Specialpedagogik som stöd

I resultatet framkommer det att förskollärarna kontaktar elevhälsan om de behöver stöd i det pedagogiska arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Elevhälsan består av en specialpedagog, psykolog, rektor och en representant från socialen. När den allmänna pedagogiken inte räcker till uttrycker Björck-Åkesson (2014) att

specialpedagogiken träder in för att ge barn i behov av särskilt stöd förutsättningar till en likvärdig utbildning. Ett barnhälsoteam kan enligt resultatet ge förskollärare tips och idéer om hur de kan förhålla sig till ett barn som är i behov av särskilt stöd. De kan även observera olika situationer för att sedan stödja förskollärarna i hur de

kan förändra sitt förhållningsätt och anpassa miljön för att främja utveckling och lärande hos barn i behov av särskilt stöd. Björck-Åkesson beskriver även att specialpedagogiken bygger på en inkluderande pedagogik och syftet är att ge barn som är i behov av särskilt stöd förutsättningar till att bli inkluderande i utbildningen. Palla (2011) beskriver i sin forskning att inom specialpedagogiken är det

betydelsefullt att sätta in stödåtgärder omgående för att barn i behov av särskilt stöd ska få möjligheter till att utvecklas utifrån sina behov. Det framkommer i resultatet att på grund av stora nedskärningar hos elevhälsan är det svårare för förskollärarna att få det stöd de behöver för att stödja det individuella barnets behov. Det är hög belastning vilket medför att det blir långa väntetider och specialpedagogen hinner inte besöka förskolan för att observera barngruppen. Björck-Åkesson (2014) beskriver att specialpedagogisk kunskap behövs i förskolan för att barn i behov av särskilt stöd ska få möjligheter till utveckling och lärande utifrån sina förutsättningar. Resultat påvisade att förskollärarna alltid kunde ringa och rådfråga om hur de kunde stödja ett barn som är i behov av särskilt stöd för att barnet skulle få en funktionell vardag i förskolan. I Sandberg et al. (2010) forskning framgår det att när

förskollärare för stöd i sitt pedagogiska arbete kring barn i behov av särskilt stöd får de bättre förutsättningar till att inkludera barn i utbildningen.

7.2 Metoddiskussion

Vi intervjuade 8 förskollärare från 5 olika förskolor för att få en bredare förståelse om det valda området. För att få svar på våra frågeställningar så använde vi oss av en kvalitativ forskningsdesign och semistrukturerade intervjuer. Metodvalet ledde till att vi kunde ta del av hur förskollärare beskriver att de kan ge barn i behov av särskilt stöd en likvärdig utbildning. Utifrån vårt metodval kunde vi få fram ett resultat som gav svar på de frågeställningar studien hade. Vi kunde utifrån intervjuerna

kategorisera det insamlade materialet till olika teman för att lättare uppmärksamma likheter och skillnader. Genom att använda ljudinspelning som ett hjälpmedel

underlättade det för oss att kunna fokusera på det förskollärarna berättade istället för att fokusera på att anteckna svaren vi fick under intervjuerna. Vi formulerade en intervjuguide (Bilaga 2) med färdigställda frågor som utgick från studiens syfte och frågeställningar. Bryman (2018) beskriver att semistrukturerad intervjuer gör det möjligt för de medverkande att utforma svaren mer fritt och det går att ställa

följdfrågor för att ytterligare fördjupa sig i området. De svårigheter vi upplevde när vi skulle påbörja datainsamlingen var att det var svårt att få tag i förskollärare som ville medverka i studien. Flera förskollärare ansåg att de inte hade tid eftersom det var hög sjukfrånvaro bland personal i förskolan samt att många inte ville träffas på grund av den pågående pandemin. Vi erbjöd digitalt intervju via zoom men flera förskollärare tackade ändå nej för att de inte hade erfarenheten av det digitala forum vi valt. De förskollärare som medverkade var engagerade, hjälpsamma och tillsammans med de kom vi fram till andra sätt som intervjuerna kunde genomföras på. Vid några av intervjuerna kom förskollärarna med förslaget att ses utomhus eftersom de hade fått restriktioner om att begränsa antalet vuxna i förskolans lokaler. De intervjuerna var

dock svårare att transkribera då det var svårt att höra vad som sades i inspelningarna på grund av mycket bakgrundsljud från fordon och människor som kom och gick. En nackdel med våra intervjufrågor var att vi under intervjuerna upplevde att

förskollärarna ofta upprepade de redan sagt i tidigare frågor. Vi tänkte att det berodde på att frågorna i intervjuguiden var lika varandra och vi hade behövt omformulera den för att inte få upprepade svar på flera av frågorna.

De fördelar vi upplevde med vår studie var att vi fick fylliga och utförliga svar under intervjuerna. På det viset kunde vi ta del av hur förskollärare gav barn i behov av särskilt stöd förutsättningar till en likvärdig utbildning i förskolan. En annan fördel vi upplevde var genom att vi båda deltog i alla intervjuer underlättades

sammanställningen av resultatet då vi inte behövde delge varandra om

intervjumaterialet. På det sättet sparade vi tid. Svagheterna i studien var att vi kunde erbjudit barnskötare att medverka för att ta del av deras kunskaper och erfarenheter av det valda området. Vi valde att inte intervjua barnskötare för vi tänkte att de inte besitter lika mycket kunskap som förskollärare om barn i behov av särskilt stöd. Efter sammanställningen av intervjuerna insåg vi att en barnskötare också kan besitta viktiga erfarenheter och kunskaper om barn i behov av särskilt stöd och att det kunde gett studien ytterligare ett perspektiv.