Att tala utan manus, det vi huvudsakligen gör i dagligt tal, ställer helt andra krav än att läsa upp en text. Här måste planeringen ske on-line. Talaren måste blicka framåt och tänka ut vad som ska komma i fortsättningen samtidigt som hon/han exekverar det redan planerade. Det får uppenbara konsekvenser i avgränsningen av talet.
Ordgruppernas storlek
En tydlig skillnad är storleken, räknat i antal ord, hos de avgränsade enheterna (Strangert 2004). Stapeldiagrammet i Figur 3 visar antalet ord mellan upplevda gränser i en intervju (Ekots lördagsintervju) med en välkänd politiker. Hela materialet, där politikerns andel var ca 80 %, omfattar 4 100 ord och bedöm- ningen av gränserna gjordes av tre erfarna fonetiker. De noterade för varje ord, efter noggrann avlyssning, om det följdes av en gräns (stark eller svag) eller inte. Resultatet baserat på en sammantagen bedömning där majoritetens beslut fick råda var 211 starkt upplevda, 407 svagt upplevda gränser. Starkt och svagt upp- levda gränser betecknas i det följande med respektive # och (#). En mer detaljerad beskrivning av materialet, gränsbedömningarna och övriga inledande analyser ges i Carlson et al. (2002).
GRÄNSER OCH GRUPPERINGAR I TALET
59 Figur 3. Fördelningen av ordgruppernas storlek i intervjumaterialet separerade mellan grupper som följdes av stark, #, respektive svag, (#), avgränsning. Den inlagda kurvan visar distributionen av ordgrupper i det lästa Tripolimaterialet. Den tydliga snedfördelningen med ett maximum vid 3 ord och en övervikt för grupperingar med upp till 6 ord skiljer sig från grupperingarna i tal som läses från manus. Det framgår av den inlagda kurvan som visar distributionen av ordgrupper i det lästa Tripolimaterialet. Här ligger maximum vid 6–7 ord och det är vanligast med grupperingar bestående av 3–9 ord.
Avgränsningarna och syntaxen
Medan avgränsningarna i uppläst tal mer eller mindre direkt avspeglar den syn- taktiska strukturen – analysen av Tripolimaterialet visade ju att avgränsningar så gott som uteslutande sammanföll med en syntaktisk gräns – så förekom avgräns- ningar (starkt eller svagt upplevda gränser) i andra positioner i 20 % av fallen i intervjumaterialet (se Strangert 2004). Grupperingarna är alltså till en del an- norlunda än vid uppläsning. De hårdare kraven på kognitivt processande hos tala- ren leder till sammanbrott i form av stopp i talflödet, omstarter, repetitioner etc. Det beror inte bara på att det är svårare att tala med flyt när planeringen sker on- line. Svårigheterna får också andra konsekvenser – i form av anpassningar hos talaren för att motverka problemen. Att tala spontant innebär därför sammantaget avvikelser från mer ”ideala” talarsituationer, där det inte finns liknande plane- ringsproblem.
Begreppet ”den ideala talarsituationen” (the ideal delivery) är hämtad från ar- beten av psykolingvisten Herbert Clark som med sina kolleger står bakom en mo-
0 10 20 30 40 50 60 70 80 1 4 7 10 13 16 19 22 25
Antal ord i grupperingen
F
re
kvens
(#) #
EVA STRANGERT
60
dell för spontantal (commit-and-restore-model), se Clark (2002) samt Clark & Wasow (1998). Fokus här är just interaktionen mellan kognitiva och lingvistisk- prosodiska aspekter. Den ideala talarsituationen reflekteras i modellen i hypotesen att ”the speaker prefer to produce constituents with a continuous delivery”, dvs. talaren strävar efter att producera hela konstituenter utan att avbryta sig. (Con- stituents står här för nominal-, verb- och prepositionsfraser lika väl som för satser och meningar.) Men det är ju just det som ibland är svårt i det spontana talet. Yt- terligare en hypotes gäller därför i de fall där kontinuiteten inte kan upprätthållas (på grund av planeringsproblem, t.ex. lexikal sökning). Talaren påbörjar då, enligt modellen, exekveringen (”makes an initial commitment”), även om hela konstitu- enten inte är färdigplanerad. Talaren ger en ledtråd till den syntaktiska formen vad gäller fortsättningen. Den syntaktiska signaleringen kombineras också med proso- diska gränsdrag – tysta eller fyllda pauser samt förlångsammanden av talet – som visar att talaren planerar att återta ordet.
Tabell 2 visar var de syntaktiskt omotiverade avgränsningarna förekom i inter- vjumaterialet. Det är uppenbart, och i enlighet med hypotesen, att avgränsning- arna (tysta eller fyllda pauser eller en kombination av båda typerna) tenderar att komma nära början på konstituenten. Avbrotten inträffade efter den syntaktiska signaleringen i form av initiala funktionsord, huvudsakligen prepositioner och initiala konjunktioner. Så gott som alla avbrott var också svagt prosodiskt signale- rade.
Tabell 2. Syntaktiskt omotiverade avgränsningar i intervjumaterialet
Grammatisk kategori Frekvens
Inom prepositionsfras 27 nominalfras 27 verbkluster 9 Efter subjunktion 14 konjunktion 11 infinitiv-att 9 pronomen 8 adverb 7 annat 5
Det framgår vidare av data att en stor del (39 %) av de allra kortaste konstituen- terna (de med bara ett ord) utgjordes av ett funktionsord. Följande exempel visar
GRÄNSER OCH GRUPPERINGAR I TALET
61 ett par representativa fall. Som tidigare står # och (#) här för starkt respektive svagt upplevda gränser.
(4) … jag tycker att Sverige ska kräva (#) att (#) bombningarna upphör (#) och att frågan (#) kommer tillbaka till (#) FN:s säkerhetsråd …
(5) … och diskussionen handlar också # om (#) att # USA har ju sagt ….
Prosodiska/akustiska effekter av yttrandeplanering on-line
Vid svagt signalerade avgränsningar var de tysta intervallen genomsnittligt endast hälften så långa som vid de starkt signalerade. Däremot var den finala längningen starkare vid de svagt signalerade gränserna. I spontantalet var alltså trenden mot- satt den som fanns i det upplästa materialet. Vidare gällde att ju kortare konsti- tuent (ju färre ord mellan avgränsningarna), desto kraftfullare förlängning. Ett- ords-konstituenterna (speciellt de som innehöll endast ett funktionsord) hade den allra största förlängningen. Den tenderade att drabba inte bara den finala delen utan hela ordet. Det visade sig också att förlängningar kunde sträcka sig över flera ord, liksom över avgränsningar. Vissa förlängningar kunde spåras över så många som fyra avgränsningar i följd men vanligast förekom de över en eller två (Strang- ert & Carlson 2006).
Den här typen av förlängning, som är karaktäristisk för det spontana talet, ska ses som en konsekvens av de svårigheter en talare har att mer eller mindre samti- digt planera och producera yttranden. Förlängningarna uppstår när planeringen släpar efter. Talaren har den syntaktiska formen klar för sig – det initiala funk- tionsordet utgör inget problem – men inte den innehållsliga substansen. Förläng- ningarna måste därför betraktas som en direkt följd av problem med planeringen. Det här är emellertid bara en av flera olika typer av icke-flyt i spontantal. Problem med talplaneringen ligger också bakom sådant som omstarter och repetitioner och inte minst de nämnda syntaktiskt omotiverade pauserna (tysta eller fyllda) och som företrädesvis upplevs som svaga snarare än starka.