Myndigheter har en tydlig maktposition i relation till medborgarna eftersom myndigheter beslutar om medborgares rättigheter och skyldigheter och dessutom kan bestraffa dem som inte följer anvisningarna. Överenskommelserna om de regler som gäller för verksamheten (Bergström & Boréus 2005) är explicit uttryckta genom lagar. Vissa myndighetsbeslut kan man som medborgare välja bort utan att få något straff; det är till exempel frivilligt att starta ett företag, men om man gör det måste man följa lagar och myndighetsbeslut, annars blir man straffad. Som medborgare måste man även rapportera till en speciell myndighet om man får lägre inkomster, annars blir man straffad – även retroaktivt – men man kan som medborgare välja att inte rapportera om man får högre inkomst. Det är inte straffbart men då får man ut en lägre ersättning än den man har rätt till, vilket i sig kan ses som en form av bestraffning. Man får inte heller ut ökad ersättning retroaktivt; ökad inkomst gäller från det datum då den rapporterades till myndigheten inte när den faktiskt började betalas ut. Det är medborgarnas skyldighet att rapportera inkomstförändringar men informationen om detta och ersättningsrättigheten blir giltig först när den har nått rätt mottagare. Att rättigheterna och skyldigheterna gäller för alla medborgare blir tydligt när myndigheter publicerar även lättlästa versioner av sin information. Det framgår dock inte klart vilken status de lättlästa texterna har i detta sammanhang. Kan myndigheten straffas om de inte skriver tillräckligt enkelt och begripligt (SFS2009:600) och kan en medborgare med särskilda behov av lättlästa texter hävda bristande läsförståelse som grund för att inte utföra sina skyldigheter?
Assymmetrin i relationen mellan myndigheter och medborgare blir tydlig genom dessa exempel; medborgare är skyldiga att ta reda på vad som krävs av dem i deras relation till myndigheterna och rapportera viss information utan att den direkt efterfrågas. Om informationen skulle vara fel, och till myndighetens nackdel, har myndigheterna rätt att bestraffa medborgare, även retroaktivt. Medborgare har å sin sida möjlighet att anmäla myndigheter och få ut skadestånd om de får felaktig information eller om de inte behandlas enligt sina rättigheter. Myndigheten har en dubbel roll gentemot medborgarna; tillvarata medborgares rättigheter och bestraffa dem som inte utför sina skyldigheter, och kan därför ses både som ett stöd och som en motpart. Den sociala ordningen (Säljö 2005) är å ena sidan given genom myndigheternas maktposition, men eftersom svenska myndigheter inte verkar vilja framstå som alltför myndiga (Wellros 1989) utan följer principer för demokrati, individualisering och marknadsanpassning (Mårtensson 1988; Fairclough 1993; Hartman 2005) måste ordningen å andra sidan återskapas och balansera myndighetens dubbla roll när det gäller närhet och distans (Hellspong & Ledin 1997).
Myndigheter och medborgare möts inte som enskilda individer. En tjänsteman på en myndighet representerar myndigheten som helhet och det är i denna roll som en enskild medborgare kan få kontakt med henne eller honom. Tjänstemän på myndigheter har dessutom dubbla roller; de ska företräda myndigheten och dess makt samtidigt som de själva är medborgare som berörs av besluten. Myndighetsinformationen riktas till en grupp läsare som dock är individuellt ansvariga och besluten som fattas berör individen men är utformade för att beröra en hel grupp.
Myndigheterna ställer krav på medborgarna men har även egna krav att rätta sig efter, bland annat att följa regler för myndighetsutövning och att nå alla medborgare genom att följa språklagen (SFS 2009:600). Att nå alla medborgare med sin information och få dem handla på ett visst sätt är ett tydligt pedagogiskt uppdrag (Sjöstrand 1968; Säljö 2000; Nilsson 2005). För att lättare uppfylla kravet att skriva begripliga texter följer myndigheter rekommendationer från språkvården. En del myndigheter har även egna anställda språkvårdare som bearbetar såväl externa som interna texter. Rekommendationerna från språkvården får konsekvenser för myndigheten dels när den ska konstruera sig själv, dels när den ska konstruera läsaren. Myndighetens explicita och implicita uppfattning av sin roll i interaktionen med läsaren och föreställningar om läsarens roll, behov och förkunskaper genomsyrar informationen språkligt genom bland annat ordval och konstruktioner. Det perspektiv som myndigheterna väljer i sina texter påverkas av uppfattningar och attityder i samhället om myndigheters roll och uppgift, om medborgares rättigheter, skyldigheter och
ansvar och om information, texter och språk, såsom klarspråk och lättläst, alltså de sociala överenskommelser som finns inom den sociala praktiken. De framställningssätt som myndigheterna väljer att använda för att nå ut med sin information bidrar i sin tur till att både skapa och befästa typiska egenskaper för myndighetsdiskursen (Winther Jörgensen & Phillips 2000; Fairclough 2003; Ledin & Selander 2003).
För att bland annat kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot myndigheter, bevaka sina rättigheter och ta del av myndighetsinformation förväntas varje enskild medborgare i Sverige ha utvecklat så kallad funktionell litteracitet, vilket innebär att hon kan ta del av samhällsinformation och samhällsutveckling och själv bidra till samhällets utveckling (UNESCO 2000; Franker 2004). Funktionell litteracitet är ett mål i den allmänna undervisningen i Sverige. I begreppet funktionell litteracitet ingår inte bara läs-, skriv- och matematikkunskaper, utan även kännedom om och färdigheter i att använda olika redskap för att tillämpa sina kunskaper, exempelvis avkoda latinsk text, tolka och producera olika framställningsformer, hantera datorer och webbsidor samt förstå hur samhället och dess instanser fungerar. Lättlästa texter ska vara lättare att läsa och språkligt ställa lägre krav på läsaren än texter i normalversion. Detta kan tolkas som att även kraven på läsarnas litteracitetsförmåga är lägre ställda.
Jämfört med andra länder har Sverige, och västvärlden i allmänhet, höga krav på enskilda medborgares litteracitet, vilket hänger samman med vår skriftspråkskultur (Säljö 2000). I andra samhällen, liksom tidigare i Sverige, kan det vara tillräckligt antingen att enskilda medborgare har utvecklat grundläggande litteracitet eller att medborgare som grupp är litterata och har så kallad gemensam funktionell litteracitet (Franker 2004). Eftersom de lättlästa texterna i allmänhet är mer reducerade än texterna i normalversion och i vissa fall inte fullt ut fungerar som egentexter, kan det uppfattas som att avsändaren utgår ifrån att lättlästa texters läsare får hjälp med förståelse och tolkning.
Som svensk, aktiv, medborgare kan man inte undvika att ha kontakt med myndigheter. Alla medborgare berörs av myndigheters beslut direkt eller indirekt, och det underlättar för medborgare att ha en god relation till myndigheterna – och tvärtom. Myndigheternas pedagogiska uppdrag, att få medborgare att handla på ett visst sätt, underlättas om medborgarna ser myndigheter som företrädare för dem gentemot andra möjliga motståndare, exempelvis arbetsgivare eller kommuner. Över tid har svenska medborgare fått större valfrihet vad gäller myndighetsverksamhet, exempelvis utbetalning av pension (Pensionsmyndigheten 2011a, 2011b) och möjlighet att anmäla diskriminerande behandling (DO 2011a, 2011b). Under de senaste 50 åren när demokratiska principer har blivit allt
tydligare i samhället har även myndigheternas språkliga kommunikation med medborgarna förändrats. Detta yttrar sig språkligt bland annat genom färre kanslispråkliga konstruktioner och ett mer personligt tilltal (Mårtensson1988). Under senare decennier har ett marknadsmässigt tänkande, där medborgarna ses som kunder, blivit allt tydligare (Fairclough 1993; Hartman 2005). Svenska myndigheter framställs sällan som hotfulla (Wellros 1989) utan oftare som garanter för medborgares rättigheter; det är ofta mer effektivt att locka med erbjudanden än att hota med straff. Även om skyldigheterna och rättigheterna för båda parter i grunden är de samma uttrycks de språkligt på olika sätt.
6 Diskussion och slutsatser
Syftet med undersökningen har varit att få kunskap om hur lättlästa myndighetstexter är utformade i relation till sitt sammanhang, sin diskurs. Jag har genom min undersökning både fått bekräftat en del redan kända faktum kring lättlästa myndighetstexter och upptäckt en del nytt. Jag har dessutom sett en del problematiska områden som är viktiga att lyfta fram.