Socialsekreterarnas tankar angående utbildning inför en hot – eller våldssituation

Det kan ju vara bra om man är alldeles ny, människor kan vara farliga och de som vi möter kan ju vara tokiga i ena sekunden och jättelugna i nästa, så det är klart att man ska veta detta och lära sig läsa detta på något sätt. Men det är ju svårt att lära någon, en del av det kommer med erfarenhet men en del kan man säkert förebygga.

Detta resonemang får stöd av Viitasara (2004). Hon fastslår att hot eller våld sker i en specifik situation, men individuella, organisatoriska och strukturella faktorer skapar en kontext för det som sker. Det bör därför förekomma organisatorisk träning och utbildning från arbetsgivaren. Socialsekreterarens åsikt ovan är att arbetslivserfarenhet är en säkerhetsaspekt tillsammans med utbildning. Detta vidhålls även i tidigare forskning gjord av Macdonald och Sirotich (2001). Deras resultat visar att socialarbetaren behöver professionell utbildning och träningsprogram för att på ett bättre sätt kunna hantera situationer med klientrelaterat hot eller våld.

Socialsekreterarna i denna studie påpekar betydelsen av kontinuerlig utbildning för att hålla kunskapen levande och uppdaterad. De anser att detta inte är ett tillräckligt prioriterat område av arbetsgivaren, och tror att detta beror på tidsbrist och frånvaron av allvarliga incidenter i det dagliga arbetet. Man efterlyser utbildning i grupp för att bli medveten om sina egna försvar, hur man kan jobba med sig själv och vad man utstrålar när man är stressad. Newhill och Wexler (1997) menar att det är viktigt att erkänna och vara medveten om att klientrelaterat hot och våld är en rättmätig och realistisk angelägenhet inom det sociala arbetets praktik. Man ska inte förneka eller minimera arbetsrelaterade risker och man ska ge konkreta och klara signaler till klienterna att det inte är acceptabelt att använda hot eller våld för att lösa ett problem. I resultatet nämns utbildning i samtalsmetodik som en återkommande önskan i resultatet. Socialsekreterarna vill ha bättre kunskap om hur man kan göra när klienten är hotfull, och hur man hur man då kan använda samtalet till att förändra situationen.

Jag tycker man ska driva det här som en kontinuerlig process så att man hela tiden har färskvaran, jag tänker att man ska göra det när det gäller samtalsmetodik i klientmöten som kan bli våldsamma. Hur man läser signaler, hur man gör när någon blir aggressiv för om man nu tror på sig själv som verktyg så måste man också tro på att man kan påverka situationen. Är det någon som blir aggressiv och arg så kanske det beror på något jag har gjort eller inte gjort. Det

tror jag att man kan träna och bli mer eller mindre medveten om. Och ju mer medveten, ju mer man har tränat på det ja ju bättre är det, då är det inte lika skrämmande och främmande när det händer.

Samtalsmetodik det skulle man behöva, där skulle man kunna utveckla bättre rutiner på vad man gör när man sitter i en hotad situation, hur man klarar det, väldigt viktigt att vi får kunskapen i hur vi ska bete oss i de situationerna, att man skall kunna fixa det mesta utan att det blir en hotfull situation, genom kunskap och erfarenhet.

Socialsekreterarnas tankar om utbildningens innebörd för den psykosociala arbetsmiljön återspeglar deras medvetenhet om ämnet. Vår studie visar att de själva har en insikt om utbildningens centrala betydelse när det gäller att lära sig hantera en hot– eller våldssituation. Vår analys utifrån socialsekreterarnas tankar och åsikter är att utbildning är ett eftersatt område på många sätt för socialsekreterarna inom Gotlands Kommun. Detta är dock inget ovanligt förekommande inom socialtjänsten enligt Björling och Hägglund (2004). De hänvisar i sin undersökning till yrkesinspektionen i Härnösand som fastslår att socialsekreterare har en låg arbetsmiljömedvetenhet, och att arbetsgivare och arbetstagarorganisationer brister i kunskap när det gäller lagstiftningar och regler.

7. SLUTDISKUSSION

Under arbetet med denna undersökning har vi tillgodogjort oss många tankeväckande aspekter utifrån samtalen med de åtta respondenterna. Denna för oss nya förståelse och kunskap har vidare utvecklats utifrån uppsatsens resultat och analys. Tankar utifrån ett bredare och mer långsiktigt perspektiv har också väckts. Vi kommer inom en snar framtid själva vara yrkesverksamma som socialsekreterare inom Gotlands Kommun och då vara en del av den psykosociala arbetsmiljö vi har studerat och analyserat. Mycket av den kunskap och erfarenhet vi har erhållit under uppsatsens arbete bär vi med oss som en värdefull referensram och förförståelse in i verksamheten.

Björling och Hägglund (2004) ifrågasätter varför socialsekreterare inte ställer mer och tydligare krav när det gäller arbetsmiljön. De undrar om det kan bero på arbetsuppgifternas beskaffenhet eller om socialsekreterare har svårt att ställa egna krav. Kan det vara så undrar vi att man inom socialt arbete i första hand ska ta hänsyn till klienten och dennes behov? Då ser vi det som en risk att socialsekreterarna och deras psykosociala arbetsmiljö förbises. Om detta är svaret på Björling och Hägglunds fråga är det en allvarlig aspekt som måste förändras. En slutsats utifrån vår studie är att arbetsmiljön i allmänhet och den psykosociala arbetsmiljön i synnerhet, är mycket viktig för socialsekreterarna på Gotland. Vår tolkning är dessutom att det finns en medvetenhet på Gotland om den psykosociala arbetsmiljöns betydelse. Denna medvetenhet tror vi ökar socialsekreterarens förmåga att ställa krav och inte låta arbetsmiljön stå tillbaka.

När det gäller socialsekreterarens upplevelse av den psykosociala arbetsmiljön visar resultatet att den är tillfredsställande i de mest väsentliga delarna. Socialsekreterarna upplever sin arbetsmiljö som trygg och säker vilket är positivt. Detta beror mycket på den egna arbetsgruppen och kollegornas närhet och sociala stöd. En av oss uppmärksammad aspekt som diskuteras i uppsatsen handlar om hembesök. Gotlands kommun har i teorin implementerat Arbetarskyddsstyrelsens kungörelser § 8 som innebär att om en arbetsuppgift kan medföra påtaglig risk för våld eller hot om våld får den inte utföras som ensamarbete. Ett allvarligt problem, enligt vår tolkning, är att resultatet visar att detta inte fullföljs i praktiken. Oftast åker socialsekreterarna två och två på hembesök men ibland åker de själva. Ur vår synvinkel finns det aldrig några garantier för att det inte kan hända någonting. Vi undrar om arbetsledningen är medveten om att detta sker och varför det i så fall får ske? Troligtvis beror det på den stora arbetsbelastningen. Vi ser det dock som socialsekreterarnas yttersta ansvar att inte åka själva på hembesök. Resultatet visar på en önskan till förbättring men denna förändring åligger enligt vår mening till största och yttersta del på socialsekreterarna själva. Att arbeta bakom låsta dörrar inom socialtjänsten diskuteras av nästan samtliga socialsekreterare, trots att det inte fanns någon fråga om detta i intervjuguiden. Det blev ett naturligt samtalsämne som respondenterna föll in på i samband med diskussionen om upplevelsen av trygghet och säkerhet. Att resultatet visar en tydlig könsskillnad i attityden till att arbeta bakom låsta dörrar är mycket intressant. De manliga socialsekreterarna ser till ett klientperspektiv, medan kvinnorna ser de låsta dörrarna som en trygghetsfaktor. Det väsentliga i denna diskussion är att arbetsledningen tar ett välgrundat beslut i enlighet med lagen. Vi tror det är viktigt att ha i åtanke är att en låst dörr inte är någon garanti. Vi tror det kan inge en falsk trygghet eftersom de flesta hot– eller våldssituationer sker inne på socialsekreterarens eget rum i mötet med klienten. Därför är det betydelsefullt med den gemensamma och ömsesidiga uppmärksamheten som socialsekreterarna enligt resultatet förespråkar.

Hot och våld har tagit stor plats i denna studie. Det var det tema som socialsekreterarna hade mest att berätta om och flest åsikter och erfarenheter kring. Resultatet visar i likhet med tidigare forskning gjord av Spencer och Munch (2003), Viitasara (2004) och Newhill och Wexler (1997) att det inte finns någon konsensus om hur en hot– eller våldsituation ser ut eller kan yttra sig. Detta är socialsekreterarna medvetna om och de redovisar för olika upplevelser och individuella definitioner av hot och våld. Alla socialsekreterare redogjorde för olika incidenter vid förfrågan om egen erfarenhet av en hot- eller våldssituation. Utifrån berättelserna uppfattade vi att det var allvarliga händelser som enligt vår tolkning bedöms som hotfulla. Det förvånande är att de flesta socialsekreterarna uppgav att de inte kände sig hotade, och att incidenten oftast inte ledde till någon polisanmälan eller handledning. Många av socialsekreterarna har också svårt att komma ihåg exakt vad som skedde eller vad som föranledde hotsituationen. Detta faktum är enligt oss mycket fascinerande. Vår tolkning och slutsats är att känslan och upplevelsen av en hotsituation förminskas med tiden, och att den till och med kan glömmas bort.

Vi har utifrån resultatet och den egna erfarenheten fått kunskap om att det ägnas mycket lite tid till att utbilda socialsekreterarna inför hanterandet av en hot- eller våldssituation. Vi anser att detta resultat är mycket tankeväckande. Ingen av socialsekreterarna har fått någon kontinuerlig utbildning när det gäller hot- eller våldssituationer. Att fortlöpande utbildning och rutiner är viktigt med tanke på den anställdes trygghet och säkerhet gör tidigare forskning och lagen gällande. Socialsekreterarna i denna undersökning upplever tillfredsställande trygghet och säkerhet i sin psykosociala arbetsmiljö trots bristen av utbildning. De inser dock betydelsen av fortlöpande utbildning och många säger sig sakna detta i arbetsplatsens rutiner. Detta medför att resultatet blir motsägelsefullt. Vi tror, liksom socialsekreterarna själva för på tal, att Gotland har varit förskonat från allvarligare händelser. Frågan blir då, om och när detta kommer att ändras även på Gotland i takt med att samhällsklimatet i stort hårdnar allt mer. Vår rädsla är att det ska inträffa en riktigt allvarlig incident innan socialsekreterarna ges verktyg för att klara av att möta en hot- eller våldssituation. Kunskap om hur man själv reagerar i en pressad situation och vad man bör eller inte bör göra kommer enligt socialsekreterarnas åsikter med erfarenhet och individuell personlighet. Resultatet åskådliggör att socialsekreterarna, trots mångårig erfarenhet, nämner samtalsmetodik som ett område där de vill ha uppdaterad och fortlöpande utbildning och handledning i. Samtalet är socialsekreterarens viktigaste verktyg och kan vara avgörande för hur en relation och situation utvecklas.

När det gäller arbetsplatsens dokumenterade rutiner visar studien att alla socialsekreterare vet att det finns rutiner på arbetsplatsen. De flesta vet också att de finns i rutinhandboken, men kunskapen om vad rutinerna inbegriper och täcker är bristande hos många. Enligt Gotlands Kommuns Arbetsmiljöpolicy (1999) ska arbetsmiljöfrågor behandlas på arbetsplatsträffar. Det finns utifrån resultatet en önskan att diskutera arbetsmiljöfrågor oftare och mer kontinuerligt i olika sammanhang, bland annat just på arbetsplatsträffar. Rutiner och utbildning ser vi som två viktiga frågor för cheferna inom socialtjänsten på Gotland att prioritera inför framtiden. Vi hoppas att denna studie kan belysa behovet av en förbättring inom detta område. Detta för att säkerställa och förbättra socialsekreterarens psykosociala arbetsmiljö. Varför inte låta mer erfarna socialarbetare lära ut till yngre nyexaminerade socionomer hur de har hanterat en hot- eller våldssituation? Vi tror att erfarenhetsbaserad utbildning och diskussioner kan ge mycket för den enskilde socialsekreteraren. Newhill och Wexler (1997) kunde i sin forskning se att för vissa socialsekreterare medförde en inträffad hot – eller våldssituation en positiv effekt. Efter incidenten lyckades de implementera en individuell strategi och rutin för att förhöja den egna säkerheten. För andra ledde händelsen till större åtaganden gällande säkerheten och

tryggheten för sig själv, sina kolleger och klienter. Vi menar att en arbetsgivare måste kunna ta tillvara erfarenheter från personalen i syfte att uppmärksamma andra på hur man kan hantera en hot- eller våldssituationer. Självklart förutsätter detta en frivillighet från den utsatta och att han eller hon på ett fruktsamt sätt har kunnat bearbeta det inträffade.

En tanke som har väckts hos oss under arbetets gång handlar om Socionomutbildningen. Vi ställer oss kritiska till att utbildningen inte tillhandahåller någon undervisning i hot och våld inom socialt arbete. Enligt Statistiska Centralbyrån (1999/03) uppger 53,3 % av socialsekreterarna och kuratorerna att de utsatts för våld eller hot om våld under de senaste tolv månaderna. Detta är höga siffror som dessvärre är representativa för yrket. Som nyutbildad socionom med föga arbetslivserfarenhet inom socialt arbete har vi idag ingen teoretisk kunskap eller erhållen utbildning inom området för hot och våld. I likhet med resultatet från de erfarna socialsekreterarnas röster, menar vi att rollspel och samtalsmetodik ska få ett större utrymme i socionomutbildningen. Detta resonemang återfinner vi hos Macdonald och Sirotich (2001) som menar att förebyggande säkerhetsarbete ska påbörjas redan under utbildningen av nya socialarbetare.

Målet med denna uppsats har inte varit att finna generella slutsatser utifrån vårt material. Det vi återger är åtta socialsekreterares subjektiva sanning som i vissa avseende uppvisar likheter samt olikheter. Detta är ett intressant och dynamiskt resultat i sig. Syftet och frågeställningarna i uppsatsen har gett mycket givande och intressant material som för oss har utvecklats i ny kunskap om den psykosociala arbetsmiljöns betydelse. Tyvärr har vi också genom tidigare forskning och socialsekreterarnas berättelser kommit till insikt om det sociala arbetets utsatta natur. Vi ser det som ytterst viktigt att prioritera förebyggande åtgärder samt hålla debatten och diskussionen levande för att öka medvetenheten hos de berörda såsom kollegor, chefer och klienter.

För framtida forskning tror vi det vore intressant och givande att belysa den psykosociala arbetsmiljön utifrån fler perspektiv. Vi skulle vilja undersöka arbetsledningens åsikter och tankar kring hur den kan utvecklas och förbättras. Ett annat tänkvärt forskningsområde än den psykosociala arbetsmiljön är de fysiska och tekniska förutsättningarna. Larmfunktioner, rummens planering, arbetstider och belastning är områden som också påverkar upplevelsen av arbetsmiljön. Vi tror dessutom det vore givande att göra en kvantitativ forskning om antalet hot- eller våldsincidenter som har inträffat de senaste åren på Gotland. Hur yttrar det sig, vem riktar det sig mot, av vem och varför?