Socialsekreterares arbete med barnet när föräldrarna inte anses uppfylla

“Familjebehandling som är det vanligaste. Antingen familjebehandling eller stödsamtal med socialsekreterare. Just utifrån när det handlar om

omsorgsbrister är det ju att föräldrarna behöver få insikt och stöd i hur ska de göra på ett annat sätt. De behöver strategier för att hitta de här rutinerna, hitta reglerna, hitta sätt att gränssätta sina barn på ett adekvat sätt. Hitta den här, få den här, skapa den här relationen som blir känslomässig så att de blir känslomässigt tillgängliga till exempel”

(Respondent G)

Resultatet från datainsamlingen visade att 7 av 8 respondenter ansåg att

genom citat av Respondent G. Familjebehandling riktas inte enbart till barnet utan till hela familjen. Respondent H beskrev familjebehandling som ett verktyg för familjer, som kan användas när det handlar om okunskap i vissa delar av föräldraskapet. Det behöver alltså inte vara på grund av oförmåga i föräldraskapet. Vidare beskrivs ett exempel av Respondent H, där föräldrar som har svårt att gränssätta barn som är runt trotsåldern. I de fallen är familjebehandling bra, för det ger föräldrarna en chans att utveckla dessa förmågor och kommunicera med barnen och lära sig sätta gränser.

Löwenborg och Sjöblom (2009:56–58) beskriver hur familjebehandling är en vanlig och frivillig insats som tillämpas för att förbättra relationer och

förmågor i familjer, andra insatser som de också nämner är familjeterapi.

Familjebehandling kan utformas i olika former beroende på vad familjen har för behov, exempelvis enskilda samtal med barnet och föräldrarna.

Familjebehandling används som insats för barnet och föräldrarnas skull för att de ska bli bättre i familjen och det sker när socialsekreteraren inte ser direkt fara i familjesituationen för att behöva ta till skyddsåtgärder för barnet.

”Har man bråk i familjen, inte våld utan bara bråk. Det är ingen anledning att omhänderta, då urholkas det och man ska göra det väldigt sparsamt. För det är psykiskt påfrestande och det påverkar familjen oerhört att placera ett barn”

(Respondent C)

Citatet från Respondent C är en av många skildringar som gavs gällande omhändertagande och de flesta respondenter var enade över att

omhändertagande med stöd av LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), inte hör till vanligheterna. Precis som Respondent C berättade och som även Respondent A beskrev, så väcker de mycket tankar och

känslor. Respondenterna var även noga med att uttrycka att även om en

omedelbart omhändertagande om situationen kräver det. Omhändertagande kan då ske omedelbart eller genom ansökan till förvaltningsrätten, om fallet skulle vara att ett LVU inte är uppnått fastän socialsekreterarna anser att det är för barnets bästa att bo någon annanstans. Ett barn behöver inte bo i familjehem genom omhändertagande för att komma hemifrån, utan det kan vara genom jourhem eller få en kontaktperson. Ponnert (2007:117–118,229) beskrivning liknar citat från Respondent C, att omhändertagande inte alltid behöver vara positivt och därför ska det vara noga utrett att de är vad situationen kräver.

Utifrån ovanstående resultat av omhändertagande och andra insatser som kan behöva tillkomma istället, på grund av begränsningar kring

socialsekreterarnas handlingsutrymme, kan det kopplas ihop med Börjesson och Rehns (2009:18–20) syn på makt. Börjesson och Rehn (2009:18–20,24) förklarar hur makt kan förekomma genom kontroll och tvång gentemot andra individer, utan att de blir ifrågasatta. Socialsekreterarnas möjlighet att

använda makt har därför sina begränsningar i vissa fall, de kan inte alltid använda kontroll och makt i situationer där juridiska lagar inte uppfylls.

Detta då även om socialsekreterare har en titel och en maktposition gentemot familjer som inkommer till Socialtjänsten, kan inte deras känslomässiga tankar styra (Börjesson & Rehn, 2009:24).

“Det som kan hända i sådana situationer är ju att när föräldrarna inte själva förstår att det handlar om mitt bemötande till barnet, då försöker man ju trycka på med andra vuxna, andra insatser. Då kan ändå barnet få hjälp, fast det egentligen inte är den hjälpen som man vill att de få, för man vill ju att föräldrarna ska förstå att de måste ändra på sitt beteende. Men då kan barnet ändå få möjligheten att bygga flera trygga vuxna runt sig, fler synvinklar och andra som stöttar upp på ett annat sätt. Och det kan ju likväl vara som jag säger, skolan eller att man går på fotboll eller någonting. Att man breddar sitt synsätt och nätverk så att barnet själv kan utveckla egna inre styrkor och ändå fatta att det inte är fel på sig själv”

Citatet ovan ger en skildring av insatser som kan vara riktade mot enbart barnet och där inte föräldrarna behöver ta emot hjälp samtidigt. Flera

respondenter beskrev under intervjuerna att föräldrar inte alltid är mottagliga för kritik som gäller brister i föräldraförmågan, vilket kan grunda sig i hur stark föräldrarätten är. Flera respondenter förklarade därför att det finns insatser för barn även om det inte är genom Socialtjänsten, vilket kan hjälpa barnet även om föräldrarna inte vill ha hjälp. Hjälpen kan ske genom BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), trappan-samtal och kuratorer i skolan.

Ponnert (2007:229) redogjorde för hur insatser kan var tvingande eller frivilliga. Är det frivilliga insatser kan därför inte socialsekreterarna göra något om föräldrarna skulle misstycka. Däremot hjälper det om relationen mellan socialsekreterare och föräldrarna är samspelta, för att insatsen för barnet ska bli så bra som möjligt, vilket Löwenborg och Sjöblom (2009:68–

70) förklarade.

När familjer kommer till Socialtjänsten och pratar med en socialsekreterare som lyfter fram problematik i föräldraskapet, kan det jämföras med hur Börjesson och Rehn (2009:13–16) beskriver makt utifrån en ”vi mot dem”-känsla. Detta eftersom socialsekreteraren har insyn i familjens liv, vilket kan vara känsligt och därför något föräldrarna vill minska, där klyftan mellan parterna kan leda till en känsla av ”vi mot dem”. Socialsekreterarna är där för att ge hjälp medan föräldrarnas ser det som att Socialtjänsten försöker lägga sig i och kontrollera deras liv, där insatser inte ses som hjälp utan mer en form av maktutövning genom kontroll (Börjesson och Rehn, 2009:13–16).

“Utifrån mitt perspektiv så anser jag att Socialtjänsten, utredningsdelen, ibland försöker alldeles för länge, att barnen blir omhändertagna för sent, när man tidigt inser att föräldrar brister så pass…. Vid placering är vi ju skyldiga enligt lag att erbjuda barnet 4 enskilda samtal per år. Därmed är det inte sagt att vi behöver tvinga några barn till några samtal, men vi är skyldiga att erbjuda dem det. Vi är också skyldiga att göra två hembesök varje år”

Citatet ovan av Respondent F skildrar en av de viktigaste delarna, samtal, som ska ske minst 4 gånger per år. Samtalen kan ske fysiskt eller digitalt genom telefon eller video. Därefter som Respondent E återger ska det vara en uppföljning var 6:e månad där en prövning görs gällande fortsatt placering eller om barnet kan flytta hem. Dessutom är familjehemsplacering en sista utväg för socialsekreterare när ingen annan förebyggande insats fungerar och barnets liv och hälsa riskerar att fara illa (Ponnert, 2007:255-258).

”Ibland så kan man gå mot vårdnadshavarnas vilja, och då, jag nämnde stödsamtal med socialsekreterare. Om barnet är över 15 kan vi erbjuda barnet den insatsen, även om föräldrarna inte samtycker till den. För då är det viktigt att barnet själv får, eller ungdomen då blir det, hjälp och stöd i det han eller hon behöver. Så vill ungdomen, så kan vi bevilja den insatsen även om vårdnadshavarna inte samtycker om ungdomen är över 15”

(Respondent G)

Respondenterna var noga med att klargöra att när inte LVU är uppfyllt och frivilliga insatser inte mottags så finns det ingenting mer de kan göra.

Emellertid så finns det undantag när det kommer till erbjudande av insatser för barn, där föräldrarnas samtycke inte behövs. Detta undantag gäller enbart om barnen är över 15 år och har därför själva möjligheten att bestämma om de vill ta emot insatser eller inte. Oavsett om föräldrarna själva motsätter sig detta av skam eller rentav för att de inte känner igen sig i den problematiken som lyfts fram. Insatserna för ungdomen skulle därmed kunna vara

stödsamtal, vilket var ett exempel från Respondent G när det kom till insatser för ungdomar över 15 år. Ponnert (2007:255–258) menar att en förälder endast kan föra sitt barns talan fram tills att de fyllt 15 år och att barnet därefter har rätt att föra sin egen talan. Vilket innebär att ungdomen själv är så pass gammal att själv avgöra om denne själv vill ta emot insatser från Socialtjänsten. Insatser som kan vara till stöd och hjälp för ungdomen får dennes egna behov tillgodosedda.