon är galen. Du ska inte tro att det där är allt. Hon har börjat slänga ut såna som har bott här hela sitt liv också.
Storken: Varför det?
Hans: Det är ingen som vet. Hon säger att dom äter för mycket....
Storken: Du tror inte att det kan vara så att hon bara har en dålig dag? Om vi bara väntar kanske hon...vad ska vi göra då?
Hans: Vi skulle kunna fråga Lodjuret. Han vet alltid vad man ska göra!
Storken: Aha! Eller så ger vi rödluvan lite av sin egen medicin. Vi bråkar! Hårt mot hårt! Öga för öga och tand för tand!
VAL
Storken: Nej! Det kommer att ta för lång tid! Nu gör vi det på mitt sätt! Det är vad hon förtjänar!
Aria 7: Upp till kamp!
“Man ska aldrig tolerera! Att någon annan regerar! Över sitt eget liv! Över sitt eget liv! Är du modig? Ja. Är du stark? Mja. Är du redo att ta upp vår kamp? Upp till kamp, kämpa på!
Vi kämpar för kärlek och frihet! Där vi drar fram går ondskan bet. Vi blir bemötta som hjältar, för vi gör sånt som ingen annan törs. Om fiendens storlek vi saltar, och tacksamheten ska fylla våran börs! För rättvisans skull ska vi offra våra liv. Från lilla musen Pelle till stora älgen Siv! Ofta ser man folk som lever i skräck och förtryck. Onda makter hotar en och tvingar en på flykt. Sådan ska inte
världen vara, rep kring ens hals i form av en snara. Därför för sjunger vi! Upp till kamp! Krossa allt ont! Upp till kamp! Krossa allt hat! Ja vi måste kämpa för kärlekens skull!! Och därför måste vi upp till kamp!!”
Storken: Ok! Redo? Nu måste vi bara locka hit Rödluvan! Sen hoppar vi på henne när hon minst anar det!
Hans: Men hur ska vi kunna göra det utan att hon ser att det är vi?
Storken: Vi ger en lapp till någon bara. Sen får han eller hon helt enkelt lämna den till henne. Kom igen!
Aria 8: Lappsången
Är du redo? Skriv så här:
“Bäste fru! I skogen finns ett nytt djur. Han äter som en utsvält tjur. Snart finns det ingen mat här mer och offren blir bara fler och fler. Det är bara du som kan hjälpa oss, vi är allt för små för att slåss! Vi hoppas och väntar och tror! På att rättvisan din är stor! ”
Skriv under med....Riff och Raff! Får jag se! Vad har du gjort? DU måste ju skriva fint! Skriv om nu! Men fort!
“Snart har vi henne I vårat grepp I hennes hjul vi sätter en käpp! Ondskan kan inte hindra mig, min älskade kommer hit och säg, är inte livet härligt, ja är inte livet härligt!”
“Färdig!”
“Få se, mmm mycket bra! DU skriver som en munk! Perfekt! Spring nu iväg med brevet och lägg det utanför hennes dörr! Vi ses här ikväll! Lycka till.”
(scenen blir mörk och båda går av. När ljuset kommer tillbaka ser man storken komma smygandes men utan Hans.)
Storken: (viskandes) Hallå? Vart är du? Hallå? Fördömt! Han fegade ur! (i samma stund får han syn på rödluvan sittandes på scenen.) Han smyger fram. Precis när han ska slå omkull henne med vänder hon på sig och han märker att det är Hans.)
Storken: Men det är du, vart är...(Rödluvan dyker upp bakom honom och fångar in honom)
Rödluvan: Ajajaja! Det var inte så här det skulle bli va? Haha! Korkade fågel! Trodde du inte att jag visste? Jag visste om allt innan ni själv gjorde det! Jag har många ögon och öron i den här skogen. Skulle du slå ner mig? Jag borde tacka dig! DU ger mig bara vatten på min kvarn. Vad trodde du skulle hända? Att jag skulle få ont och sedan låta din dumma gam komma hit?
Storken: Kakaduva!
Rödluvan: Kalla henne vad du vill! DU kommer ändå aldrig träffa henne något mer!
Aria 9: Duett,tersetto, solo du har grävt din egen grav.
Rödluvan: Adjöss! Farväl med dig lilla fjant! men hör först på något intressant! Du levde ett liv med frihet som krav, men se vart det ledde, du har grävt din egen grav.
Jag tackar dig, narrarnas kung, Jag hoppas bördan på nacken känns tung. All olycka du ser är på grund av dig, ingen kommer någonsin mer våga trotsa mig. Nu när dom ser dig, nu när dom ser dig.
Storken: Förlåt mig, förlåt mig, all våran lycka är borta nu. Förlåt mig, förlåt mig för olyckan jag har orsakat dig.
Hans: Nu är det kört, på den tråd mitt liv hänger nog är den skör.
Rödluvan: Lyckliga dagar! Det är dom lyckliga dagarna jag lever för, och idag lever jag!
(Rödluvan lämnar scenen. Hans och Storken sitter själva kvar på scenen instängda/infångade.)
Hans: Det här känns ju inte alls bra..Varför skulle vi slåss? Det gick ju jättedåligt...
Storken: Ja, och läskigt va det också...
Hans: Och jag är jättesugen på pepparkakor!
Storken: Om jag någon gång kommer loss, då ska jag hämta det till dig. Jag ska bara vara snäll nu...Du vet bry mig och så...
Storken: Mmm...hon kanske bara har glömt bort det...