Förskollärarna i studien anser att det är deras ansvar att uppmärksamma tidiga signaler på autism hos barnen, däremot kan specialpedagogen med sin fördjupade kunskap vara till stöd och ge bekräftelse på det personalen uppmärksammat är rätt. Persson (2001) anser att specialpedagogisk kompetens behöver nyttjas mer än den gör i dagsläget. Den specialpedagogiska kunskapen behöver användas för att lärandemiljöerna ska inneha en hög kvalitet. Förskollärarna får stöd, om de frågar efter den, hur de bör gå vidare i sin upptäckt men det kan även gälla hur undervisningen ska läggas upp för att gynna barnet, hur miljön kan anpassas och hur de ska framföra oron till föräldrarna.
Specialpedagogens uppgift enligt examensförordningen är även att delta i arbetet med att genomföra handlingsprogram i samverkan med personal, där specialpedagogen ska hjälpa personalen att stödja barnet och utveckla verksamhetens lärmiljöer. Specialpedagogen kan då genom handledning och samtal belysa vikten av en tydliggörande miljö för alla barn. Genom att anpassa miljön, vår kommunikation och vårt bemötande blir vardagen på förskolan
27 begriplig, hanterbar och meningsfull för barnen (Edfelt et al. 2019). Antonovsky (1991) menar att det är salutogenetiska modellens centrala tes, för att kunna hantera stress och för att kunna bevara en god hälsa, ska tonvikten läggas på hälsobringande faktorer med fokus på friskfaktorer istället för riskfaktorer (Antonovsky, 1991).
Förskollärarnas uppfattning stämmer väl in på examensförordningen för specialpedagoger, där står det bland annat att specialpedagogen ska analysera och medverka i förebyggande arbete och i arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer på organisations-, grupp- och individnivå för att stödja barn och elever samt vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor, föräldrar och andra berörda. Förskollärarna lyfter specialpedagogens kompetens och vikten av ett nära samarbete för att kunna ta del av deras kunskap genom samtal och handledning i arbetet med att stödja barnen i deras utveckling. Däremot önskade tre av förskollärarna mer kontakt med specialpedagogen och en specialpedagog som var närvarande i undervisningen.
Vikten av tidig upptäckt och diagnos
Nilholm, 2012, skriver att förskolan och skolan har en tradition av att individualisera barn och elevers svårigheter, att ett så kallat bristperspektiv råder. Det innebär att personalen ser eleven som bärare av sina problem och därmed blir diagnoser ett tydligt uttryck för ett bristperspektiv. I skolans värld förekommer många olika diagnoser däribland autism, ADHD, dyslexi och hörselnedsättning. Dessa diagnoser innebär att barnet bär på ett problem som till stora delar uppfattas som biologiskt betingade och det stöttas av beteendeforskning (Nilholm, 2012). Däremot utgör en diagnos bara en av många aspekter hos en individ, omgivningen och samspelet mellan individen och omgivningen är också av betydelse för en elevs möjligheter att lära och utvecklas (Jakobsson & Nilsson, 2011).
Barn och elever ska inte behöva diagnos för att få rätt stöd och hjälp i förskola och skola, och i skolans styrdokument står det tydligt att en diagnos inte ska krävas för att barnet eller eleven ska få den resurs som hen har rätt till. Däremot lyfter flera av våra informanter att när en diagnos är satt blir det lättare att få resurs i form av mer stöd av specialpedagog och habiliteringen men även resursperson till gruppen. En diagnos beskriver inte den enskilda individens behov eftersom det inom samma diagnosgrupp förekommer stora individuella skillnader (Jakobsson & Nilsson, 2011). Stöd ska ges utifrån de individuella behoven och inte kopplas till några speciella diagnoser, och finns det en diagnos måste den alltid kompletteras med en pedagogisk utredning där stödbehoven i miljöerna runt barnet utreds (Jakobsson & Nilsson, 2011; Nilholm, 2012). Förskollärarna i studien nämnde en oro att ha fel om barnet samt en rädsla att göra vårdnadshavarna arga. Specialpedagogerna menar att det är viktigt att inte vänta på en diagnos utan fortsätta arbeta utifrån barnets behov och när diagnosen är satt måste personalen i förskolan och skolan dra pedagogiska slutsatser eller se om de fick viktiga ledtrådar om hur utbildningen ska läggas upp utifrån vad utredningen kom fram till (Jakobsson & Nilsson, 2011).
En diagnos förstås på olika sätt beroende på profession, om du är förälder eller barnet som fått en diagnos. För föräldrarna kan en diagnos innebära en öppning till att få tillträde till samhällets stödsystem och en bekräftelse och ett namn på det de upplevde som inte stämde (Jakobsson & Nilsson, 2011). Det förklarade specialpedagogerna på habiliteringen i vår studie, att just behovet av en diagnos för att de skulle ge hjälp och stöd till familjerna. Det är inte bara barnet som får specialträning utan hela familjen kan få stöd utifrån deras behov. Har barnet däremot ingen diagnos får varken föräldrar eller förskolepersonal stöd och hjälp av habiliteringens personal.
28 Specialpedagogikens uppgift är att kompensera och ge stöd till individer för att avhjälpa dennes brister (Jakobsson & Nilsson, 2011). Där kan ett dilemma uppstå, specialpedagoger som vill ge stöd och handledning till förskolepersonalen utifrån styrdokumentens riktlinjer och habiliteringens personal som ser behovet av tidiga insatser från dem till barnet och stödet de kan ge till familjen. Habiliteringens specialpedagoger anser att för att undvika att barnen styr hela familjen med ett beteende som blir problematisk för familjen, bör barnen få hjälp med specialträning vid så tidig ålder som möjligt. Nu anser de att barnen ofta är ganska gamla när de blir inskrivna och att efter fyra års ålder har många barn fått beteenden som kan liknas med att de uppträder som kungar och drottningar i sina hem. Med det menas att barnen vill ha saker och ting gjorda på sitt sätt så med sitt beteende styr de indirekt hela familjen för att de vill undvika utbrott.
Diskussion
I detta avsnitt diskuterar vi kring studiens resultat och återknyter till litteratur som vi bearbetat i analysen, detta genom rubrikerna; ”Resultatdiskussion”, ”Fortsatt forskning” och ”Avslutning”. Vi kommer ge förslag på vidare forskning, därefter följer en avslutning av studien där vi delger huruvida vi fått svar på våra frågeställningar och uppnått vårt syfte.
Resultatdiskussion
Nilholm (2012) anser att personalen söker “fel” hos barnen och eleverna, det vi såg i vår analys var personal som berättade om hur de arbetade för barnets bästa där anledningen till att de sökte “fel”, var för att kunna göra de rätta anpassningarna för barnet. Hade barnet stora svårigheter ansåg personalen att barnet behövde hjälp utförd av personer med specialkompetens, som habiliteringens personal. Mellan raderna kan vi även utläsa en viss frustration hos personalen på förskolorna, de har stora barngrupper med mycket vistelsetid, svårt att få tag i vikarier vid frånvaro av personal och lite planeringstid vilket medför stor belastning på personalen när de ska jobba enskilt med de autistiska barnen. Förskollärarna litar inte helt på sin kompetens, de nämner ofta behovet att få bekräftelse från specialpedagogen att deras arbetssätt med barnet är rätt, den uppfattningen stärks av Jakobsson och Nilsson (2011). Några förskollärare nämnde att de vill vara försiktiga med att inte “stämpla barnen”. De menar att de inte vill leta fel på barnen. De har en rädsla i att de inte innehar tillräckligt med kunskaper och därmed inte vill bidra till att barnet felaktigt får en “stämpel”. Detta tror vi kan vara en farhåga, att förskollärarna kanske blundar för barnets avvikande beteende och hoppas på att det går över. Det kan vara en brist på kunskap, att de inte till fullo förstått vad autism är. De har inte fått den neurologiska förklaringen bakom autismen. Därför är det av stor vikt att alla som arbetar med barn har fått den kunskap som behövs för att tidigt kunna upptäcka och se autismsymtom hos små barn. Habiliteringen pratade om vikten av att skaffa sig kunskap om diagnoskriterierna. Dundon (2019) styrker detta då hon menar att även om autistiska individer med tiden kan lära sig att hantera sina svårigheter på ett relativt effektivt sätt och därmed framstå som “mindre autistiska” kvarstår ändå skillnaderna i hjärnfunktionen och därmed även autismen.
Gerland et al. (2002) beskriver att för att personalen ska kunna stödja och hjälpa barn med autism behöver personalen utbildning. Där krävs det att ledningen innehar stor kunskap om funktionshindret, i dessa fall brukar verksamheten fungera bäst. Att se till att personalen har utbildning och kunskaper om autism tror vi är en framgångsfaktor och något som behöver ske för att man ska kunna arbeta med autistiska barn. Om den vuxne inte har de rätta kunskaperna som krävs för att arbeta med autistiska barn då är det svårt att kunna arbeta med dem. Specialpedagogen bör även ha kompetensen att kunna förstå och reflektera över vilka
29 pedagogiska konsekvenser barnets autism kan medföra i barngruppen. De som arbetar med barn behöver ha kompetens och kunskap om hur alla barn ska bemötas.
I vår studie framkommer uppfattningar om att barngrupperna är för stora och att planeringstiden för förskollärarna är knaper. Alla informanter har pratat om resursbrist. Viljan finns att hjälpa barnen men varken tid eller förutsättningar finns för att kunna göra de anpassningar som de önskar för att kunna följa läroplanens intentioner fullt ut.
Detta anser vi är motsägelsefullt mot det som står i Förskolans läroplan, Lpfö 2018 (SKOLFS 2018:50), om att utbildningen ska ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov och att den ska anpassas till alla barn i förskolan. Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd. Utifrån vårt resultat och analys kan vi se att verkligheten ser annorlunda ut. Det saknas resurser att göra många av de stödinsatser som många barn skulle behöva. Informanterna anser att Specialpedagogerna är för få i förhållande till hur många barn som behöver stöd och hjälp. Det kan vara så som Malmgren Hansen (2002) menar på, att det finns större behov av specialpedagogisk verksamhet än vad resurserna kan täcka. Enligt Lutz (2013) är det tydligt att diagnostiseringar och olika utredningar är av betydelse för hur resurser fördelas. De barn som blev diagnostiserade av främst psykologer eller under utredning på habiliteringen får de mest omfattande stödåtgärder, ända upp till 50–100% av sin vistelsetid på förskolan. De som “endast” hade en bedömning av förskollärare och personal på förskolan fick personalresurs 12–25% av sin vistelsetid. Det som blev tydligt i Lutz undersökning var just att barn som är utredda eller under utredning har större möjlighet att få extra personalresurs (Lutz, 2013). Det kan tyckas motsägelsefullt mot det som står i styrdokumenten men bekräftar förskolepersonalens uppfattning. Det kan även påverka personalens krav på att barn ska utredas, med utredning blir det resurs till den redan ansträngda situationen på förskolan och utan utredning, väldigt liten resurstilldelning.