Sociala sammanhang

Biståndshandläggare 1 berättar att de äldre ibland mår bättre efter att de har flyttat till särskilt boende och att de oftast verkar vara lite friskare. Det finns förhoppningar om att de ska bli mindre ensamma när de flyttar till boendet. Respondenterna på vårdboendena i Dragesets (2004) studie uppgav att de fick en större möjlighet att träffa andra personer som de medboende samt personalen, och att dessa kunde ge stöd till de som flyttade in. De relationer som skapades mellan de medboende på vårdboendet gav dessutom en känsla av välbefinnande hos de boende. Önskan om social kontakt och en gemenskap hos de boende verkar enligt informanterna i vår studie uppfyllas efter de har flyttat, då de boende kan umgås med andra medboende och personal, samt att sociala interaktioner kan ske dagligen. Att bo på särskilt boende kan enligt biståndshandläggare 1 påverka de boendes välbefinnande positivt.

Våningen som vårdpersonal 4 arbetar på, på boende 2 beskrivs enligt informanten vara social. De boende som bor där försöker få nyinflyttade att känna sig inkluderade:

Det är en väldigt social våning. För att dom är väldigt mycket, dom som bor här kommer det in någon nyinflyttad då vill dom gärna att den ska vara delaktig dom försöker inkludera dom i det här...Inte gänget men sällskapet typ. Ingen får känna sig utanför. På det viset är dom väldigt måna om varandra...det är dom.

(Vårdpersonal 4)

I citatet ovan beskrivs att alla boende försöker inkludera nyinflyttade i sällskapet på våningen och få dessa att känna sig delaktiga. Utifrån aktivitetsteorin kan inkluderingen vara ett sätt för att få de boende att vara socialt aktiva med varandra. Aktivitetsteorin ser aktiviteter som viktiga för ett lyckat åldrande. Ett aktivt socialt liv, bra sociala relationer samt fysisk aktivitet bidrar till ett bättre välmående, vilket också stärker sociala förmågor (Jönson & Harnett 2015). Om det är så att de boende har bra relationer till de andra boende är detta något som är bra för bland annat deras välbefinnande och hälsa.

På boende 1 finns det enligt vårdpersonalen en grupp med boende som umgås och är sociala med sina medboende. De boende som inte ingår i gruppen håller sig för sig själva och går hem efter maten. Enligt vårdpersonal 3 är de boende som ingår i gruppen glada och trevliga och gillar att umgås med varandra och de som inte ingår i gruppen är tystlåtna. Vårdpersonal 1 berättar hur detta umgänge kan se ut:

Dom själva gör ju också, dom som är lite mer sociala de gör ju själva... Just nu har vi eeh boende som umgås väldigt mycket som eeh som sitter efter varje måltid kanske sitter en timme eller längre vid bordet och sitter och pratar sen när dom reser sig upp också säger de nämen vad ska vi... sen går dom hem till varandra och tittar på tv och umgås och å å å. Ja, det finns ju det finns ju det. Men sen finns ju de som säger nämen jag vill gärna gå hem direkt efter måltiden. (Vårdpersonal 1)

Informanterna ovan berättar att några av de boende på boende 1 verkar umgås mycket med varandra till skillnad från andra boende som går hem direkt efter maten och håller sig för sig själva. I studien av Drageset (2004) nämns en annan studie som visade att respondenter som hade social kontakt hos sina medboende också upplevde mer ensamhet än de andra respondenterna som hade sociala

relationer utanför boendet. Då vi inte har pratat med de boende kan vi inte veta om den grupp som umgås mycket med varandra har vänner och familj utanför boendet. Om de boende inte har relationer utanför boendet kan umgänget med sina medboende indikera på att de inte har någon annan att vända sig till för att tillfredsställa sina sociala behov. De boende kan känna sig ensamma och därför vända sig till sina medboende. De kan på så sätt försöka få sina sociala behov tillgodosedda genom umgänget.

Biståndshandläggare 2 berättar att en orsak till att man kanske inte pratar med andra boende kan vara att en inte känner sig delaktig på grund av att en har talsvårigheter såsom afasi eller att man har nedsatt hörsel. Detta kan göra att de andra boende inte känner att de kan prata med den personen och att de inte vet hur de ska kommunicera. Vårdpersonal 4 berättar också att de boende kanske har olika kommunikativa svårigheter men att personalen jobbar runt det och tar till de kommunikativa vägar som finns att tillgå. "Det är inte det hära att de vill ju gärna. Ibland kan det ju vara vissa problem. Den ena hör sämre än den andra så dom står och skriker på [...]”. Informanten menar att det är de boendes sätt att komma över de kommunikativa svårigheter som finns mellan dem. Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att kommunikation är av stor vikt. Om kommunikationen fungerar på ett eller annat sätt kan en boende också prata om ensamhetsupplevelser om den vill.

5.3.4 Uttryck av ensamhet

Vårdpersonal 4 som arbetar på boende 2 berättar att de som verkar ensamma uttrycker detta genom att de drar sig undan. Hen fortsätter sedan att förklara hur de boende kan tänka om att prata med andra boende:

Det uttrycks på det viset att många gånger de drar sig in i sina egna lägenheter eller drar sig undan och är tystlåtna. Eeeh… Besökare vilket gör inte mycket bättre om de inte har besök så blir de ännu mer isolerade och drar sig undan själva. Eeeh har kanske inget att samtala med andra för dom vet inte riktigt hur långt dom kan, kan dom inte eeh har dom samma intressen eller inte samma intressen. [...] Säger någon eller beter sig (ohörbart). Så är det det är en prövning för båda. [...] (Vårdpersonal 4) Citatet ovan beskriver hur det kan vara svårt att läsa av situationer där de boende som verkar ensamma ska interagera med sina medboende enligt informanten. Vi tolkar att det i sociala situationer kan vara svårt, för de boende som är ensamma, att lita på sina sociala förmågor och att de därför får svårt att bedöma sociala situationer. Sullivan kan ge en möjlig förklaring till detta utifrån ett mikroteoretiskt perspektiv och förklarar att en person som upplever ensamhet kan få svårt att läsa av en annan persons inställning eller attityd till en själv (Tornstam 1983). Enligt Hauge och Kirkevolds (2012) studie kunde forskarna se ett samband mellan ett bra självförtroende och låg upplevelse av ensamhet. Om det är så att självförtroende och ensamhetsupplevelser har ett samband kan man tänka sig att en person som upplever ensamhet även får ett sämre självförtroende på grund av detta. Vi tolkar det som att om de boende som vårdpersonal 4 berättar om upplever ensamhet vilket gör att de inte vågar prata med de andra på boendet. Detta kan i sin tur ha en negativ inverkan på de boendes personligheter på så sätt att de får sämre självförtroende. Följden av detta kan bli att de boende kan få ännu svårare för att prata med sina medboende.

Ensamheten hos de boende på boende 1 tar sig uttryck på ett annat sätt hos de boende. Vårdpersonal 2 berättar om en boende som inte vill prata om förr i tiden

men att den då försöker byta samtalsämne: “Ja... För att speciell en har vi här när vi...jag försöker prata om gamla tider. (ohörbart) När ska vi gå ut? När ska vi göra de? Man ser att hon vill...sluta... För att gud vet vad som... hon har i tanken liksom eller... Upplever jag liksom”. Citatet visar att den boende inte vill prata om sin historia och att om det kommer på tal vill hon prata om något annat, informanten upplever detta beteende som att den boende inte vill tänka på sina minnen. Vi tolkar det som om att den boende kan vilja distansera sig från sin tidigare historia. Disengagemangsteorin menar att äldre personer avsiktligen avgränsar sig från de tidigare relationerna och det engagemang i samhället som den äldre haft förr (Jönson & Harnett 2015). Dock behöver inte disengagemanget betyda att personen inte känner sig ensam eller blir ledsen av att tänka på det den distanserar sig från. Vi tolkar att även om den boende har valt ensamheten själv kan denna skapa ångest eller ledsamhet då den boende fortfarande kan ha minnen och känslor kring de saknade relationer som hen tar avstånd ifrån.

Vårdpersonal 3 anser att det finns mycket ensamhet på boendet. Detta för att de boende inte gör någonting när de sitter ensamma på sitt rum “ja ibland dom tittar bara på väggarna”. Ibland har de på teven utan ljud och några personer vill ibland inte slå på teven. Vårdpersonal 1 berättar att vissa tar lång tid på sig att acceptera det nya boendet. Men när man är så gammal som många av de boende är kan det vara många människor i sin närhet som har gått bort, syskon, vänner och kanske är barnen också gamla eller bor utomlands vilket gör att man “kanske känner sig lite övergiven”.

Biståndshandläggare 1 berättar att hen tror att vissa distanserar sig och att det är lätt att ensamheten följer med trots hoppet om att den ska minska när den boende flyttar in på särskilt boende:

Att dom i princip har jättesvårt också att kommunicera dom distanserar sig...också. Så det blir en slags några till exempel ja men jag vill inte längre äta gemensamt med de andra å jag aldrig gjort heller, sen min make dog för tjugo år sen så har jag inte velat äta med någon annan. Då respekterar dom att eh så det är mycket det här...ett hopp kanske om nåt socialt å så kommer dom dit å så blir det ändå ensamheten följer med. (Biståndshandläggare 1)

Enligt informanten ovan uttrycker en annan boende att den inte känner sig inkluderad då den inte har fått berättat för sig om aktiviteter som finns på det särskilda boendet. Sedan under samtalet mellan den boende och informanten visar det sig att den boende trivs bättre själv än med de andra boende. Vi tolkar att den boende distanserar sig från sina medboende och eventuellt väljer sin ensamhet. Moustakas beskriver existentiell ensamhet med positiva konsekvenser, som att den ger en inre frid som gör att man blir medveten om och förstår sig själv som en egen individ (Tornstam 1983). Enligt Gaev kan denna existentiella ensamhet också innebära att individen trivs i sitt eget sällskap och har en god självbild och större medvetenhet om sina känslor och vad den vill (ibid.). Vi tolkar således samtalet mellan informanten och den boende som att den boende eventuellt kan uppleva existentiell ensamhet i positiv bemärkelse. Att den boende undviker att umgås med de andra boende kan dock lika gärna bero på att den inte känner sig bekväm i de andras sällskap, delar deras intressen eller av någon annan anledning undviker dem. Resultatet i Hemberg, Nyqvist och Näsmans (2019) studie visade att social ensamhet inte behövde innebära ett lidande av ensamhet för deltagarna som hade vård i hemmet. Det kan jämföras med informanternas uttryck av att vissa av de boende verkar vilja vara ensamma.

5.3.5 Ensamhetens innebörd

Biståndshandläggare 3 påpekar hur den psykosociala hälsan påverkar den fysiska hälsan i stor omfattning. Hen menar att den fysiska hälsan kollapsar om det psykosociala inte fungerar och att ensamheten riskerar att gå över till depression om den inte lättar. Informanten beskriver ett allvarligt förlopp av den psykosociala inverkan på en person vilket kan göra att man ansöker om särskilt boende:

Man mår inte bra, man är deprimerad man...maaan känner sig ensam man är oroligt man...å det-t det här psykosociala påverkar din dagliga livsföring. Du orkar inte gå upp, du du orkar inte äta, du missköter medicin, måltiden, du går inte ut, isolerar dig. Så hela din fysiska hälsa, somatiska hälsa faller ihop på grund av att det psykosociala funkar inte. Det finns inte nätverk det finns inte vänner. [...] (Biståndshandläggare 3)

Det finns enligt informanten ett samband mellan hälsan och upplevelser av ensamhet. Dels att inte klara av sina vardagliga sysslor och att inte kunna vara delaktig och social, samt att isolera sig på grund av sin dåliga hälsa och funktionalitet. Den fysiska hälsan kan påverka den psykiska och psykosociala hälsan och kan göra att man till exempel inte har lust eller vill ha social kontakt, vilket också bidrar till att det sociala kontaktnätet begränsas. Ensamhet kan påverka hälsan negativt. Den fysiska hälsan och psykosociala hälsan påverkar varandra och ensamheten kan gå över i depression. Detta kan liknas med Cedersund och Ågrens (2017) sammanställning av kunskapsläget angående äldre personers ensamhetsupplevelser. Den skrevs då en utredning skulle göras om Sveriges äldre personer. Den förklarar att det finns ett samband mellan äldres ensamhetsupplevelser och den fysiska och psykiska hälsan och mellan depression och ensamhet. Försämring av hälsan kan vara åldersrelaterad och påverka ensamhetsupplevelser, som i sin tur kan vara en fara för hälsan (ibid.). Även Hauge och Kirkevold (2012) som undersöker äldres upplevelser och hantering av ensamhet och skiljer på hanterbar och plågsam ensamhet, kunde koppla ensamhetsupplevelser till olika psykiska hälsotillstånd och isolering. Det visade att ensamhet kan ha en stark inverkan och upplevas som mycket plågsam, men egentligen röra sig som en depression.

I Taubes studie visade sig att hälften av respondenterna som var äldre upplevde ensamhetskänslor ibland eller ofta och att psykiska och psykosociala faktorer hade en nära koppling till ensamhetsupplevelserna (Cedersund & Ågren 2017). De som var sköra äldre och hade ensamhetsupplevelser hade bland annat sämre hälsa, livskvalitet, och mer kontakt med öppenvård på grund av nedstämdhet. Ensamhetsupplevelserna beskrevs av de äldre som att vara distanserad från sin omgivning. Känslor av ensamhet och skörhet kunde skapa motstånd och ha ett samband med en känsla av hopplöshet. Det fanns också en positiv aspekt av att vara ensam genom att reflektera, återhämta sig och vara självständig (ibid.). I Hemberg, Nyqvist och Näsmans (2019) studie som vi nämnt tidigare, hade också försämrad hälsa som sårbarhet och svaghet ett samband med lidande av ensamhet hos respondenterna, vilket också hörde ihop med att lida av en försämrad hälsa. Andra samband var bland annat att inte kunna vara delaktig och att isolera sig vilket gjorde att man inte hade meningsfulla sociala aktiviteter (ibid.).

Biståndshandläggare 2 berättar att hen tror att många på särskilt boende känner sig ensamma. Hen säger att generellt brukar man tala om att en fjärdedel har berättat om den känslan men att hen tror att det är ännu fler. Vad detta beror på är att hen

tror att det är inte så tydligt för personerna ifråga att det är ensamhet, att det kan vara lite tabu och ligger mycket skam i att känna ensamhet. Det kan också handla om att man tror att det är något annat som är fel, exempelvis depression. Hen berättar vidare att det på boenden finns aktiviteter för att bryta isoleringen och för att det ska bli mer gemenskap och få de boende på andra tankar men att det kanske inte räcker för alla där. Även om det är många människor där så behövs det enligt informanten mer samtal och uppmärksamhet. "Att känna sig lyssnad på och sedd". Både kontaktman och aktiviteter är bra men genom informantens erfarenhet av sina uppföljningsmöten har hen upplevt att många boende känner sig bortglömda. Vårdpersonal 2 berättar att de boende verkar må bra just nu. De verkar inte känna sig så ensamma rent generellt enligt informanten. Dock så verkar det ändå finnas de som verkar lite ensamma, som man kan se det på. Hen berättar vidare att det inte är så ofta hen tänker på det. När hen sedan tänker lite vidare på det visar det sig vara att vissa berättar om de känner sig ensamma men hen kan tänka sig att det är fler som känner sig ensamma och som inte berättar om det. Hen berättar också att en boende har sagt att hen känner sig instängd. Informanten tolkar detta som att den boende tror att hen inte får “lov att göra någonting å, fast hon klarar göra allt själv men [...]” att det är någon annan som bestämmer vad den boende får göra, trots att det inte är det.

En anledning till att en del boende inte känner att de kan prata med någon annan boende är att man upplever att de andra är sjuka eller ibland även sjukare än de själva. Då kan biståndshandläggare 1 föreslå att de kanske kan prata med någon granne som också uppgett samma sak, utan att nämna vem hen syftar på. Det har bland många av de äldre funnits en förväntan av att bli mindre ensam av att flytta till särskilt boende men det har enligt en annan informant inte förändrats när de flyttat dit. Det finns äldre som flyttar till särskilt boende delvis på grund av ensamhet. Om den sociala kontakten varit begränsad före flytten kan detta göra att ensamheten följer med. Det kan eventuellt finnas en ensamhet som är självvald och positiv då individer vill vara själva. Dock verkar detta hänga ihop med hälsan, att man inte vill eller orkar vara med andra, och att man upplever att andra är sjuka så att det inte går att kommunicera. Biståndshandläggare 1 berättar om när de boende flyttar och hur förväntningarna om att flytta till boendet är:

[...] har man beviljat boende då utifrån behoven å trygg trygghetsaspekten... eeeh... så kommer de till boende ofta brukar det fungera bra men ibland så har man haft en ensamhet hemma... å man har ju föreställningen att ja men det kanske kan bli bättre. Tyvärr ibland är det så att när även om man informerar hur det är lite grann så att man inte, för att ofta är det så att har man mer en positiv bild, förskönad bild av saker å ting å sen man kommer... dit så blir deee direkt såhär det blev inte som jag har tänkt mig. [...] (Biståndshandläggare 1)

Resultatet i vår studie är likt andra studier som Cedersund och Ågren (2017) tar upp i sin sammanställning. Den visar att ensamhetsupplevelser hos äldre varierar enligt flera studier. Resultatet av sammanställningen visar att upp mot hälften har uppgett att de upplever ensamhet ibland och endast en tiondel har uppgett att de gör det ofta. Att graden av ensamheten varierar vilket gör att den upplevs mer eller mindre påfrestande var centralt i studien av Hauge och Kirkevold (2012). Det är enligt informanterna i vår studie svårt att avgöra och veta hur de boende upplever ensamhet. Vi tolkar det som att informanterna syftar på den subjektiva upplevelsen av ensamhet då de inte kan veta hur den enskilde boende tänker och känner. De vet mer om de sociala nätverk, kontakter och nära relationer som de äldre har. Huruvida de äldres omfattning av sociala relationer har ett samband

med ensamhetsupplevelser tyder på att den objektiva aspekten inte behöver ha ett samband med den subjektiva aspekten. Respondenterna i Slettebøs (2008) studie upplevde också ensamhet och brist på social kontakt med familj, vänner och sjuksköterskor. Att sjuksköterskorna inte hade tid för respondenterna gjorde att de upplevde sorg, tristess, ingen att prata med och brist på vänskap (ibid). Detta visade sig även i vår studie enligt vad informanterna berättade om de boendes upplevelser, att ensamhet var något som de boende upplever.

Under avsnittet har vi sett att ensamhet verkar kunna upplevas på olika sätt. Det kan vara en upplevelse av existentiell ensamhet som orsakas av avsaknaden till