För att studera det förhållande mellan bön och identitet som intro-ducerats ovan kommer jag att utgå från en teori som på engelska går under namnet Social Identity Theory (SIT), på svenska social identi-tetsteori.3 Denna teoribildning har sina rötter hos Henri Tajfel, som från 1970-talet och framåt publicerade ett antal studier om gruppro-cesser och social identitet. Verkligt banbrytande blev den artikel han skrev tillsammans med John C. Turner: ”The Social Identity Theory of
2 I denna artikel kommer jag att använda (psaltar)psalm och bön synonymt.
3 Översikten följer Coleman A. Baker, ”Social Identity Theory and Biblical Interpretation”, 129–138 i Biblical Theology Bulletin 42:3 (2012).
Intergroup behaviour”.4 Studien kom ut 1986, och fokuserar den dy-namik som följer av att människor har en benägenhet att kategorisera sig i grupper. Sådana kategoriseringar görs ofta genom att den egna gruppen (”ingruppen”) särskiljs från andra (”utgrupper”) på ett sådant sätt att den egna gruppen framstår som bättre. I denna process formas sociala identiteter, något som Tajfel och Turner definierar som ”those aspects of an individual’s self–image that derive from the social cate-gories to which he perceives himself as belonging”.5 En central aspekt av förståelsen av detta formande är att förhandlingarna inte är statiska och punktuella, utan ständigt pågående. Teorin sätter således fokus på hur en grupps medlemmar dels förstår sig själva som del av gruppen, dels särskiljer sin egen grupp från andra.6
I kölvattnet av Tajfel och Turners artikel har ett vitt akademiskt fält tagit form, och det skulle gå utanför denna artikels syfte att ge en uppda-terad forskningshistorisk översikt. Snarare vill jag lyfta fram två aspekter som kan vara av särskilt värde för de frågor som kommer att behandlas.
Den första aspekten är hämtad från Turner, som kom att vidareut-veckla Tajfels teori genom att inte bara fokusera på processer mellan grupper (”intergroup processes”), utan även på processer mellan så kallade subgrupper (”intragroup relations”), det vill säga på relationen mellan sociala identiteter som formats inom en större avgränsad grupp.
Bilden av dessa processer tecknas alltså något mer komplext, och Turner menar att identitetsformande kan äga rum på olika nivåer, där följande tre fungerar som ett grundläggande raster:
• ”överordnad” identitet
• ”ingruppidentitet”
• ”underordnad” identitet
4 Henri Tajfel och John C. Turner, ”The Social Identity Theory of Intergroup Behaviour”
i Psychology of Intergroup Relation, red. W. G. Austin och S. Worchel, 7–24 (Mon-terey, CA: Brooks & Cole, 1986).
5 Tajfel och Turner, 16.
6 Jämför Baker, 130.
Det är i den andra kategorin som Turner identifierar möjligheter till subgrupper, och här föreslår han också att olika aspekter av en grupps identitet kan vara olika betydande och framträdande över tid. Identi-tetsskapande blir således ett ”fluid construct”, något som implicerar att flera olika gruppidentiteter ständigt sammanförs och förhandlas under en överordnad identitet. I linje med detta resonemang kan därmed en grupps gränser omdefinieras så att personer som tidigare ansågs till-höra en utgrupp inkluderas, och detta relaterar till det som Samuel L.
Gaertner och John F. Dovidio med flera kallar ”the Common Ingroup Identity Model”.7
Den andra aspekten är en vidareutveckling av den typ av omdefi-nition av social identitet som precis nämnts. I sådana processer blir nämligen två frågor särskilt akuta: 1) Varför identifierar man sig med en grupp?; samt 2) Hur ser ledarrollerna ut? Om blicken först fästs på det senare har S. Alexander Haslam och Michael J. Platow föreslagit att ledare i dessa processer behöver utmärka sig genom att 1) vara ”en av oss”; 2) exemplifiera vad som gör ”oss” bättre än ”dem”; och 3) stå upp för den överordnade identiteten.8 Ledaren behöver alltså skapa en känsla av gemensamhet mellan olika subgrupper utan att beröva dem deras respektive distinkta karaktär, samtidigt som gränser dras mot nya (överordnade) grupper (d.v.s. att nya utgrupper formas). Förtro-endet för en ledare blir därmed avhängigt om denne uppfattas vara ”en av oss”, och detta medför i sin tur att det i varje grupp, implicit eller explicit, skapas en typ av ideal, en ingrupprototyp som representerar det förväntade beteendet hos en person som tillhör gruppen. Detta har beskrivits närmre av Hogg, Hohmann och Rivera:
7 Samuel. L. Gaertner, J. F. Dovido, P. A. Ansatasio, B. Bachman och C. R. Mary, ”The Common Ingroup Identity Model: Recategorization and the Reduction of Intergroup Bias”, 1–26 i European Review of Social Psychology 4 (1993).
8 S. Alexander Haslam och Michael J. Platow, ”Your Wish Is Our Command: The Role of Shared Social Identity in Translating a Leader’s Vision into Follower’s Action” i Social Identity Processes in Organizational Contexts, red. Michael A. Hogg och Deborah J.
Terry, 213–228 (Philadelphia, PA: Psychology Press, 2001).
According to social identity theory, people cognitively repre-sent social groups as fuzzy sets of attributes that define one group and distinguish it from relevant other groups. Called prototypes, these fuzzy sets not only describe the group’s att-ributes but also, very importantly, prescribe how one should think, feel, and behave as a member of the group. Psycholo-gically identifying with a group involves a cognitive process of categorizing oneself as a group member. The consequen-ce of this self-categorization proconsequen-cess is that one actually sees oneself and the world through the lens of the prototype—one’s perceptions, attitudes, feelings, and behaviors are configured and dictated by the group’s prototype.9
En prototyp behöver inte vara en faktisk medlem i gruppen, utan kan oftare ses som en förkroppsligad idealbild av gruppens karaktär, inte sällan förknippad med en figur från det förgångna vars status blir av-hängig en återkommande aktualisering av minnet av denna prototyp.
Om detta relateras till observationen att en grupp vanligen hålls sam-man av normer av olika slag (till exempel delade övertygelser, men också delade praktiker), och att det är dessa normer som prototypen förkroppsligar, står det klart att social identitet ofta formas i relation till en gemensam ursprungsmyt.10
Ställs denna teoretiska diskussion i dialog med bibelvetenskapen i allmänhet och Gamla testamentets exegetik i synnerhet kan det konsta-teras att identitetsteorier, av naturliga skäl, främst använts i analyser av
9 Michael A. Hogg, Z. P. Hohmann och J. E. Rivera, ”Why Do People Join Groups?
Three Motivational Accounts from Social Psychology”, 1269–1280 i Social and Per-sonality Psychology Compass 2 (2008), 1273–1274. Kursivering original. Citatet återfinns också i Baker, 132.
10 Jämför Ohad David och Daniel Bar-Tal, ”A Sociopsychological Conception of Collective Identity: The Case of National Identity as an Example”, 354–379 i Per-sonality and Social Psychology Review 13 (2009), 369.
texter som Esra och Nehemja,11 eller på Qumrangemenskapen,12 eftersom det där finns ett rikt stoff att ösa ur. I dessa texter är identitetsskapande i full gång, och skarpa gränser dras mellan in- och utgrupper. Fokuset i denna artikel är dock inte på historiska rekonstruktioner, det vill säga på frågan om hur möjliga gruppidentiteter kan ha konstruerats, vilka teologiska betoningar som kan ha varit gällande, eller vilka normer som kan ha skapat indelningar i till exempel den lilla persiska provinsen Ye-hud. Jag intresserar mig inte heller primärt för hur de identiteter ser ut som kan tänkas ha konstruerats av Psaltarens psalmer. Huvudfrågan är mer specifik: vilken roll kan böner ha spelat i det sociala identitets-skapande som ägde rum under exilen och andra templets tid? I relation till artikelns syfte är frågan alltså tänkt att förse läsaren med material som kan möjliggöra ett vidare samtal kring vilken roll kyrkans språk kan tänkas ha för formandet av sociala identiteter idag.