Specialpedagogens arbete med utvärdering och skolutveckling

När det gäller att genomföra uppföljning och utvärdering har rektorerna vid intervjuerna inte berättat något kring detta. Jag tog inte upp det vid intervjutillfället vilket gör att jag inte kan utesluta att specialpedagogerna genomför uppföljning och utvärdering. Vid en av de skolor som har specialpedagog är hon med i ledningsgruppen som pedagogisk samordnare och även som hjälp vid skolans utveckling. På resursskolan är specialpedagogen ett stöd för rektorn vid planering, strukturering och upplägg av verksamheten. Barn och elevhälsans specialpedagoger är inte knutna till någon skola, vilket betyder att frågan inte gäller dem.

7 Diskussion

7.1 Resultat

Genom undersökningen hoppades jag att få svar på de fyra frågor som utgick från syftet. I diskussionen utgår jag från syftet och använder mig av fakta från litteraturavsnittet samt resultatet från de fyra frågorna i analysavsnittet.

Den första frågan handlar om hur rektorer använder sina specialpedagoger. På de flesta skolor arbetar specialpedagogen med uppgifter som stämmer överens med examensordningen. Jag hade under min utbildning hört att specialpedagogers arbetsuppgifter kan relateras till

speciallärare. Så är inte fallet i den kommun jag undersökt, vilket av naturliga skäl beror på att alla skolor har speciallärare. Rektorerna anser att speciallärarens arbete är viktigt för den enskilde eleven fastän forskningen säger något annat. I en rapporten ”Att lära och leda” (Lärarutbildningskommittén, 1999) menar man att begreppet specialundervisning bara bör användas för att belysa skolans historiska utveckling och att de elever som är i behov av särskilt stöd inte blir hjälpta i den utsträckning man kan förvänta sig. Kritiken mot specialundervisning var stor på 1970- talet (SIA, 1974) och ledde till att ett inkluderande perspektiv för första gången nämndes i Lpo 94. En rektor uttryckte vid intervjun att specialpedagogen på skolan har en strävan att jobba mer inkluderat. Diskussionen om inkludering, hur man ska använda specialpedagogen och specialläraren har åter tagit fart sedan speciallärarutbildningen återinfördes 2008. Lars Leijonborg menar att

socialdemokraternas beslut att lägga ner speciallärarutbildningen var ett stort misstag och ett svek mot de elever som behöver allra mest hjälp. (Pressmeddelande 28 juni 2007,

Utbildningsdepartementet). Diskussionen om inkludering fördes redan på 70-talet. Då förändrades synsättet på hur skolan ska möta elever med särskilda behov och det eftersträvades att elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas i undervisningen

(Skolverket, 2005). Uppfattningen jag har fått vid intervjuerna med rektorerna är att de anser att man ska utgå från den enskilde eleven och inte diskutera om det ska vara specialpedagogen eller specialläraren som stödjer eleven. Rektorerna menar att bådas kompetens behövs i

arbetet med elever i behov av särskilt stöd och att de kompletterar varandra. Jag håller med rektorerna om att man måste utgå från den enskilde eleven och i varje fall bedöma vad som är bäst för eleven och hur man ska stödja den. I skolverkets rapport (Skolverket, 2005) går det att läsa följande angående segregering och inkludering samt hur elever bäst når målen:

Ett alternativt sätt att diskutera är att se vilka arbetssätt och anpassningar som bäst leder (eleven) till målet. Det finns emellertid lite forskning som stöder vissa metoders förträfflighet. Det är på samma sätt svårt att utifrån tillgänglig kunskap hävda att segregerande eller inkluderande undervisning är bättre eller sämre när det gäller måluppfyllelsen. Goda effekter av särskilt stöd är överhuvudtaget svåra att empiriskt belägga (Skolverket 2005, s. 79)

Den andra frågan handlar om hur rektorerna motiverar specialpedagogens arbetsuppgifter. Rektorernas förklaringar är bl.a. att om det görs observationer och man kartlägger elever upptäcks de elever som är i behov av särskilt stöd tidigare och därmed kan man förebygga på ett tidigt stadium. Dessutom har alla skolorna, utom resursskolan, speciallärare vilket gör det lättare att definiera arbetsuppgifterna och se till att pedagogernas uppgifter stämmer med deras utbildning. En annan förklaring är att rektorn har stor tillit till sin specialpedagog och därför ges stor frihet att variera arbetsuppgifterna utifrån vilka behoven har varit.

Den tredje frågan tar upp vilken roll specialpedagogen har på skolan. I analysavsnittet konstaterar jag att specialpedagogernas roll är betydligt mer inriktade på individ- och gruppnivå än organisationsnivå. I några fall har de ledande funktion men det utmärker inte deras roll i skolan. Jag undrar varför det är så påtagligt att specialpedagogerna arbetar mer på individ- och gruppnivå. Lärarutbildningskommittén (1999) säger att det är specialpedagogen och rektorn som ska garantera att de elever som av olika skäl riskerar att hamna i eller har svårigheter i skolan ska få bra förutsättningar för lärande. Lärarutbildningskommittén (1999) menar att genom att låta specialpedagogen utgöra ett centralt stöd till skolans ledning ökar möjligheterna att eleverna får goda förutsättningar till lärande. Det kan t.ex. vara att

specialpedagogen tillsammans med annan elevvårdspersonal deltar i skolans ledningsgrupp. Man kan på skolorna lyfta synen på specialpedagogens roll upp även till organisations- och kanske även samhällsnivå och anamma det relationella perspektivet. Det betyder att man försöker se miljö- och kontextbetingade orsaker till elever i olika former av svårigheter Rosenqvist (2007). Ahlberg (2007) anser att det relationella perspektivet bör handla om att studera och analysera relationer mellan individ och miljö på individ-, grupp-, organisations-, och samhällsnivå. Jag kan tycka att eftersom en specialpedagog har särskild kompetens att även fungera på organisationsnivå bör man i högre utsträckning i skolornas ledningsgrupper använda sig av hans/hennes kompetens. Det kan gälla hur man ska organisera läromiljön för eleverna, klasstorlekar, skolutveckling som t.ex. förändringsarbete av pedagogisk plattform, analys av vilket behov av kompetensutveckling personalen har för att kunna stödja elever i behov av särskilt stöd och utvärdering av verksamheten.

Den fjärde frågan tar upp vilken överensstämmelse det finns mellan examensordning och de arbetsuppgifter specialpedagogen tilldelats. På de skolor som har specialpedagog anställd identifierar, analyserar och deltar specialpedagogen i arbetet med att undanröja hinder för och orsaker till svårigheter i undervisnings- och lärandemiljön. Däremot framkommer det inte vid intervjuerna om någon pedagogisk personal, i skolor utan specialpedagog, arbetar med att undanröja hinder för och orsaker till svårigheter i lärandemiljön. Anledningen kan vara att specialpedagogen bara används temporärt och inte i det dagliga arbetet. Eftersom det är viktigt att förebygga så att elever inte hamnar i svårigheter bör man kanske tillsammans med ”Barn och elevhälsan” göra upp ett schema där en specialpedagog har kontinuerlig kontakt med en eller ett par skolor varje vecka och gör en avstämning med klasslärare, speciallärare och rektor. Det kan räcka för att i god tid upptäcka elever som riskerar att hamna i svårigheter.

När det gäller att genomföra pedagogiska utredningar och analysera individers svårigheter på organisations-, grupp-, och individnivå så genomförs kartläggningar på individ-, grupp- och organisationsnivå på alla skolor som jag utgått ifrån i mitt arbete. Skolverket har gett ut en bok ”Kartläggning av åtgärdsprogram och särskilt stöd i grundskolan” där man presenterar resultat från tre studier av åtgärdsprogram i grundskolan som genomfördes under 2001-2002. I sammanfattningen kan man läsa följande:

Den här undersökningen visar att bland de områden som beskrivs i åtgärdsprogrammen dominerar elevens individuella problematik och åtgärderna som föreslås handlar främst om träning av färdighet. Det är sällan som elevers svårigheter förstås relationellt det vill säga analyseras på förutom individnivå, även på grupp- och organisationsnivå. (Skolverket, 2003)

Det är alltså ganska vanligt förekommande att pedagogiska utredningar och analyser av individers svårigheter inte förekommer på organisations- och gruppnivå. Därför är det glädjande att det dokument (Bilaga 1) skolorna använder vid kartläggning innehåller frågor på grupp-, individ, och organisationsnivå.

Alla skolor arbetar med åtgärdsprogram. Klasslärare, speciallärare, specialpedagog, föräldrar och elev är tillsammans med vid utformandet av åtgärdsprogrammet. Delaktigheten för föräldrar och elev är tydlig vilket är viktigt. Lärarutbildnings- kommittén (1999) poängterar att förutom att vara en kompetent pedagog ska han/hon också ha beredskap för ett arbete med ett mer övergripande ansvar för utveckling av åtgärdsprogram i både samarbete med kollegor och ledningen på skolan.

Som jag nämnde tidigare bör man på skolorna låta specialpedagogens arbetsuppgifter få en mer övergripande karaktär så att personalen blir medveten om vilken pedagogisk plattform skolan utgår ifrån. Att föra pedagogiska diskussioner på grupp- och organisationsnivå kan göra att skolans personal blir medveten om vilken pedagogik man ska utgå ifrån och det underlättar för att skapa en identitet för skolan.

Alla specialpedagoger utom en handleder lärare. Enligt rektorerna är lärarna nöjda med handledningen. Kerstin Bladini (2004) skriver om handledningens betydelse för lärare och elever. Hon hänvisar till två studier som Ahlberg (1999) och Ahlberg et al. (2002) gjort om specialpedagogisk verksamhet i grundskolan. Ahlberg undersökte om handledningssamtal som specialpedagog och lärare förde om lärarnas undervisningspraktik bidrog till att ge verktyg att förstå, förklara och utveckla den egna undervisningspraktiken. Ahlberg drog slutsatsen att handledningssamtalet har betydelse för utvecklingen av ”en skola för alla”. Hon avslutade en av rapporterna med följande ord:

Resultatet visar att då reflekterande samtal flätas samman med lärares praktik blir utveckling en del av praktiken och innesluts i det vardagliga arbetet på skolan. Lärares kommunikation och samverkan kan på så sätt bidra till att elever i svårigheter får det stöd som de enligt skolans styrdokument har rätt till och att skolan närmar sig visionen om en likvärdig skola för alla elever. (Ahlberg et al. 2002, s. 71)

Den sista frågan handlar om i vilken omfattning specialpedagogerna genomför uppföljning och utvärdering samt deltar i ledningen av den lokala skolans utveckling.

Som jag skrev i analysen framkommer det inte något om uppföljning och utvärdering. Det kan helt enkelt bero på att jag inte tagit upp det vid intervjun och att rektorerna därmed inte tänkt på det. Som jag nämnt i fråga tre är en ledande funktion inte vanligt förekommande på

skolorna. Några skolor använder specialpedagogen i ledande funktion till viss del men det ska kanske utgöra en större del av tjänsten i framtiden. Eftersom man har speciallärare på nästan alla skolor ska det kanske läggas mer fokus på specialpedagogens roll i skolan så att det blir tydligare att han/hon har ett mer övergripande ansvar för många delar i skolans verksamhet.

Till sist vill jag sammanfatta min undersökning genom att titta på i vilken omfattning specialpedagoger arbetar på organisations-, grupp och individnivå samt hur fördelningen mellan undervisning, handledning och skolutveckling ser ut. Jag konstaterar att betoningen av arbetet som ”Barn och elevhälsans” specialpedagoger utför är på individ- och gruppnivå i

form av handledning, observation, konsultering och kompetensutveckling av lärare. De specialpedagoger som är anställda på skolorna arbetar företrädesvis också på individ- och gruppnivå, en av specialpedagogerna har delvis arbetsuppgifter av organisatorisk karaktär. Undervisning, utredningar, observation, handledning och konsultation är de arbetsuppgifter som är mest förekommande. Det är tydligt att handledning och konsultation följt av under- visning dominerar specialpedagogens arbetsuppgifter. Rollen att utveckla skolans pedagogik, sitta i en ledningsgrupp och överhuvudtaget fungera på organisationsnivå med

skolutvecklingsfrågor är liten. Ett citat som speglar detta hämtar jag från Ann Ahlbergs bok ”På spaning efter en skola för alla” (1999). Citatet är hämtat ur avsnittet ”Att skapa goda betingelser för barns lärande.”

Specialpedagogen arbetar på flera nivåer i skolans verksamhet dels med enskilda elever, dels för att på hela skolan skapa en god lärandemiljö för alla elever. /…/Birgitta uppger emellertid att hennes kompetens inte alltid utnyttjas på skolan./… /. Då det gäller organisationsfrågor befinner hon sig i ett ”ingen mans land”. Det är egentligen enbart i arbetet med åtgärdsprogrammen som Birgitta anser att hon har ett egentligt inflytande och ansvar. Även i pedagogiska frågor borde rektorn ha en samtalspartner och Birgitta menar att det skulle kunna vara specialpedagogen.” (Ahlberg, 1999, s. 160-161)

Anledningar till att specialpedagogen sällan arbetar på organisationsnivå kan vara ekonomiska. Rektorerna har uttryckt att de gärna skulle vilja ha en större tillgång till specialpedagog så att han/hon hade arbetat kontinuerligt på skolan. Samtidigt menar några rektorer att det är bra att specialpedagogerna inte finns på skolan hela tiden. Det beror på att det kan vara känsligt för övrig pedagogisk personal att ta hjälp av specialpedagogerna, det blir mer neutralt med en utomstående specialpedagog. Om alla skolor har en specialpedagog anställd (på deltid) för att arbeta med frågor på organisationsnivå kan det leda till bättre lärandemiljö för elever och en mer stimulerande arbetsmiljö för lärarna. Kommer Ahlbergs (2007) tankar kring det relationella perspektivet, där hon betonar såväl ett perspektiv på organisations- som samhällsnivå, fördjupas? Det kan man hoppas på eftersom det finns mycket att lära kring specialpedagogens roll i skolan.

7.2 Metoddiskussion

I metodkapitlet framgår det att jag anser mig ha uppnått en god reliabilitet och validitet. Det betyder inte att undersökningen jag genomfört är felfri. När jag tittar på mitt analysavsnitt ser jag att vid två tillfällen finns det inget resultat. Det är när jag tittar på likheter och skillnader mellan specialpedagogens arbetsuppgifter och examensordningen. Det framkom inget vid intervjuerna med rektorerna vilket beror på att jag inte frågat dem. När jag konstruerade mina

intervjufrågor täckte jag inte in allt som står i examensordningen. I detta fall gäller det om specialpedagogerna utvecklar principer och former för pedagogisk mångfald inom

verksamheten samt om specialpedagogerna genomför uppföljning och utvärdering. Det betyder att jag inte kan utesluta om specialpedagogerna genomför ovan nämnda.

Jag valde att använda mig av en diktafon för att inte missa något från intervjuerna. För mig var det till stor hjälp vid undersökningen. Alla rektorerna gav sitt godkännande till att jag använde mig av diktafonen, men jag fick en känsla av att de var lite obekväma med att bli inspelade. Nästa gång jag genomför en kvalitativ undersökning ska jag försöka använda mig av ett annat hjälpmedel för att göra intervjusituationen mer bekväm för dem som blir

intervjuade. Det kan inte helt uteslutas att de känner sig friare och att detta leder till att annan information framkommer.

En faktor som jag lade märke till är tidpunkten för intervjuerna. De flesta av intervjuerna genomfördes när det var lov vilket rektorerna uttryckte som positivt. Rektorerna menade att det var lugnt på skolan just då vilket medförde att vi slapp bli störda. Dessutom uttryckte rektorerna att de var mycket upptagna under veckor som lärare och elever befann sig på skolan och att det kunde ibland vara svårt att hitta en ledig tid.

När jag skulle välja datainsamlingsmetod anser jag att den kvalitativa metoden i form av intervju passade mitt syfte. Jag ville på ett mer djupgående sätt försöka ta reda på och förstå hur rektorerna resonerar när de skapar en specialpedagogtjänst. Det hade jag inte fått reda på vid en enkät.

7.3 Slutsats

Anledningen till att jag ville veta mer om hur specialpedagoger används i kommuner är att jag vid ett flertal tillfällen hört att specialpedagogers arbete mycket liknar speciallärares. Syftet med arbetet var att undersöka, beskriva och förstå hur rektorer resonerar när de skapar en specialpedagogtjänst och bestämmer vilka arbetsuppgifter specialpedagogen ska ha. Vidare ville jag studera vilken roll rektorn anser att specialpedagogen har på skolan. Resultatet av undersökningen jämfördes sedan med vad som framgår i examensordningen om

specialpedagogens arbetsuppgifter och roll i skolan. Utifrån syftet lyfte jag fram fyra frågeställningar som jag använde i analysen och som tillsammans med uppgifter från mitt

litteraturavsnitt och forskning är utgångspunkt i diskussionsavsnittet. Jag tycker mig ha fått svar på frågeställningar och uppfyllt syftet som arbetet utgick från.

Styrdokumenten säger att en specialpedagog ska arbeta med uppgifter på organisations- grupp- och individnivå. Dessutom består specialpedagogens arbete av tre huvudfunktioner, nämligen undervisning, handledning och skolutveckling. Frågan var i vilken omfattning specialpedagogernas arbetsuppgifter stämde överens med ovanstående kriterier.

För att få svar på mina frågor intervjuade jag sex rektorer som alla arbetar inom grundskolan. Kommunen har strax under 30.000 invånare.

När jag summerar mitt arbete konstaterar jag att jag har fått svar på mina frågeställningar. Jag har dessutom uppfyllt mitt syfte eftersom jag anser mig ha fått en bra bild över hur rektorn resonerar när de skapar en specialpedagogtjänst. En viktig detalj jag fått insikt om är hur kommunen organiserar sina specialpedagoger. Jag visste inte något om ”Barn och elevhälsan” och jag anser att strukturen kommunen har ifråga om specialpedagogens arbetsuppgifter och roll på ”Barn och elevhälsan” är mycket bra. Det som utmärker mest när jag pratar med rektorerna om specialpedagogerna på ”Barn och elevhälsan” är deras handledning till lärarna på skolorna, man är mycket nöjd med resultatet. Det jag anser skulle förbättra resultatet för alla elever är om det anställs några fler specialpedagoger som kan arbeta mer kontinuerligt på skolorna med framförallt arbetsuppgifter på organisationsnivå.