Vilken roll spelar rollen? EXAMENSARBETE

(1)

EXAMENSARBETE

Vilken roll spelar rollen?

En undersökning av olika arbetsroller under skapandet av en föreställning

Robin Thorén

2013

Konstnärlig kandidatexamen Musik

Luleå tekniska universitet

(2)

Vilken roll spelar rollen?

En undersökning av olika arbetsroller under skapandet av en föreställning.

Robin Thorén

Huvudhandledare: Kjell Peder Johanson

Forskningshandledare: : Åsa Unander-Scharin

Examensarbete 2013

Konstnärlig kandidatexamen, Musik

Luleå tekniska universitet

(3)

Abstrakt

Syftet med detta arbete är att undersöka olika arbetsroller i skapandet av en föreställning. De roller jag valt att undersöka är manusförfattare, regissör och aktör. En större förståelse för deras uppgifter och påverkan på skapandeprocessen kommer förhoppningsvis leda till en utveckling av min egen sceniska förmåga. Jag har valt att analysera utifrån följande punkter:

– Rollen som manusförfattare – Rollen som regissör

– Rollen som aktör

– De olika rollernas påverkan på varandra

För att ge undersökningen belägg har jag själv iklätt mig de olika rollerna. Sedan har jag under processens gång antecknat och analyserat deras fram- och snedsteg. I ett sådant arbete som mitt eget är det svårt att hitta definitiva och generella svar eftersom de olika rollerna färgas så mycket av personen som har dem. Det finns dock några upptäckter jag gjort som jag tycker mig kunna se som allmängiltiga. En av dem är problematiken med att vara involverad i alla de konstnärliga processerna i en föreställning, hur jag då berövades tillgången av inspiration från andra personers kreativitet. En annan upptäckt gällde sätt att lösa problemet med att som regissör och skådespelare inte kunna dela på sig och göra bådas jobb samtidigt.

(4)

Förord

Under undersökningen av de olika arbetsrollerna har jag ständigt gett mig ut på djupare vatten än någonsin tidigare. Det har minst sagt varit en utmaning att hålla sig ovanför vattenytan vid ett flertal tillfällen. Tack vare all stöttning och hjälp genom arbetet har jag dock lyckats hålla mig flytande och har därför fått ta del av all den inspiration, motivation och glädje som alltid påminner mig om varför jag vill ha ett liv på scenen. Därför vill jag rikta ett stort tack till alla som på något sätt hjälpt mig på min resa, ända från min arbetskollega Rickard Age, som arbetat ihjäl sig under uppsättningen av vår föreställning ”Det var en annan gång”, till städpersonalen som lånade ut sopkvastar så att vi kunde städa upp efter oss. Ensemblen för all deras tid och engagerande insatser, musiker såväl som tekniker, Karin Westberg, Kjell Peder Johanson och Åsa Unander-Scharin för all vägledning. Min familj för all stöttning och uppvaktning under föreställningsveckan. Men framförallt vill jag rikta ett stort tack till publiken. Utan er hade jag hellre drunknat.

(5)

Innehåll

Inledning ... 5

Syfte och frågeställning ... 6

Författarrollen ... 9

Rollen som regissör ... 11

Rollen som aktör ... 13

De olika rollernas påverkan: ... 14

Diskussion: ... 17

Referenser ... 19

Bilagor ... 20

Manus fyra versioner ... 20

Smart + Lodjuret ... 20

Stark + Lodjuret ... 25

Smart + Våld ... 30

(6)

Inledning

Idén att undersöka olika arbetsroller inom en scenisk uppsättning uppstod från en sådan enkel sak som viljan att utveckla min egen sceniska verktygslåda. Att få en större förståelse för en produktion som helhet, samt vilket ansvar som är mitt. Att tvinga mig själv till ett sådant stort ansvar att jag inte kan fly från problem, eller låta någon annan lösa dem åt mig. Det som jag lämnar från mig är vad publiken får.

Jag är musikstudent och mitt instrument är klassisk sång. Så varför har jag då valt ett sådant teaterbaserat forskningsområde? Förklaringen till ämnets relevans för min specialisering ligger i min egen bild av de kvalitéer som jag tycker en sångare ska besitta idag. I mina ögon räcker det inte att bara stå och sjunga vackra, starka toner. Konkurrensen är för hård för det. Det gäller arbetsmarknaden men också klassisk musik och sång i stort, sett till vilken underhållning den tävlar mot idag. Att bara kunna erbjuda en enda underhållningsingrediens till dagens bortskämda publik kan kännas snålt. Därför vill jag kunna erbjuda publiken och mig själv fler verktyg att kunna beröra och förmedla med. Eftersom jag till största del jobbar med den sångtekniska delen i min utbildning blev detta nu en möjlighet att kunna utveckla mina sceniska färdigheter.

Rollerna1 som hamnar i fokus är: manusförfattare, regissör och aktör, detta eftersom de har en sådan vital del i processen fram till det färdiga sceniska resultatet. Större kunskap om den sceniska processens helhet leder förhoppningsvis även till större frihet och kunskap om varje enskild roll i en föreställning.

Den största anledningen till ämnesvalet ligger nog trots allt i min egen upplevelse av vad det sceniska arbetet gör för mig, både som underhållare och människa. Jag har ända sedan jag var liten tyckt att det har varit roligt att spela teater, även om jag många gånger inte förstod att det var det jag sysslade med. Min första medvetna kontakt med teater är från mellanstadiet. Jag hade då en fantastisk lärare som ofta uppmuntrade till konstnärliga utsvävningar i vår vardag vid skolbänken. Jag minns speciellt vår engelska lärobok där kapitlen ofta bestod av små sketcher. Dessa fick vi ofta i uppgift att gestalta på något sätt. Jag kommer ihåg att jag älskade de här uppgifterna.

Efter mellanstadiet blev det ett långt uppehåll i mina sceniska äventyr. Mitt nästa sceniska uppdrag kom inte förrän i gymnasiet när vi skulle gestalta olika kapitel ur Åsa Linds barnbok ”Sandvargen”. Jag spelade en svan. Min uppgift var att under de 10 första sekunderna av sketchen komma in och dansa, ”svanlikt” - inte en av mina mest prestigefyllda karaktärer.

Förutom min lilla utsvävning som svan så ägnade jag nästan ingen tid i gymnasiet till scenisk utveckling. Dock var det här jag för första gången skulle komma i kontakt med klassisk sång. Jag gick på Sundstagymnasiets musiklinje och skulle för första gången få ta sånglektioner. Eftersom alla lärare som undervisade i pop och rock hade fulla scheman fick jag en lärare i klassisk sång, Mårten Engdahl. Stort Queen-fan som jag var tänkte jag att om Freddie Mercury tyckte om klassisk sång så kanske även jag skulle göra det. Det kunde ju i alla fall inte göra någon skada. Jag blev inte frälst

(7)

direkt. Men i slutet av min tid på gymnasiet hade jag fastnat för det och bestämde mig för att jag ville fortsätta utbilda mig. Så jag sökte till Vadstena folkhögskola.

Det var på Vadstena som jag återupptäckte mitt intresse för teater. Varje år hade vi nämligen ett operaprojekt. Det var här med hjälp av en gammal teaterlada, full kostymering och engagerade lärare som jag återigen började inse hur kul det var att jobba sceniskt. Dessutom var det första gången jag fick jobba med en regissör och faktiskt få instruktioner på en scen. I de första projekten vi gjorde hade jag bara små ensembleuppdrag. Under mitt sista år gjorde jag dock karaktären Vasek i Smetanas opera ”Brudköpet”. Här hade jag mycket tid på scenen och hann börja utforska mig själv och min karaktär på ett djupare plan.

Efter att ha lämnat Vadstena för att börja studera vid musikhögskolan i Piteå skulle den sceniska världen öppna sig allt mer, mycket p.g.a. att jag nu visste hur kul jag tyckte det var. Efter några sceniska projekt under mitt första år i Piteå sökte jag en kvällskurs med inriktningen ”Scenisk beredskap”. Detta var min första dramakurs någonsin. Även om den kanske inte var en helt renodlad teaterkurs så hade den stora drag av dramatik. Det var också här jag fick möta improvisationsteater för första gången, vilket var minst sagt frigörande. Allt var möjligt. Att luckra upp sitt huvud och låta det associera fritt var en frihet jag sällan stött på tidigare i mitt liv. Det här är något jag egentligen tycker att alla borde syssla med. Jag tror det är bra för den mentala hälsan. Detta, i kombination med flera sceniska projekt i samband med min sångutbildning, väckte alltså mitt intresse för livet på scenen till en sådan grad att jag valde att ha det som fokus i mitt examensarbete.

Syfte och frågeställning

Mitt mål med arbetet är att hitta flera komponenter i den värld som skapas på en scen, och att öka medvetenheten om de delar jag som aktör redan besitter eller saknar. Om, och i sådant fall hur, har jag påverkats av de olika rollerna? Jag hoppas kunna peka ut de delar som på olika sätt påverkat mitt resultat. Var några lättare att kombinera än andra?

Syftet är att axla olika roller inom en scenisk föreställning, för att sedan utvärdera på vilka sätt de påverkar varandra.

Punkter som kommer att diskuteras:

 Rollen som manusförfattare  Rollen som regissör

 Rollen som aktör

 De olika rollernas påverkan på varandra

(8)

Som underlag för denna undersökning har jag skrivit ett manus som jag sedan har regisserat och agerat i. Jag har gjort alla roller i en och samma föreställning för att lättare kunna se hur de överskrider varandras gränser. Manuset är skrivet för ett sångspel d.v.s. en föreställning med talad dialog och sånginslag. Som hjälp under regiarbetet har jag haft min konstnärliga handledare Kjell Peder Johanson samt min tidigare lärare Karin Westberg. Sångspelet gjordes i samarbete med en klasskamrat på kompositionslinjen, Rickard Age. Tillsammans med honom satte jag ihop en ensemble på 23 musiker och tekniker. Under arbetet har jag fört en enkel loggbok med minnesanteckningar över tankar och idéer. För att kunna se arbetet ur ett annat perspektiv har jag även under reptiden spelat in olika delar av arbetsprocessen med en videokamera.

I uppsatsen kommer jag att skriva om olika ”roller”. Det jag syftar på då är de olika arbetsroller som undersöks, d.v.s. manusförfattare, regissör och aktör. När det rör ”rollerna” som gestaltas på scenen används ordet ”karaktärer”, detta i hopp om att så mycket som möjligt undvika förvirring.

Förutom de ovannämnda arbetsrollerna så kommer ytterligare några att nämnas (producent, scenograf mm) i slutdiskussionen, detta eftersom jag hade även dessa som mitt ansvar och för att de oundvikligen påverkade resultatet. Dock kommer de inte att analyseras på ett djupare plan.

Min syn på de olika rollerna

Manusförfattare

Manusförfattaren är skaparen och utvecklaren av berättelsen. Hen ger information om berättelsen med hjälp av repliker och scenanvisningar. Om man tänker sig att hela den konstnärliga processen är en tavla så är manusförfattarens uppgift att bestämma hur stor ramen ska vara, vilken duk, vilken färgtyp, vilka motiv som ska användas. Manusförfattaren ska också förse de personer som kommer in senare i processen med information och inspiration till skapandet. Hur specifik manusförfattaren vill vara bestämmer hen själv. En skicklig manusförfattare har sett till att rätt förutsättningar och verktyg finns inför målandet.

Regissör

Regissören är spindeln i nätet när det kommer till den sceniska framställningen. Hen ska ha en klar bild av hur hen vill tolka manusförfattarens ord för att sedan kunna förmedla detta till övriga i ensemblen. Hens del i tavlan är att börja skissa upp motivet. Välja vad hen vill ha i fokus. Se till att proportioner och förhållningslinjer finns, vilka färger som ska användas osv.

Aktör

(9)

Föreställningens utformning

(10)

Författarrollen

Att skriva ett manus var en utmaning jag aldrig tidigare ställts inför. Under min sångutbildning hade jag stött på ett fåtal manus, vissa mer välgjorda än andra. Det var ett av dem som jag tyckte mig ha användning av, Mozarts sångspel ”Bastien und Bastienne” (svensk översättning). Det är ett sångspel riktat kanske främst till barn men fungerar även utmärkt som familjeföreställning. Detta var samma målgrupp som vår föreställning skulle rikta sig till. När tveksamheter uppstod gällande hur tydlig jag var tvungen att vara i mitt manus så kollade jag ibland på librettot i "Bastien und Bastienne". Även om jag personligen kunde tycka att det librettot ibland var lite fattigt så är det ändå ett libretto som har fungerat bra.

Det svåraste med att skriva ett manus var friheten. Den erbjöd så många möjligheter. För att överhuvudtaget kunna fokusera behövdes begränsingar. Därför sattes olika ramar upp. Ett av de mest betydelsefulla besluten var att ha mycket få, om ens några, scenbyten. Detta beslut tog jag eftersom jag var tvungen att ta hänsyn till de resurser jag hade till mitt förfogande när föreställningen så småningom skulle sättas upp. Detta gjorde att min första uppgift var att skapa en plats som skulle kunna bära en hel föreställning utan någon större förändring i scenbilden. Det andra beslutet som till stor del formade utveckling var antalet aktörer på scenen. Målet blev att hålla sig till 3 stycken personer. Beslutet om dessa två ramar fattade jag mest av praktiska skäl. Ett beslut jag fattade enbart utifrån min konstnärliga vilja var att använda mig av redan kända karaktärer fast använda dem ur ett annat perspektiv: skaka om lite grand. Karaktärerna jag beslöt mig för att använda blev Rödluvan och Hans.

Rödluvan "Skogen är min!!"

Min första tanke var att skapa en berättelse med Rödluvan fast ur vargens perspektiv. I originalsagan är det Rödluvan man känner sympatier för, så jag tänkte: Vad händer om det kommer fram att det är hon som är boven? Vargen försökte rädda skogen från att falla i Rödluvans händer. Den vinkligen av sagan behölls, fast det kändes tråkigt att låsa sig till originalsagan för mycket. Så därför utspelar sig allting efter originalsagan slut. Vargen har som bekant blivit dödad och Rödluvan står nu obestritt högst upp i skogens hierarki. I originalet får man inte mycket information om den lilla Rödluvan så jag tog mig fria händer att forma hennes bakgrund. Luvan är ett tecken på hennes blyghet. Hennes skal. Ett skal som i förlängningen ledde till en känsla av utanförskap och ensamhet. En ensamhet och utanförskapskänsla som sedan skulle bygga upp ett hat inom henne. Ett hat som hon väljer att rikta mot "utomskoglingarna"2.

Hans "Min syster kommer ej tillbaka något mer, ondskan har tagit henne."

Eftersom allting utspelar sig efter originalhistorien kunde jag inte längre använda mig av vargen som en karaktär. Det var då Hans kom in i bilden. Hans är baserad på den Hans vi får möta i sagan om Hans och Greta. Hans äventyr med sin syster Greta i häxans pepparkakshus har satt djupa spår

(11)

inom honom. De såren rivs återigen upp när hans syster Greta försvinner. Hans är övertygad om att det är Rödluvan som ligger bakom hans systers försvinnande. Han driver omkring i skogen sökande efter sin syster och det enda han äter är sötsaker, speciellt till pepparkakor, ett beroende som han fått under sin tid i Häxans hus. Det är han som får förklara den hemska förändring som har skett i skogen under den tiden som Storken (se nedan) varit borta. ( Scen 2 "Allt är inte som förr.") Detta har inte fått något stort fokus i berättelsens helhet men förklarar den Hans som vi möter i föreställningen. Första gången vi möter Hans i föreställningen ligger han nämligen och sover, hopkurad vid en stubbe kramandes en burk med pepparkakor.

Storken "Jag ska göra allt som jag kan, så jag får bli hennes man!"

För att balansera upp dessa två karaktärer behövdes någon som skilde sig från dem totalt: en obotlig optimist. Därför skapades en helt ny karaktär: Storken. Storken bor i skogen men har rest söderut under vinterhalvåret. Nu har han återvänt. På sin semester har han träffat en kakadua som ska flytta in i skogen med honom, något som Rödluvan inte tillåter. Tillsammans med Hans försöker Storken störta Rödluvan från makten.

Lodjuret "Frågar du mig om vad livet handlar, svarar jag dig med en påse mandlar"

Nu hade jag mina tre karaktärer. Eftersom föreställningen erbjöd publiken möjligheten att välja och påverka handlingen så tog jag i processen beslutet att lägga till ytterligare en karaktär. Syftet med detta var att för att kunna erbjuda en varierad föreställning beroende på vilket val publiken gjorde. Karaktären blev ”Lodjuret”. En enstöring i skogen. Vimsig, intellektuell och mystisk. Lodjuret är bara med i scen 5a men med sina säregna karaktärsdrag och den lekfulla musiken tillförde hon en välbehövlig krydda i föreställningen.

Att skriva för en musikal

Föreställningen var hela tiden tänkt att vara musikdramatisk. Det skulle vara talad dialog med sånginslag. Detta för att göra den mer lättillgänglig för en varierad publik men också för att det erbjuder mer frihet för aktörerna på scenen, något som jag ville lämna utrymme för. Att veta var i berättelsen man skulle placera in sångerna var till en början lite svårt. I det första utkastet av manuset hade dialogen noggranna förklaringar vilket i sin tur ledde till att det varken fanns utrymme eller dramaturgiskt motiv för sång. Andra gången gick det bättre, men då uppstod istället ett annat problem: att ge kompositören varierade situationer och sinnesstämningar där jag placerade ut utrymme för sång. Här hjälpte det att spela på karaktärerna i föreställningen. Presentationen av varje karaktär skedde i en sång. Detta löstes till stor del bara genom att ge varje karaktär tydliga och egna drag. När väl de var bestämda så var det inte längre problem med placeringen av sånger i föreställningen. Rödluvans aria (scen 3) består t.ex. av en hotfull text och dova toner. I musiken jobbades det tillsammans med kompositören fram olika små ljud som skulle indikera osäkerheten som egentligen ligger till grund för Rödluvans ondska. I Storkens första aria (scen 1) är stämmingen en helt annan. Det är lycka och glädje som är centralt hos denna karaktär. Hans naivitet speglas i musiken samt i texten där han är övertygad om att så länge han bygger ett fint hem till sin älskade kommer allt att gå bra!

(12)

kunde lura in sångerna till ett format som kändes lite fyrkantigt och förutsägbart. Ofta gick jag på karaktären som skulle sjunga eller situationen. I de lite mer seriösa och allvarliga scenerna ( t.ex scen 2) försökte jag oftast hålla mig till jämna versrader och rim med några få undantag medan jag i t.ex. presentationssången för karaktären ”Lodjuret” (scen 5a) medvetet skrev en väldigt oregelbunden text i både rytm och rim. I vissa stycken fanns det en symmetrisk rytm och rim i texten medan det i andra stycken var precis motsatsen, detta för att det passade den karaktär jag ville att ”Lodjuret” skulle ha.

”Jag är som en kniv utan egg, mystisk! Jag är som en man med långt vitt skägg, intellektuell!” ”Ge mig en kvast så får du trast, Ge mig en ko så får du sto. Frågar du mig om vad livet handlar, svarar jag dig med en påse mandlar”

Sångtexterna var det sista som skrevs i arbetet med manuset. Först skrev jag utkast på dem och gav dem till kompositören. Tillsammans diskuterade vi sedan texten utifrån dess kontexten. När själva komponerandet av sångerna hade kommit igång så hände det att kompositören hörde av sig och ville ändra eller lägga till något och då jobbades det utifrån de villkoren.

Rollen som regissör

(13)

Förberedelse som regissör

Efter mitt försök att improvisera fram ett sceniskt skeende bestämde jag mig för att vi skulle hålla oss mer strikt till manuset när det gällde dialogen. Problemet som uppstod då var att veta hur jag skulle förbereda mig inför våra rep. Oavsett om jag ansåg att improvisationen blev för utsvävande och ineffektiv i sitt berättande så ville jag inte göra en föreställning där aktörerna bara bestod av talande maskiner som går och står dit jag pekar. Jag ville fortfarande ha en scenisk frihet kvar. Jag är av den åsikten att ingen ska känna en karaktär bättre än aktören som gestaltar den. Därför ville jag inte berätta för mina aktörer hur deras karaktärer beter sig och hur de hanterar olika situationer om jag inte var tvungen, för det vet de oftast bättre än jag. Enligt min erfarenhet är det också då som föreställningen känns som mest äkta och levande.

Hur skulle jag då förbereda mig inför våra repetitioner utan att kväva aktörernas egen kreativitet? Eftersom min egen erfarenhet på detta plan var mycket liten så bestämde jag mig för att prata med två skådespelare och regissörer, Kjell Peder Johanson och Karin Westberg. Båda var överens om att förarbetet främst handlade om att skapa förutsättningar för aktörerna på scenen att själva komma fram till aktioner. Hur skapas de?

Jag bestämde mig för att försöka skapa dem genom att kunna erbjuda aktörerna tydliga svar på vad varje karaktär hade för mål i varje scen. Sedan får aktören själva lista ut hur hen når det. För att det ska lyckas krävs det att aktörerna verkligen har lärt känna sin karaktär. Inför repetitionen efter den improviserade versionen träffades därför alla aktörer för att diskutera de olika karaktärernas bakgrund, övergripande mål i föreställningen (samt vad som hindrade dem från att nå målet) och deras relation till varandra.

En annan viktig faktor som ökar förutsättningarna för aktörerna är scenografin. Att ha den fysiskt närvarande gör så mycket när man jobbar. Tyvärr kommer den oftast långt fram i processen. Därför försökte jag alltid hitta lösningar för att kunna erbjuda en preliminär scen som ändå skulle vara nära den vi skulle ha i slutproduktionen.

Regi i praktiken

(14)

slutet ledde det till att Hans hade motstånd att spela mot under hela scenen vilket skapade mer spänning.

Vad som märktes allt oftare under regiarbetet var att det ibland inte behövdes så mycket, i alla fall inte i form av rörelse eller aktioner. Vissa scener löste sig själva så länge aktörerna tänkte på vad de sa och att de hade fått en bra placering på scenen. Sen behövde de knappt röra på sig under resten av scenen.

Eftersom jag själv var aktör så befann jag mig ofta på scenen och kunde därför inte alltid betrakta skeendet utifrån. Detta innebar ett stort problem i processen, mycket p.g.a. att det blir svårare att skaffa sig en uppfattning av positionerna och avstånden på scenen samt att våga lita på det man har jobbat fram. Därför brukade jag alltid filma repetitionerna. På så vis kunde processen analyseras utifrån i efterhand.

Regi till musik

Musiken spelade givetvis en stor del i regiarbetet. I många fall berättade den mer än själva orden. Därför försökte jag ta vara på och utnyttja den så ofta jag kunde. Accenter, stämningar och mycket mer var saker som alltid höjde kvaliteten på föreställningen. Problemet musiken förde med sig var att vi inte kunde repa sceniskt till levande musik förrän sent i processen, vilket försvårade den sceniska tajmingen. Som kompensation repade vi därför alltid med midi-filer på samtliga sånger för att kunna ligga så nära sanningen som möjligt.

Att våga lita på att musiken kan bära handlingen var också en viktig upptäckt. Den bär så mycket kraft. Därför ville jag också ofta lägga delar av dialogerna under musiken, för att rida på den stämning som den redan hade satt.

Att sjunga och agera samtidigt kan också innebära problem. Sång är ett stort fysiskt arbete och därför var jag tvungen att ta hänsyn till detta i min regi, beträffande både sångarnas sceniska aktion och deras behov av pauser för att vila sina röster under repetionerna.

Rollen som aktör

(15)

Karaktären själv bygger man i sitt huvud. När de båda stämmer överens blir processen effektiv, levande och inspirerande.

De olika rollernas påverkan

Manusförfattare - regissör

Författandet var nog den roll som kunde skötas med minst påverkan av de övriga rollerna. I arbetet med att författa ett manus var jag dock ändå hela tiden införstådd med att jag även skulle ha rollen som regissör. Detta gjorde givetvis att det under processen tänktes mycket i en regissörs banor när det gällde utformningen av de olika skeendena i föreställningen. Uppstod en bra scenisk idé när jag satt och skrev så blev den en del av manuset. På så vis kan man se det som att manusförfattarrollen här var påverkad av rollen som regissör.

Dock är det nog nästintill omöjligt att utforma ett dramatiskt verk utan att få upp sceniska bilder under processen som sedan blir en del av manuset. En upptäckt som gjordes efter att hela föreställningen var genomförd och jag sedan gick tillbaka till manuset var att en massa instruktioner som jag var övertygad om stod i manuset som instruktioner inte alls stod där, eller var betydligt mindre utförliga än jag kom ihåg. Ett exempel på det är instruktionerna till den inledande scenen i föreställningen. ”Storken kommer in på scenen i full fart med att fixa. Han tar ton.” ”I full fart med att fixa” kan enligt mig innebära en massa olika saker. När dessa instruktioner skrevs var tanken att ”Storken” skulle komma in och bygga ett hus till sin älskade. När man senare får höra sången som han sjunger är det dock väldigt tydligt att det är just ett hus han håller på och bygger. Instruktionerna skrev jag dock innan jag hade skrivit texten till sången. Detta är ett sådant tillfälle där de olika rollerna påverkades av varandra. Alla detaljer i scenerna skrevs inte ner, de fanns i mitt huvud eftersom jag ändå visste att manusförfattaren och regissören ville samma saker.

Även om jag kan tycka om att delar i manuset blev tämligen öppna för tolkning så borde det gjorts med större medvetenhet. I vissa scener av manuset är det istället väldigt utförligt förklarat hur scenerna skall utföras, som t.ex. i sången ”Je t'aime” (scen 7a). Det som är spännande är att en av de scenerna som var svårast att få till rent sceniskt som regissör var just ”Je t'aime”, trots att denna var så utförligt beskriven. Den inledande arian (”Lyckliga dagar”) med sina sparsmakade instruktioner tog väldigt liten tid och plats under repetitionerna. Givetvis finns det andra faktorer som har spelat in än bara instruktionernas utförlighet, såsom antal personer på scenen samt scenens vikt i berättelsen. Enligt mig är detta ändå ytterligare ett bevis på att man ska vara försiktig med att ge instruktioner som inte kan ändras. I detta fall kunde jag själv ändra i manuset som regissör eftersom jag även författat manuset. Hade manuset däremot hamnat i någon annan regissörs händer hade det kanske inneburit andra problem, såväl som lösningar givetvis.

Under arbetets gång försökte jag hålla isär rollerna så mycket jag kunde, för att inte göra allting till en enda stor roll utan tre skilda roller som smälter in i varandra. Detta var dock svårast mellan rollerna som manusförfattare ocg regissör. Att gå in och ändra eller lägga till några ord i dialogerna allt eftersom upptäckter gjordes var nästan oundvikligt.

(16)

med kompositören (Rickard Age) om sången, vilken i det läget var den enda sången som inte var färdigskriven. Han förklarade då att han inte fann någon inspiration eller idéer till den andra versen. Då sa jag till honom att han kunde lägga någon form av soul-komp i orkestern så kunde jag improviserar fram en dialog där. Att ha den friheten och möjligheten som regissör var väldigt skönt. Behövde det plockas bort en hel vers av en sång så gjordes det.

En fara kan dock vara att man börjar ändra för mycket i grundmaterialet. Under en så här lång arbetsprocess hinner man många gånger både älska och hata samtliga ställen i musikalen flera gånger. Att bli hemmablind är lätt hänt. Är man inte försiktig kanske den bästa scenen ryker. De som kommer och ser föreställningen för första gången har inte hört alla skämt och alla sånger hundratals gånger, så som alla inblandade. Så visst fanns det rum för ändringar, men de skulle kunna motiveras bra så att jag kunde övertyga mig själv både som regissör och författare. Föreningen av dessa två roller tycker jag personligen inte ledde till några större problem, snarare tvärtom. Regissören kan ha en nära dialog med manusförfattaren tror jag ofta gynnar en föreställning.

Författare - skådespelare

Jag upplevde inte att rollerna som manusförfattare och regissör kom speciellt nära inpå varandra. Allting gick via ett filter, regissören. Samtidigt så underlättade det hela arbetsprocessen att jag hade båda dessa roller, främst sett utifrån rollen som aktör. Som författare tog jag det nästan ingen hänsyn till att det var jag som skulle spela en av huvudkaraktärerna, så manuset hade förmodligen inte varit annorlunda även om jag själv inte hade varit med på scenen. Däremot när jag som skådespelare får ett manus som jag redan är väldigt insatt i så underlättar det givetvis en hel del. Jag kunde nästan redan vid första repet manuset utantill, både mina egna repliker och mina medaktörers. Så där sparades det värdefull arbetstid. Ett orosmoment var borta innan det ens hade hunnit börja. Jag skulle nog vilja säga att vara författare till arbetet underlättade och hjälpte mig att kunna kombinera aktörsrollen med regissörsrollen.

Regissör - skådespelare

(17)

medan jag som regissör istället betraktade allting utifrån. Eftersom vi var tre aktörer på scenen så kunde jag även i vissa scener be någon ta min plats medan jag såg på helheten. Det var också då jag insåg fördelen av att på avstånd se allting som skedde i stunden. Idéer kom lättare, oron över att inte veta hur det ser ut från publikens synvinkel försvann, och jag kunde uppleva helheten i stunden utan att den blivit filtrerad av en lins.

Även om det hjälpte för min roll som regissör att kunna gå ifrån scenen och betrakta allting utifrån så innebar det problem för mig själv som aktör och för mina medaktörer. Detta gjorde att jag ändå försökte vara hyfsat sparsam med att lämna scenen, dels för att jag själv behövde få känna hur det kändes att utföra händelserna på scenen dels också för att mina medaktörer behövde få känna hur det var att spela mot mig. Även om två aktörer gör samma aktioner på en scen så behöver inte det betyda att det skickar samma impulser till medaktören, vilket i sin tur kan leda till olika reaktioner hos denne.

En annan del av dessa två roller som var svår att balansera var relationen till mina medaktörer. När jag var aktör var vi på samma nivå, medan jag som regissör var snäppet över, i alla fall när det kom till att fatta beslut kring det sceniska. Jag ville i min roll som regissör ha en öppen dialog med aktörerna. Jag kände dem sedan innan och hade valt dem av anledningen att de var självgående och hade förmågan att själva ge sig regi. Så balansen gällde hur mycket kompis jag skulle vara och hur mycket ledare. Det blev tydligt efter analysen av det första repet att jag tenderade till att vara lite för mycket kompis. Ofta fick alla andra komma med förslag först och när jag väl sa mitt var det inte speciellt raka instruktioner. När jag väl gav raka instruktioner och stod på mig märkte jag att det ofta ledde till ett bra resultat. Så från den punkten försökte jag under hela processen tänka på att göra min föreställning på mitt sätt. Det är inte det enda möjliga sättet, men det är mitt och det verkade fungera. Därmed inte sagt att mina medaktörer inte hade någonting att säga till om, men när ett beslut behövde tas eller ett problem behövdes lösas så blev jag bättre på att leda och ta initiativet ju längre processen pågick, vilket i sin tur ledde till effektivare rep.

Förutom de praktiska problemen med att regissera och agera samtidigt så var det svåraste framförallt att släppa rollen som regissör när jag skulle agera. Jag lyckades aldrig släppa den helt. Inför premiären tog jag ett beslut och bestämde mig för att inte ändra något mer i regin oavsett resultatet, så att jag nu äntligen skulle kunna fokusera på mina egna sceniska uppgifter. Det gick bättre, men helt släppte det inte. Till och med under sista föreställningen minns jag hur jag stod på scenen och antecknade sekvenser i minnet som skulle kunna slipas eller eventuellt ändras på.

(18)

Diskussion

Att kombinera olika arbetsroller i en föreställning innebär både för- och nackdelar, givetvis. En del av målet med undersökningen var att skaffa en bättre helhetsbild av processen från ”ax till limpa” i formandet av en föreställning. Så här i efterhand kan jag konstatera att det målet är uppnått. Inför arbetet hade jag hela tiden förstått att jag skulle behöva ta på mig flera roller än de som jag skulle undersöka. Att det skulle bli så många roller och så mycket att göra som det i slutändan blev hade jag dock inte förväntat mig.

Inför arbetet hade jag tillsammans med kompositören Rickard Age försökt tillsätta så många arbetsroller som möjligt med folk utifrån. Utan att kunna erbjuda någon lön visade det sig vara svårt. De som var intresserade att göra det ideellt saknade istället tiden. Detta ledde till att jag själv tillsammans med Rickard fick ta på mig de flesta rollerna. Jag var producent, scenograf, kostymör, fikaansvarig vid sidan av de övriga rollerna som jag undersökt i detta arbete. Det största problemet med alla dessa roller var att jag aldrig slappnade av. När en roll var färdig för dagen tog nästa vid. Alltid fanns det något att göra och alltid var det ont om tid.

Något som jag också saknade mycket under arbetet var möjligheten att få intryck ifrån något annat håll än mitt eget. Eftersom jag själv var med så mycket i alla processer så visste jag vad som skulle komma. Vikten av dessa små intryck man kan få av andra kreatörer blev tydlig. Ett exempel är dräkten till min egen karaktär ”Storken”. Jag var med och valde ut tyg och allt som behövdes till dräkten men i övrigt visste jag inte hur den skulle se ut. Eftersom mina egna kunskaper när det kommer till att sy är tämligen begränsade fick jag hjälp av en medlem i ensemblen, Josefine Gellwar Madsen. Det första repet hon kom med den färdiga dräkten gav direkt ny energi. Aktörsrollen som hamnat så mycket i skuggan av regissörrollen fick sig ett rejält lyft. Innan hade jag ingen bild av hur jag skulle gestalta min stork rent fysiskt, men när jag fick på mig hennes dräkt såddes direkt ett frö i huvudet. Här fick jag något nytt och fräscht. Jag hade inte suttit och sytt den själv: dragit på och av, gjort om, gjort rätt. Här fick jag någon annans pusselbit till min stork och sedan var det bara att gå på vad som kändes bra när jag var i den.

Vad detta egentligen handlar om är kanske att man tappar bort sig själv i analyser och tendensen att bli överambitiös. När du får jobba fram hela processen från grunden kan intellektet ta överhand, vilket går ut över det impulsiva och spontana. Jag är personligen mer lagd åt det impulsiva och spontana och saknade de delarna mycket under arbetet. Storkdräkten gav mig dock några sådana impulser i formandet av hans fysiska karaktär. Det behövdes ingen analys.

(19)

arbetet med helheten kan effektiviseras. Så även om mitt huvudfokus i detta arbete låg på att undersöka den konstnärliga processen så ser jag nu att det är svårt att skilja olika arbetsroller åt. Även om de inte står i direktkontakt med varandra så påverkar de varandra. Denna insikt tror jag har utvecklat mig till en bättre lagspelare i framtida uppsättningar även om jag då bara kommer ha en utav alla de olika rollerna.

Något som jag inte märkt av är huruvida jag har utvecklats som aktör, i alla fall inte på det sceniska planet. Med alla de andra rollerna hann jag inte fokusera eller utforska min roll som aktör på ett sådant djupt plan som jag hade hoppats på. Den största lärdomen för mig som aktör var nog att lita på min förmåga, lita på mina impulser, lita på att det arbetet som jag gjort när jag format karaktären fungerar. Det tror jag är mycket viktigt att ha med sig ut i arbetslivet. Men när det kommer till mitt förhållningsätt på scenen eller min förmåga rent scentekniskt kan jag inte säga att jag gjort någon större upptäckt. Samtidigt är detta ytterligare en karaktär i mitt bagage, och erfarenhet och rutin är alltid bra.

När det gäller att skriva ett manus tyckte jag mig göra en rolig och viktig upptäckt. Innan jag började skriva gick jag hela tiden omkring och tänkte att jag måste lägga upp en bra plan för manuset: utvecklingen av handlingen, karaktärerna, huruvida jag ville förmedla något budskap till publiken och i sådant fall vilket. Detta gjorde att jag hela tiden sköt upp skrivprocessen eftersom jag inte tyckte att planerna jag kom på var tillräckligt bra. Så till slut kröp den deadline jag gett mig själv allt närmre. Keith Johnstone pratar i sin bok "IMPRO" om människans förmåga att blockera sin kreativitet genom att försöka skapa snarare än att förlita sig på att skapandet sker av sig självt. Keiths ord i kombination med min egen handledare och lärare Kjell Peders "Glöm inte att göra" fick mig till slut att bara sätta mig ner och skriva. Jag hade de ramar klara för mig själv som jag nämnt tidigare i uppsatsen och utifrån dem skrev jag. Karaktärerna dök upp av sig själva, budskapet, som i detta fall till stor del kom att handla om främlingsfientlighet, uppkom av bara farten. Visst gick jag i efterhand och utvecklade eller ändrade lite i manuset för att undvika missförstånd och förtydliga där det behövdes men i övrigt formades i stort sett hela föreställningen i ett svep av spontant skrivande. Detta är nog den tydligaste upplevelsen jag hittills haft som bekräftar att det som Kjell Peder och Keith pratar om verkligen stämmer.

(20)

Referenser

Litteratur:

Keith Johnstone (1970) IMPRO "Improvisation and the theater" London: Methuen Drama

Samtal med:

Kjell Peder Johanson

Karin Westberg

Libretto:

(21)

Bilagor

Manus fyra versioner

Version 1

Smart + Lodjuret

Berättaren:

Våran skog kryllar av liv. Det är en plats för alla. Dom små, dom stora, dom smarta och dom dumma. Alla lever dom här under samma förutsättningar. Eller, det är i alla fall så det brukade vara. På senaste tiden tycks nämligen saker och ting ha förändras. Någonting har i smyg växt sig stort i skogen. Någonting mörkt och hemskt.

Ni ska nu få träffa en man som inte har den minsta aning om detta! Han har nämligen varit på solsemester långt hemifrån. Nu har han äntligen återvänt hem och tycks vara på oförskämt bra humör!

Ouvertyre

Storken kommer in på scenen i full fart med att fixa. Han tar ton.

Aria 1: Fixa osv. Storken

Men det är mycket som kan göras i lyckans tid. Man får inte bli lat när livet ler. För då kan snart humöret dras ner. Man ska va på sina tår, och ge mer än man får. Om lyckans här ska slå rot. Jag gör allt som jag kan, för att bli hennes man. Hon ska få en man med kärleksrus och sin högsta önskans hus. Allt detta gör jag för henne, ja, allt detta gör jag för henne!

Hon kommer idag, mitt bättre jag. Hon är van ett klimat, där det serveras på fat, en gassande värmande sol. Så här bygger jag nu, en plats, för rast. I livet för solsken och skur.

Lyckliga dagar lever jag för! Det är dom lyckliga dagarna jag lever för. Och idag så lever jag!

Hans: Schhhhh!! (musik slutar efter några gånger.)

Storken: Nej, varför gör du så? Jag är ju inte färdig än.

Hans: Schhh! Hon kommer höra dig!

Storken: Vem?

Hans: Hon...du vet...

Storken (sänker rösten och närmar sig Hans): Är det nån som sover?

Hans: Nej! Rödluvan så klart! Hon kommer att komma hit!

(22)

Hans: Vem då?

Storken: Nja, ingen särskild. Bara den snyggaste kakaduvan i hela världen....A just det, sa jag hon är kär i mig? Vi ska visst flytta in i det lilla huset jag bygger här...(börjar ta ansats för att sjunga om sin älskade)

Hans: Schhh!! Du får inte! Det går inte! Rödluvan tillåter ingen att komma in i skogen som inte bor här!

Storken: Ja men hon ska ju bo här sa jag. Med mig!

Hans: Du förstår inte, hon får inte komma in! Rödluvan kommer att fånga både henne och dig och sen är det adjöss!

Aria2: Allt är inte som förr. Hans

Tiden kan göra de mesta fasliga ting. Först visste man allt sedan ingenting. Det man hållit kärt försvinner och rädslan vinner över ens eget vett! Skratt byts mot gråt. Glädje mot sorg och kärlek har krossats av hat.

Min syster kommer aldrig tillbaka Ondskan har tagit henne. Tog henne för att jag inte höll min plats. Vargen drar inte längre luft för att ingen ville lyssna på hans förnuft. Vi var blinda, vi vägrade se det svåra för att få leva det lätta. Kanske är det det rätta, att livets kvävs från min själ. Nej allt är inte som förr, Förr finns inte mer.

Storken: Nej, det där är inte sant. Får jag bara prata lite med henne så ska du nog se att det löser sig! Det är bara ett missförstånd!

(Storken är på väg mot kulissen när det smäller till, Rödluvan gör entré med en liten vargpäls runt axlarna)

Rödluvan: Stopp! VEM är du?

Storken (stiger fram): Är det du som är Rödluvan? Jag är Storken. Jag har varit borta en stund....Du visst får min tjej komma hit?

Rödluvan: Vad menar du? Ska du ta in en utomskogling in hit till oss? Dra inte in mera parasiter i min skog! Gör du det, så lovar jag att du kommer ångra dig....

Storken: Vadå din skog. Jag trodde den tillhörde alla?

Rödluvans aria: Skogen är min! Skogen är min! Innan jag kom var det kaos i vår skog, Jag steg till makten för jag hade fått nog. Slödder och skum vällde in, från öst, från väst, alla kalla’ den sin. Men nu är det slut på frihetens tid. Jag har nu makten och skogen är min! Skogen är min!

Dom kommer om våren när gräset är grönt. Stjäl våran mat och lägger sig skönt, bland blommor och blader, vrider sig sedan i solens värmande grader. Medans vi, vi får slita var eviga stund, på nätterna sover vi inte en blund.

(23)

Hans: Vad var det jag sa! Hon är galen. Du ska inte tro att det där är allt. Hon har börjat slänga ut såna som har bott här hela sitt liv också.

Storken: Varför det?

Hans: Det är ingen som vet. Hon säger att dom äter för mycket....

Storken: Du tror inte att det kan vara så att hon bara har en dålig dag? Om vi bara väntar kanske hon...vad ska vi göra då?

Storken: Bor inte Lodjuret kvar? Vi skulle kunna fråga henne. Hon vet alltid vad man ska göra!

Hans: Eller så ger vi rödluvan lite av sin egen medicin. Vi bråkar! Hårt mot hårt! Öga mot öga och tand för tand!

VAL

Version Lodjuret/ Smart

Storken: Du har rätt! Låt oss besöka Lodjuret! Hon kan säkert hjälpa oss. (Dom beger sig av från scenen och vandringsmusik börjar, snart ser de Lodjuret sjungandes en aria: Mystik och intellekt)

aria: Mystik och intellekt lodjuret.

Jag är som en kniv utan egg, mystisk. Jag är som en man med långt vitt skägg, intellektuell! Allt det du inte förstår, det är jag!

Jag vet svaret innan du frågar. Jag med ens förstår vad som plågar. Jag går dig på nerverna men är också din bästa vän. Ge mig en ko så får du sto, ge mig en kvast så får du trast. Frågar du mig om vad livet handlar, svara jag dig med en påse med mandlar! Det är ingen idé att försöka begripa, orden jag säger sätter hjärnan i knipa. Jorden är säker så länge jag är god, och nu står jag här där nyss du stod. Hur gick det till tänker du? Jo, jag flyttade dig som nu. Rensa din strupe och säg nu klart, varför du rusar med en sån faslig fart! Till vishetens källa och mystikens grund. Stäm opp nu och öppna din mund!!

Lodjuret: Aha! Ni kom! Så rysligt trevligt! Så kom närmare.

Storken: Hur visste du att vi skulle komma?

Lodjuret: Åh! Jag vet allt. Jag vet så mycket att jag ibland inte vet vad jag vet! Säg mig, har ni kommit på någon lösning?

Hans: Jag tänkte att vi skulle kunna slåss...med rödluvan alltså!

(24)

Hans: Men du vet ju! Du vet ju hur hon är! Hon bryr sig bara om sig själv! Man kan inte ändra på henne hur som helst! Finns det inget sätt att liksom...starta om henne eller något?

Lodjuret: Starta om? Mja...jag är rädd för att det blir svårt...Men säg, varför ska hon bry sig om någon om ingen bryr sig henne? Pratade du någonsin med henne innan hon tog makten?

Hans: Nja, eller alltså....man märkte aldrig riktigt av henne....hon bara gick omkring tyst med sin korg hela dagarna och gömde sig under sin luva...

Lodjuret: Mmm jag förstår...man kan ju inte prata med någon som är tyst. Då kan det ju hända att den börjar prata, och då blir det ju....fel.... Men FEL är inte alltid fel utan kan ibland visa sig att vara just rätt! Jag tror nog ni vet vad ni ska göra! (går av scenen)

Hans: Förstod du vad vi ska göra?

Storken: Nej... Eller vänta! Jag vet! Vi måste ta hand om henne! Du vet, bry oss!

Hans: Men hon kommer att straffa oss om vi ens rör vid henne...Om, om inte hon rör oss först!

Storken: Precis! Men inte oss, dig.

Hans: Va? Inte mig. Hon avskyr mig...

Storken: Hon avskyr alla...var inte orolig, vi får förklä dig.

Aria 4: Förföraövning

Tro mig min vän det kommer bli bra! Lyssna nu noga på tipsen jag har. Du måste lära dig gå

elegant. Titta på mig, elegant, inte sant? Skäm bort henne allt du kan. Gör dig till drömmarnas man. Du ska bota hennes hunger, lyfta bort det som tynger. Allting som hon önskar sig, ska hon få i dig! Säg nu efter mig! Il mio nome è Hans, ” Il mio nome è Hans”, Ich heise Hans, ”Ich heise Hans”, Je m’appelle Hans, ”Je m’appelle Hans”.

När natten är kall skall du va hennes pall, klädd med en nystickad filt. När hon hostar och värker, du som immunförsvar stärker, tills hon åter är vacker, stark och kry! När ni vandrar i skogen vänder sig folk och viskar honom ska jag ta, en sådan man måste jag ha! Allt som hon önskar ska hon få i dig, Så säg nu efter mig! ”Il mio nome è Hans” osv..

Så låt oss nu se, visa upp din entré, visa oss damernas kung!

Nu är du Hans, Förförarnas Hans, Nu är jag Hans, Förförarnas Hans!!

Gör du det här kommer det gå bra! Oroa dig inte! Men innan vi lockar hit henne ska jag lära dig några ord. Några ord om kärlek. Säger du dem kommer hon smälta! (Viskar några ord i hans öra)

Storken: Så där ja! Nu! Börja! Locka hit henne med lite sång!

(Hans Aria: Je t’aime, Ich liebe dich, Tutto amore!) Aria 5: Je t’aime, ich liebe dich, Hans

Vous sentez une odeur de framboises, Donne-moi un baise et je meurs, cœur, cœur je suis une cœur!!

(25)

Men älskling, förlåt, jag förvirrar, man inte så lätt kan förstå. Allting som jag vill säga när jag talar med kärlekens språk!

Under sången kommer Rödluvan in. Avbryter sången och går fram mot figuren som står med ryggen vänd mot henne, förklädd i luva. Hon tar tag i axeln och svänger runt honom. Fortfarande förklädd av luvan räcker han fram en ros/ett äpple innan hon hinner säga något. Han säger något på franska/italienska och arian fortsätter. Han för rödluvan runt på scenen och skämmer bort henne. Storken håller sig gömd men förser honom med förföriska saker. Under sången åker Rödluvans luva av och man ser för första gången hennes ansikte. Sakta veknar hon för Hans smicker. )

Hans (förklädd): Ursäkta mig mademoiselle! Jag måste iväg!

Rödluvan: Varför det? Nej, stanna!

Hans: Men jag kan inte! Jag får inte vara här! Jag måste skynda mig iväg. Jag har hört att den som bestämmer här är mycket sträng. Hon slänger tydligen ut folk hon inte tycker passar in. Adios Bella Dame!

Rödluvan: Nej! Jag har ändrat mig! Eller jag menar hon, eller nej det är jag som är hon!

Hans: Det är inte sant!

Rödluvan: Förlåt mig! Jag är inte sån längre! Jag visste inte....jag, jag..stanna bara! Jag ber dig!

Hans: Menar du att alla som vill får komma och gå som dom vill igen?

Rödluvan: Ja, stannar du?

Hans: Jag har en sak att berätta...Jag har också ändrat mig. Jag trodde att jag hatade dig. Men det verkar nästan vara tvärtom...(tar av sig luvan) kan du förlåta mig?

Aria: tresetto lyckligt slut.

Hans: Förlåter du mig? Jag har lurat mig själv när jag lurade dig. Jag faller pladask som en fågel för mask. Snälla ni, förlåter ni mig?

Rödis: Förlåter du mig? Jag lurade mig själv tills du lurade mig, jag hade tappat mitt förnuft jag såg bara luft när jag egentligen borde sett dig!

Jag förlåter min älskling, nu ska allting bli rätt! Jag håller dig, vi dansar tätt. Värmda av kärlek och fyllda med hopp. Och ingen för lyckan sätter stopp.

Storken: Allt det ni ser, ja det som här sker. Allting är min förtjänst. När andra flydde, jag stjärnorna tydde och såg min fantastiska plan!

Hans: Trots hatet i mitt bröst, så fann jag min tröst, i skogarnas största tyrann!

Rödis: Jag älskar dig, och nu älskar jag dig, Nu älskar jag allting jag ser!

Alla: För lyckans dagar så lever vi, och lyckan har kommit idag! Ja lyckans dagar lever vi för och idag så lever vi!

(26)

Hans: Rödis!

Storken: Kakaduvan!

Version 2

Stark + Lodjuret

Berättaren:

Våran värld kryllar av djur. Stora, små, intelligenta och dumma. Det finns dock ett som överglänser dem alla. Storken! Denna graciösa varelse med smidiga ben och en lång vacker näbb. Det är ingen slump att det är just storken som fått ansvaret att leverera våra barn. Förutom att ta sig an

ansvarsfulla uppdrag hör det även till storkens natur att, när det blivit för kallt, spänna upp vingarna och bege sig söderut till varmare breddgrader. Vi ska nu få möta en stork som precis har kommit hem från en sådan stärkande semester och han bär på en glad nyhet.

Ouvertyre, ljus på scenen.

Hon kommer idag, mitt bättre jag. Hon är van ett klimat, där det serveras på fat, en gassande värmande sol. Så här bygger jag nu, en plats för rast. I livet för solsken och skur.

Storken: Vem?

(27)

Hans: Nej! Rödluvan så klart! Hon kommer att komma hit!

Storken: Va bra, jag vill att alla ska veta! Du förstår snart kommer hon!

Hans: Vem då?

Storken: Nja, ingen särskild. Bara den snyggaste kakaduvan i hela världen....A just det, sa jag att hon är kär i mig? Vi ska visst flytta in i det lilla huset jag bygger här... (börjar ta ansats för att sjunga om sin älskade)

Hans: Du förstår inte, hon får inte komma in! Rödluvan kommer fånga både henne och dig och sen är det adjöss!

(Storken är på väg mot kulissen när det smäller till, Rödluvan gör entré)

Storken: (stiger självsäkert fram) Ah! Rödluvan antar jag! Angenämt! Jag är Storken. Jag har nu äntligen återvänt från min semester. Jag har fått höra något helt galet...Min vän här säger att min förtjusande turturduva inte får komma in i skogen!

Storken: (stiger fram) Är det du som är Rödluvan? Jag är Storken. Jag har varit borta en stund....Du visst får min tjej komma hit?

Rödluvan: Vad menar du? Ska du ta in en utomskogling in hit till oss? Dra inte in mera parasiter i min skog! Gör du det, så lovar jag att du kommer ångra dig....

Storken: Vad då din skog. Jag trodde den tillhörde alla?

Rödluvan, aria 3: Skogen är min! Skogen är min! Innan jag kom var det kaos i vår skog, jag steg till makten för jag hade fått nog. Slödder och skum vällde in, från öst, från väst, alla kalla’ den sin. Men nu är det slut på frihetens tid. Jag har nu makten och skogen är min! Skogen är min!

(28)

och blader, vrider sig sedan i solens värmande grader. Medans vi, vi får slita var eviga stund, på nätterna sover vi inte en blund.

När vintern sen kommer sticker dom väck, vi blir ensamma kvar utan mat i vår säck. Men dagarna går och snart är dom åter, när natten blir kort och solen den värmer. Då väller dom in i väldiga svärmer. Men nu är det slut. För skogen är min!!!

(Rödluvan lämnar scenen)

Hans: vad var det jag sa! Hon är galen. Du ska inte tro att det där är allt. Hon har börjat slänga ut såna som har bott här hela sitt liv också.

Hans: Det är ingen som vet. Hon säger att dom äter för mycket....

Hans: Vi skulle kunna fråga Lodjuret. Hon vet alltid vad man ska göra!

Storken: Aha! Eller så ger vi rödluvan lite av sin egen medicin. Vi bråkar! Hårt mot hårt! Öga för öga och tand för tand!

VAL

Storken: Du har rätt! Låt oss besöka Lodjuret! Hon kan säkert hjälpa oss. (Dom beger sig av från scenen och vandringsmusik börjar, snart ser de Lodjuret sjungandes en aria: Mystik och intellekt )

Aria 4: Mystik och intellekt lodjuret.

Jag är som en kniv utan egg, mystisk. Jag är som en man med långt vitt skägg, intellektuell! Allt det du inte förstår, det är jag!

Jag vet svaret innan du frågar. Jag med ens förstår vad som plågar. Jag går dig på nerverna men är också din bästa vän. Ge mig en ko så får du sto, ge mig en kvast så får du trast. Frågar du mig om vad livet handlar, svarar jag dig med en påse med mandlar! Det är ingen idé att försöka begripa, orden jag säger sätter hjärnan i knipa. Jorden är säker så länge jag är god, och nu står jag här där nyss du stod. Hur gick det till tänker du? Jo, jag flyttade dig som nu. Rensa din strupe och säg nu klart, varför du rusar med en sån faslig fart! Till vishetens källa och mystikens grund. Stäm opp nu och öppna din mund!!

Lodjuret: Aha! Ni kom! Så rysligt trevligt! Så kom närmare.

Storken: Hur visste du att vi skulle komma?

(29)

Storken: Jag tänkte att vi skulle kunde slåss...med Rödluvan alltså!

Lodjuret: Aha!! Så kreativt, så...väl formulerat och smart! Jag tror absolut att det hade nått något sorts resultat....Men säg hade det inte varit bättre och få rödluvan på bättre tankar? En vän istället för ovän?

Hans: Men du vet ju! Du vet ju hur hon är! Hon bryr sig bara om sig själv! Man kan inte ändra på henne hur som helst! Finns det inget sätt att liksom...starta om henne eller något?

Lodjuret: Starta om? Mja...jag är rädd för att det blir svårt... Men säg, varför ska hon bry sig om någon om ingen bryr sig henne? Pratade du någonsin med henne innan hon tog makten?

Hans: Nja, eller alltså....man märkte aldrig riktigt av henne....hon bara gick omkring tyst med sin korg hela dagarna och gömde sig under sin luva...

Lodjuret: Mmm jag förstår...man kan ju inte prata med någon som är tyst. Då kan det ju hända att den börjar prata, och då blir det ju....fel.... Men FEL är inte alltid fel utan kan ibland visa sig att vara just rätt! Jag tror nog ni vet vad ni ska göra! (går av scenen)

Storken: Förstod du vad vi ska göra?

Hans: Nej... Eller vänta! Jag vet! Vi måste ta hand om henne! Du vet, bry oss! Men hon kommer straffa oss om vi ens rör vid henne...Om, om inte hon rör oss först!

Storken: Fantastiskt! Men inte oss, dig. Jag är ju redan upptagen du vet. Skulle kännas omoraliskt!

Hans: Va? Inte mig. Hon avskyr mig...

Storken: Hon avskyr alla...var inte orolig, jag hjälper dig.

Aria 5: Förföraövning

Tro mig min vän det kommer bli bra! Lyssna nu noga på tipsen jag har. Du måste lära dig gå

elegant. Titta på mig, elegant, inte sant? Skäm bort henne allt du kan. Gör dig till drömmarnas man. Du ska bota hennes hunger, lyfta bort det som tynger. Allting som hon önskar sig, ska hon få I dig! Säg nu efter mig! Il mio nome è Hans, ” Il mio nome è Hans”, Ich heise Hans, ”Ich heise Hans”, Je m’appelle Hans, ”Je m’appelle Hans”.

När natten är kall skall du va hennes pall. Klädd med en nystickad Filt. När hon hostar och värker, du som immunförsvar stärker, tills hon åter är vacker, stark och kry! När ni vandrar i skogen vänder sig folk och viskar honom ska jag ta, en sådan man måste jag ha! Allt som hon önskar ska hon få i dig, Så säg nu efter mig! ”Il mio nome è Hans” osv..

Så låt oss nu se, visa upp din entré, visa oss damernas kung!

Nu är du Hans, Förförarnas Hans! Nu är jag Hans, Förförarnas Hans!!

Gör du det här kommer det gå bra! Oroa dig inte! Men innan vi lockar hit henne ska jag lära dig några ord. Några ord om kärlek. Säger du dom kommer hon smälta! (Viskar några ord i hans öra)

Storken: Så där ja! Nu! Börja! Locka hit henne med lite sång!

(30)

Storken: Nej då! Sätt på dig dom här bara (ger honom ett bra vanliga glasögon)...det fungerar jämt! Gör bara som jag sagt som kommer hon smälta som smör! Jag lovar dig.

Aria 6: Je t’aime, ich liebe dich, Hans

Vous sentez une odeur de framboises, Donne-moi un baise et je meurs, cœur, cœur je suis une cœur!!

Mia cara, sei un lampone nella mia torta! Una parola e io vibrare, il mio tesoro. Ti amo, Je t'aime, Ich liebe dich!! Ich möchte, füllen Sie Ihre, du bist mein Sommernachtstraum! Ti amo, Je t'aime, Ich liebe dich!!

Men älskling, förlåt, jag förvirrar, man inte så lätt kan förstå. Allting som jag vill säga när jag talar med kärlekens språk!

Rödluvan kommer in när hon hör Hans sång. Han står med ryggen vänd mot henne och hon ska precis vända på honom när han svänger runt mot henne. Hans ansikte döljs väldigt dåligt av glasögonen han fått av storken. Han räcker fram en ros/ett äpple och mumlar något på dålig

franska. Arian fortsätter och han skämmer bort Rödluvan som spelar med. Storken smyger klumpigt omkring i bakgrunden och förser Hans med diverse förföriska saker. Hans börjar mitt i förförande falla för Rödluvan. Mot slutet lockar hon med en puss. Hans böjer sig fram. Rödluvan drar sig snabbt undan och Hans faller till marken. Rödluvan fångar honom.

Rödluvan: Hur dum tror ni att jag är? Främmande språk och sång! Ha! Tror ni att det skulle ändra något? Hönshjärnor, värdelösa maskar! Jag såg direkt att det var ni. Ja, och du kan komma fram också. Jag har sett dig hela tiden.

Storken: Nej! Du ger mig inget val! Släpp Hans annars stryker jag upp dig!

Rödluvan: Tar du ett steg till så kommer Hans här sväva i livsfara. Ser du den här stenen? Jag kommer släppa den på hans fot!

Storken: Du luras bara!

Rödluvan: Åh! Försök!

(Storken börjar röra sig för att ta ett steg. Rödluvan släpper stenen och fångar den igen snabbt innan den träffar foten)

Storken: Nej! Okej, jag står kvar!

Rödluvan: Fel! Du går.. men åt andra hållet. Du ska aldrig mer komma tillbaka hit. Skulle du försöka komma tillbaka och hitta på något nytt trix så lita på att Hans här kommer få det mycket hemskt! Gå nu! Försvinn! Och oroa dig inte för din tjej... jag lovar att hon kommer få det

välkomnande hon förtjänar...

(31)

Version 3

Smart + Våld

Berättaren:

Våran skog kryllar av liv. Det är en plats för alla. Dom små, dom stora, dom smarta och dom dumma. Alla lever dom här under samma förutsättningar. Eller, det är i alla fall så det brukade vara. På senaste tiden tycks nämligen saker och ting ha förändras. Någonting har i smyg växt sig stort i skogen. Någonting mörkt och hemskt.

Ni ska nu få träffa en man som inte har den minsta aning om detta! Han har nämligen varit på solsemester långt hemifrån. Nu har han äntligen återvänt hem och tycks vara på oförskämt bra humör!

Ouvertyre

Hon kommer idag, mitt bättre jag. Hon är van ett klimat, där det serveras på fat, en gassande värmande sol. Så här bygger jag nu, en plats, för rast. I livet för solsken och skur.

Storken: Vem?

Storken: (sänker rösten och närmar sig Hans) är det nån som sover?

Hans: Nej! Rödluvan så klart! Hon kommer att komma hit

Storken: Va bra, jag vill att alla ska veta! Du förstår snart kommer hon!

Hans: Vem då?

(32)

Hans: Du förstår inte, hon får inte komma in! Rödluvan kommer fånga både henne och dig och sen är det adjöss!

(Storken är på väg mot kulissen när det smäller till, Rödluvan gör entré med en liten vargpäls runt axlarna)

Storken: (stiger fram) Är det du som är Rödluvan? Jag är Storken. Jag har varit borta en stund....Du visst får min tjej komma hit?

Rödluvan: Vad menar du? Ska du ta in en utomskogling in hit till oss? Dra inte in mera parasiter i min skog! Gör du det, så lovar jag att du kommer att ångra dig....

Storken: Vadå din skog. Jag trodde den tillhörde alla?

Rödluvans aria: Skogen är min! Skogen är min! Innan jag kom var det kaos i vår skog, Jag steg till makten för jag hade fått nog. Slödder och skum vällde in, från öst, från väst, alla kalla’ den sin. Men nu är det slut på frihetens tid. Jag har nu makten och skogen är min! Skogen är min!

De kommer om våren när gräset är grönt. Stjäl våran mat och lägger sig skönt, bland blommor och blader, vrider sig sedan i solens värmande grader. Medans vi, vi får slita var eviga stund, på nätterna sover vi inte en blund.

När vintern sen kommer sticker dom väck, vi blir ensamma kvar utan mat i vår säck. Men dagarna går och snart är dom åter, när natten blir kort och solen den värmer. Då väller dom in i väldiga svärmer. Men nu är det slut. För skogen är min!!!

Hans: vad var det jag sa! Hon är galen. Du ska inte tro att det där är allt. Hon har börjat slänga ut såna som har bott här hela sitt liv också.

(33)

Storken: Bor inte Lodjuret kvar? Vi skulle kunna fråga honom. Han vet alltid vad man ska göra!

Hans: Eller så ger vi rödluvan lite av sin egen medicin. Vi bråkar! Hårt mot hårt! Öga för öga och tand för tand!

VAL

Storken: Nej! Det kommer ta för lång tid! Jag gillar det inte men det här kanske är det bästa sättet..Men vi måste vara i form om vi ska kunna besegra henne!

Aria 7: Upp till kamp stork eller duett!

“Man ska aldrig tolerera! Att någon annan regerar! Över sitt eget liv! Över sitt eget liv! Är du modig? Ja. är du stark? Mja. Är du redo att ta upp vår kamp? Upp till kamp, kämpa på!

Vi kämpar för kärlek och frihet! Där vi drar fram går ondskan bet. Vi blir bemötta som hjältar, för vi gör sånt som ingen annan törs. Om fiendens storlek vi saltar, och tacksamheten ska fylla våran börs! För rättvisans skull ska vi offra våra liv. Från lilla musen Pelle till stora älgen Siv! Ofta ser man folk som lever i skräck och förtryck. Onda makter hotar en och tvingar en på flykt. Sådan ska inte

världen vara, rep kring ens hals i form av en snara. Därför för sjunger vi! Upp till kamp! Krossa allt ont! Upp till kamp! Krossa allt hat! Jag vi måste kämpa för kärlekens skull!! Och därför måste vi upp till kamp!!”

Storken: Ok! Redo? Nu måste vi bara locka hit rödluvan! Sen hoppar vi på henne när hon minst anar det!

Hans: Men hur ska vi kunna göra det utan att hon ser att det är vi?

Storken: hmmm...Locka hit henne vore inte vara så svårt. Men vi skulle behöva något som uppehåller henne så att vi kan hoppa på henne. Jag vet! Här, skriv ner vad jag säger.

Aria 8: Lappsången

Är du redo? Skriv så här:

“Bästa fru! I skogen finns ett nytt djur. Han äter som en utsvält tjur. Snart finns det ingen mat här mer och offren blir bara fler och fler. Det är bara du som kan hjälpa oss, vi är allt för små för att slåss! Vi hoppas och väntar och tror! På att rättvisan din är stor! ”

Skriv under med....Riff och Raff! Får jag se! Vad har du gjort? DU måste ju skriva fint! Skriv om nu! Men fort!

“Snart har vi henne I vårat grepp I hennes hjul vi sätter en käpp! Ondskan kan inte hindra mig, min älskade kommer hit och säg, är inte livet härligt, ja är inte livet härligt!”

“Färdig!”